Långt och mörkt

Detta är ett långt och ganska mörkt inlägg. Det handlar bara om mig, hur egocentriskt som helst. Bara så att ni vet det. Det kommer ingen rolig poäng på slutet, detta är bara jag som klagar. För att jag vill. För att jag mår lite, lite bättre om jag tror att någon lyssnar på min klagan och tycker synd om mig. (Vilket ni inte måste göra, men jag kan väl få tro det ändå?)

 

 

 

Usch jag känner mig så himla trött och deppig. Allt känns bara skit. Faktiskt. På riktigt. Igår fick jag tillbaka två godkända tentor och blev invald som redaktör till Bladmagen (skoltidningen) så jag borde vara himla glad men det är jag inte.

 

Jag brukar få en riktigt rejäl dipp sådär en gång i månaden. MM. Månadsmelankoli. Några dagar varje månad vill jag mest bara krypa ner under tjocka täcken och sova bort hela dagen. Kanske kolla på någon romantisk dramafilm eller lyssna lite på Håkan Hellström. Då önskar jag att jag kunde blunda och låta tiden stå still ett tag. Att jag hade kunnat burra ner mig i mina täcken och vänta ut mig själv. För jag vet att jag alltid mår bättre efter några dagar. Jag vet bara inte hur många dagar.

 

Just nu (och typ alltid) har jag en hel del att göra, både i och utanför skolan. Det är bara det att jag har lust att göra precis ingenting av allt det där som jag borde göra. Jag kollar i min kalender och ser att jag har någon inplanerat i princip varje kväll fram till dess att jag åker hem till Båstad över julen. Det är egentligen roliga saker men just nu vill jag bara ställa in rubbet och sova bort mitt liv istället. Allra minst vill jag plugga. Jag ligger redan lite efter (för det gör typ alla typ alltid) och det känns bara hur tungt som helst att ta tag i det just nu.

Jag brukar vara en ganska positiv och glad person men just nu orkar jag verkligen inte vara det. Just nu vill jag vara den där vresiga tanten som aldrig lämnar huset utan bara stannar inne och pratar med sina katter.

 

Varför skriver jag om det här? Jo, för att ingen är på topp jämt. Så är det faktiskt. Inte jag heller. Även om jag går min drömutbildning och umgås med trevliga människor och gör massa roliga saker så är jag inte på topp jämt. Min blogg handlar om hur det är att vara mig och läsa till veterinär och det vore totalt ljug om jag bara skrev om det bra hela tiden. För allt är inte guld och gröna skogar jämt. Ibland är allt svart och mörkt och bottenlösa hål.

Är det någon som känner igen sig i det här? Som också får dippar med jämna mellanrum? Vad brukar ni göra för att komma upp ur gropen?

 

Typ såhär känner jag mig... 

 
 
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0