Igår morse tog jag och några vänner tåget från Uppsala till Göteborg. På kvällen klämde vi ihop oss med drygt 69.000 andra på Ullevi för att uppleva Håkan Hellströms enda konsert i år. Vi passade även på att slå publikrekordet som sattes av Bruce Springsteen and the E street band för två år sedan, en konsert som jag för övrigt också var på. 

Håkan var fantastisk. Vilken känsla. Vilken atmosfär. Det var magi. Underbart. Jag skattade och jag grät. Få artister kan beröra mig så. 

Idag var vi på Liseberg och provade den nya bergochdalbanan Helix. Wow, vilken åktur vi fick. Alla som gillar bergochdalbanor måste verkligen åka den. Adrenalinkicken var utom denna värld. 

Vi gjorde såklart även allt det där andra som man måste göra när man är på Liseberg: blötte ner oss i flumride, skrek halsen av oss i Atmosfear, köpte mjukglass, åt skräpmat, krockade med radiobilar och åkte allt vi kunde. Jag älskar Liseberg. Där är verkligen alla typer av människor och alla är glada. 

Nu sitter jag på en buss på väg hem till mamma och pappa. Där mellanlandar jag in två dagar innan jag drar upp till Uppsala igen. 

Göteborgs centralstation flaggar med hbtq-flaggor. Jag gillar.