Mina skånska facebook- och instagramvänner lägger upp massa bilder på vår och sol och fika utomhus. Själv vaknade jag till snö. Ibland saknar jag Skåne.

 

Jag är hemma och är sjuk idag. Jag har haft en intensiv helg som avslut på två intensiva veckor så jag tror att jag helt enkelt bara är utmattad och behöver vila. Att jag har tenta på fredag gör inte det hela enklare. Nåja, jag gör så gott jag kan och det får räcka. 

Jag vet att jag har varit lite halvkass på att blogga de senaste veckorna men jag har medvetet valt bort det. Ibland hinner jag inte med allt jag vill göra och då får jag prioritera bort. Jag bestämde mig redan när jag började blogga att bloggen aldrig fick bli ett måste utan bara en kul grej som jag gör för min egen skull. Jag tycker det är roligt att blogga och skrivandet fungerar lite som en slags terapi för mig. Att jag samtidigt kan uppdatera familj och vänner om mitt liv och mina spännande studer är ett plus. 

 

Mamma var på besök hela helgen. Vi gick på stan och var ute och åt på restaurang och sånt där som folk brukar göra när ens mamma är på besök. Väldigt trevligt var det i alla fall och jag fick visa både mitt favoritfik (Storken) och min favoritrestaurang (60 kvadrat). Mamma fick dessutom träffa min pojkvän för första gången. Sånt som ska klaras av. 

 

Igår tävlade jag! Det var akademiska ridklubben som ordnade klubbmästerskap. Jag var med både i hoppning och dressyr och det gick faktiskt riktigt bra. Jag hade tur med lottningen och lyckades dra precis de hästarna jag hade önskat mig. Fantastiskt va? Ridningen gick bra och flöt på. Det var så kul att vara på hästtävling igen. Stämningen, atmosfären, människorna. Jag älskar det. Att jag dessutom knep en tredjeplacering i dressyren gjorde dagen ännu bättre. Jag är faktiskt jättestolt över mig själv. jag slog flera tjejer som har jag vet är riktigt duktiga. Att jag sedan hade jättekul gjorde att jag nog kommer leva på det hela veckan. Mer tävling!

 

Jag börjar sakna att ha häst. Eller, att ha djur över huvud taget. Speciellt när mamma kommer och vet hundra hästar till salu som skulle passa mig. Tack mamma, men nej tack. Jag har inte råd/ hinner inte/ borde inte/ ska inte ha häst ju nu. Tyvärr. 

Mamma är här över helgen vilket är himla kul. Dessvärre än hon också sjuk, ganska rejält sjuk till och med. Mindre kul. 

Nåja, hoppas att vi har repat oss tills imorgon! 

Det är vår i luften och vår grannkatt kom och hälsade på. 

(En jättenöjd My och en mindre nöjd katt.)

Tentaplugg i kvadrat. De goda nyheterna är att jag har fått ett nytt favoritte: twinings apple, cinnamon & raisin tea. De dåliga nyheterna är att jag dricker massor och således kissar så mycket att jag inom en snar framtid kommer lida av terelaterad uttorkning. 

 

 

Som en återknytning till mitt senaste inlägg (som jag för övrigt har fått väldig fin respons på, det värmer) kan jag säga att jag försöker skita i att jobba mot prestationsångesten. Än sen om jag har massa prestationsångest , jag försöker acceptera det och jobba med det istället för mot det. Lättare sagt än gjort, men ändå lättare än att försöka vifta med ett trollspö och hux flux vara helt fri från den där ångesten. För tro mig, oavsett hur många människor (fram tills idag är de fler än vad jag kan räkna på fingrarna) som säger till mig att jag inte ska ha ångest över skolan eller att jag ska sluta tänka negativt så fungerar det inte riktigt så. Det är liksom inte bara att sluta tänka negativt så börjar jag tänka positivt. Det är lite mer komplext än så. 

