I helgen har jag gjort praktik på en grisgård. Det var otroligt spännande och lärorikt! Det som genomsyrade hela helgen har varit det här uttrycket ”Men jag döööör, så söta de är!”. Griskultingar är nämligen helt sanslöst söta. Sådär att man bara vill sno med dem hem. Speciellt när de kommer fram och vill hälsa. De vuxna kan också vara rätt söta faktiskt. Speciellt när de ligger i halmen men springer upp när de ser sin skötare komma. Eller när de äter sin mat och tittar upp och smaskar och man riktigt kan se hur de säger mmmmmm gott gott gott. Eller när de tycker att det är så skönt att bli kliad att de lutar sig så hårt mot handen att de nästan trillar omkull. Eller när man ger dem en tuss halm och de blir så lyckliga att de släpper allt de håller på med vara för att få borra in sitt tryne i halmen.  

Jag har ingen tidigare erfarenhet av grisar alls i princip. Jag har väl klappat lite på någon gris någon gång på hembygdsgården kanske men inte så mycket mer än så. Nu känner jag att jag har fått en helt ny kärlek. De är väldigt trevliga djur. Förutom när de lägger sig på sina kultingar. Vilken stress det var att försöka passa suggorna med nyfödda kultingar. Plötsligt hör man ett dödsskrik från en stackars klämd kulting. Då får man rusa dit och putta på suggan tills hon reser sig upp. Sedan hör man ett nytt dödsskrik och rusar dit. Då är det bara två kultingar som slåss om samma spene. Suck.

Såklart är det inte alla suggor som klämmer ihjäl sina kultingar men det händer. Väldigt sorgligt.

De kändes inte heller så trevliga när vi först gick in i den stora lösdriften och det plötsligt var rosa grisryggar precis överallt. De är helt enormt stora. Jag har väl haft en bild av Emil och griseknoen framför mig och trott att det var en vuxen gris. Det var det inte… Vuxna grisar är betydligt större. De är som tur är väldigt snälla och inte alls otrevliga.

Galten var dock riktigt läskig. Om jag hade mött en lös galt när jag var ute och gick i skogen hade jag blivit livrädd. Speciellt om den var mörk i pälsen som en av de i såg var. Den såg ut som en björn. Han var också snäll, kom när man ropade och gillade att bli kliad mellan öronen. Men ändå.

En annan sak jag har lärt mig är att grisar låter hela tiden. De ger konstant ljud ifrån sig. Inte som hundar, katter, hästar som bara låter ibland när de faktiskt vill något. Grisar låter prcis hela tiden. Och de låter inte bara nöff nöff som jag hade för mig. De låter som lejon när de pratar med sina ungar, som hundar när de blir rädda och som katter när de bråkar. Lustigt va?

Just nu sitter jag på ett café i Uppsala och väntar på att klockan ska bli elva. Jag har suttit här sedan klockan åtta och nu har jag i princip ruinerat mig eftersom jag får dåligt samvete om jag sitter här utan att köpa något.

Klockan elva går en buss från Uppsala till Lunde som enligt uppgift ska ligga någonstans i närheten av Kramfors. Jag kommer att vara framme vid halv fem. Jag som blir åksjuk kan inte plugga på buss. Inte ens läsa. Istället har jag laddat ner en ljudbok. (Helt lagligt via Storytel!) Boken heter Endgame: Kallelsen och är skriven av James Frey. Jag har hittills bara lyssnat i ungefär en timme och jag är redan fast. De där fem timmarna kanske går rätt fort ändå. 

Tack till Johanna Mollbrink för bilderna!