Häromdagen hade vi föreläsning om smärta. Vi fick se filmer på olika djur och diskutera om de var smärtpåverkade eller inte. En del är jättelätta, exempelvis hunden som blev helt galen när sköterskan närmade sig operationsområdet med handen (men sedan lugnade sig av klappar, typiskt vid smärta tydligen). Andra var svårare, exempelvis taxen som visade massa tecken på smärta men egentligen bara var väldigt kissnödig. Lätt att misstolka.

Just eftersom det är så lätt att misstolka, eller kanske snarare svårt att tolka smärtsignaler från våra djur, har man utvecklat speciella metoder där man kollar på beteende. Det har nämligen visat sig att fysiologiska parametrar (exempelvis puls och andningsfrekvens) inte alltid är helt pålitliga i klinisk situation. Många djur med smärta andas häftigt och får högre puls och det kan vara bra parametrar att mäta under exempelvis en operation. Men djur kan också få hög puls och andningsfrekvens även av andra saker. Tänk dig en valp som åker till veterinären första gången för vaccinering. Den är jätteglad och far runt över hela väntrummet. Efter sin spruta får den en godis och massa beröm. Tror ni att den kommer ha hög puls? Ja, med stor sannolikhet eftersom den är helt uppspelt. Men kommer den ha ont?

Det som jag tycker är mest spännande med smärtbedömning är en ganska ny metod som går ut på att man mäter sk pain face på en skala. En häst som har ont kommer att visa spända ansiktsmuskler. Den kommer få sammandragningar av muskler kring ögat vilket ger en annan vinkel på ögat, vi kallar det för tält. Den kommer också spänna mulen så att den får en mer kantig form och den kommer att vidga sina näsborrar. Den kommer även ha sänkta öron, alltså vid själva öronbasen. Detta är alltså tecken på att hästen har ont. Man lägger ihop hästens ansiktsuttryck med andra parametrar, exempelvis hur hästen står i boxen, hur den håller huvudet, hållning mm. Då får man en ganska tydlig indikation på om hästen har ont, och i så fall hur ont den har.

Det jag tycker är mest intressant med pain face och liknande för smärtbedömning är att man i alla år har skrattat åt djurägare som säger ”min häst ser ledsen ut” eller ”den ser ut att ha ont” eftersom man har tyckt att djurägaren tillskriver sin häst mänskliga egenskaper. Nu visar det sig att det i själva verket har varit dessa djurägare som har haft rätt hela tiden! För oss veterinärstudenter att ta med oss: lita på vad djurägaren säger, den känner hästen bättre än vad du gör. (Att man för ännu längre tid sedan ansåg att djur inte kunde känna smärta, och fram tills helt nyligen gällande smågrisar och kastration, orkar jag inte ens ta upp här.)

En sak som jag blev lite förvånad över är att man har sett att i princip hur ont hästen (och andra djur också) har så slutar den inte äta godis som erbjuds från handen. Vissa hästar gör det naturligtvis men man kan inte säga att en häst inte har ont bara för att den inte äter, vilket man gjorde mer förr. Vi fick se filmer på hästar som hade jättehögt på smärtskalan och verkligen var jättedåliga. Ingen tvekan om att de hade jätteont. Ändå åt de lydigt godis som de blev erbjudna. Intressant. 

Jag funderar lite över om man kan dra några slutsatser av det motsatta, alltså att hästen vägrar äta. Man kan inte säga att den är smärtfri om den äter men kan man säga att den har smärta om den inte vill äta? Detta pratade vi inte om på föreläsningen men jag tänker mig att det är lika individuellt som förra exemplet. Jag tror alltså inte att man stensäkert kan säga att hästen har ont bara för att den inte vill äta. Att den inte äter är för de flesta hästar såklart ett tecken på att något är fel, men jag tror inte att det behöver betyda just smärta. Jag hade tillexempel en häst som inte ville äta när hon inte var hemma. Hon var faktiskt så känslig för miljöbyte att när hon fick byta box i stallet (alltså flytta några meter åt vänster) så åt hon inte på flera dagar i boxen. 

När det gäller de flesta typer av läkemedel så vill man absolut inte överdosera eller behandla i onödan. För att ge antibiotika brukar man i allmänhet ta en odling för att se exakt vilken bakterie det är, och man gör en resistensbedömning för att ytterligare få hjälp med vilken antibiotika som är bäst. Allt för att inte behandla i onödan. Man har också alltid med risken för biverkningar i beräkningen. Men för just smärtstillande har man en lite annan approach. Vi har pratat om att det där är lite mer "behandla just in case". Om man misstänker att djuret kan ha ont så behandlar man smärtstillande, man väntar inte tills det syns jättetydligt. Detta är delvis just för att det är så svårt att se om djuren har ont eller inte. (Läs exempel på detta i en kommentar till det här inlägget). Nu blir ju vi ju visserligen bättre och bättre på att avläsa djuren men jag tycker ändå att det känns bäst att behandla även om man inte är helt säker på om djurett har ont. 

