Klinisk anatomi

Kursen vi läser nu heter Klinisk anatomi, konsultationskunskap och näringslära. Det är helt klart den roligaste kursen under hela det här skolåret. Jättekul att få lite kliniska aspekter på det vi lär oss. Idag hade vi till exempel övning i auskultation av hjärta och lungor på häst och hund (d.v.s. att lyssna med stetoskop), att ta blodtryck på hund och att ta EKG på hund. Så spännande och roligt. Äntligen!

 

Klinisk anatomi, det innebär ungefär att vi nu inte bara ska veta vad allt heter och var det sitter utan också hur detta är relevant i en klinisk situation. Vi har tillexempel lärt oss mycket om röntgen. Där är det viktigt att veta hur det normala djuret ser ut för att kunna se förändringar. Det kan vara svårt (i alla fall för mig) att se magsäckens form men en tydlig ledtråd om den är förstorad är att andra organ, exempelvis tarmarna, har blivit förskjutna. Det är även viktigt för att kunna tolka röntgenbilden tredimensionellt trots att den faktiskt är tvådimensionell. Ofta tas flera bilder från olika vinklar och dessa tolkas tillsammans. Vid röntgen av skelettben kanske en spricka inte alls syns på en bild men är jättetydlig på en annan. Eller så kan det vara något som ser ut som en spricka men som egentligen beror på att benen överlappar varandra i bilden. Kan man inte anatomin kanske hunden får gå hem med gipsat ben helt i onödan, eller så missas något annat viktigt.

 

Konsultationskunskap är ett lite luddigt ämne, i alla fall hittills. Det handlar om hur man som veterinär bemöter sina patienter och deras ägare. Oftast så är ju djurägaren på ett sätt den viktigaste patienten eftersom det är djurägaren som berättar anamnesen osv. Kan veterinär och djurägare inte kommunicera på ett bra sätt blir djuret lidande och det är ju såklart inte bra. Därför drillas vi i kommunikationsteknik med allt som ingår där, från personligt bemötande till journalskrivning.

 

Näringslära är som alltid väldigt spännande, speciellt när det handlar om häst tycker jag. Vi hade en del näringslära under första årskursen men vi har glömt en del så nu är det bra med repetition. Kunskap som inte används försvinner ju som bekant, och just näringsläran har vi inte använt jättemycket under trean så mycket har bleknat. Efter lite repetition tenderar det som tur är att komma tillbaka och vi går nu in på djupare kunskapsnivå i ämnet. Hästföreläsningen vi hade häromdagen var betydligt mer detaljerad än vi tidigare har läst men väldigt spännande. Vi fick räkna på foderstater och jämföra olika typer av arbetande hästar. Dessutom lärde vi oss att de råd som ägare till fånghästar ”alltid” har fått inte alls stämmer. Tidigare sa man att fånghästar skulle få hö från en ogödslad vall. Helst skulle det komma från en vall som stått orörd i flera år, typ. Detta är alltså inte helt bra enligt nyare forskning. Den typen av hö innehåller nämligen mycket socker, vilket är just det man vill undvika till fånghästar. Därför är det bättre med ett hö från en gödslad vall.

Vi pratade också om ifall hästar behöver kraftfoder eller inte. Hör finns det också gamla ”sanningar” som länge har ansetts gälla men som man idag börjar gå mer och mer ifrån. Förut fick hästar ofta havre som komplement till höet. Idag får hästar kanske inte alltid just havre men ofta något annat slags kraftfoder. Det behövs inte alltid. Har man ett bra vallfoder så räcker det, förutom att man oftast måste tillsätta natrium och selen eftersom svenska marker innehåller lite av just de ämnena. Sedan kan såklart näringsvärdet variera och olika hästar har olika behov men vår föreläsare påpekade att ridhästägare ofta överskattar hur mycket ens häst egentligen arbetar. Många tror att hästen går ganska hårt men i själva verket rids den kanske ”bara” fem-sex timmar i veckan varav bara två-tre är på banan och då är också en stor del av passet skritt. Detta står i kontrast till exempelvis ridskolehästar som rids flera timmar om dagen eller skogsarbetande hästar. För att inte tala om hästar inom trav- och galoppsporten. Jag var på en travbana för första gången för ungefär ett år sedan. Där och då insåg jag att våra egna hästar, som vi alltid har ansett ligger ganska bra i hull (förutom Oportuno som tenderar att vara lite i mulligaste laget) är världens tjockisar jämfört med travhästarna. Att kalla vår dressyrhäst vältränad, välmusklad och i bra kondition kändes plötsligt som ett skämt – sådan stor skillnad var det. Då kan nämnas att vår häst är helt normal jämfört med andra dressyrhästar, och säkert hopphästar med. Han anses relativt välmusklad och varken tjock eller mager. Men jämfört med travhästarna är han en riktig soffpotatis. Jag kan absolut erkänna att jag själv i allra högsta grad har varit (och kanske fortfarande är?) en av alla hästägare som överskattar hur mycket hästen egentligen arbetar, så jag kan absolut ha förståelse för andra som också gör det. Det där med foder är inte lätt, men jag tänker försöka lära mig så mycket att det kanske i alla fall inte känns svårt längre. 

 

 

 
Soffpotatis?

 

Mer om kaniner

Eftersom jag i förra inlägget berättade om vår fantastiska kaninföreläsning känner jag att jag vill dela med mig lite av det vi lärde oss under just den föreläsningen. Kaniner är trots allt väldigt vanliga husdjur och det kan vara kul att veta lite om dem. (Observera att det jag skriver som vanligt är väldigt förenklat och att det finns mycket mer att veta om kaniner.)

 

Det första vår föreläsare sa var att kaniner är som små hästar. Ha detta i åtanke när ni läser. Jag tycker att det stämmer ganska bra.  

 

Kaniner är inte gnagare, vilket jag länge trott, utan lagomorfa d.v.s. hardjur. En viktig skillnad är att hardjur har två små tänder på insidan av framtänderna i ovankäken. De har alltså sex framtänder, två där nere och fyra där uppe. Vill en läsa mer om skillnader finns det ganska bra info på wikipedia.

 

 

 

Kaniner är grovtarmsjäsare, precis som hästar. De har en jättestor blandtarm som utgör 60% av hela magtarmkanalen och som är väldigt viktig för kaninens näringsupptag. I blindtarmen, eller ceacum som det heter på latin, fermenteras en del av födan bakteriellt. Den bryts alltså ner där av bakterier. Det som fermenteras i ceacum bildar egna små bajsbollar som kaninen bajsar ut och sedan äter upp för att kunna bryta ner det en gång till och på så sätt få i sig den näring som inte gick att tillgodogöra sig första gången. Den mat som inte hamnar i ceacum blir till vanliga bajsbollar. Blindtarmsplupparna är klibbigare än det vanliga bajset och ofta äter friska kaniner upp det så snabbt att ägaren aldrig hinner se dem. Om kaninen av någon anledning mår dåligt och inte äter upp dem lika fort tror ofta ägaren att kaninen har diarré men det har den alltså inte. Däremot kan det vara något annat fel på kaninen eftersom den inte äter som den ska.

 

Tarmmotoriken styrs till viss del av hur mycket fiber födan innehåller. Om det är mycket fibrer blir det mer tarmmotorik. Om kaninen får för lite grovfoder, d.v.s. hö, kommer tarmmotoriken sakta ner och detta är väldigt dåligt för kaninen. Faktum är att tarmproblem är en av de vanligaste orsakerna att kaniner kommer till veterinären. (Precis som för hästar alltså.) Det är tydligen inte helt ovanligt att kaninens tarmar stannar av eller blir gasfyllda. Detta är såklart väldigt smärtsamt för kaninen och kan också leda till döden. Tarmproblemen kan exempelvis bero på att den får för lite hö eller att den går för snabbt från hö till gräs på våren.

 

Tarmproblemen påverkas även av exempelvis stress. Kaniner är stresskänsliga djur och det är viktigt att hantera dem lugnt. Hos veterinären är de såklart oftast jättestressade och detta är inte bra för kaninen. Andningsfrekvensen ligger normalt på 30-60 andetag per minut men en stressad kanin kan ha 200 andetag per minut.

 

 

 

En annan vanlig orsak till veterinärbesök för kaniner är tandproblem. Kaniners framtänder växer 2-2,4 mm i veckan! Om de inte slits rätt kan detta alltså snabbt leda till stora problem. Det kan bli så illa att de börjar växa neråt, alltså den delen av tanden som sitter i käken börjar komma ner genom hakan.  

För att tänderna ska slitas är det viktigt att kaninen får tillräckligt med hö och gärna grenar också. 80-90% av kaninens föda ska utgöras av hö. Detta är alltså viktigt både för tarmens och för tändernas hälsa.

För att åtgärda felslitna tänder kan veterinären behöva slipa tänderna eller till och med dra ut dem. Tydligen klarar kaniner sig utmärkt utan framtänder, bara de får höet klippt i små bitar. Det hade jag ingen aning om.