Att jag har kommit så långt att jag kan känna att nu kommer den där ångesten och vara okej med det, det är ett stort steg för mig. Även om ingen annan kan se det! Så jag försöker att omfamna ångesten som en gammal vän istället för att gömma mig under sängen och hoppas att han går iväg. För det gör han nämligen aldrig om jag vill att han ska det. Däremot kan han bli lite obekväm av den där omfamningen och smita ut bakvägen när jag tittar bort. 

 

Jag funderade ganska länge på om jag skulle publicera det här inlägget. Det är ganska mörkt och lite egocentriskt sådär. Men samtidigt känner jag att jag gärna hade velat läsa detta på någon annans blogg. Jag hade gärna velat inse att jag inte är ensam, att många känner såhär. Så jag tänker att jag kanske kan hjälpa någon annan litegrann. Om inte annat så hjälper det faktiskt mig att skriva ner mina känslor. Jag får liksom mer ordning i huvudet. Så jag valde att publicera detta. Om ni inte vill läsa är det faktiskt bara att scrolla förbi.

 

Jag är väldigt bra på att tvivla på mig själv. Speciellt när jag förbereder mig inför någon slags prestation. Tränar inför en dressyrtävling, pluggar inför en tenta, planerar inför någon viktig händelse.

I vanliga fall har jag helt okej självförtroende. Inte världsbäst men absolut inte dåligt. Men just då, när jag förbereder mig inför det där viktiga, då blir jag plötsligt otroligt osäker. Kommer jag räcka till? Kommer jag att lyckas med det jag vill? Har jag förberett mig tillräckligt mycket?

Tankar som ”jag kommer aldrig klara det här”, ”jag började för sent” och ”jag kommer aldrig att bli något, varför försöker jag ens” kommer. Inte ens när jag faktiskt känner mig säker på att jag är tillräckligt förberedd vågar jag lita på mig själv. ”Kommer du ihåg den där gången när du trodde att det gick bra men i själva verket gjorde du bort dig totalt? Detta kommer bli likadant.”

 

Just nu pluggar jag inför en tenta och precis alla de här tankarna kommer samtidigt. Från att ha känt mig ganska säker på att jag har hängt med hela kursen börjar jag tänka att herregud, vem försöker jag lura? Detta kommer aldrig gå vägen.

Tankarna vandrar iväg och målar upp ett katastrofscenario. Istället för att se mig själv som veterinär om fem år så ser jag mig själv som utbränd och misslyckad och arbetslös. Ungefär. Jag vet inte riktigt varför jag är så otroligt rädd för att misslyckas. Jag vet bara att jag måste jobba med att sluta tänka såhär. Jag försöker. Men. Det är lättare sagt än gjort.

Jag försöker se framför mig hur jag får tillbaka tentan med full pott men istället ser jag mig själv få tillbaka en icke godkänd tenta samtidigt som mina klasskompisars facebookstatusar droppar in. ”Klarade tentan, nu tar jag helg!” ”Så, då har man klarat ytterligare en tenta utan problem!” Jag kan värkligen känna den magkänslan som jag skulle få i det läget. Det är vid sådana tillfällen som jag avskyr internetsamhället och facebook.

 

 

Igår hade jag den där tentan som jag har varit så rädd för. Mikroskoperingstentan. Jag har till och med drömt mardrömmar om den på nätterna. Mardrömmar i plural.

Vi fick resultatet samma dag. Jag fick 18/20 och alltså i allra högsta grad godkänt. (På veterinärprogrammet har man bara icke godkänt och godkänt, inget VG eller MVG). Så otroligt skönt! Jag har haft jättesvårt för mikroskoperingarna och kämpat jättehårt med det de senaste veckorna. Tydligen gav det resultat. Jag blev jätteglad och faktiskt väldigt stolt över mig själv. Tills jag började jämföra mitt resultat med mina klasskompisars resultat. Många hade fått som mig eller bättre. Många hade alla rätt. Plötsligt kändes mina två fel som jättemycket. Att det sedan var två små, små klantiga fel blev oviktigt. Jag hade ju TVÅ HELA FEL. Gud så dåligt.

 

VARFÖR börjar jag tänka såhär? Varför duger mitt resultat inte när jag jämför mig med alla andra. Varför tycker jag att jag måste vara perfekt? Smart, smal, rolig, social. Perfekt, perfekt, perfekt. 

 

Hela min skoltid har jag varit bäst i klassen. I hela Samhälle B hade jag alla rätt på alla prov. Jag har alltid kallats för ”MVG-barn” (inte alltid på ett snällt sätt) och jag har varit van vid att allt är lätt. Jag har ofta tyckt att mina klasskompisar varit lite tröga som inte fattat saker lika snabbt som mig. Nu går jag i en klass med hundra mig. Alla har haft toppbetyg och jag blir således medelmåttig. Det är en ganska tuff övergång faktiskt. Alla fattar snabbt och lär sig fort. Även om jag fortfarande fattar saker lika snabbt som jag brukar så känns det tyngre. Jag lyckas nämligen inte pränta in det i skallen lika snabbt som på gymnasiet. Det beror antagligen på att vi på gymnasiet fick jättemycket repetition av det vi nyss hade lärt oss. Vi gick liksom igenom allt flera gånger. Nu väntas vi komma ihåg saker som vi hört en enda gång.

 

 

Jag inser att det kanske sitter någon nu som tänker att jag har ett lyxproblem. Att många har haft svårt hela sin skoltid och att jag inte borde klaga. Och denna någon kanske har rätt. Men alla har rätt till sitt eget lidande, som min pappa brukar säga. Jag känner inte att någon av oss har rätt att värdera andras smärta och bedöma om någon mår sämre än någon annan. Smärta kan bara mätas av en själv. Ingen annan kan uttala sig om huruvida jag överdriver eller inte, på samma sätt som jag inte kan uttala mig om någon annans upplevelse. Det är det som är det svåra med smärta. Fysisk och psykisk. (Jag menar, vem har inte haft diskussionen om vilket som gör ondast: mensverk eller pungslag? För att inte tala om det där med att föda barn.)

 

På onsdag har jag alltså tenta. Och på fredagen en dryg vecka senare. Efter det har jag ungefär två veckor tills nästa tenta. Just nu känns det ganska hopplöst. Hur ska jag orka igenom allt detta?

Choklad och telefonsamtal med mamma? Får pröva med det. 

 

Såhär såg det i alla fall ut när jag cyklade till skolan imorse. Klockan var väl lite efter sju och det var svinkallt.

Hej bloggen

Ju längre tid som går på utbildningen, ju mer inser jag att jo, det är faktiskt det här jag vill göra. Det verkar så otroligt spännande!

Varje tisdag (och lite till) jobbar jag på Universitetssjukhuset med att mocka åt de ”inneliggande” hästarna. Vid åttatiden varje dag går veterinärerna ronden. Jag får alltså ibland stå och lyssna på dem. Ibland får vi också höra när veterinärerna rådgör om olika hästar och vad de ska göra med dem. Inte helt sällan får vi skottare ändra något i boxen eller liknande. Vi blir alltså lite, lite delaktiga i behandlingen. En fånghäst måste tillexempel ha väldigt mjuk bädd eftersom den ofta har ont i sina hovar. Det är skottarnas uppgift att fluffa upp bädden rejält till den. Dessutom är det vi skottare som håller koll på och dokumenterar hur mycket hästaran bajsar och kissar. Det är nämligen en viktig indikator på hur de mår. En häst som inte har kissat är katastrof, riktigt illa. (Okej, vi skottare har inte alls speciellt stort ansvar och vi har egentligen ingen jättebetydelse för hästarnas behandling och för det mesta är vi mest i vägen men jag vill gärna tro att jag hjälper lite så låt mig tro det.)

 

 

Jag ser otroligt mycket fram emot att bli veterinär. Och mot att gå hela utbildningen. Faktiskt.

Vi lär oss hur mycket som helst på ganska kort tid men det är så himla spännande. Inte hela tiden såklart, men för det mesta. Jag börjar till och med tycka att det är roligt att kolla i mikroskopet. Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka. I början mådde jag mest illa och tyckte bara att jag såg massa prickar. Nu är det annorlunda. Så fort jag började lära mig lite insåg jag hur roligt det är. Det är som en helt ny värld som öppnar sig. En cellvärld. Cellerna är medborgarna som tillsammans skapar ett helt fungerande samhälle.

 

 

Jag låter lite frälst men det är jag nog också. Tur är väl det för annars hade det varit himla jobbigt att sitta så länge och mikroskopera. Häromdagen satt jag sammanlagt i åtta timmar med mikroskopet. När jag kom till skolan var det bara jag och städerskorna där. Efter några timmar var det dags för vanlig skoldag och sedan satt jag med mikroskopet efter skolan också. När jag cyklade hem höll det på att mörkna. Behöver jag säga att jag är ganska trött på kvällarna numera? 

 

Ett litet smakprov på vad jag kollar på dagarna i ända. Detta är ganska basic, det vi gör nu är att kolla på organ som innehåller olika komponenter av de nedan och listar ut vilket organ det är genom att tänka efter vilka organ som innehåller vad. 

 

 

 

Det blir tidiga mornar när man ska ta tåget från Södertälje vid halv åtta. Idag gick jag upp innan sex. Jag börjar skolan vid nio. Hade jag sovit hemma hade jag antagligen inte gått upp förrän vid åtta. Men jag har börjat gilla tågresorna. Det blir en lugn start på dagen med en timmes plugg och musik i lurarna. 

 

Bilden visar en ven och en artär. Artärer är de blodkärl som för blodet från hjärtat ut i kroppen. Vener är de blodkärl som för blodet tillbaka till hjärtat. 

Ibland när man känner sig nere vill man liksom bara stanna kvar där ett tag. Kolla på en sorglig film och gråta en skvätt. Lyssna på sorgsen musik eller tänka på jobbiga saker. Ibland vill man faktiskt vara nere ett tag. 

 

Andra gånger vill man snabbt dra sig upp igen. Det är ändå ganska jobbigt att sitta där nere. Då är det läge att börja peppa sig själv. Såhär brukar jag försöka göra då: skypea med trevlig kompis, fika med trevlig kompis, åka till stallet, käka massvis med godis eller kolla på något upplyftande på TV. Djurakuten är mitt favorit-pepp-program. Varje gång jag ser på det blir jag plötsligt mycket mer studiemotiverad. Kosntigt va?

 

 

 

 

Jag har gjort något som jag aldrig har gjort förut. Jag har kuggat på en tenta. Och vet ni vad? Jag är inte speciellt ledsen över det. Jag kunde inte ämnet så jag klarade inte att få 60 % rätt på tentafrågorna. Och det är okej. Jag kunde det inte så nu får jag ta och lära mig det. Ingen big deal.

 

Min inställning förvånar mig faktiskt. Jag har alltid trott att en icke-godkänd tenta skulle innebära katastrof och att jag skulle gråta floder över mitt misslyckande. Istället känner jag mig nästan lite lättad. Det är rätt skönt att äntligen ha fått gjort den där första kuggningen. Missförstå mig rätt, jag hade hellre klarat tentan. Men nu gjorde jag inte det och det känns som att den där katastrofbilden jag hade, den stämde liksom inte.

 

Som jag försökte förklara för mina föräldrar, folk kuggar hela tiden. Alla kuggar. Det är ganska vanligt. Det är inte som på gymnasiet när jag fick höga betyg av att bara vara på lektionerna. Det här är så mycket svårare. Det går knappt att jämföra. Nu har jag alltså kuggat och det är lugnt. Bara att börja plugga igen.

 

Om man ska vara riktigt ärlig så kuggade jag bara halva tentan. Den var tvådelar och jag kuggade ena ämnet. Jag behöver alltså bara göra om halva tentan. Nåja, alltid något.

 

Livet går vidare. Jag är ganska nöjd med mitt liv just nu faktiskt. Ovanligt nöjd. Härligt va?