Allt du behöver veta om njuren

 

 

 http://endocrinesurgery.ucla.edu/patient_education_adm_kidney_stones.html

 

Vi läser som jag tidigare har berättat speciell patologi just nu. Förra veckan var det cirkulationsorganen som gällde, den här veckan är det urinorganen (och då framförallt njuren) som står på agendan.

Njuren är spännande på flera sätt. Det som jag tycker är häftigast är att man kan förlora upp till 75% av njurarnas kapacitet innan det börjar ge problem. 75%! Tänk om man kunde förlora 75% av lungkapaciteten eller muskelstyrkan utan att det märktes på allmäntillståndet. Tuffa små organ, det är vad njurarna är. Det är detta som gör att man kan donera ena njuren och leva normalt efteråt.

 

För er som inte har jättebra koll på vad njuren gör, vilket jag absolut inte hade innan jag började läsa till veterinär, kör jag en liten snabb, mycket förenklad, genomgång.

Enkelt kan man säga att njurens uppgifter är att rena blodet, bilda urin samt reglera vätske- och salthalten i kroppen.

Blodet rensas från restämnen som kroppen inte vill ha. Det kan vara till exempel olika saltjoner eller rester från läkemedel. Restämnena samlas i njuren och bildar tillsammans med överflödig vätska urin som kissas ut. På så sätt kan njuren både rena blodet och reglera salt- och vätskebalansen.

Dessutom tillverkar njuren viktiga hormoner. Ett exempel är erythropoietin som är stimulerar produktionen av röda blodkroppar i blodet. Detta är ett hormon som kan användas som dopingpreparat av idrottare eftersom fler röda blodkroppar gör att blodet kan ta upp och transportera mer syre. Detta gör att musklerna får mer energi och idrottaren orkar mer. Detta är såklart inte tillåtet.

 

Lite kuriosa:

En människa producerar ungefär 1,5-2 liter färdig urin varje dag.

Primärurinen hos en människa däremot uppgår till ca 180 liter. Vätskan från detta sugs tillbaka till blodet igen och därför slipper vi dricka ett badkar med vatten varje dag.

Ungefär 20-25% av hjärtats slagvolym passerar njuren vid varje hjärtslag. Detta tycker jag är helt galet mycket. De små njurarna får en hel fjärdedel av blodet.

Anledningen till att man blir kissnödig är att cellerna i urinblåsans vägg blir uttänjda när blåsan fylls. Detta skickar signaler till det parasympatiska nervsystemet, d.v.s. den del av nervsystemet som vi inte kan styra själva. Detta sätter igång en omedveten reflex att kissa. Anledningen till att vi inte kissar på oss direkt är att slutarmuskeln runt urinröret inte styrs av det parasympatiska systemet utan vi kan styra det med viljan.

 

Om någon vill läsa mer om detta så är det här faktiskt en rätt så bra hemsida: http://www.1177.se/Uppsala-lan/Tema/Kroppen/Matsmaltning-och-urinvagar/Njurar-och-urinvagar/

 

 

Avel - fortsättningen

Efter att jag skrivit det förra inlägget började jag fundera lite på hur det har sett ut när det gäller andra arter. Katt- och hästavel, är det lika extremt. Jag började googla lite på rasernas utveckling från sent 1800-tal tills nu. Detta är vad jag hittade. Obs! Jag reserverar mig för eventuella osäkra källor då jag har hittat bilderna på Google. Detta kan inte poängteras nog. 
 
Först några bilder på dåtidens perserkatter. 
 
http://messybeast.com/ultracat.htm
 
http://messybeast.com/retro-1800general.htm
 
Perserchampion från 1899. Blue persian. 
http://en.academic.ru/dic.nsf/enwiki/11531501



 
 
Perserkatter idag har betydligt mer intryckt nos.
http://www.kittycat.co.za/the-persian-cat/
 
 
 
En bild på en tidig angorakatt och en marx. 
http://messybeast.com/retro-1800general.htm
 
 
 
Angorakatt idag. Lägg märke till de olikfärgade ögonen. Blå ögonfärg förknippas inte helt sällan ihop med dövhet hos vita djur. 
http://en.wikipedia.org/wiki/Turkish_Angora
 
