Av dessa enkla anledningar flyr jag fältet och drar mig ner till Skåne och familjen istället. Mycket trevligare. 

Istället för att stå och huttra vid Fyrisån har jag börjat dagen med ett bubbelbad och god fika-frukost. Nu passar jag på att plugga lite inför omtenta på måndag innan jag sätter mig i lastbilen mot Båstad. (Jag är barnsligt exalterad över att vi ska åka lastbil ner. Sprillans ny lastbil. Var det någon som sa King Of The Road?) 

Jag läste någonstans att det bästa att göra om man inte kan somna är att göra något annat ett tag. Värt att prova tänkte jag och öppnade upp bloggen. Jag tänkte passa på att berätta vad vi läser om just nu. 

Vi började på en ny kurs i torsdags, integrativ fysiologi. Jag har ingen aning om vad det betyder. Det verkar i alla fall innebära att vi ska få knyta ihop säcken och koppla ihop allt som vi har lärt oss om de olika organen. De senaste dagarna har vi läst om vätskebalans. Njure, temperaturreglering, vattenintag osv. 

Jag har bland annat lärt mig att det jag alltid trott är svettning egentligen är att svettningsmekanismen har slutat fungera. Ni vet, när hästen blir sådär blöt i pälsen. Det trodde jag var definitionen av svettning. Tydligen inte. 

När ett djur svettas är det för att bli av med överskottsenergi, värme, inne i kroppen. Ett effektivt sätt att bli av med energi är att använda energin för att göra luften omkring sig varmare eller att förvandla vatten från flytande till gas. Det är det sistnämnda som är svettning, tydligen. Djuret gör alltså om flytande vatten i kroppen eller på huden till vattenånga. Den här processen är väldigt energikrävande. Energin som används är den där överskottsvärmen som djuret vill bli av med. 

Det är därför man kan se hur hästarna står och ångar exempelvis vintertid i ridhuset. De gör sig av med överskottsvärmen som bildas vid ansträngning. 

När man ser fukt i hästens päls innebär det alltså att svettningsmekanismen blivit överbelastad och kroppen lyckas inte göra om allt vatten till ånga. 

Nästa diskussionsämne kan vara hur bra det egentligen är att lägga på hästen ett täcke i det läget. Vad kommer hända med vattenångan? Den blir instängd under täcket. Kommer hästen då kunna göra sig av mid sin värme? Nej. 

Bästa andra-frukosten någonsin! Andrafrukost är det godaste jag vet. Ni vet, när man har ätit frukost en gång och gör något annat ett tag och sedan äter frukost igen. Idag gick jag upp samtidigt som pojkvännen vid sex, åt lite gröt, gick och la mig igen, sov till halv elva och kravlade mig upp och ut till köket. Jag hade väntat mig att kylen enbart skulle innehålla mjölk och messmör så ni förstår varför jag blev så lycklig över brieosten. En bra start på dagen helt enkelt.

Och otroligt skönt att få sova ut ordentligt. Jag har varit så väldigt trött de senaste dagarna. Tentastresstrött. Drömt mardrömmar och vaknat tidigt. Det där med att sova dåligt är för mig ganska stressande i sig – jag vet ju att jag jobbar sämre då. När det dessutom läggs ovanpå en redan existerande tentastress blir det bara pannkaka. Men men. Nu har jag fått sova i alla fall. Och jag tror att jag har hämtat mig ganska bra från anatomitentan också. Den var hemsk, det var den, men nu är den över och jag blickar framåt mot kommande tentor och snart även mot sommaruppehåll. Sommar! Can’t wait.

 

Jag har gått ner i vikt de senaste veckorna. Jag märker det på hur kläderna sitter. Jag totalvägrar nämligen att införskaffa en våg. Totalvägrar med en åsnas envishet. Vägrar ge efter för medias vikthets. Säger till mig själv och alla andra att vikt bara är en siffra.

