Hästar är underbara. Jag fick en påminnelse idag om hur mycket jag faktiskt älskar ridningen. Jag älskar hästarna, de är fantastiska djur. Jag älskar miljön, människorna, energin, stallfikan, lukten, känslan. Det finns inget som slår känslan. Känslan av att flyga, av frihet, av totalt förtroende. Jag litar aldrig på en människa på samma nivå som jag litar på hästen jag rider. Ingen människa får lov att lägga mitt liv i sina händer och ingen människa kan så snabbt få reda på allt om mig, allt utan ord. Att jag litar på hästen är anledningen till att det funkar. Det är nyckeln till magin. Om hästen inte lyssnar på mig och om jag inte lyssnar på hästen kan det bli katastrof. Ridning är en farlig sport och folk dör faktiskt med jämna mellanrum. Att vi ändå fortsätter beror på den där känslan. Känslan som jag aldrig har upplevt i något annat sammanhang. Den är otrolig.

Jag vill aldrig sluta rida. Jag vill aldrig sluta uppleva det fantastiska i samspelet mellan häst och ryttare. Det är en konst. Jag och hästen pratar med varandra och vi förstår vad den andra säger. Men vi använder inga ord. Han förstår mig och jag förstår honom och tillsammans kan vi flyga.

Jag hopptävlade idag med Upsala Akademiska Ridklubb. (Ja Upsala med ett p)Jag fyllde år igår och hoppningen var som en present till mig själv.  Hästarna vi red på tillhör ridskolan. Hästen jag red på var jättetrevlig. Jag fick sedan reda på att han brukar gå på nybörjarlektionerna. Jag är så full av beundran för dessa hästar som ena dagen tryggt och säkert kan lotsa runt en osäker nybörjare och andra dagen kan hoppa en hoppbana med fart och precision. Ridskolehästarna är hästvärldens hjältar!