 
 
Manx. Lägg märke till att den inte har någon svans. Tydligen är det vissa problem med genen för svanslöshet. Om en katt får dubbla uppsättningar av den genen ger det missfall, den dör alltså innan den föds. 
http://en.wikipedia.org/wiki/Manx_cat#Health_and_genetics
 
 
Jag kollade även lite på hästaveln. Här går det lite långsammare framåt och jag hittade inte så mycket. En anledning till att det går långsammare är antagligen att generationstiden för hästar är längre. Det tar längre tid för dem att föröka sig. Jag hittade dock lite om arabiska fullblod. En ras där framförallt huvudets tycks ha ändrats med tiden. 
 
 
Sent 1800-tal
http://www.horseandponytimes.com/resources/eps/epsViewArchive.asp?Archive=147
 
 
 
Tidigt 1900-tal.
http://www.boxlt.com/PUBLISHING/history.html
 
 
Detta verkar vara lite senare, ca 1930.
http://daughterofthewind.org/barely-surviving-lines-dihkenna-the-kuhaylat-al-hayf-time-capsule/
 
 
Arabiskt fullblod 2014
http://alkhaznastud.com/en/?page_id=18
 
 
Jag hittade även bilder i stil med den här som extra tydligt visar hur nosryggen ser onaturligt krökt ut. 
http://www.snarkyrider.com/2012/08/07/discussion-on-arabian-heads/
 
 
Andra raser verkar ha upplevt ett mindre hårt avelstryck. Shetlandsponnyn till exempel.
 
 
Sent 1800-tal
http://www.shetlandponystudbooksociety.co.uk/about-the-breed
 
 
2014 - Kuslig likhet, eller hur?
http://www.horsedeals.com.au/index.php?p=event&e=23106-Royal-Melbourne-Horse-Show-coverage-bought-to-you-by-Highlands-Saddlery
 
 

patologi och avelsetik

Igår insåg jag att jag nu är inne på veterinärprogrammets fjärde termin. Det innebär att jag har klarat av halva den pre-kliniska delen! (År ett till tre är mest teori men sedan kommer det praktiska på kliniken.) Inte illa va? Snart så är jag riktig veterinär.

 

I måndags började vi med den fruktade kursen speciell patologi, spec pat. Den som studenterna kuggar till höger och vänster och som tvingade 10% de som går i av årskursen över oss att ta sabbatsår. Den kursen. Vi har varit så rädda för den här kursen. Men nu såhär tre dagar in kan jag inte säga att den verkar vara direkt svår. Det är JÄTTEMYCKET att trycka in, visst, men det är inte så att jag inte förstår. Än så länge i alla fall. Det kan ju komma att ändra sig men vi håller tummarna för att det fortsätter på samma sätt.

 

Den här första veckan är vigd är cirkulationen. Vi har mest pratat om hjärtfel än så länge men kommer även prata en del om kärl. Det är väldigt intressant. Många hjärtfel är dessutom samma hos djur som hos människor. Många fel uppkommer nämligen under fosterutvecklingen och den ser ungefär likadan ut i många avseenden hos människor och andra däggdjur.

En del saker blir man lite bedrövad av dock. Det finns till exempel ett hjärtfel som heter myxomatös hjärtklaffsdegeneration. Det innebär ungefär att det är ett fel på hjärtklaffarna som gör att blodet inte pumpas på rätt sätt genom hjärtat och därmed inte heller på rätt sätt ut i kroppen. Det kan leda till massa jobbiga saker, bland annat kan förmaksväggen spricka. Hjärtat går alltså sönder. Detta är såklart jättefarligt.

Myxomatös hjärtklaffsdegeneration drabbar främst små hundar och rasen chavalier king charles spaniel får den extra ofta. Enligt min lärobok har 50% av alla king charles som är över fyra år sjukdomen. Kommer man upp i tio år är det 100%! Värt att tillägga är att boken är från USA och att det kan förekoma skillnader jämfört med Sverige. Oavsett så är det en alldeles för hög siffra.

