patologi och avelsetik

Igår insåg jag att jag nu är inne på veterinärprogrammets fjärde termin. Det innebär att jag har klarat av halva den pre-kliniska delen! (År ett till tre är mest teori men sedan kommer det praktiska på kliniken.) Inte illa va? Snart så är jag riktig veterinär.

 

I måndags började vi med den fruktade kursen speciell patologi, spec pat. Den som studenterna kuggar till höger och vänster och som tvingade 10% de som går i av årskursen över oss att ta sabbatsår. Den kursen. Vi har varit så rädda för den här kursen. Men nu såhär tre dagar in kan jag inte säga att den verkar vara direkt svår. Det är JÄTTEMYCKET att trycka in, visst, men det är inte så att jag inte förstår. Än så länge i alla fall. Det kan ju komma att ändra sig men vi håller tummarna för att det fortsätter på samma sätt.

 

Den här första veckan är vigd är cirkulationen. Vi har mest pratat om hjärtfel än så länge men kommer även prata en del om kärl. Det är väldigt intressant. Många hjärtfel är dessutom samma hos djur som hos människor. Många fel uppkommer nämligen under fosterutvecklingen och den ser ungefär likadan ut i många avseenden hos människor och andra däggdjur.

En del saker blir man lite bedrövad av dock. Det finns till exempel ett hjärtfel som heter myxomatös hjärtklaffsdegeneration. Det innebär ungefär att det är ett fel på hjärtklaffarna som gör att blodet inte pumpas på rätt sätt genom hjärtat och därmed inte heller på rätt sätt ut i kroppen. Det kan leda till massa jobbiga saker, bland annat kan förmaksväggen spricka. Hjärtat går alltså sönder. Detta är såklart jättefarligt.

Myxomatös hjärtklaffsdegeneration drabbar främst små hundar och rasen chavalier king charles spaniel får den extra ofta. Enligt min lärobok har 50% av alla king charles som är över fyra år sjukdomen. Kommer man upp i tio år är det 100%! Värt att tillägga är att boken är från USA och att det kan förekoma skillnader jämfört med Sverige. Oavsett så är det en alldeles för hög siffra.

 

I förrigår var jag på etisk diskussionskväll, som jag är på ibland. Den här gången hade vi tema avel. Vi pratade faktiskt en hel del om just chavalier king charles spaniel. Om hur man kan avla fram en ras som har en så bred sjukdomsbild som just den rasen har. De har nämligen fler ärftliga sjukdomar inom rasen, inte bara hjärtfelet jag beskrev. Det finns till och med forskare som vill förbjuda rasen just för att den har så många sjukdomar och att detta gör att de mår dåligt.

Vi pratade även om andra raser, framförallt kortnosade hundar. Mops, fransk bulldog, chihuahua osv. De har ju också massa problem. Svårt att andas, svårt att föda valpar utan kejsarsnitt osv. Vi frågade oss hur man kan välja att köpa en hund av en sådan ras. Beror det bara på okunskap eller bryr man sig mer om att de är söta än om deras hälsa. För visst, de är helt galet söta. Men till vilket pris?

Framförallt pratade vi om uppfödare och domare. Det är ju någonstans ändå dessa som sätter rasstandarden för sin ras och som därmed påverkar exempelvis hur kort nos en mops har. Tydligen är det så (det visste inte jag innan en annan student berättade det på diskussionskvällen) att inom hundutställningar är det lite dumma regler. Om det står att en hundras ska ha kort nos så är det den hunden med kortast nos som vinner. Inte den som har kort nos utan den som har kortast. Detta driver såklart vidare aveln mot mer och mer extrema utseenden. Detta är avgjort inte bra för hundarnas hälsa. Frågan är bara hur man får stopp på det. Vad kan jag som veterinär göra? Kan jag göra något alls? 

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det här ämnet men nu är det dags för mig att åka till universitetet för föreläsning. Lägger upp en bild som har cirkulerat en del i sociala medier som jag tycker visar hur aveln blir mer och mer extrem. Lägg märke till hundarna som blir rynkigare och rynkigare. Detta ger risk för hudproblem med bland annat svampinfektioner som kan vara ganska smärtsamma och obehagliga för hunden. Titta också på taxen som har blivit mycket längre vilket innebär större risk för ryggproblem. 

 

 
Källa: https://dogbehaviorscience.wordpress.com/2012/09/29/100-years-of-breed-improvement/


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0