Här kommer ett sånt där flummigt inlägg igen, fyllt av tankar och funderingar.

I onsdags hade vi en heldag då vi enbart pratade om djurskydd. Väldigt lärorikt men väldigt jobbigt psykiskt. Föreläsaren berättade exempel efter exempel på djurskydds- och djurplågeriärenden och det ena var värre än det andra. Jag ska bespara er detaljerna men summa summarum gör människor fruktansvärda saker mot djur. En del av sakerna är inte riktigt menade utan uppkommer av okunskap eller felriktad välvilja. Andra är planerade och helt klart menade att orsaka smärta och lidande hos djuren. 

En sak som jag vill poängtera är att de fall som vi fick berättade för oss och som jag har i mina tankar när jag skriver det här inlägget är bland de värsta fallen. Alla fall som leder till en fällande dom innebär inte att djuren har svultit ihjäl eller skurits med kniv. 

Det jobbiga med en dag som i onsdags är att jag inte kan låta bli att tänka på hur det hade varit om det var mina djur det handlade om. Hur hade min häst eller katt reagerat på de typer av djurplågeri som föreläsaren berättade om? Hur hade jag reagerat om det var mina djur som utsatts?

Hur stoppar vi djurplågeriet? Går det? Det är sådant som vi började fundera över under föreläsningarna. Vad kan vi som veterinärer göra? Kan vi ens göra något? När vi väl blir inblandade har brottet redan begåtts. Innebär det att vi kommer för sent? Går det att upptäcka brott innan de har begåtts?

Det finns mycket att prata om när det gäller djurskydd och djurplågeri. Det är viktigt att diskutera var vi drar gränsen mellan djurplågeri och inte djurplågeri. Exempelvis kan vi alla vara överens om att djur mår bäst när de får uttrycka sina naturliga beteenden och drifter. De vill äta och dricka och umgås med artfränder. Inte så konstigt. Så kommer gråzonen. Är det exempelvis okej att vi tar kalven från sin mamma för att vi ska kunna få mjölk? Modersinstinkten måste väl ändå vara en av de starkaste drifterna ett djur har? Ändå är det okej att ta kalven från sin mamma men inte att hålla djur ensamma.  Flocken anses viktig men inte modersinstinkten. Varför är det så? Är flocken viktigare än kalven? Hur kan vi veta?

På ett sätt kan jag känna att jag aldrig vill jobba med djurskyddsärenden. Det känns helt enkelt alldeles för jobbigt att behöva se alla dessa stackars utsatta djur. Oskyldiga djur som lider och dör för att en idiot har tyckt att det var kul att plåga dem, eller bara struntat i dem så att de har fått lida i tysthet.

Å andra sidan kan jag tänka att det skulle kännas väldigt bra att se till att människorna bakom brotten inte kan begå liknande brott i framtiden. Även om det är för sent att rädda djuret som personen är åtalad för att behandla fel så kan jag rädda nästa djur. På så sätt skulle det kunna kännas lite hopfullt i allt elände. Jag vill ju trots allt bli veterinär för att på något sätt hjälpa djur till ett bra liv.

Jag känner att jag kan diskutera djurskydd hur länge som helst men jag är lite osäker på om ni verkligen vill läsa om alla mina virriga tankar. Det är ett så stort område och om en inte begränsar sig till att prata bara om ett litet område inom hela stora området så får det absolut inte plats i ett litet blogginlägg. Därför vill jag istället bara uppmana alla att tänka och fundera lite extra. Och gärna diskutera med mig eller andra.