 

I förrigår var jag på etisk diskussionskväll, som jag är på ibland. Den här gången hade vi tema avel. Vi pratade faktiskt en hel del om just chavalier king charles spaniel. Om hur man kan avla fram en ras som har en så bred sjukdomsbild som just den rasen har. De har nämligen fler ärftliga sjukdomar inom rasen, inte bara hjärtfelet jag beskrev. Det finns till och med forskare som vill förbjuda rasen just för att den har så många sjukdomar och att detta gör att de mår dåligt.

Vi pratade även om andra raser, framförallt kortnosade hundar. Mops, fransk bulldog, chihuahua osv. De har ju också massa problem. Svårt att andas, svårt att föda valpar utan kejsarsnitt osv. Vi frågade oss hur man kan välja att köpa en hund av en sådan ras. Beror det bara på okunskap eller bryr man sig mer om att de är söta än om deras hälsa. För visst, de är helt galet söta. Men till vilket pris?

Framförallt pratade vi om uppfödare och domare. Det är ju någonstans ändå dessa som sätter rasstandarden för sin ras och som därmed påverkar exempelvis hur kort nos en mops har. Tydligen är det så (det visste inte jag innan en annan student berättade det på diskussionskvällen) att inom hundutställningar är det lite dumma regler. Om det står att en hundras ska ha kort nos så är det den hunden med kortast nos som vinner. Inte den som har kort nos utan den som har kortast. Detta driver såklart vidare aveln mot mer och mer extrema utseenden. Detta är avgjort inte bra för hundarnas hälsa. Frågan är bara hur man får stopp på det. Vad kan jag som veterinär göra? Kan jag göra något alls? 

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det här ämnet men nu är det dags för mig att åka till universitetet för föreläsning. Lägger upp en bild som har cirkulerat en del i sociala medier som jag tycker visar hur aveln blir mer och mer extrem. Lägg märke till hundarna som blir rynkigare och rynkigare. Detta ger risk för hudproblem med bland annat svampinfektioner som kan vara ganska smärtsamma och obehagliga för hunden. Titta också på taxen som har blivit mycket längre vilket innebär större risk för ryggproblem. 

 

 
Källa: https://dogbehaviorscience.wordpress.com/2012/09/29/100-years-of-breed-improvement/

Efter en helg av vila

 
I helgen var jag på en jättestor 30-årsfest i Uppsaliansk sittningsanda. Mycket trevligt. God mat och rolig underhållning. Jag hamnade mittemot en nyexaminerad veterinär. En bra kväll helt enkelt. Jag kände att livsgnistan som förlorades under tentan kom tillbaka. 
 
Helgen går alltid fort. Alltid. Men vet ni vad? Veckodagarna går också fort. Det är snart helg igen. 
 
Idag börjar en ny kurs. Speciell patologi. Men vänta nu, säger ni. Förra kursen hette väl också patologi? Såhär ligger det till: förra kursen hette allmän patologi. Nya kursen heter speciell anatomi och är, om jag har förstått rätt, en ytterligare fördjupning nu när vi kan grunderna. Tydligen en av årets svårare kurser. Men det tänker jag inte bry mig om. Ny kurs, nya tag, nya tankar. Nu kör vi!
 
 
Dags för en ny look? 

Varför inte?

Nästa gång jag är hos frisören ska jag be om den här frisyren! Frågan är bara hur jag ska få på ridhjälmen ovanpå. Eller, föresten. Det behövs nog inte. Frisyren tar emot och dämpar stöten. Win win. 
 
 

Att sitta på en tenta och känna sig ganska värdelös

Ett långt och ganska mörkt inlägg som handlar om tentaångest och reaktioner kring detta. Kanske inte den roligaste läsningen men ibland måste även jag få skriva av mig. Och en läser bara om en vill. Så det så. 
 

Jag hade tenta igår. Och i tisdags. Det där med att skriva tenta är inte kul. En kurs brukar gå till ungefär såhär för mig:

1.  Kursen startar. Det känns som evigheter till tentan.

2. Under kursen går jag på föreläsningar och pluggar hemma. Pluggar ganska mycket faktiskt. Hemmaplugget hjälper mig att förstå saker men ger sällan något minne för smådetaljer.

