Snart så
Sista kvällen hemma innan resan till Uppsala. Snart, snart är det dags. Imorgon bitti går tåget. 05.50 närmare bestämt. Jag misstänker starkt att jag knappt kommer hinna somna innan min klocka ringer.
Träffade äntligen min kära vän Rebecka idag. Hon har varit på resande fot i Asien i en månad men kom hem idag. Vi klämde alltså in en träff innan skolan börjar. Skönt att träffa henne igen. Ska bli himla trist att inte träffa henne så ofta som jag brukar nu när jag flyttar dock. Jag kommer sakna henne.
Jag kommer sakna familjen också, och mina djur. Fast mest tycker jag nog att det ska bli fantastiskt roligt att flytta. Klara mig själv, bestämma allt själv, städa när jag vill eller strunta i det när jag vill.
Vi åt middag igår hela familjen. Lyxade till det med italiensk plockmat. Sista gången på länge som jag äter god mat hemma tror jag. Gud, jag måste lära mig att laga mat!
Besök hos veterinären
Häromkvällen fick vi ett sent samtal från vår stallägare. Vår Oportuno var jättehalt och hade stapplat in på hagen utan att kunna stödja på ena bakbenet. Jag och mamma kastade oss in i bilen och for i ilfart till stallet. Väl på plats konstaterade vi att han var svullen och varm i benet och i hoven men att det inte fanns något sår. Stackars Oppis var väldigt smärtpåverkad. Han hade inte ens ätit upp sin mat. (Vilket är katastrof för matvraket vi är vana vid) Han vände huvudet och pekade med mulen på kotan och hoven, precis som om han ville visa var han hade ont.
Ut och spola benet i kallt vatten och samtidigt försöka få tag på en veterinär. Vi hade tur för Henrik Hansson hade jouren hos distriktsveterinärerna. Vi diskuterade med honom och kom fram att vi skulle avvakta tills morgonen därpå och ringa igen. Eftersom mamma jobbar och jag är hemma just nu så var det jag som fick sköta det hela.
Upp tidigt, åka till stallet och inse att Oppis var mindre smärtpåverkad men likväl svullen, ringa Hansson igen och få rådet att ringa hovslagaren för att det låter som en hovböld och slutligen ringa och bestämma en tid med en hovslagare som Hansson tipsade om.
Hovslagaren kunde inte komma förrän på kvällen så jag fick lägga ett våtvarmt omslag och sedan var det bara att vänta. När hovslagaren till sist kom så konstaterade han att jo, hästen ömmar på sulan men att han inte kunde hitta något. Antagligen satt det en hovböld längre in eller så var det en hovbensfraktur, trodde han. In och röntga på Huntleys hästklinik, tyckte han,
Hovbensfraktur, tänkte vi. Hjälp. Det är ju jättelång konvalecens.
Så dagen därpå fick jag åter igen sitta i telefonen och försöka få tag på veterinären. Efter en sådär 70 försök kom jag äntligen fram och fick prata med en av veterinärerna. Kom in om en timme, sa hon.
Bara att kasta sig i bilen igen och köra till stallet. Jag hade aldrig kört transporten ensam innan och jag har definitivt aldrig åkt till veterinären med hästen själv. I vanliga fall är jag ju medhjälpare och någon annan (typ mamma) fattar alla viktiga beslut opch så, men nu var det bara att gilla läget. Som tur var kunde jag få hjälp med direktiv när jag skulle koppla på transporten men resten fixade jag faktiskt själv.
Väl hos veterinären konstaterade hovslagaren där att det faktiskt var en hovböld men att den satt ganska långt in. Jag drog en lättnadens suck. Ingen fraktur. Puh!
Han skar upp den och gipsade och hade sig. Så nu har Oportuno ett bandage på benet som ska sitta fram tills återbesöket om tio dagar. Dessutom fick vi ett recept på medicin som han idag har fått för första dosen av fem.
Smidigt att få lite veterinärerfarenhet såhär några dagar innan utbildningen börjar?
Duktiga, snälla Oportuno! Han stod som ett ljus hela tiden. Så lugn och så trygg. Jag fick massor av beröm för honom och för hur jag hanterade honom. Det är helt fantastiskt att ha en sådan häst, det borde alla få känna på.
Till slut, vi hade en himla tur som fick kontakt med så duktiga och trevliga veterinärer. Både Henrik Hansson och systrarna Olsson på Huntley är helt fantastiska!