 

Jag skulle kunna skriva jättemycket till om detta men jag vill inte tråka ut er så jag nöjer mig med detta. Nu vet ni i alla fall varför kaniner äter sitt eget bajs och att några av de vanligaste orsakerna till att kaniner kommer till veterinären är att de har problem med antingen mage eller tänder. 

Försöksdjursmedicin

Vi har börjat läsa en ny kurs, Försöksdjursmedicin. Det är en kort kurs, bara två veckor, men ganska intensiv. Den är betydligt bättre än vad jag väntade mig. Jag tänkte väl ungefär att föreläsarna skulle ha en väldigt gammaldags syn på djur och att jag skulle sitta och må dåligt över hur vi behandlar försöksdjur. Så illa är det inte. Det är en hel del etik inlagd i schemat och djuren har det mycket bättre än vad jag trodde. Det finns såklart en hel del som kan förbättras men det är ändå bättre än den bild jag har fått sedan tidigare. Sedan kan en ju diskutera fenomenet försöksdjur i all oändlighet utan att komma fram till något klart svar på vad en ska tycka om det faktum att vi gör djuren sjuka för att kunna göra människor eller andra djur friska. Men detta tänker jag lämna därhän, det är inte riktigt det som kursen handlar om. kursen fokuserar mer på hur verkligheten ser ut idag, d.v.s. det finns försöksdjur och dessa ska tas om hand på bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar som finns. Veterinärer är en del av detta och därför ska vi lära oss om försöksdjur. Faktum är att det är en lagstadgad kurs. Den enda lagstadgade kursen vi har om jag har förstått det rätt. Jag har visserligen inte helt förstått vad det innebär dock. Att den är så viktig att den bara måste vara med typ.

 

De senaste tre dagarna har varit extra intensiva. Förmiddagarna har bestått av föreläsningar och eftermiddagarna av praktiska övningar. Äntligen lite praktiska övningar! Det känns som att vi bara läser och läser och aldrig får göra något. Övningarna har bestått av tre moment: hanteringsövning, obduktion och injektionsövning.

 

Hanteringsövningen gick ut på att vi skulle få lära oss att hantera möss och råttor på ett korrekt sätt. Vi fick klappa och gosa med dem och vi fick lära oss hur en fixerar dem för att exempelvis kunna ge injektion eller ta blodprov. Jag har aldrig hållit i en mus eller råtta tidigare, i alla fall inte en levande, och jag blev väldigt positivt överraskad, speciellt av råttorna. De var faktiskt jättetrevliga och inte alls äckliga eller opålitliga som jag hade trott. Råttor är smarta djur och det märktes. De var nyfikna på oss studenter och de verkade faktiskt tycka att det var lite roligt att bli hanterade. (Så vitt jag kunde bedöma i alla fall, men mina kunskaper om råttbeteenden är mycket begränsade.) De var faktiskt riktigt mysiga och gulliga de där råttorna.

Mössen var däremot inte lika mysiga. För det första är de alldeles för små och snabba för att någon som jag ska hinna hålla kvar dem på ett och samma ställe, exempelvis handflatan. Istället sprang de omkring på våra armar och axlar och verkade planera vågade dödshopp mot friheten. För det andra så kan de bitas, vilket flera klasskompisar bittert fick erfara.

Det var hur som helst väldigt nyttig och roligt att få hantera levande djur för en gångs skull.

 

Obduktionen var precis vad det låter som. Vi skulle undersöka döda djur för att se om de hade några sjukliga förändringar. Jag obducerade en kanin som hade varit med i ett djurförsök och nu ville försöksledarna se om den hade fått några förändringar av försöket. Det hade den inte. Faktum är att jag och min obduktionskamrat inte hittade några förändringar alls förutom att den var väldigt fet. En helt frisk kanin, helt enkelt. Tråkigt tyckte vi, även om det såklart var jättebra. Kul att vi fick vara med i ett steg i ett riktigt försök dock. Det känns lite mer på riktigt då, som att vi kanske får vara med och göra lite skillnad.

 

Injektionsövningen hade jag tidigare idag. Vi fick öva på att injicera bläck i döda möss och råttor. Vi fick ge injektion intramuskulärt, intravenöst, subcutant, intraperitonealt och gavage, d.v.s. rakt i magsäcken. Sedan fick vi skära upp och se så att vi hade prickat rätt med våra injektioner. Väldigt pedagogiskt upplagt och väldigt lärorikt. Att direkt få respons på om injektionen hamnat rätt var fantastiskt.

 

 
 

 

Idag fick vi också den enda riktiga kaninundervisning som vi får under vår utbildning. Konstigt att kanin inte ingår i utbildningen tycker jag. Den är ändå det tredje vanligaste sällskapsdjuret.

Föreläsningen gick i raketfart och innehöll hur mycket information som jag inte kände till sedan innan som helst. En riktigt bra föreläsning. Kul att höra om hur mycket veterinärer faktiskt gör för kaniner. De avlivas inte så fort de blir lite krassliga utan får den behandling de behöver. Tydligen är det inte lika vanligt att kaniner anses vara barnens husdjur längre. Idag är visst många kaniner som kommer in till veterinären ägda och omskötta av vuxna människor. Enligt vår föreläsare är det dessutom fler kaniner som är försäkrade i Sverige än vad det är katter som är försäkrade i Norge. Kaniner håller på att få en lite högre status och det tror jag är bra. De är väldigt annorlunda jämfört med hundar och katter och det behövs mer kunskap om hur de ska skötas och behandlas. En förmiddags undervisning är alldeles för lite men nu blev vi nog allihop väldigt inspirerade att söka efter information på egen hand. För att inte tala om hur sugna vi allihop blev på att skaffa egna kaniner. 

Katter och Alvedon

När jag läser gamla tentor är det ett ämne som återkommer: paracetamolförgiftning.

Paracetamol är det aktiva ämnet i en del smärtstillande läkemedel, bland annat Alvedon. Paracetamol har fram tills alldeles nyligen fått säljas i matvarubutiker och liknande men eftersom det relativt lätt leder till förgiftning har det tagits bort och ska nu endast få säljas på apotek.

Anledningen till att frågan kommer på en tenta för veterinärer är att katten reagerar annorlunda på paracetamol än vad människor och andra djur gör. Paracetamol är nämligen direkt toxiskt för dem och en enda tablett kan faktiskt vara dödlig.

Tydligen är det en hel del kattägare som inte vet detta och som försöker behandla katten hemma med människopreparat istället för att åka till veterinären. Detta gör alltså att katten blir mycket sjukare. 

 

Varför är det då såhär?

När kroppen får i sig ett läkemedel kan det oftast inte utsöndras direkt, i den kemiska form det har när det tas upp. Läkemedlet måste metaboliseras, brytas ner så att det blir vattenlösligt och kan utsöndras ex med urin. Läkemedel är ofta fettlösliga i sin originalform eftersom det då lättare tas upp av cellerna.

Metabolismen har två faser. Dessa faser heter fas 1 och fas 2 men kan ske lite parallellt.

I fas 1 är det en grupp enzymer som heter Cytokrom P450, kallas CYP, som jobbar. Deras jobb är att fästa en funktionell grupp till läkemedlet. Målet med detta är att läkemedelsmetaboliten som bildas när den funktionella gruppen sätts på lättare ska kunna ta sig igenom fas 2.

I fas 2 sätts en endogen grupp istället på. Endogen innebär att den är kroppsegen. Detta kallas konjugering. Efter konjugeringen blir läkemedelsmetaboliten vattenlöslig och kan utsöndras ur kroppen. (En del läkemedel går direkt till fas 2, utan att passera fas 1). Exempel på grupper som kopplas på är glukaron och sulfat. En speciell grupp är glutation. Glutation används nämligen för att kopplas till speciellt farliga molekyler och detoxifiera dem. Jag har försökt rita upp detta i bilden nedan. 

 

 

 

 

Hur hänger detta ihop med katten då?

Jo, katter saknar det enzym som konjugerar läkemedlet med glukaron, och de har väldigt lite sulfat i kroppen. Detta gör att det bara är fas 1-vägen kvar. När paracetamol genomgår fas 1 bildas en reaktiv metabolit, alltså en toxisk form av läkemedlet. Nu behövs glutation för att detoxifiera metaboliten! Tyvärr behövs sulfat i bildningen av glutation och katter hade ju väldigt lite sulfat. Det finns alltså inte tillräckligt med glutation för att detoxifiera paracetamol.

Varken glukaronvägen, sulfatvägen eller glutationvägen kommer alltså fungera. Det finns inget sätt att metabolisera paracetamolmolekylerna så att de kan utsöndras.

Paracetamolmetaboliten kommer därför åka omkring i kroppen och ge skadliga effekter utan att något kan stoppa den. Bland annat kommer det oxidera de röda blodkropparna så att de inte kan bära runt syre i kroppen. Katten får syrebrist!

