Tatuering

Okej, så jag tatuerade mig igår.

Jag bokade tiden förra veckan. Helt otroligt. Jag gick till studion och sa att jag ville göra en tatuering och att det skulle se ut si och så. Då sa tjejen i receptionen att de skulle få in en gästartist som var duktig på just den typen av tatueringar redan veckan därpå och att han hade en ledig tid. Så jag bokade den. Bara sådär. Jag fick en adrenalinkick som räckte i flera dagar av detta, måste jag erkänna.

Jag kom till tatueraren Radu Rusu vid halv tolv. Vid kvart i ett började han tatuera. Jag kom därifrån vid klockan sex. Då hade jag i och för sig haft några pauser men det var ändå några timmar som gick där.

De två första timmarna var helt okej. Min kompis Rebecka var med och vi pratade och åt godis. Men sedan. Usch.

När de som jobbade på Zoi Tattoo där jag var, såg att jag skull göra en ganska stor tatuering som min första och dessutom i sidan så skakade de på huvudet. Det kommer göra ont, sa de. Hjälp, tänkte jag. Man up!, sa Radu. För ont gjorde det. På slutet var det lagom kul. Revbenen var värst. Fy fan.  Faktum är att en av tjejerna som jobbar där sa att en del människor hävdar att det gör mer ont att tatuera sig i sidan än vad det gör att föda barn. How many times did you curse me? frågade Radu efteråt. I just cursed myself, sa jag. (Kan hända att jag ljög lite där) Men gud så nöjd jag blev! Gud så duktig han var! Det kom fram en random kille när vi hade hållit på en halvtimme sådär och sa att nej vad snyggt och den här Radu ska tydligen vara en av de bästa.

Jag och Radu kollade igenom en massa foton som jag hade med mig och valde ett där Fausto galopperar som skulle bli fint. Och jag måste säga att resultatet blev förvånansvärt likt! Wow.

Med jämna mellanrum kom det fram folk som jobbade där eller som var där med någon som skulle tatuera sig och kollade på mig och ooooh-ade. Så jag tror att det inte bara var jag som tyckte att det blev bra. Radu sa efteråt att han blev väldigt nöjd och att han tyckte det var en kul tatuering att göra. Jag antar att det är det bästa betyget man kan få? Det enda som möjligtvis skulle kunna vara bättre är kanske om mamma gillar den. I skrivande stund har hin inte sett den än. Ska bli spännande..

Nu har jag alltså förevigt en bild av Fausto i sidan. En del kanske tycker att jag är galen men jag gillar det. Jag gillar det skarpt. Helt ärligt är det nog det värsta ändå bland det roligaste jag har gjort.  Flera gånger tänkte jag att jag är ju inte klok som ligger här och plågas och dessutom betalar för det. Men så fort han var klar och smärtan tog slut kände jag bara att YES vad snyggt det blev och fan vad hard core jag är.

Summa sumarum, jag är supernöjd och jag kan knappt vänta till svullnaden har lagt sig så att jag kan se hur den ser ut på riktigt. (D.v.s. utan att Fausto är rosa som en gris.) Jag har ett konstverk på kroppen. Hur coolt är inte det? 

 

Hjälp

Okej, så jag ska tatuera mig imorgon. Vad har jag gett mig in på egentligen? Herrejisses.
Fortsättning följer...

Det där med att försöka fotografera sina djur

Helt ömöjligt.
 
 
 
Behöver jag säga något mer?
 

Stallet är min fristad

   Mina hästar är mitt allt. De hjälper mig. Icke-hästmänniskor förstår inte alltid detta. Hästarna gör mig starkare och lugnare. Det är sant. De gör verkligen det. På så många plan. 

   När jag behöver stressa ner åker jag till stallet. Idag åkte jag och skrittade en runda på Oportuno barbacka efter jobbet. Jag hade jobbat non stop i elva timmar och var lite (läs mycket) stissig. Efter en timme på Oportunos trygga rygg var jag helt lugn igen. Vi har två hästar, Oportuno och Fausto. Oportuno är klippan. Fausto är buspojken.

   Oportuno rörde inte en min under rundan. Vi gick förbi maskiner, getter, får, tjurar och andra häst-läskiga saker. Inte en min. Så skönt. Jag kan sitta i mina egna tankar och lita på att Oportuno fixar biffen. Han är så lugn och det smittar av sig. Ärligt talat så tror jag att jag hade kunnat somna på hans rygg och han skulle ha tagit mig hem i tryggt förvar.

 

 Oportuno - den coola portugisen
 
Fausto - den charmiga spanjoren

   Hur skulle jag klara mig utan hästarna? De är mitt allt.

