På väg

Jag sitter just nu på ett tåg på väg till Göteborg. Jag ska nämligen på begravning, min morfar dog nyligen. Såklart väldigt sorgligt och ledsamt men det innebär även att släkten träffas. Jag har inte träffat mamma och pappa sedan i julas så det ska ändå bli mysigt att ses. 

I söndags tävlade jag dressyr! Jag insåg hur mycket jag har saknat att tävla, det är ju hur kul som helst. 
Tävlingarna med akademiska ridklubben går till såhär: när alla anmälda är på plats lottas hästarna ut. En häst går normalt med två ryttare. Sedan går den som ska rida hästen som nummer ett ut i hagen och jämtar hästen. Medan ryttare nummer ett gör iordning hästen bygger alla andraryttare banan, hinder eller dressyrstaket. Försteryttaren får ungefär en kvart på sig att rida fram, plus skritt. (Värt att nämna är att jag i vanliga fall rider fram i ungefär 45 minuter.) Ryttare nummer ett rider sin runda och sedan får tvåan hoppa upp. Tvåan får ungefär fem minuter inne på banan och får alltså i princip bara hoppa upp och känna lite på hästen innan det är dags att starta. Lite annorlunda mot vanliga hästtävlingar, eller hur? 

När vi skulle lottta ut hästarna kunde jag bara tänka en enda sak: "bara jag inte drar Chikita". Gissa vilken häst jag fick? Chikita! 
Fast det visade sig faktiskt att Chikita var mycket trevligare i tävlingssammanhang än på lektioner. Så fort jag började knoppa manen förstod hon vad som var på gång och blev jätteglad. Och ridningen gick riktigt bra, jag är supernöjd. Jag fick en fantastiskt fin känsla inne på banan. Jag kunde verkligen känna hur Chikita ville gå bra. Hon var superglad, pigg och framåt. I ökningarna verkligen sög hon framåt. 
Jag tycker någonstans att känslan är det viktigaste i ridningen är just känslan. Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om poängen jag får av domaren utan jag tycker att min egen upplevelse av ritten är viktigare. I söndags fick jag visserligen helt okej poäng men det jag kommer komma ihåg när jag tänker tillbaka på tävlingen är känslan. Känslan och det fantastiska samspelet mellan mig och Chikita. 



Hälsningar från mig på tåget! 




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0