 

Några ord om botemedel. Det går att ge ett ämne som heter acetylcystein till katten. Acetylcystein omvandlas till cystein inne i cellerna. Cystein blir till glutation. På så sätt kan metaboliterna detoxifieras trots att katten inte har tillräckligt med sulfat.  

 

Men för människor då? Då är det väl inte farligt? Det är ju trots allt godkänt, då måste det ju vara säkert. Eller?

Människor kan bli förgiftade av paracetamol redan vid den rekommenderade dosen. Detta kan bero på en rad olika saker. Det finns individuella skillnader mellan alla. Exempelvis kan en person ha en genetisk defekt som gör att hen inte har så mycket glutation, eller så finns det för lite av något enzym. Då kan det bli lite samma effekt som hos katten.

En person som har en levernedsättning kommer också få en annan metabolism. (Metabolismen sker framförallt i levern).

En kan också ha en benägenhet att välja den ena fasen framför den andra. Detta kan vara medfött eller inducerat. Exempelvis kommer CYP-vägen induceras hos alkoholister, även om hen har tillräckligt av de enzymer som krävs i fas 2.

Det går alltså att bli förgiftad redan vid låga doser av paracetamol. Det blir såklart ännu värre vid en överdos. Överdosera aldrig! Det är inte så att gränserna är satta för att även de med leverskador ska kunna äta läkemedlet. Doseringsanvisningarna är tänkta till helt vanliga människor som inte har någon allvarlig nedsättning. (Ja, alltså, det är klart att läkemedel mot sjukdomar är tänkta att tas av sjuka människor men det iakttas försiktighet kring läkemedel till människor med ex lever- eller njurskador. De kan inte äta vilket läkemedel som helst. Alvedon däremot är ju ett vanligt smärtstillande som du kan ta ex vid huvudvärk. Du är alltså relativt frisk när du tar läkemedlet. Hänger ni med på vad jag menar?)

 

Mina föreläsare hävdar att om paracetamol hade uppfunnits idag så hade det aldrig blivit godkänt eftersom det har så många biverkningar. Dessutom vet vi inte riktigt hur det fungerar. Slutsats: använd med måtta. Och absolut inget alls till katten!

Antibiotikaresistens

Under kursen läser vi om en hel del olika slags läkemedel. Ett av de viktigare områdena är antibiotika. Varför tycker jag att detta är ett av de viktigare? Jo, det är för att bakterierna envisas med att utveckla resistens mot antibiotika och på så sätt ta bort effekten. Jag tror att jag skrev lite om resistens förra året när jag läste om bakterier, men det är så viktigt att jag gott kan skriva om det två gånger.

 

Vem är det som blir resistent?

Ofta hör vi att grisar är restistenta eller att en viss sjukdom är resistent. Det stämmer inte. Det är bakterierna som blir resistenta mot antibiotikan. Oftast blir de bara resistenta mot en typ av antibiotika, ibland mot flera. De bakterier som kallas för multiresistenta är resistenta mot ett flertal antibiotikasorter och är därför svåra att behandla med medicin. Istället får en lita till kroppens egna immunförsvar.

 

Vad innebär resistens?

Olika antibiotika har olika verkningsmekanism. De kan mixtra med olika biokemiska reaktioner så att bakterierna inte kan bygga nya celler eller inte kan tillverka näring och då dör de. De kan till exempel hämma ett steg i bildningen av cellväggen. Däggdjurceller har ingen cellvägg men det har bakterieceller. På så sätt är läkemedlet oskadligt för däggdjur men dödligt för bakterien. De kan även hämma steg i bildningen av nya proteiner. Utan proteinbildning kan cellen inte fungera och utan celler dör bakterien.

En bakterie som blir resistent har någon egenskap som hindrar antibiotikan från att verka. Det kan vara att den målstruktur som antibiotikan binder till ändrar form. Antibiotikan kan då inte hitta vart den ska binda och kan då inte utöva någon verkan. Det kan också vara att den börjar bilda enzymer som bryter ner strukturer i antibiotikamolekylen så att den inte kan fungera.

En bakterie som är resistent är inte mer aggressiv än en icke-resistent bakterie av samma art, skillnaden är bara att den inte går att döda med antibiotika. För kroppens egna försvar är det alltså ingen direkt skillnad.

 

Hur uppstår resistens?

Vi hör ofta att antibiotikaanvändning ger upphov till resistenta bakterier. Det är bara halva sanningen. Mutationen i bakterien som ger upphov till resistens uppkommer av sig själv, helt naturligt. Problemet när vi använder antibiotika är att vi slår ut alla andra bakterier. I vanliga fall är det balans mellan alla olika sorters bakterier i kroppen, de håller tillbaka varandra så att ingen sort börjar växa helt okontrollerat och tar över. Men nu slog vi ju ut alla utom den resistenta. Den får därför fritt fram och förökar sig massor. Plötsligt har vi överväxt av den resistenta bakterien och ingen normalflora som håller den tillbaka. Jag har försökt visa i bilden nedan. 

 

 

 

Hur vanligt är det med resistens och vad kan vi göra för att förhindra vidare resistensutveckling?

Hur vanligt det är skiljer sig en del mellan olika antibiotikapreparat. En del preparat är många bakterier resistenta mot, andra är det ännu inte speciellt mycket resistens mot. I Sverige har vi ett bra resistensläge jämfört med många andra länder. En föreläsare berättade att en del länder i EU har slutat försöka isolera de patienter som bär på multiresistenta bakterier och istället isolerar de som inte gör det, eftersom de är färre. I Sverige är det absolut inte så.

Arbetet för att motverka resistens går i princip ut på att använda så lite antibiotika som möjligt. Om kroppens egna försvar kan döda av bakterierna är det såklart onödigt att ge antibiotika. Det gäller också att ge antibiotika med så smalt spektrum som möjligt när en väl måste ge. En substans som slår ut både grampositiva och gramnegativa är onödigt om vi vet att infektionen har orsakats av en grampositiv bakterie. De antibiotika som har brett spektrum ska egentligen bara användas om det inte finns några andra alternativ. Anledningen är det jag försökte förklara ovan, ju fler andra bakterier som slås ut, desto större plats får de resistenta att växa till.

Det är också viktigt att inte ge för liten dos när en väl ger. Slå till snabbt och brutalt, sa vår föreläsare. Ska bakterierna dö så ska de dö. När de är döda ska sedan inte mer antibiotika ges.

 

Detta var bara lite kort och sammanfattat om antibiotikaresistens. Jag skulle kunna skriva typ tio sidor till, så stort och viktigt ämne tycker jag att det är. Hoppas det klarnade lite för några i alla fall. Och visst börjar ordet resistens se väldigt konstigt ut nu?

En helt annan typ av försöksdjur

Idag har jag fått beräkna doser av antibiotika och smärtstillande och injicera både subkutant (under huden) och intravenöst (i blodet) på flera olika djur. Jag kände mig som en riktig veterinär. Förutom en liten detalj. Det var gosedjur. Vilket var tur eftersom djuren annars hade fått sin dos gånger ungefär femtio eftersom det var ganska många studenter som stack dem.

Också ganska tur för goseråttan som annars hade fått helt fel dos av mig. Jag räknade nämligen lite fel och han fick bara en tiondel av vad han borde ha fått. Oops..

Lite löjligt att öva på gosedjur kanske? Vi tyckte i alla fall att det var jätteroligt. Det gör det hela lite verkligare. Att sitta och räkna igenom massa räkneexempel på medicinspädningar är väl jättebra och så men det är först när en får göra det på riktigt som det verkligen sätter sig. Idag fick vi faktiskt göra egna spädningar och spruta in i ett djur. Att spädningen bestod av vatten utspätt i mer vatten och att djuren mest består av polyester är mindre viktigt.

 

 

 

Nu har jag snart gått halva utbildningen. Hittills har de enda levande djuren i undervisningen varit getterna i ettan. Kanske går det också att räkna med lantbruksdjuren som vi fick titta på under våra studiebesök och parasiterna som vi fick se i mikroskop. Annars har det bara varit döda djur eller djurdelar. Att övningsspruta gosedjur är helt klart en steg närmre levande djur. Tänk att nästa år vid den här tiden kommer jag säkert vara helt van vid att både lägga permanentkanyler och rektalisera både kor och hästar. (Den som inte vet vad rektalisera innebär får googla.) Och om två år kommer jag nästan vara klar! Jag kan knappt vänta. 

Försöksdjur och läkemedel

När vi har pratat om hur det går till när ett läkemedel tas fram och godkänns så har jag lärt mig att processen innefattar en hel del djurförsök. Kanske ingen direkt nyhet men jag har ändå inte tänkt så mycket på det tidigare.

När det görs försök för humanmedicin är det en nackdel att substraten testas på djur som inte säkert reagerar likadant som en människa kommer att göra. En kanin och en människa är ju faktiskt inte så lika. När det gäller djurmedicin kan substraten testas direkt på det djurslag som de är tänkta att användas på kliniskt.

