Nu är det koskit i hagen...

 

Eller snarare hästskit hela dagen. Jag jobbar min mest intensiva period i sommar just precis nu och det känns faktiskt riktigt bra. Det är mycket roligare än det låter. Jag har trevliga jobbarkompisar och det är hela tiden något att göra. Jag avskyr när man måste gå och hitta på saker att göra på jobbet. Nu är det snarare tvärtom, jag hade kunnat jobba dubbelt så många timmar om dagen och ändå ha saker att göra hela tiden. När det handlar om levande djur så blir det ju också nya uppgifter konstant. En stor del av mitt jobb är ju som ni vet mockning och hästar bajsar faktiskt kontinuerligt under hela dagen. Det innebär att jag skulle kunna, om jag hade velat, gå och småmocka konstant under dygnet. I alla fall om det är många hästar inne. Nu är det inte bara det vi pysslar med, och tur är väl det. Det hade kunnat bli lite lätt långtråkigt. 

 

Häromdagen drattade jag omkull i stallgången på jobbet och slog mig halvt fördärvad. Tack och lov gick det över till dagen därpå men jag började ändå fundera på hur jag skulle reagera om jag skadade mig rejält. En tjej i klassen bröt benet i en hästolycka i våras och blev väldigt hindrad i vardagen av detta. Det hade lika gärna kunnat vara jag, eller vem som helst som håller på med hästar. Eller, man behöver ju faktiskt inte hålla på med hästar för att skada sig. Man kan trilla i trappan och skada sig rejält. Hur som helst, undrar hur jag skulle ta en stor skada. 

Jag såg ett program om handikappridning häromdagen och insåg (som jag alltid gör i sammanhanget) att jag är otroligt tacksam för att jag håller på med en sport som jag aldrig kommer behöva sluta med. Om jag så hade blivit förlamad så hade jag kunnat bli upphissad på en häst och rida. Tänk om jag hade hållt på med fotboll! Nej, tur att jag valde ridning. 

 

Som ni förstår finns det gått om tid att tänka när man går omkring och mockar och fixar i stall hela dagarna. Många djupa funderingar har det blivit, och fler lär det väl bli. Håll till godo, jag delar säkert med mig av fler här i bloggen.

 

Imorgon ska jag ta pojkvännens bil och bege mig norrut, till hans föräldrarhem. Där ska jag vara tills på fredag. Två lediga dagar alltså. Inte dumt alls. Jag är dock lite nervös för körningen. Jag har aldrig kört så långt ensam. Men men. Någon gång ska väl vara den första. Man får se det positivt. Det är i alla fall inte snö. 

 

 

Mitt inomhusjobb i kombination med ljus hy som sällan tar någon direkt brun ton, snarare mer åt kräftahållet, gör att jag känner igen mig lite väl mycket i den här bilden.