3. Tentaplugg. Påbörjas alltid för sent. (Även när det påbörjas i tid!) Nu ska alla de där smådetaljerna tryckas in och allt som har glömts bort från början av kursen ska tillbaka in i hjärnan. Under den här perioden brukar mitt sociala liv gå i graven totalt. Jag träffar i princip bara min häst och min pojkvän.

4. Dagen innan tentan. Jag kommer till insikten att jag faktiskt inte kan trycka in mer i mitt stackars överbelastade minne. Det får bära eller brista.

5. Morgonen innan tentan. Kollar igenom mina anteckningar en sista gång. Nu brukar det kännas ganska bra och lugnt.

6. Själva tentan. Kan gå till på två sätt. Antingen får jag världens flow eller så känns det som om jag aldrig har sett orden innan. Eller både och – som på tentan igår.

 

Tentan igår var i ämnet patologi och den var indelad i två delar, en teoretisk och en med histologiska bilder.

Den teoretiska biten kändes bra. Riktigt bra. Flow och detaljminne. Wow. Jag är typ bäst i världen. Bäst i klassen minst. Inget kan stoppa mig!

Sedan började jag med histologidelen. Plötsligt kändes inget bra. Inget. Jag kollade på bilderna och såg bara rosa ludd. Jag kunde plötsligt inte se skillnad på olika celler och jag kom inte ihåg någonting. Blandade ihop allt, organ, celler, vävnader. Det var INTE kul. Det värsta i en sådan situation är att jag inte kan låta bli att banna mig själv för att jag inte har pluggat ordentligt.

Det mest produktiva i situationen hade såklart varit att lägga allt sådant bakom mig och istället stanna här och nu. Fokusera på vad jag ser på bilderna och vilka slutsatser jag kan dra av det. Men icke. Det gick bara inte. Bilderan flöt ihop till en suddig röra. Jag fick nästan panik för att jag inte kunde ordna mina tankar. Jag går på veterinärprogrammet och är bland eliten i Sverige, som en föreläsare uttryckte det. Jag borde kunna detta! Hjärtat slår och jag känner hur jag börjar svettas under armarna. Hjärtat slår hårdare. Andingen blir snabbare och snabbare. Plötsligt börjar jag bli osäker även på den första delen. Den kändes alldeles för bra. Kanske har jag missförstått allt?! Ångest!

 

I det här läget inser jag att jag måste göra något för att samla mig. Jag går på toa. Kollar mig i spegeln och säger till mig själv att jag fixar detta. Går tillbaka till min plats, tar ett djupt andetag och kollar på bilderna. Den där lilla pausen hjälpte faktiskt. Jag kan fortfarande inte allt och jag kunde definitivt ha behövs några dagar plugg till (varifrån jag skulle ha fått de där extra dagarna är ju en annan fråga…) men jag kunde tänka klarare. Jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. Gissade lite. Kollade nog på bilderna. Vad ser jag? Röda blodkroppar, ödem osv. Vad kan detta ha kommit ifrån? Vilken sjukdom uppstår så? Dra slutsats! Bättre att gissa än att lämna tomt.

 

Jag tog mig igenom tentan till slut. Det var ingen njutning. Det var faktiskt en av de värre tentorna jag har gjort. Hujeda mig. Men nu är den slut.

 

 

 

 

Det dumma är att varje gång jag har skrivit tenta så ska alla fråga hur det gick. Hur gick det? Hur GICK det?

Vad dessa alla inte förstår är att det är en väldigt dum fråga. En vet aldrig hur det GICK. Det dröjer faktiskt tre veckor innan en får reda på hur det gick.

När en frågar någon hur det gick frågar en efter ett resultat. En bokstav på ett papper. G eller inte? En är liksom inte intresserad av att veta något annat. Jag vet att detta inte är meningen och att alla bara är intresserade och snälla och vill veta hur det går för mig. Men jag börjar bli duktigt trött på att alla ska placeras in i någon slags register efter sina resultat.

Jag frågar alltid hur en tenta kändes. Hur KÄNDES tentan? Resultatet är egentligen oviktigt i det läget. Resultatet får en ju ändå inte reda på förrän efter tre veckor. Det jag tycker är viktigare är prestationen. Två personer kan ha fått samma resultat men ha gjort två helt olika prestationer.  