 

Det är jätteviktigt att ett läkemedel som kommer ut på marknaden är säkert, d.v.s. att det fungerar och att biverkningarna inte är värre än en kan acceptera. Därför görs bland annat dostester överdostester. Detta innebär att försöksdjuren får olika doser av läkemedlet och så undersöks vilka biverkningar de får. I ett test undersöks vilken som blir den optimala dosen för läkemedlet, d.v.s. vid vilken dos läkemedlet får önskad effekt och som kommer rekommenderas för behandling. Vid ett annat test får försöksdjuren mycket högre dos än den rekommenderade. Här blir biverkningarna såklart fler.

Efter detta kommer fallstudier där det registreras hur djur som har fått behandlingen i fält har reagerat. Ofta reagerar djuren inte likadant om de får ett läkemedel i labbmiljö som i sin hemmamiljö. Försöksdjuren är dessutom oftast friska djur som får sjukdomen framkallad. Djuren i fält är sjuka ”på riktigt”. Detta för att labbdjuren ofta egentligen inte är sjuka utan får sjukdomen inducerad i sin vanligtvis friska kropp. Därför kommer den att reagera annorlunda än djuret i fält som kanske är gammalt och har gått med sjukdomen länge.  

 

 

 

Jag kände min lite naiv som förvånades över att det var så många olika försök involverade i ett enda läkemedel. När jag tänkte efter insåg jag att ja, självklart är det djurförsök med för att ta fram läkemedel.  Så dumt av mig att inte tänka på det. Alla läkemedel jag någonsin har ätit är såklart testade på försöksdjur först. Och många försöksdjur har säkert lidit ganska rejält för min skull.

 

Jag ställer mig lite dubbel till djurförsöken.

Å ena sidan tycker jag att det är jätteviktigt att vi utvecklar läkemedel för att hjälpa djur och människor som inte mår bra. Det är också jätteviktigt att de läkemedel som tas fram faktiskt är säkra att använda så att patienter som redan är sjuka inte ska behöva må ännu sämre för att läkemedlet inte har avsedd verkan eller jättestarka biverkningar.

Å andra sidan tycker jag att det är fruktansvärt att vi inducerar sjukdom och smärta till friska djur. Vi gör dem sjuka. Vi gör så att de lider. Vi offrar försöksdjuren för att kunna rädda andra djur. Vem är jag att bedöma vilket liv som betyder mest? Vem är jag att leka gud och bestämma att ett djur ska dö för att ett annat ska kunna leva. (En del biverkningar syns först vid obduktion, djuren måste alltså avlivas som en del av testet.)

 

Någonstans måste vi väga nytta mot risk. Hur stora är riskerna för patienterna om vi inte testar läkemedlen först? Hur stora är riskerna för att försöksdjuren kommer lida? Hur stor är nyttan av läkemedlet? Finns det något behov av det? Skiljer det sig från läkemedel som redan finns på marknaden?

När jag tänker så kan jag komma till slutsatsen att även om försöken är hemska och etiska på många sätt så känns det ändå som att nyttan är stor och därför kan det anses vara okej. Jag kan jämföra med djurförsök för kosmetiska produkter som smink. Där känns nyttan inte speciellt stor och därför känns djurförsök mindre okej rent etiskt.

 

 

 

Detta är en jättesvår fråga som måste diskuteras mycket. Vi måste vrida och vända på den och fundera över vilka alternativ som finns. Måste vi testa hudprodukter på djur eller kan vi testa på syntetisk låtsas-hud? Kan vi undersöka ett läkemedels påverkan på njurarna på artificiella njurar eller måste vi testa det på ett levande djur? Jag ser framför mig en framtid där djurförsök kanske inte ens är nödvändiga. Där vi har utvecklat andra, bättre system för att testa läkemedel. Jag hoppas att den framtiden inte är allt för långt borta. Kanske någon annan tänker likadant och jobbar för fullt med att utveckla tekniken. Eller kanske måste jag själv bestämma mig för att jobba med försöksdjur för att kunna göra en skillnad.

Djurskydd

Här kommer ett sånt där flummigt inlägg igen, fyllt av tankar och funderingar.

I onsdags hade vi en heldag då vi enbart pratade om djurskydd. Väldigt lärorikt men väldigt jobbigt psykiskt. Föreläsaren berättade exempel efter exempel på djurskydds- och djurplågeriärenden och det ena var värre än det andra. Jag ska bespara er detaljerna men summa summarum gör människor fruktansvärda saker mot djur. En del av sakerna är inte riktigt menade utan uppkommer av okunskap eller felriktad välvilja. Andra är planerade och helt klart menade att orsaka smärta och lidande hos djuren. 

En sak som jag vill poängtera är att de fall som vi fick berättade för oss och som jag har i mina tankar när jag skriver det här inlägget är bland de värsta fallen. Alla fall som leder till en fällande dom innebär inte att djuren har svultit ihjäl eller skurits med kniv. 

 

Det jobbiga med en dag som i onsdags är att jag inte kan låta bli att tänka på hur det hade varit om det var mina djur det handlade om. Hur hade min häst eller katt reagerat på de typer av djurplågeri som föreläsaren berättade om? Hur hade jag reagerat om det var mina djur som utsatts?

 

 

 

Hur stoppar vi djurplågeriet? Går det? Det är sådant som vi började fundera över under föreläsningarna. Vad kan vi som veterinärer göra? Kan vi ens göra något? När vi väl blir inblandade har brottet redan begåtts. Innebär det att vi kommer för sent? Går det att upptäcka brott innan de har begåtts?

 

Det finns mycket att prata om när det gäller djurskydd och djurplågeri. Det är viktigt att diskutera var vi drar gränsen mellan djurplågeri och inte djurplågeri. Exempelvis kan vi alla vara överens om att djur mår bäst när de får uttrycka sina naturliga beteenden och drifter. De vill äta och dricka och umgås med artfränder. Inte så konstigt. Så kommer gråzonen. Är det exempelvis okej att vi tar kalven från sin mamma för att vi ska kunna få mjölk? Modersinstinkten måste väl ändå vara en av de starkaste drifterna ett djur har? Ändå är det okej att ta kalven från sin mamma men inte att hålla djur ensamma.  Flocken anses viktig men inte modersinstinkten. Varför är det så? Är flocken viktigare än kalven? Hur kan vi veta?

 

 

 

På ett sätt kan jag känna att jag aldrig vill jobba med djurskyddsärenden. Det känns helt enkelt alldeles för jobbigt att behöva se alla dessa stackars utsatta djur. Oskyldiga djur som lider och dör för att en idiot har tyckt att det var kul att plåga dem, eller bara struntat i dem så att de har fått lida i tysthet.

Å andra sidan kan jag tänka att det skulle kännas väldigt bra att se till att människorna bakom brotten inte kan begå liknande brott i framtiden. Även om det är för sent att rädda djuret som personen är åtalad för att behandla fel så kan jag rädda nästa djur. På så sätt skulle det kunna kännas lite hopfullt i allt elände. Jag vill ju trots allt bli veterinär för att på något sätt hjälpa djur till ett bra liv.

 

 

 

Jag känner att jag kan diskutera djurskydd hur länge som helst men jag är lite osäker på om ni verkligen vill läsa om alla mina virriga tankar. Det är ett så stort område och om en inte begränsar sig till att prata bara om ett litet område inom hela stora området så får det absolut inte plats i ett litet blogginlägg. Därför vill jag istället bara uppmana alla att tänka och fundera lite extra. Och gärna diskutera med mig eller andra. 

Underbara lusitanos och fruktansvärda smittor

Nu är vi två veckor in i höstterminen. Jag kom in i höst- och pluggvardagen väldigt snabbt och det känns som om sommarlovet var för väldigt länge sedan, fastän det bara var en och en halv vecka sedan jag hoppade in och jobbade senast.

 

Igår var jag på lusitanoferia på Rotbrunna häst- och kursgård. För er som inte vet är lusitano en hästras (den hästras som min häst Oportuno är) och feria är som en stor portugisisk fest (med reservation för att inte ordet egentligen betyder det men i det här fallet är det så). Det är alltså en stor hästfest som sträcker sig över hela helgen. Det är utställningar, shower, tävlingar, utställare och god mat i en härlig röra. Och såklart lusitanos överallt. De är fantastiskt vackra hästar! Vi har bland annat sett två Oportunokopior. Lite kul faktiskt. De hade samma brännmärke som honom och det blev väldigt tydligt att den uppfödaren har starkt inflytande över just den lusitanolinjen. Andra linjer kan vara mer högbenta eller smäckra men Veiga-linjen är små Oportunosar allihop verkar det som. Det är den typen av lusitano som jag tycker bäst om. De är ganska små, kompakta och ser lite alldagliga ut – tills en ryttare kommer upp, då blir de fantastiska kraftpaket med världens utstrålning.

