Lyckan som uppstår när man är ensam hemma hos pojkvännen och hittar brieost och fikonmarmelad i kylen och vetekex i skåpet

Bästa andra-frukosten någonsin! Andrafrukost är det godaste jag vet. Ni vet, när man har ätit frukost en gång och gör något annat ett tag och sedan äter frukost igen. Idag gick jag upp samtidigt som pojkvännen vid sex, åt lite gröt, gick och la mig igen, sov till halv elva och kravlade mig upp och ut till köket. Jag hade väntat mig att kylen enbart skulle innehålla mjölk och messmör så ni förstår varför jag blev så lycklig över brieosten. En bra start på dagen helt enkelt.

Och otroligt skönt att få sova ut ordentligt. Jag har varit så väldigt trött de senaste dagarna. Tentastresstrött. Drömt mardrömmar och vaknat tidigt. Det där med att sova dåligt är för mig ganska stressande i sig – jag vet ju att jag jobbar sämre då. När det dessutom läggs ovanpå en redan existerande tentastress blir det bara pannkaka. Men men. Nu har jag fått sova i alla fall. Och jag tror att jag har hämtat mig ganska bra från anatomitentan också. Den var hemsk, det var den, men nu är den över och jag blickar framåt mot kommande tentor och snart även mot sommaruppehåll. Sommar! Can’t wait.

 

Jag har gått ner i vikt de senaste veckorna. Jag märker det på hur kläderna sitter. Jag totalvägrar nämligen att införskaffa en våg. Totalvägrar med en åsnas envishet. Vägrar ge efter för medias vikthets. Säger till mig själv och alla andra att vikt bara är en siffra.

Så roligt för dig, tänker ni. Gå ner i vikt är alltid trevligt. Jo, sant. Men. Jag har inte försökt gå ner i vikt. Tvärtom har jag ätit enorma mängder mat och godis, speciellt över påsken. En viktnedgång är i det läget snarare att betrakta som ett tecken på att något är fel. Jag har stressat för mycket med andra ord. Inte bra. Jag känner min kropp så pass väl att jag vet när den säger att jag misshandlar den. Jag har inte alltid kunnat lyssna på min kropp. Det har ibland fått katastrofala följder. Numera försöker jag därför alltid känna och lyssna på vad den säger. Nu säger den att jag måste lugna ner mig. När jag (och kroppen) säger ”Lugna ner!” menar vi inte ”Rör dig mindre och ta mer ledigt!” även om det naturligtvis hade varit trevligt. Nej, vi menar ”Lugna ner dig mentalt! Sluta stissa upp dig!”. För även om kroppen gillar att vara igång och jobba hårt så gillar den inte att göra det om hjärnan samtidigt drar igång stresspåslag på stresspåslag. Då protesterar min kropp och jag måste skärpa till mig.

 

Jag insåg att jag måste lägga om mina prioriteringar. Jag har alltid en miljon saker planerade och jag hinner aldrig med allt som jag vill. Nu har jag planerat om lite och strukit massa saker som jag egentligen inte vill göra. Eller jo, jag hade gärna gjort det om jag hade haft tid. Men nu vill jag hellre satsa på studier och helt enkelt på mig själv och på att jag ska må bra. Jag tror att både jag själv och alla i min omgivning kommer uppskatta detta.

Just nu gör jag alltså mitt bästa för att ta hand om mig själv utan att göra det till en tävling mot mig själv. Lättare sagt än gjort men jag kämpar på. Steg ett var att ta sovmorgon idag.

 

Jag kan ju tillägga att jag tycker att jag i vanliga fall är en ganska positiv person, trots mina ganska mörka blogginlägg på senaste tiden. No worries, alltså. Jag är glad men jag vill skriva av mig ibland. Och eftersom min läsarkrets verkar vara stabil antar jag att ni tycker att det är ett helt okej läsämne. Men frukta icke. Snart ska jag ner till mamma och pappa och då kommer det komma massa hund-, katt- och hästbilder igen. Jag lovar! 

 

 

 
Oppis-poppis, jag saknar dig. Sommar, jag saknar dig.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0