Jag tycker tillexempel att det är en större prestation om jag blir godkänd på teoridelen på patologitentan än om jag blir godkänd på histologidelen. Jag har pluggat teori tills ögonen nästan börjat blöda. Gud, så jag har suttit och försökt nöta in det. Nu kan jag det. Förstår och minns.

Histologidelen kan jag inte. Jag kan en del men inte allt. Om jag blir godkänd så är det mest att jag har haft tur med frågorna. Inte att jag egentligen har presterat speciellt bra.

(Visserligen tycker jag att det var en enorm prestation av mig att ta mig igenom histologidelen trots ångesten och värdelöskänslan men det är ett annat kapitel)

Frågar man hur det GICK så är svaret samma för båda tentorna. Det gick bra. Godkänd. Jag betyder inget mer än mitt resultat.

Frågan man hur det KÄNDES så är det helt olika svar. Ena delen kände jag verkligen att jag visste vad jag pratade om. Jag har kunskaper i ämnet som jag kommer att använda i mitt framtida yrkesliv och som kommer hjälpa mig att rädda liv. Den andra delen kändes inte så bra. Jag ska gå hem och läsa på mer för även om jag blev godkänd så var det med ett nödrop och det kommer att slå tillbaka på mig någon annan gång.

 

Förstår ni skillnaden?

 

Jag har diskuterat det här med ett antal personer (fler än två så ingen behöver känna sig utpekad) och alla brukar först ta väldigt illa vid sig och mena att de absolut inte vill förolämpa mig och att jag får ta och skärpa mig och inse att de bara menar väl. Det är egentligen mitt fel att jag blir ledsen eftersom jag MISSFÖRSTÅR. Minst tre personer reagerade så mot mig igår. De flesta brukar sedan inse vad jag menar. Jag, och säkert alla andra, blir jätteglad när någon vill veta hur det går för mig. Men jag är inte speciellt intresserad över att bli bedömd enbart efter mitt resultat. Enbart. Som om ett IG skulle betyda döden. Som om en omtenta är döden. Det är det inte. En omtenta ska mer ses som fördjupade studier, inte som ett totalt misslyckande.

Det tog mig flera år att inse detta och jag blir fortfarande ledsen varje gång någon hintar om att jag skulle vara misslyckad som person om jag får ett dåligt resultat. Till exempel när någon säger ”Åh nej tror du att du måste göra om tentan, stackars dig”. Jag VET att det bara är välmening. Vet. Självklart förstår jag det och kan i viss mån uppskatta omtanken men jag blir faktiskt jätteledsen samtidigt. Dessutom händer detta väldigt ofta. Inte bara mot mig. Jag har såklart pratat med vänner om detta och alla vittnar om samma sak. Personer utanför studievärlden verkar tro att en omtenta är något giftigt. Något som innebär att en inte är värdig sin kommande yrkestitel. När det i själva verket oftast handlar om huruvida en har haft tur men frågorna och pluggat på de rätta sakerna eller inte.

 

Jag hoppas att jag kan hjälpa någon med detta. Det måste ju finnas andra som har upplevt samma sak? Som sagt, jag frågar själv aldrig någon som precis gått ut ur tentasalen hur tentan gick. Knappt när resultaten väl kommer heller. En del saker tycker jag att man själv ska få bestämma om man vill berätta. 

 

 
 

Dagens tips

När jag skriver mycket för hand får jag alltid ont på den där förhårdnaden som man får efter pennan. Tentaplugg innebär att skriva mycket för hand. Dessutom ganska hårt eftersom jag lätt blir lite stirrig och stressad. 

Resultat: jätteont i mitt stackars finger. (Ja, jag är medveten om att detta är ett typiskt i-landsproblem men tillåter mig ändå att tycka synd om mig själv)

Lösning: plåster på finger. Tada! 



Tentapluggslogik

Helt vanlig dag i tentapluggandet.

Sjutton vad allt låter mycket. Superstörigt. Det är nog därför jag inte kan koncentrera mig. Bäst jag hämtar mina öronproppar.