Dramatik

   Ikväll var vi med om någon ganska otäckt. Jag, mamma och pappa inbjudna på grillkväll hos paret som har stallet där vi har våra hästar. En annan familj var också där. Det hela var väldigt trevligt. Från uteplatsen där vi satt kan man se några av hästhagarna. Väldigt mysig utsikt alltså.
  Plötsligt börjar hästarna springa som galna, speciellt den stora på runt 185 cm i mankhöjd. Vi ser att hästen har fastnat i sitt flugtäcke och att en del av täcket hänger bakom honom. Stackars hästen får panik. Han springer först igenom ett staket och drar då med sig flera meter lina som också släpar efter honom. Nu har han alltså dragit ner staketet som skiljer två av hagarna åt så hästarna i dessa två hagar blir helt vilda. Den stackars rädda stora hästen rusar rakt mot staketet ut mot vägen. Åh herregud, tänker vi. Hästen HOPPAR över staketet, med täcken och eltrådar på släp, och springer ner på en äng. Där lossnar äntligen det som slänger bakom honom men han märker nog inte ens det vid det här laget. Han springer vidare ut på asfaltsvägen, går omkull, far upp igen och springer vidare en ganska bra bit, spränger ytterligare en eltråd och irrar sig in bland några träd. Där får vi till slut tag på honom, tack och lov. 
   Hästen fick några skrapsår på bakbenen men verkar i övrigt ha klarat sig förhållandevis bra. Snacka om tur i oturen! Han lugnade även ner sig förvånandsvärt snabbt. Tur för så stor som han är så hade vi nog inte kunnat kontrollera honom om han hade stissat upp sig och börjar småstegra sig eller liknande. Nu gick det väldigt smärtfritt att leda hem honom, måste jag faktiskt säga. 
   Men händelsen fick oss att börja tänka. Bara en sån liten sak som att hästen fastnar med skon i täcket kan leda till något så dramatiskt. I det här fallet verkar det ha gått ganska bra men tänk vad som skulle kunnat hänt. Hästen hade kunant skada sig rejält. Och tänk om han inte hade hoppat över tråden ut från hagen utan dragit ner den med. Då hade vi plötsligt kunnat ha en hel flock hästar ute på vägen. Hästen hade också kunnat springa ut på landsvägen och bli påkörd av en bil. Jisses. Det är så mycket som kan hända när man håller på med hästar och man glömmer bort det mellan varven. Det är först när det verkligen händer något som man börjar tänka efter. Jag känner att jag nog kommer bli lie mer eftertänksam ett tag. Kan man undvika olyckor så ska man göra det. 
   Nej, usch vilken lång dag det blev. Först intensivt jobb mellan sex och fyra och sedan detta. Jag är helt färdig nu. Avslutar med en liten bild på katten Vince. Ingen sover så gott som en liten katt!
 
 

Studentlägenhet

   Jag har skrivit på kontrakt för min alldeles egna studentlägenhet! 19 kvadratmeter på sjunde våningen. Jag misstänker starkt att lägenheten ligger i värsta ghettot. Jag har inte sett den så den kan vara hur skruttig som helst. Men det spelar ingen roll för jag ska äntligen få mitt eget ställe. Bara mitt, ingen annan som ska komma och lägga sig i hur det ser ut, vad jag gör eller ens när jag gör det. Jag har till och med eget badrum. Jag kommer alltså slippa att andra lånar mitt smink och tar min hårinpackning. Frihet!
  Det enda lilla, lilla problemet blir själva flytten. (Jag hoppas innerligt att det finns hiss. Hej pappa, det blir väl skoj att släpa min säng upp för sju våningar annars?) Jag får nycklarna den andra september. Min utbildning startar den andra september. Jag ska alltså klämma in både flytt, upprop, inspark, IKEA-besök, köpa mat till ett helt skafferi osv på en enda dag. Hur ska det gå till? Några tips? Hyra dubbelgångare?
   Även om jag har bott hemifrån tidigare så har jag faktiskt aldrig bott själv eller haft något som är bara mitt. Jag ser oerhört mycket fram emot detta. Att få klara mig själv. På gott och ont, inser jag såklart. Men ändå. Jag kan knappt vänta. Plötsligt känns det på tok för långt till september. 
 
 
   

Veterinären - alla katters skräck

Alla katter hatar veterinären men Henri tar det ett steg längre. 
 
 
 

It's on

  Nu jäklar händer det saker. Jag får mejl och brev från SLU, Sveriges LantbruksUniversitet, och jag har fått en fadder.Jag har biktat mig inför insparken. (Ett intressant fenomen. Tydligen ska man fylla i en enkät om hur man är och diverse andra konstiga frågor inför insparken. Exempelvis: "Vad väljer du? Canis lupus eller Felis catus?" Alltså katt eller hund.Eller "Är du lättkränkt?", "Bjuder du gärna på dig själv?"Gud, vad ska man göra på den där insparken egentligen?!) Jag har sökt bostad. Jag har sökt studiemedel. Nu känns det som om det är på riktigt. Som att jag verkligen ska bli veterinär, att det är inte bara något som ligger långt fram i tiden längre utan att det är här och nu. Jag är superexalterad.
  Och ganska nervös, om jag ska vara helt ärlig. Det är ändå en stor händelse i mitt liv hittills, en av de största faktist. Flytta till en stad där jag inte känner någon, bo ensam för första gången, börja läsa ett program som är 5 och ett halvt år, skaffa nya vänner, skapa mig ett eget liv.
  Nervöst, ja. Men herrejisses så kul det kommer bli! Woop woop, nu jävlar ska jag leva!
 
(Bild: www.veterinaren.nu)

Välkommen

Kul att du hittade till min blogg! 
 
 
 

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0