Packa pappas kappsäck
Packandet har börjat. Även om jag inte tänkte ta med mig alla mina saker så har jag mycket mer prylar än vad jag trodde.Det känns som ett genomgående tema vid flytt. Hur ska allt få plats?!
Vi var på IKEA igår och köpte massa grejer. Nu känns det som om det börjar bli lite på riktigt, hela den här Uppsala-grejen. Tänk att jag ska flytta på söndag! Börja nytt liv och allt det där. Usch, nu blir jag nervös.
Människans bästa vän
Ludde är min trogna följeslagare. Just nu följer han med mig i princip vart jag än går. Han är så söt. Och så glad, hela tiden. Han vill vara så nära som möjlig. Han trycker sig tätt, tätt intill mig och somnar. Jag har inte hjärta att röra mig en millimeter förrän han har vaknat igen.
Det finns ingen som älskar en på samma villkorslösa sätt som en hund. Ludde tycker att vi i familjen är bäst i världen, varje dag.
Vi åkte bort till naturreservatet i Hovs Hallar idag. Ludde vet redan i bilen vart vi är på väg. Han tar stöd med framtassarna mot stolen framför eller mot bildörren så att han kan se ut. När han känner igen sig låter han mig få veta vilken otroligt bra idé det var att åka dit. Det bästa han vet i bilen är när jag vevar ner fönstret så att det blir en liten glipa längst upp. Då sticker han ut nosen och sniffar och snuffsar. Så glad! (Jag vet, hunden ska egentligen vara i bagaget men Ludde tycker bäst om att vara i baksätet. När jag placerar honom i bagaget hoppar han över hela tiden. Vad gör man?)
Lilla Ludde, den bästa vännen. Jag kommer sakna honom när jag flyttar.
Ludde sover alltid på fotpallen när jag sitter i fåtöljen.
Ludde hjälper mig att packa.
Oportuno & Co.
Igår var jag och dressyrtränade med Oportuno. Det är så roligt för två andra lusitanos är med i gruppen. Och båda de andra två är från samma stuteri som Oppis! De är alltså födda på samma gård och har samma brännmärke, alla tre. Dessutom är alla tre vita. Vilken syn.
Jag och mamma var faktiskt och hälsade på just det stuteriet år 2009. Jättekul att se. Vacker utsikt och svarta tjurar och vita hästar överallt. Det jag kommer ihåg starkast är luften. Det doftade så friskt, jag har aldrig varit med om något liknande. Fantastiskt.
The final countdown
Nu är det bara en ynka vecka kvar tills jag flyttar! SLU here i come!
Tiden har gått snabbt, det vill jag lova. Jag tycker att jag precis fick besked om att jag kommit in och nu plötsligt ska jag snart åka. Jag som inte ens har börjat packa.
Jag har gått och blivit sjuk så jag är inte speciellt packmotiverad heller. Jag hoppas innerligt att jag är frisk och kry snart, typ imorgon.
Tills dess får jag väl ta och packa mentalt. Vilka kläder ska jag ha med mig? Vilken matta ska jag köpa? Är det lönt att släpa med min hårinpackning eller ska jag köpa ny där uppe? Hur tidigt blir det egentligen kallt i Uppsala? Bäst att packa ner dunjackan direkt.
Tiden har gått snabbt, det vill jag lova. Jag tycker att jag precis fick besked om att jag kommit in och nu plötsligt ska jag snart åka. Jag som inte ens har börjat packa.
Jag har gått och blivit sjuk så jag är inte speciellt packmotiverad heller. Jag hoppas innerligt att jag är frisk och kry snart, typ imorgon.
Tills dess får jag väl ta och packa mentalt. Vilka kläder ska jag ha med mig? Vilken matta ska jag köpa? Är det lönt att släpa med min hårinpackning eller ska jag köpa ny där uppe? Hur tidigt blir det egentligen kallt i Uppsala? Bäst att packa ner dunjackan direkt.
Får man lov att vilja ha höst?
Det slog mig att jag längtar efter hösten. Att jag saknar hösten. Träden som blir gula, röda, orangea. Vädret blir svalare. Vardagen kommer.
Jag trivs med vardag. Allt faller på plats. Det blir ordning.
Det nya livet startar på hösten. Förändringar, upplevelser, nystart.
Det gör mig ingenting att sommaren håller på att ta slut och att det regnar hela tiden. Hösten är vacker. Hösten är lugn. Välkommen!