 

Efter en dag med lusitanos känns det plötsligt ännu jobbigare att Oportuno ska flytta hem till mina föräldrar igen. Men men, nu är det som det är. Jag tröstade mig med att välja ut en födelsedagspresent till mig själv från mamma och pappa. En akvarellmålning av en häst. Jag blev helt förälskad i den på en gång men den var alldeles för dyr för att impulsköpa. Då steg mamma och pappa in och köpte den till mig i födelsedagspresent, trots att jag inte fyller år förrän om en dryg månad. De är rätt bra ibland, mina föräldrar. Tavlan kommer bli jättefin i det nya huset. Jag funderar redan över var jag ska hänga den så att jag kan se den så ofta som möjligt.

 

 
En av mina favoritbilder på mig och Oportuno, tagen för två år sedan.
 

På universitetet har vi under veckan pratat en hel del och djurskydd och en hel del om smittskydd. Två ämnen som inte verkar så jättekul först men som blir mer och mer intressanta ju mer vi lär oss.

Smittskydd är faktiskt jättehäftigt. Först tänkte jag att usch och fy det där vill jag aldrig hålla på med. Det är bara massa avlivningar av stora besättningar och sjukdomar som sprids vad vi än gör. Men sedan började jag tänka om. Sverige är ett så pass litet land att vi faktiskt har chans att utrota en del av de sjukdomar där andra länder skrattar bara av tanken på att utrotning skulle gå att genomföra. Ett exempel är sjukdomen PRRS som går på svin. Den finns inte i Sverige idag. I andra länder, exempelvis USA och Danmark, är den vanlig.

 

Vi har pratat om hur bekämpningen av boskapspesten gick till. Ni vet, den där sjukdomen som gjorde att så många dog på 1600-1700-talet. Den sjukdomen som faktiskt var anledningen till att veterinäryrket uppkom. Den utrotades inte på 1700-talet (som jag faktiskt trodde innan jag började läsa – inte hör en om pesten nuförtiden heller?) utan först 2001. Det krävdes ett enormt arbete för att utrota pesten och kostnaden för detta mellan 1945 och 2011 var fem miljarder USD. Galet mycket pengar tänkte jag. Sedan berättade föreläsaren att det senaste kungliga bröllopet i Storbritannien kostade 8 miljarder USD. Vilken skev värld vi lever i.

Nästa projekt verkar vara att utrota Peste de Petit Ruminants, alltså motsvarande sjukdom fast den drabbar små idisslare istället för stora, alltså får och get istället för nötkreatur.

 

Hur häftigt hade det inte varit att vara med och jobba för att utrota stora sjukdomar? Tänk att vara den veterinär som utrotar mul- och klövsjukan, afrikansk svinpest eller rabies, till exempel. Tänk så många djur en skulle kunna rädda från en plågsam död på det sättet! Och människor också faktiskt.

Jag trodde tidigare att rabies inte var något stort problem, förutom för gatuhundar typ. Helt fel.Förra året fick jag lära mig att rabies tar 200 människoliv per månad, bara i Kina. Detta bli 2400 per år. Ännu fler om en räknar hela världen. Jag vet ingen siffra på hur många djurliv sjukdomen tar per år i världen, men jag gissar på att det är betydligt fler än 2400. Eftersom det inte finns något botemedel och eftersom det är en väldigt plågsam sjukdom med i princip 100 % dödlighet känns det väldigt viktigt att minska smittspridningen. 

 

 

Djurskydd har vi också pratat om. Mer om det i nästa blogginlägg! 

Om fiskar

Kommer ni ihåg för ett tag sedan att jag berättade att vi skulle ha föreläsning om fiskar som produktionsdjur? Jag var lite lätt förvirrad och undrade vad veterinärens roll i det hela skulle vara. Och hur fiskproduktionen egentligen går till. När jag gick på mellanstadiet gjorde vi en klassutflykt till en laxodling. Massa stor fiskar som simmade omkring i pooler är allt jag kommer ihåg. Därför var faktiskt fiskföreläsningen riktigt intressant. Här kommer några saker som jag lärde mig:

 

Fiskar lagrar protein i kroppen på samma sätt som vi lagrar fett. Detta beror på att protein har samma densitet som vatten. Hade de lagrat fett hade de hela tiden fått kämpa för att hålla sig nere under ytan. Nu har de samma vikt som vattnet och detta sparar massa energi.

 

Odlad fisk kan ibland lagra fett eftersom de får mycket mer mat än vilda. Det är detta fett som finns i oljekapslar.

 

Fiskar är överlag väldigt mycket bättre på att spara energi än vad vi är. De är växelvarma vilket innebär att de inte lägger energi på att värma upp sin egen kropp. Om man tänker på fiskar som kött så är energikostnaden per kilo väldigt låg.

 

Många fiskodlingar, framförallt i Norge, ligger ute i redan befintligt vatten. Fiskarna bor då i ett slags nät som hägnar in dem. Vatten utifrån flödar alltså in och ut av sig självt. Detta innebär en stor smittorisk. Om det finns någon smitta i det omgivande vattnet kommer fiskarna bli sjuka och om fiskarna är sjuka kommer vattnet omkring bli smittförande. Ligger det en annan fiskodling en bit bort kommer den också bli smittad. Här kommer veterinären in.

 

Fiskar vaccineras mot farliga sjukdomar på samma sätt som husdjur, d.v.s. med spruta.

 

Fiskar har inga ögonlock och är därför mycket känsliga för skador av exempelvis håvar.

En annan grej som skiljer fiskars ögon från våra är linsen. Människors omgivning är luft och i ögat finns vätska. Detta ger en naturlig brytning av ljuset (ljuset bryts när det går mellan olika medier). Fiskar befinner sig redan i vätska och måste därför ha en rund lins för att ljuset ska brytas så att de kan se ordentligt.

 

 

 

Fiskars fjäll är täckta av ett lager av epidermis, det vi kallar överhud på oss själva. De har ingen läderhud utan bara slem ytterst. Om en tar på en fisk är det därför viktigt att se till att sprida ut slemmet lite över stället där man tog, annars kan den få in massa bakterier där och bli sjuk.

 

Fiskar tuggar inte sin mat. Den sönderdelas i magsäcken.

 

Fiskar kan känna smärta. Detta är omdiskuterat men ny forskning visar att de faktiskt kan det.

 

Fiskar under narkos kräks. Därför måste de svälta innan de sövs, precis som andra husdjur.

 

Fiskar har ingen benmärg.

 

Vid slakt bedövas fiskar med koldioxid. Här blev jag lite förvirrad och var tvungen att fråga flera gånger innan jag fattade. Koldioxid är ju en gas? Fiskar andras ju inte gas? Hur blir de bedövade?! Tydligen hamnar koldioxiden inte som bubblor i vattnet utan blandas med vattnet på ett sätt som gör att fiskarna kan andas in det med gälarna. (Jag är fortfarande lite förvirrad över hur detta går till.) 

 

 

Tid för reflektion

Nu är jag hemma igen efter en väldigt intensiv vecka. Intensiv både i den mening att vi konstant har varit lite, lite sena, och i den mening att det har varit många intryck och kanske inte tillräckligt mycket tid för att hinna bearbeta alltihop. 

Vi har alltså varit på klassresa i en vecka i Skara. Eller, klassresa och klassresa. Sånt gjorde vi väl på mellanstadiet? Vi har varit iväg med klassen och gjort ett antal studiebesök samt haft föreläsningar om olika slags djurbesättningar och produktioner. 
Som veterinär håller en inte bara på med grisar och kor, vilket är lätt att tro. Nej, en håller även på med slaktkycklingar, värphöns, får, getter, minkar osv. Idag ska vi till och med ha en föreläsning om fiskar. (Oklart vilken roll veterinären har där, jag måste verkligen fråga.)
För att vi ska få en bild av hur livet ser ut för dessa djur och deras ägare, tillika företagaren som måste tjäna pengar på sin verksamhet för att överleva, har vi alltså gjort besök på olika gårdar. Gårdsbesöken var superroliga och väldigt lärorika, i alla fall för mig som inte har någon direkt erfarenhet från lantbruket sedan tidigare. Faktum är att jag nu är lite sugen på att inrikta mig på just lantbruksdjur. Vi får väl se hur det blir med det, jag lär hinna ångra mig tusen gånger innan jag har min legitimation. 
Vi pratade mycket om hur djuren hålls. Hur ser stallarna ut? Har de något mjukt att ligga på? Vad äter de? Vi har också pratat en del om frågan "är det etiskt försvarbart att ha djur, och att ha djur på det här sättet?". Det är ingen lätt fråga och i klassen finns det många olika åsikter. Även många olika lösningar. Det är svårt att veta vad som är rätt. 
Exempel: En kan tycka att det är oacceptabelt att hålla grisar under de former vi gör idag. De har det trångt och får inte gå ut. Hur löser en detta? Genom att bojkotta hela industrin och bli vegan? Genom att rycka på axlarna och säga att det ändå inte kan bli bättre? Genom att försöka stödja de producenter som är lite bättre än genomsnittet, om än inte perfekta? Genom att engagera sig politiskt och försöka ändra lagen? Det finns plus och minus med alla lösningar. 