Öronpropparna ligger inte i pennskrinet där de brukar ligga. HJÄLP var är de någonstans?! Letar frenetiskt. Hittar dem inte. PANIIIIIK!! Mina öronproppar är BORTA! Vad ska jag göra? Funderar på om jag ska be pojkvännen köra hem från Norrland och hjälpa mig leta. Det här är ju faktiskt en fråga på LIV OCH DÖD.

Letar ännu mer frenetiskt. Puts väck. PANIK PANIK! Kan man ringa den nationella insatsstyrkan för sånt här?! LIV OCH DÖD!

Genomsöker lägenheten minutiöst. Tänk logiskt. Var hade jag dem senast? (I öronen räknas inte som svar) De ligger i ett illorange fodral. De borde synas. VARFÖR SER JAG DEM INTE?! Insatsstyrkan, vilket nummer är det dit?

Jag vänder upp och ner på alla mina väskor. Varför har jag så många väskor? Från och med nu ska jag hålla mig till en och samma.

Plötsligt händer de. Öronpropparna ligger så fint inuti sitt fodral i en av väskorna. Där ligger för övrigt även de där små klisterlapparna som man markerar sidor i boken med, som jag också har letat efter. (Dock inte lika intensivt eftersom det inte var tentaperiod då.) Jag hittade dem! Halleluja!

Vilken tur att jag inte överreagerade. Då hade jag väl aldrig hittat dem. Nej, lugnt och metodiskt, det brukar jag alltid säga.

 

 
Har ni någonsin sett något så vackert? 
 

 

Lite tips och såntdär

Nu är det snart tentaperiod igen. Den här gången är det immunologi först och sedan patologi några dagar senare. Patologikursen är betydligt större än immunologikursen och därför har jag bestämt mig för att satsa mer på den. Den patologikurs vi läser nu heter allmän patologi. Direkt efter tentorna kommer vi att fortsätta med speciell patologi. Allmän patologi är alltså som en grundkurs till nästa kurs om jag har förstått det rätt. Därför känns det extra viktigt att förstå allt. Om jag får en omtenta på den så kommer omtentan komma mitt i speciell patologi-kursen. Om jag får omtentan för att jag faktiskt inte kan ämnet alls så kommer jag inte att hänga med under nästa kurs, plus att jag måste plugga dubbelt. Då känns det betydligt lättare att läsa in en liten immunologikurs. Inte för att jag planerar att få omtenta men det KAN ju faktiskt bli så, oavsett hur ”duktig” man är. Ibland förstår man inte frågorna och då får man fel även om allt man har skrivit är korrekt rent faktamässigt.

 

Vi har vår sista föreläsning i allmän patologi imorgon. Synd. Jag gillar ämnet och jag gillar föreläsaren. Utom när det handlar om pyttesmå molekyler som påverkar andra pyttesmå molekyler till att i sin tur påverka ytterligare andra små molekyler. Då gillar jag ingetdera. Speciellt inte om alla molekyler heter små ologiska bokstavskombinationer. Det gör de nämligen nästan alltid. Kombinationerna är säkert logiska om man visste vad de stod för men vet man inte det är det faktiskt rena grekiskan.

Framförallt slår det tillbaka hårt att jag bara precis klarade den biomedicinska baskursen som vi hade i ettan. Jag hade tur som klarade tentan, fick rätt frågor. Det jag kunde kunde jag så det var kanske inte bara tur men det fanns helt klart delar som jag hade kunnat lära mig bättre. Det märker jag nu. Jag hade haft mer gratis idag om jag hade kommit ihåg alla vägar som molekylerna tar osv.

Dessutom märks det faktiskt att jag läste samhällskunskap på gymnasiet och det första året på universitetet. Det jag lärde mig där sitter fortfarande i lite. Lär dig att ta ut det viktigaste, sålla i detaljerna, skumläs boken, det är viktigare att förstå än att kunna alla termer. Pah. Det gäller då inte när man läser till veterinär. Då ska man kunna alla detaljer. Alla termer. Och DESSUTOM förstå. Nåja, allt går om man bara vill, eller hur?