Så roligt för dig, tänker ni. Gå ner i vikt är alltid trevligt. Jo, sant. Men. Jag har inte försökt gå ner i vikt. Tvärtom har jag ätit enorma mängder mat och godis, speciellt över påsken. En viktnedgång är i det läget snarare att betrakta som ett tecken på att något är fel. Jag har stressat för mycket med andra ord. Inte bra. Jag känner min kropp så pass väl att jag vet när den säger att jag misshandlar den. Jag har inte alltid kunnat lyssna på min kropp. Det har ibland fått katastrofala följder. Numera försöker jag därför alltid känna och lyssna på vad den säger. Nu säger den att jag måste lugna ner mig. När jag (och kroppen) säger ”Lugna ner!” menar vi inte ”Rör dig mindre och ta mer ledigt!” även om det naturligtvis hade varit trevligt. Nej, vi menar ”Lugna ner dig mentalt! Sluta stissa upp dig!”. För även om kroppen gillar att vara igång och jobba hårt så gillar den inte att göra det om hjärnan samtidigt drar igång stresspåslag på stresspåslag. Då protesterar min kropp och jag måste skärpa till mig.

 

Jag insåg att jag måste lägga om mina prioriteringar. Jag har alltid en miljon saker planerade och jag hinner aldrig med allt som jag vill. Nu har jag planerat om lite och strukit massa saker som jag egentligen inte vill göra. Eller jo, jag hade gärna gjort det om jag hade haft tid. Men nu vill jag hellre satsa på studier och helt enkelt på mig själv och på att jag ska må bra. Jag tror att både jag själv och alla i min omgivning kommer uppskatta detta.

Just nu gör jag alltså mitt bästa för att ta hand om mig själv utan att göra det till en tävling mot mig själv. Lättare sagt än gjort men jag kämpar på. Steg ett var att ta sovmorgon idag.

 

Jag kan ju tillägga att jag tycker att jag i vanliga fall är en ganska positiv person, trots mina ganska mörka blogginlägg på senaste tiden. No worries, alltså. Jag är glad men jag vill skriva av mig ibland. Och eftersom min läsarkrets verkar vara stabil antar jag att ni tycker att det är ett helt okej läsämne. Men frukta icke. Snart ska jag ner till mamma och pappa och då kommer det komma massa hund-, katt- och hästbilder igen. Jag lovar! 

 

 

Igår hade vi tentan som kallas gatloppet. Det är en praktiskt stationstenta. På varje station finns något organ eller liknande. Vissa får vi röra och vända och så men de flesta får vi bara titta på. På organen finns massa små skyltar med siffror. I vårt tentahäfte står frågor i stil med "vilken struktur är nr 39", "vilket nummer har colon transversum" eller "vilken djurart tillhör organet märkt med nr 9". Vi har fem minuter på oss på varje station och det var 25 stationer, om jag minns rätt. 

Det var ingen kul tenta, inte kul alls. Jag fick hjärnsläpp på vissa väldigt basic saker och blandade ihop massa. Nej, jag fick verkligen inte fram mitt bästa igår. 

Plötsligt känns skolan jättetung. Det är bara tentaplugg på tentaplugg och varje ledig stund är fylld av dåligt samvete för att jag inte pluggar. "Bit ihop, det är bara en och en halv månad kvar". Jo, det stämmer. Men på den tiden ska jag hinna med tre tentor till. Detta är förutsatt att jag inte får några fler omtentor. Dessutom ska jag åka till Kroatien över Kristi himmelsfärd. 

Missförstå mig rätt. Jag är jätteglad att jag går på den utbildningen som jag gör men den är tung. Riktigt tung ibland. Speciellt när solen skiner och jag sitter i mitt källarrum och pluggar till en stor tenta som jag ändå chabblar till för att jag på tentadagen plötsligt inte kan komma ihåg de mest grundläggande grejerna. 

Usch, just nu känns det inget kul alls. Tentorna genomsyrar hela mitt liv så plötsligt känns självkänslan knuten till tentaresultaten och inget annat. Det är inte bra. Inte bra alls. 

Till mig själv: läs vad katten säger och upprepa som ett mantra!

Jag är kvar i Ångermanland men vi åker hem idag. En liten snabb resa sådär. Typ. 

Det är med blandade känslor jag åker härifrån. Hemma är alltid bäst, jovisst. Men samtidigt vet jag att jag åker hem till tentor och stress. Här står tiden litegrann stilla. Stressen är inte speciellt påtaglig och jag får ro i själen. 

Utsikt från pojkvännens pojkrumsfönster. 

Här är otroligt vackert. Jag ska försöka ta några foton imorgon. 

Ryttareliten – programmet på SVT som väcker starka känslor. Jag tycker att det är jättebra. Äntliget ett program som visar flera sidor av ridsporten!