Skaraveckan

Jag befinner mig just nu på Axevalla folkhögskola utanför Skara. Den här veckan är vi nämligen på klassresa i kursen populationsmedicin. Vi har föreläsningar om olika typer av besättningar och djurproduktioner samt besöker olika slags gårdar. Vi har hittills besökt mjölkkogård och grisgård samt ett av Sveriges största slakterier. Imorgon ska vi besöka en tjurseminstation och en fjäderfäbesättning. Senare i veckan ska vi besöka hästanläggning och fårgård. 
Allt är väldigt spännande och jätteintressant. Det är bra att faktiskt få se gårdar och djur på riktigt. När man bara läser i böcker blir man lätt lite kaxig och tror att man kan och vet allt. Det är bra att komma ner på jorden litegrann. 

Vi får inte fotografera inne på gårdarna. Den här bilden är tagen när jag gjorde min djurhållningspraktik i vintras. 


Snö och RAO

Det bara snöar och snöar här. Det tycks aldrig ta slut. Jag tycker inte om det. Snö är fint och så men jag tycker inte om när det snöar. Speciellt inte när det blåser samtidigt. Usch och fy. Kylan letar sig in oavsett hur mycket kläder jag har på mig. Det kryper in i alla glipor. Mellan vantar och jacka, i nacken mellan mössa och krage, in under jackan och upp till ländryggen. Snön lägger sig som ett lager på halsduken och smälter av den varma andedräkten. Lägger sig på mössan och trillar ner i ansiktet.

Det har blivit så snöigt att jag allvarligt överväger att stanna hemma från skolan imorgon bara för att jag inte vill sladda runt på vägarna. Det finns roligare saker att göra än att köra fast i en snödriva, helt klart. 

 


Vi har börjat med respirationesorganens patologi nu. Idag pratade vi lite om reccurent airway obstruktion, en kronisk lungsjukdom hos häst som jag känner vid namnet kvickdrag eller helt enkelt hosthäst.

Eftersom jag själv har haft en hosthäst när jag var yngre spetsade jag öronen. Faktum är att jag har hört många kalla sina hästar för hosthäst. Oportuno har tillexempel lite ”hosthästdrag”, tillexempel reagerar han direkt med hosta om han skulle råka få hö eller halm av undermålig kvalitet. Betyder det att han har kvickdrag? Vad ÄR egentligen kvickdrag? Är hosthäst en riktig diagnos eller något som man bara säger?

Efter dagens föreläsning drar jag slutsatsen att termen hosthäst används väldigt brett. Det är ungefär som att säga att en häst har kolik – det kan innebära en rad olika saker, inte bara tarmvred.

Ponnyn jag hade när jag var yngre blev fick en stenhård diagnos av vår hovslagare. Hon har kvickdrag. Kolla i flanken, där ser du att hon andas. Det ska inte synas. Jag kollade i flanken som mycket riktigt rörde sig i takt med andetagen. Jag var kanske tolv år och hade ingen aning om vad kvickdrag var. Jag vet fortfarande inte om ponnyn faktiskt hade kvickdrag eller om hon ”bara var en vanlig hosthäst”. Vad jag vet är dock att hon fungerade fint som ridponny utan någon direkt behandling och att hon fortfarande är pigg och glad hos sin nuvarande familj trots hög ålder.

 

Det jag lärde mig idag är att reccurent airway obstruktion (RAO) är en sjukdom med många namn. Den kallades tidigare för chronic obstructive pulmonary disease men har alltså bytt namn nu.

Det är oklart vad som egentligen orsakar RAO. Det som faktiskt är känt är att det är en inflammation men inte någon infektion. Det betyder att det inte är ex en bakterieinfektion som ligger bakom.

En tror att sjukdomen eventuellt kan vara orsakad antingen av att hästen andas in damm och svamppartiklar, av toxiska skador i bronkiolera (de små luftvägarna) eller att den får i sig luftburna viruspartiklar. En tror att något av detta ger en immunologisk eller allergisk reaktion hos hästen. Det kan också tänkas vara en sekundär reaktion till en lunginflammation eller luftvägsobstruktion, alltså att något har täppt till i lungan (jag tror att det är därför man säger att man inte ska sopa i stallet om hästarna står inne).

 

När en obducerar en häst med RAO syns inte så mycket på lungorna. De ser ganska normala ut, kanske lite svullna. I mikroskopet syns däremot en del saker.  I bronkiolerna, som är de små luftvägarna långt nere i lungan, finns det hos hästar med RAO bägarceller. Detta är celler som producerar slem och de ska inte finnas såhär långt ner i lungan. Längre upp i lungorna finns det bägarceller och cilier. Cilierna är som små hårstrån som rör sig i vågliknande rörelser. Bägarcellerna producerar slem som cilierna flyttar längre upp i lungan. På slemmet fastnar skräp som alltså förs längre upp i lungan för att kunna hostas upp. Det sväljs sedan ner i magen och följer med avföringen ut. På så sätt har kroppen gjort sig av med farliga ämnen. (Ibland kan det såklart spottas ut direkt också.)

Problemet med att det finns bägarceller i bronkiolerna hos hästar med RAO är att det inte finns några cilier där. Slemmet kommer därför att ansamlas långt nere i lungan och gör att det blir trångt i gångarna. Hästen kommer att hosta för att få upp slemmet men det kommer inte hjälpa.

Man ser även ansamlingar av inflammatoriska celler och en ökning av glatt muskulatur. Förändringarna kan göra att lungalveolerna får svårt att få ut luften och spänns ut, detta kallas för emfysem. Alla förändringar tillsammans gör att hästen får svårt att andas och därmed en nedsatt prestationsförmåga och allmänt mående.  Man kan märka att hästen andas väsande. Enligt wikipedia kan man också se en linje under revbenen i samband med utandning, men jag vet inte om det stämmer.

 

Detta om RAO gick vi igenom under ungefär fem minuter under dagens två timmar långa föreläsning. Och då är det en ganska viktig sjukdom på hästsidan. Ni förstår vilket rasande tempo det är på våra föreläsningar. Det är helt nödvändigt att komma ihåg bakgrundsfakta som vi redan lärt oss, annars är enhelt lost. Det är högt tempo även om en inte behöver sitta och försöka minnas hur det nu var med celltyperna i bronkiolerna. Inte helt sällan går jag ut från föreläsningen och känner mig helt tom i skallen. Kommer knappt ihåg vilket ämne vi pratade om. Först när jag kommer hem och börjar gå igenom det i lugn och ro faller det på plats. Tack och lov har vi ett luftigt schema under den här kursen. Antagligen för att föreläsarna vet att det är högt tempo och att fler är som jag, behöver tid för att få in allt. Flytta det från pappret till korttidsminnet för att sedan lagra det i ett litet fack i långtidsminnet. Jag är väldigt tacksam för att våra utbildningsledare tycker att det är viktigare att vi alla faktiskt lär oss än att rensa ut dem som inte är snabba nog. I slutändan hade det ju varit branschen som förlorade på det. Färre elever med goda kunskaper betyder färre veterinärer med goda kunskaper vilket i sin tur ger sämre vård åt de sjuka djuren. 

 

patologi och avelsetik

Igår insåg jag att jag nu är inne på veterinärprogrammets fjärde termin. Det innebär att jag har klarat av halva den pre-kliniska delen! (År ett till tre är mest teori men sedan kommer det praktiska på kliniken.) Inte illa va? Snart så är jag riktig veterinär.

 

I måndags började vi med den fruktade kursen speciell patologi, spec pat. Den som studenterna kuggar till höger och vänster och som tvingade 10% de som går i av årskursen över oss att ta sabbatsår. Den kursen. Vi har varit så rädda för den här kursen. Men nu såhär tre dagar in kan jag inte säga att den verkar vara direkt svår. Det är JÄTTEMYCKET att trycka in, visst, men det är inte så att jag inte förstår. Än så länge i alla fall. Det kan ju komma att ändra sig men vi håller tummarna för att det fortsätter på samma sätt.

 

Den här första veckan är vigd är cirkulationen. Vi har mest pratat om hjärtfel än så länge men kommer även prata en del om kärl. Det är väldigt intressant. Många hjärtfel är dessutom samma hos djur som hos människor. Många fel uppkommer nämligen under fosterutvecklingen och den ser ungefär likadan ut i många avseenden hos människor och andra däggdjur.

En del saker blir man lite bedrövad av dock. Det finns till exempel ett hjärtfel som heter myxomatös hjärtklaffsdegeneration. Det innebär ungefär att det är ett fel på hjärtklaffarna som gör att blodet inte pumpas på rätt sätt genom hjärtat och därmed inte heller på rätt sätt ut i kroppen. Det kan leda till massa jobbiga saker, bland annat kan förmaksväggen spricka. Hjärtat går alltså sönder. Detta är såklart jättefarligt.

