Hej bloggen

Jag sitter på kåren och skriver. Vi i Bladmagen brukar ha skrivarstugor på tisdagar då vi gör ungefär vad det låter som, sitter tillsammans och skriver. Det är faktiskt himla mysigt. På något sätt är det lättare att fokusera och skrivkrampen släpper direkt man kommer innanför dörren till redaktionsrummet. Att ha lite sällskap som inte hela tiden avbryter (hur trevligt det än må vara) är också väldigt hjälpsamt. Det är svårt det där med hur mycket man vill prata under tiden man skriver. Jag brukar vilja ha ganska mycket lugn och ro när jag skriver men när jag pluggar kan det vara lite mer prat. Då vill jag gärna bolla tankar med de andra lite. Att sitta ensam och plugga blir ofta just ensamt så vi sitter ofta tillsammans, vi som bor ihop.
Det bästa med skrivstugorna är att på tisdagar har FiQ öppet. FiQ är kårens egna café kan man säga. Varje vecka har de ett tema och så bakar de ett par-tre olika sorters kakor som passar in. Man kan också köpa baguetter, det brukar jag göra. Idag köpte jag med avokadoröra – suuuupergott! 25 kronor och jag slipper laga middag ikväll. Win win.

Jag tänkte berätta lite om hur en vanlig dag på veterinärutbildningen ser ut. Egentligen finns det inga riktigt vanliga dagar men jag kan köra ett hop-plock.
Vi börjar oftast vid åtta eller nio. Ifall jag känner mig superambitiös går jag upp vid sex och springer (läs: joggar långsamt) en runda innan skolan. Just nu är jag förkyld och inte ett dugg ambitiös. Jag går därför upp ungefär en och en halv timme innan skolstart och äter frukost och gör mig iordning. När klockan är kvart i åtta/ kvart i nio cyklar vi i samlad trupp från huset till skolan. (Om det är tisdag går jag alltid upp klockan fem för att vara på jobbet på hästkliniken och mocka mellan sex och åtta. Då tar jag med mig frukost som jag äter i klassrummet.)

Om vi har föreläsning sätter vi oss långt fram, annars kommer vi bara somna. Jag vet att i alla fall jag har väldigt lätt för att drömma mig bort och börja tänka på annat om jag inte skärper mig rejält. Sitter jag längst fram känner jag föreläsarens blick på mig och vågar inte annat än att lyssna och anteckna febrilt.

Vi har oftast föreläsning i två eller tre timmar åt gången. Varje timme är det en kvarts rast som brukar spenderas med att spela quizkampen, scrolla på tumblr eller annat lagom jobbigt.
På lunchen brukar jag oftast cykla hem och äta. Vi bor ju bara tio minuter från skolan. Cykelturen ger lite frisk luft och energi så att man inte somnar på eftermiddagen. Om jag inte cyklar hem har jag med mig matlåda som jag värmer i en av skolans alla mikrovågsugnar.

Efter lunch har vi en till föreläsning, mikroskopering, dissektion eller annat kul. Om vi har dissektion byter vi om och tar på oss labbrockarna och gummistövlar. Det är väldigt viktigt att vi har stövlar som är lätta att skölja av ifall det skulle bli söl. Ovanpå labbrocken har man ett plastförkläde. Dessutom har vi engångshandskar. Vi har egna instrument: skalpellskaft, sax och pincett. Vi är alltid i våra basgrupper när vi dissekerar. Nu när vi läser om organens struktur och funktion får vi oftast bara just det organet som vi läser om. Det är oftast slaktavfall vi får. I grupp skär vi alltså upp detta och kollar inuti. Vi kollar på hinnor, blodkärl, strukturer och en massa massa små saker som man aldrig skulle tro att man behövde bry sig om någonsin i livet.
Dissektionerna kan vara obehagliga men oftast är de mest intressanta. Häromdagen fick vi öppna en mink och hon var fryst på ett sätt som gjorde att hennes äggledare syntes jättetydligt. Frågan är om några andra än veterinärstudenter spontant skulle utbrista ”Ååååh, så fint! Kom och kolla allihop!”.

