Nu läser vi klinisk patologi. Patologi är läran om sjukdomar och hur de diagnosticeras genom analys av molekyler, celler, vävnader och organ (i alla fall enligt wikipedia). Det vi gör är att obducera djur och fastställa sjuklighet. En del fynd kan förklara varför djuret har dött medan andra fynd är rena bifynd. Tidigare under utbildningen har vi gjort en hel del dissektioner. Det kan tyckas att dissektion och obduktion är samma sak, man skär i döda djur och tittar inuti organ. Jag håller med, väldigt likt. Dissektion är dock mer för att lära sig anatomi medan obduktion är för att studeras sjukdomar som djuret har. Så har i alla fall jag förstått skillnaden.

Tidigare under utbildningen har vi dissekerat djur som har skänkts till undervisning och efteråt har de destruerats. Nu obducerar vi djur som har avlivats eller självdött och man vill veta orsaken bakom. Vi gör alltså ett mer ”riktigt” jobb. Såklart övervakas vi av riktiga patologer och det är också de som har kontakt med djurägare och veterinär men det är ändå vi som skär upp förändringar och så.

Att skära upp djur låter makabert men det är ju faktiskt det vi gör. Man öppnar och tittar på alla organs ut- och insida. Eftersom vi vet hur organen ska se ut i normalfallet kan vi bedöma om de är sjukliga. Eller tja, vi studenter har väl inte alltid superduperstenkoll på hur allt ska se ut men det har patologerna. Man kan exempelvis hitta blödningar, nekroser (död vävnad) eller tumörer i organ. Ibland är det en till synes pytteliten förändring som har gett jättestora symtom och kanske till och med lett till djurets död. Det får i alla fall mig att börja tänka på hur fantastisk kroppen är. Tänk att allt bara fungerar sådär av sig själv. Trots att jag misshandlar kroppen genom skräpmat, stress och på tok för lite träning så fungerar den. Vi har verkligen en fantastisk förmåga i våra kroppar.

Hur som helst, tillbaka till patologin. Under kursen hittills har vi haft tur för det har kommit in ganska många fall. Det är såklart sorgligt att djur har blivit så sjuka att de har avlivats men så kan man inte gå omkring och tänka på utbildningen för då skulle man bli så otroligt ledsen hela tiden. Vi kommer i kontakt med så många döda djur att det hade varit oöverkomligt att sörja alla. Jag försöker se det som att de i alla fall får komma till nytta för framtida djur. Genom att vi får se och skära i döda djur får vi större förståelse för sjukdomarna och kan rädda fler djur som veterinärer senare.

Vi har alltså haft många fall och en del olika djurslag. Jag har hunnit med att se både häst, hund, katt och ko. Det är många skillnader mellan djurslagen så det är bra om man kan få se så många som möjligt. Om man aldrig har sett ko-njurar kan man exempelvis lätt få en chock. De ser nämligen inte alls ut som njurarna på hund, katt, häst, gris och människa. På de flesta andra djurslag är de formade som en böna och släta på utsidan. Hos nötkreatur är den sektionerad så att det ser ut som flera mindre strukturer som sitter ihop. Googla på kidney cow så får ni se. På ett annat djurslag så hade det definitivt varit något fel om njuren såg ut sådär.

Vi har haft en hel del spännande fall men jag tänker faktiskt inte berätta om dem i detalj för er eftersom det är viss sekretess kring allt sånt här. Jag tänker inte heller ta med några bilder. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag berättar hur häftigt det är att se allt på riktigt och inte bara i en bok. I en bok kan man bara titta på grejerna. Nu kan vi titta, känna på strukturen och lyssna hur det låter när vi rör vid organen. (Ljudet ”röra runt bland hästtarmar som lagts på ett undersökningsbord” skulle kunna säljas som en avslappningsskiva bredvid valsång och vågskvalp!) Tyvärr involveras även lukt och i vissa oavsiktliga fall även smak. Vissa lukter sätter sig fast i en så att man luktar kadaver hela vägen hem. Det är mindre trevligt, speciellt om ens bil har gått sönder och man måste åka på en smockfull buss hem. Hoppas ingen av de andra på bussen luktade så noga på mig…