Nu läser vi klinisk patologi. Patologi är läran om sjukdomar och hur de diagnosticeras genom analys av molekyler, celler, vävnader och organ (i alla fall enligt wikipedia). Det vi gör är att obducera djur och fastställa sjuklighet. En del fynd kan förklara varför djuret har dött medan andra fynd är rena bifynd. Tidigare under utbildningen har vi gjort en hel del dissektioner. Det kan tyckas att dissektion och obduktion är samma sak, man skär i döda djur och tittar inuti organ. Jag håller med, väldigt likt. Dissektion är dock mer för att lära sig anatomi medan obduktion är för att studeras sjukdomar som djuret har. Så har i alla fall jag förstått skillnaden.

Tidigare under utbildningen har vi dissekerat djur som har skänkts till undervisning och efteråt har de destruerats. Nu obducerar vi djur som har avlivats eller självdött och man vill veta orsaken bakom. Vi gör alltså ett mer ”riktigt” jobb. Såklart övervakas vi av riktiga patologer och det är också de som har kontakt med djurägare och veterinär men det är ändå vi som skär upp förändringar och så.

 

Att skära upp djur låter makabert men det är ju faktiskt det vi gör. Man öppnar och tittar på alla organs ut- och insida. Eftersom vi vet hur organen ska se ut i normalfallet kan vi bedöma om de är sjukliga. Eller tja, vi studenter har väl inte alltid superduperstenkoll på hur allt ska se ut men det har patologerna. Man kan exempelvis hitta blödningar, nekroser (död vävnad) eller tumörer i organ. Ibland är det en till synes pytteliten förändring som har gett jättestora symtom och kanske till och med lett till djurets död. Det får i alla fall mig att börja tänka på hur fantastisk kroppen är. Tänk att allt bara fungerar sådär av sig själv. Trots att jag misshandlar kroppen genom skräpmat, stress och på tok för lite träning så fungerar den. Vi har verkligen en fantastisk förmåga i våra kroppar.

 

Hur som helst, tillbaka till patologin. Under kursen hittills har vi haft tur för det har kommit in ganska många fall. Det är såklart sorgligt att djur har blivit så sjuka att de har avlivats men så kan man inte gå omkring och tänka på utbildningen för då skulle man bli så otroligt ledsen hela tiden. Vi kommer i kontakt med så många döda djur att det hade varit oöverkomligt att sörja alla. Jag försöker se det som att de i alla fall får komma till nytta för framtida djur. Genom att vi får se och skära i döda djur får vi större förståelse för sjukdomarna och kan rädda fler djur som veterinärer senare.

Vi har alltså haft många fall och en del olika djurslag. Jag har hunnit med att se både häst, hund, katt och ko. Det är många skillnader mellan djurslagen så det är bra om man kan få se så många som möjligt. Om man aldrig har sett ko-njurar kan man exempelvis lätt få en chock. De ser nämligen inte alls ut som njurarna på hund, katt, häst, gris och människa. På de flesta andra djurslag är de formade som en böna och släta på utsidan. Hos nötkreatur är den sektionerad så att det ser ut som flera mindre strukturer som sitter ihop. Googla på kidney cow så får ni se. På ett annat djurslag så hade det definitivt varit något fel om njuren såg ut sådär.

 

Vi har haft en hel del spännande fall men jag tänker faktiskt inte berätta om dem i detalj för er eftersom det är viss sekretess kring allt sånt här. Jag tänker inte heller ta med några bilder. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag berättar hur häftigt det är att se allt på riktigt och inte bara i en bok. I en bok kan man bara titta på grejerna. Nu kan vi titta, känna på strukturen och lyssna hur det låter när vi rör vid organen. (Ljudet ”röra runt bland hästtarmar som lagts på ett undersökningsbord” skulle kunna säljas som en avslappningsskiva bredvid valsång och vågskvalp!) Tyvärr involveras även lukt och i vissa oavsiktliga fall även smak. Vissa lukter sätter sig fast i en så att man luktar kadaver hela vägen hem. Det är mindre trevligt, speciellt om ens bil har gått sönder och man måste åka på en smockfull buss hem. Hoppas ingen av de andra på bussen luktade så noga på mig… 

Nu har jag börjat på klinikrotationen, en kurs som jag har sett fram emot sedan jag började på utbildningen. Äntligen! 