Skoldagen slutar oftast vid klockan tre, ibland tidigare och ibland senare. När vi kommer hem brukar vi fika (oftast lite längre än vad vi planerade), plugga lite, käka middag (också detta längre än planerat – vi har trevligt ihop helt enkelt), eventuellt kolla tv och sedan sova. Ungefär så. Det är olika hur mycket jag pluggar. Ganska ofta blir det ingen tv utan bara plugg. Jag försöker dock att inte plugga hela tiden utan pausa lite också. Att jag är aktiv i kåren och rider på ridskola tvingar mig att ta pluggpauser, det är faktiskt väldigt bra.

Tja, detta var väl i stora drag en ganska vanlig dag. Dagarna är som sagt ganska olika och vi växlar friskt mellan försläsningar, dissektioner, mikroskoperingar, basgruppsmöten, getövningar och annat veterinärrelaterat. Häromdagen hade vi till exempel en gästföreläsare som kom och pratade om hunduppfödning. Allt är inte obligatoriskt att gå på, vilket är skönt om man råkar bli sjuk. Däremot missar man väldigt mycket om man inte är på plats. Det har jag märkt nu när jag har varit sjuk.

Nej hörrni, vet ni vad? Nu har jag suttit på skrivstugan mycket längre än jag tänkte mig. Konstigt att det ofta blir så. Det är så trevligt här att jag aldrig vill åka hem. Fast det förstås. Jag har ju väldigt trevligt hemma också. Livet är bra helt enkelt. Men nu är det dags att cykla hem igen. Hej svejs!

Äntligen helg

 

Vissa veckor är det extra skönt när helgen äntligen kommer. Den här veckan är en sån vecka. Det var varit en fullspäckad vecka med långa dagar och korta nätter. Jag har en skön sömnbrist att ta igen. Jag startade hårt med att somna i soffan igår kväll. Och i morse. Nåja. Snart är jag väl pigg igen.

 

 

Den här helgen ska användas för att plugga ikapp. Som student ligger man nämligen alltid, alltid lite efter i studierna. Det går helt enkelt inte att hinna med allt i veckorna. Antingen får man skippa att förbereda, sammanfatta och repetera allt eller så får man göra det på helgen.

 

Just nu läser vi om urogenitalorganen, d.v.s. njurar och annat som har att göra med urinen och om könsorganen. Som vanligt är det väldigt intressant. Dock kan det lätt bli lite fnissigt när vi sitter fyra tjejer och pluggar hanliga könsorgan tillsammans.

 

Lite roliga saker som jag har lärt mig de senaste dagarna:  

• Alla arter har som embryon anlag för maximalt antal bröstkörtlar (jag tror att det är åtta par men man avlar hela tiden fram fler ex hos gris) men alla som inte behövs tillbakabildas och exempelvis människa föds med bara ett par.
  
  
• Små hundraser har färre spenar än stora hundraser.
  
  
• Nosen består av samma typ av celler som huden.
  
  
• I början har embryot anlag för både honliga och hanliga könsorgan. Om inte signaler om hanlig utveckling kommer så utvecklas embryot till en hona.
  
  
• En hästs penis sväller upp inne i stoet vid betäckning och kan bli upp till 20 cm i diameter.
  
  
• Nervsystemet är det organsystem som utvecklas först hos embryot.  
  
  
• Det tar ungefär en månad innan man kan se vilken art embryot tillhör. Innan dess ser alltså katter, hundar, hästar, människor osv likadana ut.
  
  
• Även djur som normalt sett inte äter kött äter upp moderkakan.
  
  
• Det är oftast inte den spermie som först kommer fram till ägget som får befrukta det. Det är så jobbigt för spermierna att ta sig in att de första bara lyckas borra sig en liten bit innan den dödas av äggets ogästvänliga yta. Nästa spermie kan sedan utnyttja att gången in till ägget redan är påbörjad.
  
  
• En galt utsöndrar 250 ml sekret varje ejakulation. Motsvarande siffra för tjur är 5 ml. Sperma från en enda ejakulation hos tjur kan ändå räcka till att inseminera flera hundra kor.
  
  
• En sexuellt aktiv hane kan producera mellan 40 000 och 250 000 spermier varje sekund hos våra domesticerade djurslag.
  
  
• Spermierna lagras i bitestikeln. En bitestikel kan lagra upp till 50 000 000 000 spermier.
  
  
• Vissa djur, exempelvis hjortar, blir dräktiga under sensommaren. Det befruktade ägget ligger sedan och vilar i väntan på våren. Först då börjar det växa till sig. Detta för att ungen ska födas under våren då det finns mest mat.
  