Jag tycker att programmet visar att ridsporten är mer än glam, vita ridbyxor och glansiga hästar. Det visar även det där varje-dag-jobbet som görs i tystnad och ensamhet i ridhuset på gården. Det visar press från förbundet, från hästägare, från tränare. Det visar blod, svett och tårar. Det visar hur svårt det är att träna en häst och jag tycker att det framgår att det är något som inte vem som helst kn göra i en handvändning. Programmet är bra på att visa att även de duktigaste ryttarna har problem med sina hästar och att det där med ridning, det är rätt svårt.

 

Jag har pratat med andra som tycker att vissa av ryttarna framställs som väldigt snobbiga men jag håller inte med. ”Hon bara går till sin pappa och ber om en ny häst, gud så bortskämd hon är.” Tja, ungefär så har det gått till varje gång jag har fått en häst också. Det är väl ingen människa som tror att ryttarna själva har kapital nog att köpa in och äga alla hästarna själva. En häst på högsta nivån kostar miljoner, det är väl inget konstigt att man måste ha stöd från sponsorer, vänner och familj.

Dessutom tycker jag att ryttaren i fråga inte känns snobbigt utan snarare driven och tar för sig. Något som kanske inte väntas från en kvinna.

 

Jag blev lite förvånad över ryttarnas reaktioner när de säljer sina hästar. Jag har väl alltid tänkt mig ungefär att de ser sina hästar som arbetskamrater och redskap och inte som sina bästa vänner. Jag väntade mig absolut inte att de skulle gråta och snyfta när det är dags för hästen att åka iväg. Det är fint att se att även hästar som är en slags inkomstkälla för ryttarna får kärlek och inte bara ses som objekt.

 

Jag har också sett spin off-serien som bara går på SVT-play, Ryttareliten: Stallet. Den handlar om ryttarnas hästskötare och den är faktiskt ännu bättre. För första gången någonsin ser jag ett program om tjejer som älskar hästar och vill jobba med hästar, inte med att rida, som inte fokuserar på hur snuttegulligt och puttenuttigt det är med hästar och hästtjejer. Det här programmet fokuserar på vilket otroligt jobb hästskötarna gör, vilket stort ansvar de har och vilken enorm kompetens de har.

 

Summa summarum: Ryttareliten är ett väldigt sevärt program, Ryttareliten: Stallet likaså. Se dem!

 

Dessvärre har programmet fått mig att sakna hästägandet något enormt. Jag saknar att utvecklas tillsammans med min häst. Jag saknar det där teamet vi blir, jag och min häst. Den känslan jag får när jag rider min egen häst och precis allt stämmer, när vi dansar, den har jag inte hittat någon annanstans. Att rida på ridskolan kommer en bit på vägen men inte ens nära hela vägen fram. Det är en enorm skillnad att rida på Oportuno eller Fausto som jag har känt i flera år, jämfört med att sitta upp på en okänd häst och rida en timme på ridskolan. Både Oportuno och Fausto har tagit år att lära känna, hur skulle jag kunna få samma känsla på en häst jag har suttit på bara några gånger?

 

Varken Oportuno eller Fausto är speciellt lättridna hästar. Det har tagit lång tid att få deras förtroende. Jag kommer ihåg att Oportuno totalvägrade att fatta galopp första gången jag red honom. Inte en enda gång fick jag honom i galopp.

Då var jag femton år och han tyckte antagligen att jag inte hade någon som helst koll på vad jag höll på med, vilket jag inte heller hade.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur jag och mina hästar har utvecklats tillsammans genom åren men det känns inte riktigt som att det får plats här så jag lämnar ämnet öppet just nu och önskar alla en trevlig helg. 

 

Efter en lång och faktiskt ganska så jobbig dag muntrar jag upp mig med några gamla favoriter.

 

Jag har jobbat på hästkliniken hela helgen. Låter lyxigt men det innebär att jag har mockat massa blött papper + spån + halm och skurat bort blod och diarré fråg boxväggar. Nåväl, vad gör man inte för att få komma nära hästar. 

 

Idag har jag gjort något ganska spännande. Jag har varit hårmodell. Inte fotomodell utan mer övningsmodell. Frisören övar till sitt yrkesprov och erbjöd gratis träningsklippningar. Nu är min frisyr betydligt kortare än vad den var imorse. Skönt att få väck lite. Det började bli så långt att det bara låg platt och jag såg ut mer och mer som en svamp. Inte riktigt min önskelook.. 