Simply the best
Jag var och hälsade på Pendy Liz idag, ponnyn som jag hade när jag var liten. Vi sålde henne när jag var fjorton och jag har inte träffat henne sedan dess. Jag bölade som sjutton när vi hade sålt henne och var och lämnde henne. Usch. Då var hon femton, alltså ganska gammal redan då. Detta är åtta år sedan. Hon har sålts en gång till sedan men jag lyckades få tag på telefonnumret till de nuvarande ägarna genom de vi sålde henne till. Jag vågade dock inte ringa. Jag var så rädd att de skulle säga att hon var död. Jag ringde helt enkelt aldrig, jag bara hade det där numret och tänkte på det ibland.
Men så såg vi henne i tidningen! Det var en liten bild på en ponny som hette Pendy i en artikel i NST. Hon hade agerat ponnyridnings-ponny på något evenemang. Hon levde alltså fortfarande!
Jag tog mod till mig och ringde. Och de svarade! Jodå, hon levde i allra högsta grad och vi var väldigt välkomna att hälsa på henne. Sagt och gjort, vi åkte bara några dagar senare.
Det var så skönt att se att hon hade det så bra. Hon har bott i samma familj i fem år och de planerar att ha henne hemma hos sig i resten av hennes liv. Hon rids fortfarande och hoppar och verkar hur pigg och fräsch som helst.
Hon såg exakt likadan ut som för åtta år sedan! Hon har hunnit bli tjugotre år men det syntes då rakt inte. Jag var rädd att jag inte skulle känna igen henne men så fort vi såg henne i hagen visste vi att vi hade hittat rätt. Där var ju vår lilla Pendy, sötast i världen.
Jag hade med några foton som jag visade och vi pratade Pendy-minnen. Jättekul. Vi har många fina minnen med Pendy, och det hade hennes nuvarande familj också.
Man kan väl säga att jag kommer sova lugnt nu när jag vet hur bra hon har det. Fina Pendy, hon förtjänar ett bra liv. Hon har alltid varit så snäll och gett oss så mycket. En goare ponny får man leta efter. Hon kanske inte hoppar högst eller gör finast skänkelvikningar, men hon har något annat. Hon har ett hjärta av guld och ärligt talat, är inte det det allra viktigaste?
När det begav sig. Jag och Pendy på tävling. 2004 tror jag.
The return of the cat
Morris är tillbaka!
Vår katt Morris har varit borta i flera veckor. Jag var övertygad om att han hade blivit överkörd eller sprungit bort för att aldrig komma tillbaka. Morris är en sån där katt som aldrig brukar lämna trädgården så det kändes inte realistiskt att han bara var på upptäcktsfärd. Vi tänkte väl ungefär att det är sånt man får räkna med när man bor vid en väg där folk kör fort och det är mycket tung trafik.
Men igår kväll kom han hem igen! Bara sådär. Som om han aldrig varit borta. Jag blev så glad.
Lilla Morris. Lite magrare och mycket keligare men fortfarande vår Morris. (Eller Van Morrison, som han egentligen heter. Döpt efter en legend.)
Morris, Morris, vart har du varit?
Att dansa med hästar
Det där med att vara hästmänniska, det är bara andra hästmänniskor som kan förstå.
När jag rider sitter jag inte bara och åker runt på en häst. För det första är det inte jag - det är vi, jag och hästen. Tillsammans. Ett team. Ett samarbete. Känslan går inte att beskriva, den måste upplevas. Jag har provat många sporter men ingenstans har jag fått samma känsla. Aldrig ens en liknande känsla faktiskt. Det går inte att jämföra med en vanlig lagsport. Samarbetet mellan mig och hästen finns på så många plan. Min häst är min bästa vän. Samtidigt skulle min häst rent krasst faktiskt kunna döda mig. Han väger flera gånger mer än jag och olyckor händer.
Men jag litar på honom. Till hundra procent. Och han litar på mig. Ömsesidig respekt. Ömsesidig kärlek. Vi är ingenting utan varandra.
Dressyr är att dansa med hästen. Hästar ger oss vingar vi aldrig haft. Kraft vi aldrig kan frammana själva. Elegans, styrka och glöd. Vi dansar ihop, min häst och jag.
Äntligen!
Min anatomibok har kommit!!!
834 sidor av kunskap. På engelska såklart. Det är bara att sätta igång!
Dessutom har jag gett vår lilla hund Ludde mag-tabletter idag. Löjligt enkelt om man jämför med att ex ge katterna. Men ändå. Veterinärdrömmen kommer allt närmare!
Dessutom har jag gett vår lilla hund Ludde mag-tabletter idag. Löjligt enkelt om man jämför med att ex ge katterna. Men ändå. Veterinärdrömmen kommer allt närmare!
