Jag sitter i min och pojkvännens nya lägenhet. Jag är ensam. Pojkvännen är iväg och kommer inte hem förrän sent ikväll, efter att jag har gått och lagt mig. I morse åkte han innan jag gick upp. Vilket samboliv.  

Här är kaos. Grejer överallt. Grejer i lådor. Inget framme. Alla grejer som gör mitt hem till mitt är nerpackade. Nu känns det bara tomt och kalt. Dessutom ganska kallt upptäcker jag när jag sticker ner fötterna mot golvet. Vilken tur att jag köpte rejäla raggsockor på Stockholm Horse show. Som tydligen egentligen heter Sweden International Horse Show. Visst har jag inte berättat om när vi var där?

Jag och pojkvännen var där förra lördagen, mitt i flyttstöket. Ibland är det skönt att komma bort ett tag och göra något annat. Hästshow är ett alldeles utmärkt annat. Jag tyckte i alla fall att det var superkul. Höga hinder, fina hästar, mycket skratt.

Vi såg två hoppklasser (som pojkvännen i ärlighetens namn nog inte tyckte var så jättekul) och massa show. Det var en show som var med hästar och motocross-motorcyklar tillsammas. Mycket bra timing när pojkvännen var med på hästfest för första gången tycker jag. Vi såg även poddkampen, en tävling mellan två mediaprofiler som just lärt sig rida. Vi skrattade så vi nästan kiknade. 

Garde Républicaine. Lägg märke till ryttarnas hårtofsar.

Bildkälla: www.swedenhorseshow.se

Det som slog mig mest, och som alltid slår mig mest, är hur fantastiska djur hästar är. Vi såg alla typer. Pegasus, miniatyrhästar, stora pampiga kallblod. Tänk vad många olika hästraser det finns. (Nåja, Pegasus är väl inte en officiell ras direkt men ändå något alldeles särskilt) Och tänk vad de ställer upp för sina människor. De litar verkligen på oss. Hur skulle de annars kunna gå in på en arena med massa ljus och fyrverkerier och applåderande publik? Hästens naturliga instinkt borde vara att vända om och springa därifrån så fort som möjligt. Men de går in. Och inte nog med det. De visar sig från sin bästa sida. De presterar. Är de inte fantastiska?