Myxomatös hjärtklaffsdegeneration drabbar främst små hundar och rasen chavalier king charles spaniel får den extra ofta. Enligt min lärobok har 50% av alla king charles som är över fyra år sjukdomen. Kommer man upp i tio år är det 100%! Värt att tillägga är att boken är från USA och att det kan förekoma skillnader jämfört med Sverige. Oavsett så är det en alldeles för hög siffra.

 

I förrigår var jag på etisk diskussionskväll, som jag är på ibland. Den här gången hade vi tema avel. Vi pratade faktiskt en hel del om just chavalier king charles spaniel. Om hur man kan avla fram en ras som har en så bred sjukdomsbild som just den rasen har. De har nämligen fler ärftliga sjukdomar inom rasen, inte bara hjärtfelet jag beskrev. Det finns till och med forskare som vill förbjuda rasen just för att den har så många sjukdomar och att detta gör att de mår dåligt.

Vi pratade även om andra raser, framförallt kortnosade hundar. Mops, fransk bulldog, chihuahua osv. De har ju också massa problem. Svårt att andas, svårt att föda valpar utan kejsarsnitt osv. Vi frågade oss hur man kan välja att köpa en hund av en sådan ras. Beror det bara på okunskap eller bryr man sig mer om att de är söta än om deras hälsa. För visst, de är helt galet söta. Men till vilket pris?

Framförallt pratade vi om uppfödare och domare. Det är ju någonstans ändå dessa som sätter rasstandarden för sin ras och som därmed påverkar exempelvis hur kort nos en mops har. Tydligen är det så (det visste inte jag innan en annan student berättade det på diskussionskvällen) att inom hundutställningar är det lite dumma regler. Om det står att en hundras ska ha kort nos så är det den hunden med kortast nos som vinner. Inte den som har kort nos utan den som har kortast. Detta driver såklart vidare aveln mot mer och mer extrema utseenden. Detta är avgjort inte bra för hundarnas hälsa. Frågan är bara hur man får stopp på det. Vad kan jag som veterinär göra? Kan jag göra något alls? 

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det här ämnet men nu är det dags för mig att åka till universitetet för föreläsning. Lägger upp en bild som har cirkulerat en del i sociala medier som jag tycker visar hur aveln blir mer och mer extrem. Lägg märke till hundarna som blir rynkigare och rynkigare. Detta ger risk för hudproblem med bland annat svampinfektioner som kan vara ganska smärtsamma och obehagliga för hunden. Titta också på taxen som har blivit mycket längre vilket innebär större risk för ryggproblem. 

 

 
Källa: https://dogbehaviorscience.wordpress.com/2012/09/29/100-years-of-breed-improvement/

You know nothing Jo(h)n Snow!

Nu har vi börjat på den nya kursen: allmän patologi. Inte helt självklart vad det innebär. Ungefär ”läran om sjukdomar”, alltså vad som egentligen händer inne i kroppen vid sjukdom. I kursen ingår även att kolla i mikroskop på sjuk vävnad: histopatologi. Förra året hade vi histologi och det var alltså frisk vävnad vi kollade på då. För mig var det ett av de svårare ämnena under första året. Jag fick sitta väldigt mycket med det där mikroskopet på egen hand och försöka trycka in hur de olika vävnaderna skulle se ut. Vi hade ett prov under våren där vi fick tjuga mikroskopglas med vävnader och själva skulle lista ut vilken vävnad det var. Jag pluggade något enormt mycket till det där provet. Satt åtta-tio timmar i skolan flera helgdagar och sådär. Plus efter skolan. Jag hoppas att jag har igen det nu!

 

Första föreläsningen på nya kursen handlade lite om läkekonstens historia och vad vi människor har trott att sjukdom orsakas av. Idag vet vi att sjukdomar beror på problem eller skador i kroppens egna celler. Ungefär såhär: en cell kan anpassa sig till någon som vill orsaka sjukdom (ex ett virus) till en viss grad. När cellen inte längre kan anpassa sig skadas den eller dör. Många celler som skadas eller dör i ett visst organ ger uttryck som sjukdom i det organet.

Förr ansåg man att sjukdom var något som kom utifrån. Ett gammalt uttryck för smittämne är maisma och det betyder enligt vår föreläsare ungefär onda andar. Jag tycker faktiskt inte att den här tanken är helt ologisk. Det är ju faktiskt inte sällan som något som kommer in i kroppen utifrån som skapar sjukdomen, även om det är indirekt. Jag tänker på virus, parasiter, bakterier osv.

 

Vi fick berättat för oss lite om hur man behandlade sjukdom förr. En del exempel tycker vi idag är lite lustiga.

Kavallerihästar som var halta behandlades med jättestarka magneter då man ansåg att det var fel i hästens egna magnetiska kraftfält.

Människor med ryggskott fick hänga i armarna och sträcka ut ryggen. Eller som vår föreläsare uttryckte det: stackarna fick hänga i flera timmar tills de inte kände av sitt ryggont längre på grund av sina värkande armar.

Man pysslade även en del med åderlåtning, alltså att tappa ut blod från kroppen. Detta ansåg man hjälpte mot lite allt möjligt. Det finns faktiskt vissa sjukdomar som botas av detta vilket hjälpte till att hålla kvar vid myten om att det är ett bra behandlingssätt. En sjukdom där åderlåtning hjälper är myelom, en typ av blodcancer där omogna plasmaceller förökar sig okontrollerat i benmärgen och tränger undan andra blodbildande celler, vilket kan orsaka blodbrist, infektioner, njurpåverkan, nedbrytning av benvävnad och skelettsmärtor. (Källa: medicinsordbok.se)

En man som under 1800-talet var förespråkare för åderlåtning hette John Snow. Här hajade alla Game of Thrones-fans i klassen till. En karaktär i serien heter Jon Snow. Min favoritkaraktär faktiskt. Inte illa va? 

 

 
Lika som bär?
 

Immunologi och svåra frågor

Det är mycket som händer just nu i Sverige. Budgetar hit och dit. Omval. Diskussioner. Smutskastning. Jag som tyckte att det var så skönt när förra valet äntligen var över och folk slutade försöka övertyga andra om att du har fel och jag har rätt. Jag tycker att det ofta hamnar på sandlådenivå i de här politiska diskussionerna, speciellt när man kollar i sociala medier. Att diskutera och lyssna på varandra är givande. Att köra över varandra och säga till andra vad de bör tycka är inte givande. Respekt gentemot sina medmänniskor, är det någon som har hört talas om det?

Nu är detta ingen politisk blogg men jag vill få sagt att jag tycker att alla borde visa lite mer öppenhet och kärlek mot varandra. Det är ju trots allt snart jul och då ska man vara snäll för annars får man inga julklappar!

 

I skolan läser vi som sagt immunologi. Idag hade vi föreläsning och transplantationer och varför kroppen försöker stöta bort ett organ som har transplanterats. Jag har väl alltid vetat att kroppen ser nya organ som främmande och att den kan få för sig att stöta bort det. Vad jag inte har fattat tidigare är hur frekvent detta sker. Om jag förstod föreläsaren rätt så är frågan inte OM kroppen ska stöta bort organet utan NÄR. För att minska risken för att detta ska ske ger man massa immunosuppressiva  droger som alltså nästan slår ut immunförsvaret. På så sätt hindrar man det från att attackera det nya organet. Vad jag inte heller visste var ärr man måste äta dessa mediciner hela livet. Immunförsvaret kommer alltså att vara väldigt nedsatt resten av livet och man löper stor risk att få massa andra sjukdomar. Vad som skulle hända om en sådan hr person skulle råka bli infekterad med en antibiotikaresistent bakterie vill jag knappt tänka på. Varken mediciner eller immunförsvar kommer att kunna ta kol på bakterien. Vad finns kvar?

 

Jag har också lärt mig varför patienter med leukemi behöver benmärgstransplantationer. Det är något som jag också har vetat länge men aldrig riktigt reflekterat över. Det är något som jag bara har hört och sett på TV och sådär.

Det beror på att behandlingen mot leukemi är strålning och kemoterapi. Den här behandlingen gör att patientens egna benmärg helt dör ut. Det är i benmärgen som B-lymfocyterna bildas. B-lymfocyter är en celltyp som ingår i immunförsvaret och som skapar antikroppar. Utan B-lymfocyter, inga antikroppar. Antikroppar sätter sig på främmande ämnen, antigen, i kroppen och oskadliggör eller hjälper andra celler att oskadliggöra antigenen. Mycket enkelt förklarat. En person utan B-lymfocyter är alltså mycket utsatt och blir väldigt sjuk vid en infektion av exempelvis ett virus.