Det där med restaurang och buffé
Jag jobbar på hotell/ restaurang. Oftast jobbar jag med frukost och lunchservering. Vi som jobbar har en sak som vi diskuterar en del: hur otroligt mycket mat folk slänger när de äter buffé. Det är helt galet. En del slänger mer mat vid frukosten än vad jag ÄTER till frukost. Glömde du bort att du inte gillar äggröra eller vad? Och alltså, behövde du verkligen fyra servetter? Antagligen inte, eftersom du lämnade tre av dem i princip orörda. Dessvärre tryckte du ner dem i din kaffekopp så vi får slänga dem ändå. Det är väl en sak om du inte orkar äta upp maten som någon annan har lagt upp åt dig, men på buffé bestämmer du faktiskt själv hur mycket eller lite du vill äta.
Jag insåg inte förrän jag började jobba på restaurang, hur mycket mat som faktiskt slängs. Mat som det inte är något fel på över huvud taget. Är det inte sorgligt? Både ur ett miljöperspektiv och ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Maten ska produceras, transporteras och tillagas. Allt detta kostar energi. För att sedan hamna på någons tallrik och sedan slängas. Transport igen med sopbilen, förstöras. Energi, energi, energi. Ett sådant slöseri!
Jag har väl varit lika miljömedveten som de flesta andra, ingen direkt extremist. Men detta reagerar jag faktiskt ganska starkt på. Det gör ont i mig att en människa kan slänga mat för att hon inte vill äta upp det medan en annan inte har mat för dagen. Varför?
Jag frågade min chef om det inte fanns något sätt att ge detta till behövande. Hon sa att problemet är att då behöver vi ett gäng behövande i närheten. Vi kan inte gärna skippa maten ner till Afrika. Båstad är ju inte direkt känt för sina slumkvarter och hungrande folkmassor..
Rent själviskt tycker jag också att det är rätt segt att behöva släpa mat, som ändå inte äts, fram och tillbaka mellan kyl, servering och disk. Onödigt.
Nej. Summa summarum är: släng mindre mat. Snälla. Jag vet att jag ska försöka i alla fall.
Jag insåg inte förrän jag började jobba på restaurang, hur mycket mat som faktiskt slängs. Mat som det inte är något fel på över huvud taget. Är det inte sorgligt? Både ur ett miljöperspektiv och ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Maten ska produceras, transporteras och tillagas. Allt detta kostar energi. För att sedan hamna på någons tallrik och sedan slängas. Transport igen med sopbilen, förstöras. Energi, energi, energi. Ett sådant slöseri!
Jag har väl varit lika miljömedveten som de flesta andra, ingen direkt extremist. Men detta reagerar jag faktiskt ganska starkt på. Det gör ont i mig att en människa kan slänga mat för att hon inte vill äta upp det medan en annan inte har mat för dagen. Varför?
Jag frågade min chef om det inte fanns något sätt att ge detta till behövande. Hon sa att problemet är att då behöver vi ett gäng behövande i närheten. Vi kan inte gärna skippa maten ner till Afrika. Båstad är ju inte direkt känt för sina slumkvarter och hungrande folkmassor..
Rent själviskt tycker jag också att det är rätt segt att behöva släpa mat, som ändå inte äts, fram och tillbaka mellan kyl, servering och disk. Onödigt.
Nej. Summa summarum är: släng mindre mat. Snälla. Jag vet att jag ska försöka i alla fall.
Håkan-eufori
(bild hd.se)
Håkan Hellström på Sofiero igår. Fantastiskt.
Artisten som man mest lyssnar på när man är kär eller har krossat hjärta har fler djup än så egentligen. Texterna är fantastiska. Han är fantastisk. Wow.
Känslan på Sofiero är svårslagen. Jag tror aldrig jag har varit med om att folk är så nöjda i publiken förr när jag har varit på konsert. Nästan inga trängdes och det var inget knuffande eller så. Glada fans med andra ord.
Håkan Hellström inställning till sig själv gillar jag. Han verkar inte sväva i det blå utan känns väldigt ödmjuk med båda fötterna på jorden. Jag älskar hur han har en textrad som går "Håkan du var bättre förr". Självironi och en gliring till alla recensenter som inte fattar att fansen älskar honom oavsett.
Nej, jag gillar Håkan Hellström. Verkligen. "Känn ingen sorg till mig Göteborg" är nog en av de allra bästa svenska låtarna som någonsin har gjorts. Kärlek.
Min bästa bild från konserten. Ingen mästerfotograf direkt.
Jag och Hanna. Syskonkärlek.