Vi är i små grupper om fem personer. Min grupp hade lite otur och fick inläsningsvecka den absolut första veckan. Kanske hade man hellre velat ha den lite mer i mitten men men. Eftersom vi inte hade så mycket att plugga på fick vi lite ledigt. Jag och sambon passade på att åka skidor några dagar. Underbart. 

Sedan var det dags för två veckor gris. Det var faktiskt jätteroligt! Jag har inte någon direkt erfarenhet att grisar alls sedan innan så det var mycket nytt. Griskursen började med en teoretisk tenta vilket var väldigt bra. Det innebar att vi hade koll på hur en grisbesättning i Sverige fungerar innan vi kom iväg på studiebesök. Det är nämligen krångligare än man tror. För det första finns det flera olika slags grisproducenter. Det finns de som bara föder upp smågrisar, de som hur ut dräktiga grisar, de som bara har hand om slaktsvin osv. Och de som har hand om grisarna från födsel till slakt, inklusive avel. Olika besättningar har såklart olika förutsättningar och därmed olika problem. Slaktsvin har exempelvis inte samma problem som kultingar eller suggor. 

Efter tentan spenderade vi dagarna ute på olika grisgårdar. Vissa dagar var det rena studiebesök och andra dagar gjorde vi mer riktigt arbete. En dag fick vi undersöka och behandla alla besättningens smågrisar. Man går då in till suggan och plockar upp den sjuka kultingen för att behandla den utanför boxen. Eftersom kultingen gallskriker när den blir upplyft och en del suggor kan vara väldigt beskyddande är det lite läskigt. Jag tycker att det är ganska svårt att läsa grisars kroppsspråk också. Jag tycker bland annat att det kan vara svårt att se skillnad på en gris som är rädd men inte aggressiv och en som är både rädd och aggressiv. Efter två veckor bland grisar är det dock lite tydligare. 

En annan dag fick vi vaccinera en hel drös slaktsvin. Jag fick sticka typ 40 grisar själv medan en medarbetare motade ihop dem så att de inte kunde smita. Gris är lite speciellt när det kommer till injektioner tycker jag. På andra djur är man väldigt noga med att nålen ska hamna precis rätt och man tar sig tid att se till att det blir så. På gris siktar man på ett relativt område bakom örat men eftersom de inte vill vara stilla kan man inte stå och måtta utan det är mer bara att sikta och skjuta. Till vaccinationerna hade vi till och med en speciell självladdande spruta som påminde lite om en pistol. Dessa underlättade arbetet något enormt, även om de var läskiga att använda först. 

På våra besök fick vi se flera olika slags besättningar varav en var en KRAV-gård. Där hade alla grisar möjlighet att gå ut. Även om alla grisar inte var ute så var det betydligt bättre luft i den besättningen. Dessutom känns det bra att veta att alla grisarna i alla fall har känt solens strålar mot huden under sitt liv. Under sommaren fick alla grisar i den besättningen gå i hage, det är också speciellt för KRAV. Tydligen innebar det väldigt mycket merarbete för personalen så det är inte så konstigt att KRAV-kött är dyrare. (Det finns fler anledningar också såklart) Faktum är att jag själv efter det besöket bestämde mig för att köpa med ekologiskt griskött. Jag upplever att det är större skillnad för djuren på grissidan än på nötsidan och därför känns det viktigare att köpa ekogris än ekonöt (där nöt alltså betyder nötkreatur, inte nötter!). 

Överlag två jätteroliga veckor. Tur med vädret hade vi också. Det var plusgrader alla dagar som vi var utomhus men veckan efter blev det plötsligt minusgrader och jättekallt igen. 

Den här veckan började nästa kurs som är klinisk patologi i tre veckor. Vi ska då obducera djur och skriva journaler med misstänkt diagnos. Väldigt spännande. Tyvärr började min vecka med att jag blev sjuk och fick vara hemma flera dagar. Dessutom gick bilen sönder. Suck. Två dagar på patologen är allt jag har hunnit med hittills. Mer om patologi i nästa inlägg!