Vad jag har lärt mig i Uppsala och på SLU (OBS här generaliserar jag grovt, ta det med en nypa salt):

• Folk är väldigt trevliga här. Kassapersonalen på ICA, busschaufförerna, bibliotekarierna, caféservitörer, ja de flesta faktiskt.
• Pantertanterna i Uppsala är oändligt många. Jag blir hela tiden omcyklad av tanter som sveper förbi och är helt coola.
• Google maps-appen är inte alltid helt pålitlig.
• SJ-tågen är allmänt ansedda vara mycket opålitliga. 
• Alla cyklar. På allvar. Det är cyklar och cyklister överallt. Det är ett under att jag inte har krockat med någon än.
• Om man cyklar på gångbanan alternativt vägbanan blir man väldigt illa omtyckt.
• Det mesta är väldigt studentanpassat. Nationsleget ger mig fördelar lite överallt och det finns mycket information som riktar sig enbart till studenter. Nationer och kårer har stort inflytande.
• På veterinärprogrammet är det helt okej att gå till skolan i löparbyxor och joggingskor. Även stallkläder eller blåbyxor funkar.
• På Uppsalas Biomedicinska Centrum (där jag går en kurs just nu) är det inte okej att gå till skolan i löparbyxor och joggingskor. Jeans är ok.
• Det är knappt okej att ens cykla förbi ekonomikum (ekonomistudenter) i löparbyxor och joggingskor. Där är det välstrukna skjortor och backslick som gäller.
• Väldigt många veterinärstudenter har hund och en väldigt stor andel av dessa hundar är otroligt väluppfostrade.
• Veterinärstudenter tar även med sig sina hundar till de flesta aktiviteter.
• Avstånd i Uppsala bedöms på ett helt annat sätt än vad avstånd gör i Västra Karup. Exempel: I Uppsala anses SLU ligga utanför stan eftersom det är hela 15 minuters cykelväg.
  Jag är van vid att inte ens kunna  cykla dit jag ska, bil eller moped är det som gäller.
• Även busstiderna bedöms olika. Här har jag hört frasen ”det är jättelångt mellan bussarna hos mig, typ en hel kvart”. Hemma var det mer ”tja, bussarna går ju typ några gånger om dagen”.
• Det där med att ”det blir nog en del kemi och matte på veterinärprogrammet” visade sig dessvärre stämma. Vilken besvikelse.
• Det där med att ”ååh då får du hålla på med söta små djur hela dagarna” visade sig dessvärre inte stämma. Vilken besvikelse.
• Jag har utvecklat en typ av humor som enbart mina kursare förstår.
• Det gör inget eftersom jag bara umgås med mina kursare.

 Det viktigaste som jag har insett är att jag faktiskt trivs väldigt bra här. Vilket är tur eftersom jag är fast här i några år framöver.