 

Vissa saker kommer jag dock faktiskt ihåg från förra året. Ifall det är några amöbor som läser det här och känner sig nedstämda för att de inte heller tyckte BMBn var så kul – lyssna här. Det där jättetjocka häftet med alla ben och organ som man fick första veckan och hade tenta på andra veckan (typ) sitter faktiskt i! Det gör även den grundläggande latin som jag lärde mig första året. Jättebra när jag ska lära mig nya ord nu. Till exempel:

bäckenbenet = Os ischii (os = ben)

Sammanväxt = pagus

Sammanväxning i bäckenet (som siamesiska tvillingar) blir då ischiopagus. Logiskt va?

 

 

Jag tänkte tipsa om några hemsidor som jag brukar använda mig av för att plugga.

 

Glosboken.se

Till den här kursen har vi fått ett antal termer som vi ska lära oss. Ungefär som en gloslista. Helt omöjligt att lära sig genom att bara läsa. Alldeles för långa förklaringar för att orka sitta med papper och penna. Ensam hemma så ingen kan förhöra. Lösningen? Glosboken.se såklart!

Jag skriver in allt en gång och sedan kan jag välja mellan flera olika sätt att bli förhörd. Perfekt! Finns även en app men jag tycker att den är rätt dålig.

 

Medicinskordbok.se

Den här hemsidan är jättebra. Mycket bättre än att bara googla orden som jag har gjort tidigare. Kan inte förstå att jag inte har hittat den förrän nu i höst.

 

SVA.se

Sveriges veterinärmedicinska anstalts hemsida

Här finns info om typ alla sjukdomar till våra husdjur (med husdjur menas katt, hund, häst, ko, gris, får, get, fjäderfä) och några till. Dessutom nyheter kring veterinärmedicin och sånt. Till exempel så läste jag om den nya fågelinfluensan som drabbar sälarna på sva.se i början av september. Jag hörde det på radio först för någon vecka sedan. Eller om det var på någon nyhetssajt. Strunt samma. SVA var först i alla fall.

 

Sedan såklart även wikipedia och youtube, det säger sig nästan självt. Det är dock värt att poängtera att wikipedia inte alltid är en säker källa! Fast bättre än man tror ändå. Vi hade en föreläsare på viruskursen, tror jag att det var, som sa att en viss sak hade varit okänd länge men nu hade hon sett på wikipedia att någon hade listat ut hur det låg till så då var det så. Det var ett riktigt wow-moment för henne. Slutsats: wikipedia är rätt uppdaterad ändå.

 

 

 
Lycka till från mig! 
 
 

Vardag var dag

Jag har haft ett litet oplanerat blogg-uppehåll under jul och nyår. Jag har helt enkelt varit upptagen med något annat. Med det där de kallar livet. Det där som händer när man planerar annat. Det där som swichar förbi utan att ge ett ljud ifrån sig. Det där, ni vet. 

Jag spenderade julen uppe i Norrland med pojkvännens familj och nyår här nere i Enköping-Långtora med pojkvännen och mina föräldrar. Många fina julklappar och mycket god mat. 

Jag och pojkvännen är numera sambos. Flytten har tagit extremt mycket tid och energi. Mycket mer än när jag har flyttat tidigare. Men nu är det klart. Nu är det så som vi vill ha det. Jag tycker att det bästa är att vi har ett eget kök. Ett kök som dessutom faktiskt är riktigt bra. Plötsligt blev det roligt att laga mat, vem kunde tro det? 

Nu bor jag också med häst på gården. Jag tänkte att jag skulle kunna rida hur mycket som helst och vara i stallet så länge jag ville. Riktigt så har det inte riktigt blivit men en hel del häst ändå. Om inte annat så har det blivit en del mysiga morgnar i stallet. Jag tycker att morgonen är den trevligaste tiden att vara i stallet på. Hästarna blir aldrig så glada att se en som när man kommer med morgonhöet. Dessutom kan man lyckas knäppa riktigt vackra bilder. Som den här, till exempel. 


Kom gärna med önskemål på vad jag ska skriva om i bloggen. Ibland får jag verkligen idétorka och då är det guld. Dessutom är det mycket roligare att skriva något om jag vet att någon faktiskt vill läsa det. 

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0