 

 

I skolan håller vi just nu på att lära oss alla kroppens muskler. Vad de heter, vad de gör och i vilka punkter de fäster. Vi har hundar som vi kollar på. Döda hundar, alltså. I vanliga fall är vårt dissektionsmaterial fryst tills vi får det och då förvaras det kylt tills vi slänger det. Nu vill vi kunna röra hundarna så att vi ser vad musklerna gör. Därför kan hundarna inte vara kylda utan får ligga i stora spritbad. Det är lite läskigt sådär men otroligt lärorikt. Jag är väldigt tacksam att folk väljer att skänka sina djur till oss veterinärstudenter när de avlivas. Det är väldigt uppskattat. Jag skulle kunna tänka mig att göra det själv. Jag vill inte själv skära i min avlivade hund eller katt men jag tycker att det är fint att de får ett syfte även efter döden så någon annan får gärna skära. 

 

 

Häromdagen var vi med klassen på ett jätteintressant studiebesök som vår fantastiska kår hade ordnat. Vi var på en stor gård med produktionsdjur. Det är SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som äger gården och djuren används både i forskningssyfte och i produktionssyfte. Där finns mjölkkor och slaktsvin och fjäderfä om det är ett forskningsprojekt om just fjäderfä som pågår.

Vi fick inte gå in i stallarna (smittskyddsrelaterade anledningar) men vi fick kolla genom stora fönster. Vi fick framförallt kolla på mjölkkorna och hela produktionen kring dem. Det är ju som så att en mjölkko måste kalva för att börja producera mjölk, därför finns det även kalvar på gården. Jag tycker det är väldigt hemskt att kalvarna tas ifrån sin mamma bara efter några timmar, vilket är standard. Någonstans förstår jag varför man gör så men mitt hjärta gråter ändå när jag ser små kalvar som äter foder ur fodermaskiner istället för att dia från sin mamma.

Jag tycker också att det känns inhumant att ha grisar som aldrig får känna solstrålar mot ryggen eller vinden mot trynet, bara för att de ska utsättas för så lite smittor som möjligt och därför växa snabbare och kosta mindre pengar.

 

Jag vet inte riktigt hur jag som konsument ska ställa mig till detta. Jag vill å ena sidan gynna svenska företagare eftersom jag vet att djuren har det betydligt bättre här än i andra länder. Å andra sidan tycker jag inte att de har det speciellt bra här heller. Vad tycker ni?

 

Studiebesöket var i alla fall väldigt bra. Vi fick massvis med välgrundad information och för oss som inte har så stor erfarenhet av lantbrukets djur är det nyttigt att få se hur det faktiskt går till på en mjölkgård eller grisgård.

 

I anslutning till SLUs gård finns också ett slakteri. Vi fick inte kolla hur det gick till där men vi fick kolla på en del filmer på hur slakten egentligen går till. Veterinärer han nämligen stort ansvar i samband med slakt och många veterinärer jobbar på slakterier. Alla slakterier har veterinärer som kontrollerar djuren före och efter slakt. Därför är det väldigt viktigt att vi studenter lär oss om slakt och vi kommer senare även ha hela kurser kring produktion och livsmedel.

Slakterier är kanske inte det första man tänker på när man tänker att man ska bli veterinär, men det är faktiskt inte bara små söta hundar och hästar. (Trots att många tror det när jag berättar att jag ska bli veterinär. Ofta när jag säger att jag för tillfället är mest inne på att jobba med antingen häst eller smådjur ser de frågande ut och frågar vad man annars skulle jobba med.)

Slaktfilmerna var inte speciellt kul att se. Jag blev mer påverkad än jag hade väntat mig. Jag tänker inte berätta några detaljer men jag var tvungen att titta bort när det handlade om hästar.

Om någon är sugen på att kolla på filmerna eller läsa mer om det så kolla in den här länken: http://disa.slu.se/

 

Jag antar att det där med slakt är en sådan sak som man måste förhålla sig till som veterinär och veterinärstudent. Jag har ganska mycket att jobba på där. Jag tycker att det är ganska jobbigt att tänka på. Ändå äter jag kött. Bara svenskt, men ändå. Jag är alltså ganska genomsnittlig när det kommer till synen på kött tror jag.