  
• Schäfrar löper oftare än andra hundar. 

 

Intressant va? Och det som jag har berättat här är bara lite ytligt, ju mer man fördjupar sig desto coolare blir det. Bara det där med kroppens hormonreglering under dräktighet är ett helt kapitel för sig. Och det är så häftigt. Kroppen är så smart!

 

Jag sitter just nu på ett tåg på väg till Göteborg. Jag ska nämligen på begravning, min morfar dog nyligen. Såklart väldigt sorgligt och ledsamt men det innebär även att släkten träffas. Jag har inte träffat mamma och pappa sedan i julas så det ska ändå bli mysigt att ses. 

Vad jag hittar på? Inget särskilt, bara kollar på tjurtestiklar på riktigt nära håll. 

Igår skrev jag tenta. Idag är jag sjuk. Det slår aldrig fel. 

Jag var på ridskolan igår och red dressyr. Jag tycker det är så otroligt roligt att åka till ridskolan, jag känner mig nästan som ett litet barn igen. Den enda skillnaden är att jag inte trillar av hela tiden nu och att jag inte har mamma och pappa med mig att vinka till på läktaren. Men känslan är samma nu som när jag var fyra år och började rida på små ponnyer på ridskolan där vi bodde.

Mitt allra första hästminne är från första gången jag var på ridskolan. Det var väl säkert mammas idé att jag skulle börja rida och det var hon som var med mig. När hästarna skulle delas ut frågade ridläraren mamma vilken häst jag ville ha. Mamma svarade att jag ville ha den minsta och snällaste hästen. Ni får Pysen, sa ridläraren. Pysen, det var en shetlandsponny. Fux tror jag. Jättestor, alldeles enorm. Jag nådde knappt upp när jag skulle borsta den ju. Läskigt.

 

Man kan väl säga att jag har ändrat mitt hästperspektiv lite. Hästen jag red igår kändes helt lagom och den var väl en sisådär 170 cm i mankhöjd. Jättetrevlig var den faktiskt. Typisk hopphäst med lite stel kropp och underhals men en trevlig framåtbjudning och inställning. Det är inställningen hos hästen som jag tycker är viktigast. Jag vill ha en häst som är pigg och glad och som gillar att jobba.

Nu tyckte väl hästen från igår att det var lite jobbigt att gå i rätt form men den försökte i alla fall. Den gjorde som jag sa åt den att göra, i alla fall så gott den kunde. Det är klart att det inte är helt lätt att göra perfekta skänkelvikningar om kroppen är stel som en planka och inte tar emot när man försöker böja den.

 

Jag tycker att hästar på ridskolan är hjältar. De går dag ut och dag in med ryttare som pratar på olika sätt med den, ryttare som gör fel, ryttare som begär för mycket. Oh varje dag gör de sitt bästa. De förtjänar all cred i världen.

 

Jag sa till ridläraren att jag tyckte att hästen jag red var rolig att rida och hon svarade att det tycker minsann inte alla. Varför inte? Jo, sa hon, de tycker att han är för pigg. Lustigt det där, tycker jag. Jag vill gärna ha en häst som är lite framåt (inte en häst som sticker och så men lite bjudning får den gärna ha) men andra vill hellre ha en lite långsammare. Det är tur att det finns olika människor till olika hästar, det blir liksom alltid perfect match någonstans.

 

Jag har bestämt mig för att jag ska tycka att det är roligt att rida och att jag alltid ska tycka att det går bra. Så varje gång jag åker till ridskolan säger jag till mig själv att idag ska det gå bra och jag ska gilla hästen jag får rida. Och hör och häpna, det går alltid bra och jag gillar alltid hästen jag får. Fantastiskt, eller hur?

(Eller ja, nästan alltid. För ett tag sedan fick jag rida en häst som vägrade sätta igång i trav. Världens stoigaste sto var det och hon blev sur varje gång jag la an skänklarna. Det var lite svårt att vända till något positivt. Men då försöker jag istället tänka att nåja, jag får se till att det går bättre nästa gång.)

