♀ Feminism ♀

Naturligtvis är jag feminist! Det är liksom inte ens en fråga för mig. Faktum är att jag trodde att det var en självklarhet för alla normalbegåvade människor, både kvinnor och män. På sistone har jag dock märkt att det inte är så.

Jag satt i köket i min korridor och väntade på att min mat skulle koka klart. På bordet låg en tidning med en artikel om kvinnor och kroppsideal uppslagen. En kille i korridoren kommenterade den och vi började diskutera. Han var väldigt snabb med att hålla upp händerna och säga ”Ja, alltså du får inte tro att jag är feminist för det är jag verkligen inte!”. ?!? Jag gick såklart igång på det. ”VA?! Är du inte feminist? Hur kan NÅGON i dagens samhälle inte vara feminist?” Han fattade inte vad jag menade. Hur skulle han kunna vara feminist? Han var ju man. Om han hade varit feminist skulle han ju ha hatat män, och därmed hatat sig själv. Det går ju inte, tyckte han. Jag menade på att alla som är för jämställdhet är feminister. Han kontrade med att han inte bryr sig ifall kvinnor får högre lön, det får de gärna ha, han brydde sig egentligen inte alls om jämställdhet ”och sån där annan politik”. Så han var absolut inte feminist och det hade jag faktiskt inte trott om dig heller My.

För mig är det så absurt hur man inte kan bry sig. Hur kan man bara skita i det faktum att Sverige är ett av världens mest jämställda länder men att kvinnor fortfarande får lägre lön än män, förväntas ta ut större delen av föräldraledigheten, får skulden för att de våldtas osv osv. Hur kan det inte vara viktigt?

En annan i min korridor frågade mig: ”Vad har hänt med ditt hår?” ”Jag har klippt det..” ”Jo, det ser jag. Men VARFÖR?” För att jag ville. För att jag inte måste ha långt vågigt hår bara för att jag är tjej. Jag får om jag vill, men jag måste inte.

 

 

 

Jag kan fortsätta på det här ämnet länge. Det är absurt vad folk tycker. Jag har hört att jag får skylla mig självför att killar på klubben är äckligt närgångna, jag hade ju en kort, tight klänning på mig. Jag har fått höra att det är så konstigt att jag som ung tjej vill bli veterinär, man ser ju framförallt män i läkarroller (till saken hör att det faktiskt är 90 tjejer och 10 killar i min klass). Jag får alltid höra hur ovanligt det är att min mamma har ett chefsjobb men inte min pappa, för att inte tala om hur konstigt det är att min pappa faktiskt var pappaledig. Få av mina kompisar (de flesta runt 20/25-årsåldern) hade en pappa som var hemma med dem. 

Mina exempel är inte ens speciellt ovanliga eller unika. Och jag skulle kunna fortsatta rabbla kvinnoförnedrade saker som folker har sagt till mig eller nära mig. 

 

Jag kan bli så trött på samhället. Till alla som inte är övertygade om varför feminism behövs, kolla in den här länken: trettiotreanledningar



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0