Jag har kollat på djurakuten på TV3 play. Jag förundras över hur mycket folk är villiga att göra för sina husdjur. En del ger djuren medicin flera gånger om dagen under lång tid. En del åker in och vattentränar hunden en gång i veckan. En del sätter sin hund eller katt på hårdbantning och lyckas. En del måste ha sin häst på boxvila under lång tid och hittar då på sätt att mentalt aktivera den när inte ridningen kan göra det. Det är fodertillskott, speciell bil, annat boende osv. Anpassningsnivån är hög, man anpassar ett enkelt sitt liv efter djuret. Djurägare har helt enkelt en otrolig kärlek till sina djur och är beredda att göra i princip vad som helst för dem. 

I ett avsnitt får man träffa en man och hans treåriga schäferhane som har problem med korsband i bakbenen. Eftersom hunden har haft svårt att gå upp för trapporna har mannen sovit på en madrass nere i hallen med hunden, så att den inte ska behöva sova ensam. När hunden är inne på operation är mannen så orolig att han nästan gråter. Han berättar att han tidigare har räddat hunden ur en isvak, med risk för eget liv. Hundens operation går bra och man får se hur mannen och hinder leker hemma på ängen som vanligt. Mannen berättar om rädslan i att nästan förlora sin bästa vän och om lättnaden när det hela fick ett lyckligt slut. Han berättar om glädjen i att hunden blir lika gång varje gång han kommer hem, om han så bara varit i affären och handlat. Jag blir så rörd att jag får tårar i ögonen. Är det inte fantastiskt vilken kärlek det finns mellan djur och ägare? 

Den stora frågan tycker jag är: hur många är villiga att lägga ner samma engagemang och energi (för att inte tala om pengar!) på sig själv? Hur många fuskar inte med sin egen rehabilitering och kommer till sjukgymnasten bara för att erkänna att man inte gjort hemläxan? Hur många äter inte skräpmat samtidigt som djuren får noga näringsanalyserad mat i precis lagom mängd? Hur många fortsätter inte gå i de där obekväma skorna, använda samma gamla dammsugare trots att man får ont i knäna av den eller snåla vid inköp av mat eller utrustning?

Nej, min uppfattning är att människor är mycket mer benägna att hjälpa sina djur än att hjälpa sig själv. Jag är övertygad om att det är för att djur anses mer rena och oskyldiga. De är alltid glada och snälla, det finns inget ont i dem. Därför gör det mer ont i oss när djur blir sjuka än när människor blir sjuka. Djur är så odelat goda och förtjänar inte att må dåligt. Vi vill att de ska vara glada och springa hoppeskutta. Men människor är det inte lika noga. Många har nog tänkt att en rökare som får lungcancer får skylla sig själv. Man tänker sällan att en katt som blir överkörd får skylla sig själv, även om den sprang ut precis framför bilen. Vi tänker nog att djur helt enkelt inte har baktankar på samma sätt som människor. Dessutom är de så hjälplösa när de blir skadade eller sjuka. De kan inte hjälpa sig själva och därför blöder våra hjärtan. Det är en av anledningarna till att jag vill bli veterinär.