Tidigare hade jag inte den här inställningen utan jag ville alltid maximera min och hästens prestation. Istället för att bestämma för mig själv att det skulle gå bra så kunde jag säga till mig själv att idag ska jag inte ge mig förrän jag får till den där övningen perfekt tre gånger på rad, eller att jag ska inte låta hästen skygga för något alls under uteritten. Och vet ni vad? Det gick väldigt mycket sämre då. Otroligt så dåligt det gick. Faktum är att jag nästan aldrig var nöjd, varken med mig själv eller med hästen. Stackars min lilla häst som fick stå ut med detta. Tur att jag har lagt ner det och börjat njuta av ridningen istället. För ridning är helt fantastiskt roligt!

 

 

Såhär glad är jag när jag är på ridskolan. 

Igår gjorde jag något himla roligt: jag auskulterade på smådjurskliniken. Att auskultera betyder att lyssna och det är ungefär vad man gör, går med veterinären och lyssnar på vad hen säger och försöker snappa upp litegrann.

Skolan ordnar ett auskultationstillfälle var åt förstaårseleverna (amöborna) på Universitetsdjursjukhuset. Fyrorna som gör sin klinikpraktik handleder oss under auskultationen som en del i deras utbildning. Under klinikpraktiken får de göra bedömningar på patienter som kommer in och sedan hjälps studenten och veterinären åt att ställa diagnos och ge behandling.

 

I förrgår ringde min lärare mig och hörde om jag ville auskultera och jag sa såklart att det vill jag jättegärna. Sagt och gjort, igår klocka 19.45 mötte jag upp studenten som jag skulle gå bredvid och klockan 20.00 började passet. Jag fick ha på mig riktiga veterinärkläder och allt. Det kändes dock som att ha en pyjamas på sig, inte så proffsigt kanske. Men men.

 

Det var jättekul att gå med. Just igår jobbade en jätteduktig veterinär och en jätteduktig djursjukvårdare så jag tycker att jag lärde mig massor. Jag fick se massa coola saker, till och med vara med och kolla på en operation. Så häftigt!

Jag blev otroligt motiverad att plugga satan nu när jag var där och fick lyssna på hur mycket veterinärerna och veterinärstudenterna kan. Om några år kommer jag också vara där! Jag ser otroligt mycket fram emot detta. Gud vad kul det ska bli att bli veterinär!

 

Jag frågade när jag kom dit hur länge auskultanterna brukar stanna och de svarade att vid ett-två nånting brukar det inte vara något mer att göra. Jag var dock kvar till klockan fyra, och det var saker att göra hela tiden. Jag tror att jag somnade vid fem så jag är lite seg idag, om man säger så. Tentaplugg på det gör inte att jag blivit piggare under dagen heller.

 

Men inga sura miner. Jag ska till ridskolan nu och det är dressyr som står på schemat. Det ska bli himla skönt att få rensa hjärnan lite. Det finns ju ingen bättre hjärnrensare än en dressyrlektion! 

 

Jag har börjat jobba på Universitetsdjursjukhusets hästklinik som skottare. Det är finare än det låter. Det innebär att varje tisdagmorgon mellan klockan sex och åtta mockar jag åt de hästar som tillfälligt bor på hästkliniken. Jag jobbar även vissa helger och då är det heldagar som gäller.
Att mocka på en hästklinik är inte riktigt samma som att mocka hemma till sin vanliga häst. För det första ska det vara RENT. Inget slarv tillåts. Gången ska sopas och spolas tills den är kliniskt ren. Hästarnas bajs- och kissvanor ska antecknas. Inget får glömmas bort eller struntas i. Allt är helt enkelt lika noggrannare än när man är hemma och kan bestämma lite själv.
Ni kanske inte tycker att det låter sådär jättekul att gå upp svintidigt för att mocka skit men jag gillar det faktiskt. Om inte annat så känner jag att jag får lite regelbunden kontakt med hästar. Dessutom får jag in en fot i veterinärvärlden, får veta hur det funkar på en klinik och jag får faktiskt betalt. Inte illa va?
På morgonen är det dock väääldigt segt när klockan ringer äckligt tidigt och jag vet att jag måste måste måste upp. Det finns inget utrymme för sovmorgon alls. Jag är ganska morgonpigg i vanliga fall men av någon anledning är det extra svårt att hasa sig upp när det inte finns något alternativ. Nåja, sova kan jag göra när jag blir gammal!

Samtal med mamma tidigare idag: