Min familjs hund är sjuk. Eller har varit. Eller kommer vara. Lite virrigt för oss alla. Låt mig förklara.

Ludde bor hos mina föräldrar men jag säger ändå att han är vår hund, trots att jag inte bor hemma längre. Jag har följt hela utvecklingen på telefon. Det var nämligen såhär:

Pappa ringde mig och sa att Ludde (även kallad Luddis, Ludd-skrutt och Luddis-Puddis) var dålig i magen och hängig. Han får de här symptomen ibland och då brukar vi sätta honom på ris-diet i några dagar så självläker det. Det gjorde det dock inte den här gången. Ludde blev värre. Hans dåliga mage blev inte bättre och han blev mer och mer allmännedsatt. Darrade, ville inte gå upp ur sängen osv. Jag tyckte att pappa skulle åka in till veterinären med honom och väl där upptäcktes det att Luddes levervärden var jättedåliga. Pappa sa att de inte hade kunnat mäta levervärdena utan att först späda blodet för att de var så höga. Ludde blev därför inlagd.

Hos veterinären var Ludde pigg och glad, vilket var himla skönt. Vi hade ändå ganska låga förhoppningar med tanke på att Ludde faktiskt är hela tio år. Veterinärerna hade inte kunnat göra ultraljud på levern för att Ludde hade så ont i den och de väntade på svar på prover.  

Efter två dagar hos veterinären ringde pappa till mig och sa att nu får Ludde komma hem. Tydligen har Ludde hepatit som är orsakat av en bakterieinfektion i tarmen som vandrat till levern. Nu får Ludde antibiotika och kommer äta foder som hjälper hans leverproblem. Vi vet inte hur länge. Kanske i två veckor, kanske hela livet. Det spelar egentligen ingen roll, bara Ludde mår bra. Det gör ont i mig när en liten hund inte mår bra. Hundar kan inte själva veta vad som är fel, de vet bara att något är fel. Det är vi som människor som måste hjälpa dem. Jag tycker att vi har ett ansvar att se till att våra djur mår bra. Det är vi som har bestämt att de ska födas och att de ska bo hos oss. Djuren själva har inget att säga till om. Därför är det även vi som ska se till att de mår bra.

Lite extra pluggmotivation har det hela gett mig. Jag är inne i mitt tentapluggsflow nu. Imorgon har jag tenta i Parasitologi, på torsdag virologi och nästa tisdag är det bakteriologi. Tre tentor på åtta dagar. Jag har varit med om värre men det är ändå massivt. Plugg plugg plugg och det tar aldrig slut. Att inte kunna åka hem efter en tenta och ta det lugnt på kvällen är jobbigt. Nu är det snabbt hem efter tentan och börja plugga på nästa. Bam bam bam, tenta tenta tenta. Ingen rast och ingen ro.

Efter tentorna har jag i alla fall något att se fram emot: jag och min pojkvän ska flytta ihop. Det blir alltså flytt från kollektivet. Skoj. Men massa flyttstädning vilket inte är så skoj. Nåja, man får välja att se det roliga.

Just nu är det parasiter för hela slanten. Jag läser om livscyklerna just precis nu. Tnkte bjuda på en som är ganska konstig, nämligen den lilla leverflundrans livscykel. Lilla leverflundran heter Dicrocoelium dendriticum på latin och drabbar bland annat får.

Får som bär på lilla leverflundran bajsar ut ägg. Dessa ägg äts upp av en snigel som gillar bajs. Inuti snigeln (eller landsnäckan som den egentligen heter) sker sedan en utveckling under tre månader. Sedan hamnar den kläckta och utvecklade formen av ägget, som nu heter cerkarie, i snigelns slem när den är redo. Cerkarie är alltså ett larvstadium, livscykeln innehåller flera.

Cerkarien äts sedan upp av en intet ont anande brunmyra. Inuti myran blir cerkarien en cysterad metacerkarie. Enkelt förklarat kan man säga att den hamnar inuti ett slags skal, en cysta. Eftersom parasiten attackerar myrans hjärna kommer myran att ändra beteende. Brunmyror är i vanliga fall nattaktiva men på grund av parasiten kommer den infekterade brunmyran att helt sonika spatsera ut från myrstacken mitt på dagen. Som om inte det vore nog gör larven i myrans hjärna att den klättrar längst ut på ett grässtrå och i princip ropar ”ÄT MIG” (enligt vår föreläsare alltså). Den kommer då naturligtvis bli uppäten av ett betande får. Fåret kan liksom inte missa att äta myran om den sitter ytterst på grässtrået som fåret vill äta.

Väl inne i fåret kommer larven att bli fri från sitt skal. Nu kommer det verkliga arbetet. Larven ska nu ta sig från tarmen till levern på fåret. Detta gör den via befintliga gallgångar. (Det finns även en stor leverflundra. Den använder sig inte av befintliga gallgångar när den ska till levern utan borrar egna gångar och orsakar därmed massa skada.)

När flundrorna väl har nått levern blir de vuxna, bosätter sig och skaffar barn. Äggen hamnar i gallan och utsöndras med bajset. Där kommer en ny snigel och äter upp det och cykeln börjar om igen.

Ganska häftigt hur en liten larv kan påverka ett djurs hjärna så att hela djurets fundamentala beteende ändras. Och att en parasit så målmedvetet kan ta sig från ett djur till ett annat för att till slut kunna ta sig in i levern, som är målet. Både snäckan och myran behövs för att leverflundran ska kunna ta sig till fårets lever. Ganska häftigt va? 

Det där med parasiter kan vara rätt äckligt (tillexempel när vi får se bilder på flera meter långa maskar) men när man väl börjar sätta sig in i det blir det spännande. Precis som med alla andra ämnen!