Det är väldigt mycket som händer just nu och därför har jag haft lite lite tid och lust att sätta mig ner och skriva ett blogginlägg. Sedan förra inlägget har jag haft två tentor, en klinisk undersökning + rörelseapparaten häst, och en klinisk undersökning hund + operationsrutiner + suturering + instrumentkännedom. Jag har klarat alla delar och därmed har jag klarat alla stopptentor inför nästa termin (tror jag i alla fall). Nästa år har vi vår klinikrotation. Vi kommer då gå på smådjurs- och hästkliniken och även på ambulansen, bilddiagnostik mm. Det ska bli väldigt roligt faktiskt.

Vi har gjort så mycket sedan sist att jag inte ens vet vart jag ska börja. Jag kan ju göra en liten sammanfattning av en del övningar vi har haft. Vi har ju föreläsningar på förmiddagarna nu och övningar på eftermiddagarna. Detta har vi tillexempel gjort:

-          Hältundersökning hund – jättesvårt tycker jag eftersom hundar liksom lufsar fram. Jämför med hästar som sätter i hovarna mycket mer distinkt. Tycker jag i alla fall.

-          Hantering och läkemedelsundersökning gris – jag kan ju inte så mycket om grisar så den här övningen var verkligen värdefull. Jämfört med en del kursare kunde jag dock mycket eftersom jag i alla fall har haft två dagars praktik på grisgård. Vi fick öva på hur man lyfter grisar, både de allra minsta och de lite större. Man lyfter på ett helt annat sätt än man lyfter exempelvis hundvalpar, kultingar lufter man nämligen upp i bakbenen. Sedan ger man såklart stöd under bröstet när man väl har fått upp dem men själva lyftet är alltså i bakbenen vilket känns lite fel. Jag råkade lyfta ”valpstyle” en gång men det gick inte så bra, grisen skrek mycket mer och kunde mycket lättare komma undan.
Vi fick även ge injektioner, både intramuskulärt och subcutant. På exempelvis häst och hund är det väldigt noga var man sticker och man aspirerar för att se att man inte ligger i ett kärl osv. På gris har man visserligen ett ganska litet område man sticker i, en liten halvmåne bakom örat, men eftersom grisar generellt går i grupp och inte vill vara stilla så sticker man ofta i farten och man hinner inte aspirera. För mig kändes det som att sticka blint och det var jätteläskigt men jag antar att man vänjer sig.

-          Bandagering hund. Vi fick öva på att göra tassbandage och Robert Jones-bandage. Robert Jones lägger man för att stabilisera ett ben, det blir mer stabilt än att bandagera fast en skena på ett vanligt bandage. I princip går det ut på att man lindar väldigt väldigt många varv och väldigt hårt och det blir väldigt stabilt. Jag fick beröm för mitt tassbandage men mitt Robert Jones-bandage blev inte lika snyggt.

-          Ögonundersökning häst och hund. Vi fick bland annat lägga nervblockad vid ögat på häst. Väldigt läskigt att vara så nära ett öga med an vass nål och väldigt litet område att träffa men det gick bra. Dessutom lärde jag mig att tårkanalen mynnar i nosen. Kolla in i hästens näsborre. Det lilla hålet du ser är tårkanalens mynning.

-          Rektalisering häst. Hästarna på skolan är vana vid att bli rektaliserade så de blir inte speciellt stressade. Däremot vet de att ju hårdare de klämmer åt med rumpan, desto mindre kan studenten rota runt. De klämmer alltså rejält hårt, man blir helt stum i armen efter ett tag. Annars är det väldigt häftigt att man kan känna så mycket. Rektalisering är ju också en viktig undersökning för exempelvis kolikhästar så det känns väldigt relevant för mig att kunna göra en bra rektalisering i mitt kommande yrkesliv.

-          Klövövning nöt. Vi fick öva på att verka klövar på ”dödklövar”, dvs avhuggna ben från slaktade djur. Det kan låta makabert men jämför med att öva samma sak på random levande ko. Plötsligt känns det mycket bättre med dödklövar, eller hur? I alla fall tills man råkar dra handen under näsan och fulsnyta sig utan att tänka på att man har massa äckelpäckel från klövarna på handsken. Det tog ett tag inte lukten försvann ur näsan och jag vill inte ens tänka på potentiella smittorisker.

-          Tandövning häst. Vi fick kolla in i hästmun med superlång tandläkarspegel. Hästen var sederad och hade munstege. Jättespännande!! Jag skulle jättegärna jobba med hästtänder. 

Vi har också hunnit klart med alla föreläsningar om både reproduktion och smådjur, och vi har precis börjat med anestesiologi. Nu lär vi oss alltså om hur man sederar, smärtstillar och söver djur. Mer om det i nästa inlägg.