Därför transplanterar man alltså benmärg från en annan person. Det tar dock lång tid innan immuncellerna är uppe i normala nivåer i mottagaren och under hela den här tiden är mottagaren utsatt för infektioner. Dessutom kan kroppen reagera negativt på den nya benmärgen och utveckla ett annat typ av sjukdomstillstånd som också är väldigt farligt. Det hela är alltså väldigt avancerat.

 

 

 

Vi pratade om att det är väldigt viktigt att hitta en matchande donator för att minska risken för bortstötning. En enäggstvilling är det absolut bästa alternativet om man inte kan ta organ från patienten själv (som ex hud vid brännskador). Jag var tvungen att fråga läraren om det där med att man i vissa länder kan skapa ett barn med precis rätt genuppsättning för att rädda ett sjukt syskon och om det kunde likställas med enäggstvillingar rent immunologiskt. Det kunde det men vår föreläsare var noga med att påpeka att det kan finnas etiska aspekter på problemet som måste tas i beaktande. Hur ska man tänka egentligen? Jag tycker att frågan är svårt. Spontant tycker jag att det känns otroligt hemskt att ett barn ska födas, inte för att föräldrarna vill ha barnet utan för att de vill ha kvar sitt befintliga barn. Samtidigt kan det rädda ett svårt sjukt barn. Väldigt svår fråga. Hur mycket är ett liv värt?

Boken Allt för min syster handlar om just detta. Det är en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Filmen är också bra men inte lika. (Den heter My sisters keeper på engelska) Utan att spoila för mycket kan jag säga att boken och filmen slutar lite olika så även om man har sett filmen kan man ha glädje av att läsa boken. 

Bakterier kan faktiskt vara ganska skrämmande också

I dagarna har vi haft föreläsningar både om antibiotiskaresistenta bakterier och om biologiska vapen. Det är inte utan att jag känner mig lite rädd.

 

Lite korta fakta:

·         Att en bakterie är antibiotikaresistent innebär att den inte hämmas eller dödas av antibiotika, ex penicillin.

·         Antibiotikaresistenta bakterier är inte nödvändigtvis motståndskraftiga mot alla typer av antibiotika. För att en bakterie ska räknas som multiresistent ska den vara resistent mot minst tre olika antibiotikaklasser. Det finns åtta.

·         Antibiotikaresistens hos bakterier anses vara ett av de absolut största hoten mot folkhälsan.

·         Man har hittills inte lyckats tillverka ett enda slags antibiotika utan att någon typ av bakterie är resistent mot den. Det finns alltså idag inget antibiotika som kan döda alla typer av bakterier.

·         Bakterier kan vara resistenta mot ett eller flera slags antibiotika av naturen men de flesta utvecklar resistensen efter hand genom att plocka upp resistensgenen och integrera den i sitt DNA.

·         När man smittas av en bakterie är den antingen resistent eller inte. Den utvecklar alltså inte resistens inne i kroppen. (Det KAN hända men det är väldigt ovanligt.) En resistent bakterie ger inte heller allvarligare symptom än dess ”vanliga icke-resistenta släkting” – den är bara svårare att behandla.  

·         Resistens sprids istället genom något som kan liknas vid en smitta hos bakterier.

·         Det är en myt att bakterier utvecklar resistens om man inte fullföljer sin antibiotikakur eller om man desinficerar händerna ofta.

·         Antibiotika får egentligen bara användas på djur om det ”föreligger en bakteriell infektion som sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling och djurets välbefinnande därmed äventyras”. Detta slarvas en del med. Ofta får djur (och människor) antibiotika lite för säkerhetens skull, även om man hela tiden blir mer och mer noga med detta.

·         Vårt bästa försvar mot bakterier, resistenta och icke-resistenta, är god hygien. Tvätta därför händerna noga! 30 sekunder pratade vår föreläsare om.

 

Lite om biologiska vapen också:

Det finns alltså tankar om att bakterier eller virus skulle kunna användas som vapen ex i terrorism eller i krig. Detta är inga nya idéer. Bakterien som ger mjältbrand har exempelvis använts som vapen både i första och andra världskriget såväl som kring 11/9 i USA. Just mjältbrand är obehaglig eftersom en typ av sjukdomen (den man får om man andas in sporer) ger i princip 100 % dödlighet om den inte behandlas och hela 75 % dödlighet om den behandlas. 75 %! I vanliga fall pratar vi om 20 % som hög dödlighet. 75 % är enormt hög.

Jag visste faktiskt inte att detta var en så stor grej. Lite naivt kanske men jag hade faktiskt ingen aning om att det är många länder som har B-vapenanläggningar. Jag trodde att det hörde till Kalla Kriget, typ.

Många länder har tillsammans kommit fram till ett sätt att jobba mot att detta ska hända igen men en hel bunt länder har inte skrivit på detta. Det läskiga är att många av de länder som inte har skrivit på är väldigt oroliga länder.

 

Många av bakterierna som klassas som potentiellt farliga ger zoonoser, alltså sprids från djur till människor. Det är därför vi som ska bli veterinärer lär oss om det här. Det kommer nämligen troligtvis bli vi som upptäcker utbrotten.

 

Jag tycker att det här med biologiska vapen känns väldigt läskigt. Krig är alltid skrämmande men om jag skjuter någon så kommer jag att välja ut en person, sikta, skjuta. Sprider jag ut mjältbrandssporer kan jag inte välja. Alla som råkar komma i närheten blir smittade.

Jag frågade föreläsaren om han ansåg att Sveriges försvar mot en biologisk attack är tillräckligt idag. Han svarade väldigt svävande. Jag har aldrig varit speciellt starkt för militär och sådant, tvärtom ganska negativt inställd, men jag kanske får tänka om. Vissa delar av Europa är trots allt ganska oroliga just nu och tanken att ”det drabbar inte mig” känns alldeles för naiv i dagens samhälle. 

Hästbakterier

Just nu läser vi om bakterier. Den största skillnaden mellan bakterier och virus, som vår förra delkurs handlade om, är att bakterier har eget liv. Virus kan bara leva inuti en värdcell men bakterier klarar sig på egen hand. Det finns helt galet mycket bakterier i världen och vi känner bara till en bråkdel.

En snabb sökning på Wikipedia, alla studenters bästa vän, ger oss följande fakta:

”Bakterier kan hittas i alla ekosystem på jorden, i varma källor, bland radioaktivt avfall, i havsvatten och djupt ned i jordskorpan. Vissa bakterier kan till och med överleva i extrem kyla och i vakuum. I genomsnitt finns 40 miljoner bakterier i ett gram jord och en miljon bakterier i en milliliter färskvatten.”

”Uppskattningsvis finns det 10 gånger fler bakterier än människoceller i en människa, där de flesta bakterier finns i tarmen och huden.”

Inte dåligt va?

 

 

En elekronmikroskopisk bild av en bakterie. Såhär kan de alltså se ut. 

(Foto: Tapio Nikkilä och Leif Ljung via vetbact.org)

 

Jag har varken tid eller lust att skriva om precis alla bakterier här på bloggen, dessutom tror jag att ni skulle bli väldigt uttråkade av det. Istället tänkte jag berätta lite om två bakterier som jag tycker är lite extra spännande: Rhodococcus equi och Clostridium difficile.

Rhodococcus equi drabbar framförallt föl och ger lungan varfyllda bölder. Ibland blir lungan helt fylld med massa bölder och ibland kan hela lungan bli som en enda stor böld. Fölen kan även få bölder i lymfknutorna. De små fölen mår alltså inte alls bra när de blir infekterade med den här bakterien.

Rhodococcus equi lever kvar i miljön och därför blir sjukdomen stuteriberoende. Många föl på samma stuteri kan drabbas, år efter år. Detta beror alltså på att fölen andas i bakterien från miljön. De smittar oftast inte varandra utan alla blir smittade från miljön.

Föl som drabbas av Rhodococcus equi kan lyckligtvis behandlas med antibiotika och bli friska. Om man behandlar i ett hyfsat tidigt stadium kommer fölen bli helt normala hästar och prestera på hög nivå. Detta trots att lungorna blir helt ärriga som en följd av bölderna. Fantastiskt va?

 

Nu till nästa problem.

Mammorna till fölen som behandlas mot Rhodococcus equi har tenderat att få dödlig diarré orsakat av en annan bakterie, Clostridium difficile. Detta beror på att mammorna får i sig lite av fölens antibiotika när de slickar på fölen och så. Detta låter ju inte så farligt. Lite antibiotika borde väl göra även mammorna friskare, det tar ju kol på massa sjukdomar? Nja, det stämmer inte. När man behandlar med antibiotika kommer man döda den bakterien man önskar döda, ja. Men man dödar också massa bakterier som ska finnas i normalfloran. Det är precis det som händer i fallet med Clostridium difficile. Bakterien finns normalt i tarmfloran och är då ofarlig. När andra bakterier i normalfloran slås ut får Clostridium difficile chans att växa till sig och då blir den farlig. (Detta gäller alltså alltid när djur eller människor behandlas med antibiotika.) Mödrarna får alltså kraftig diarré som kan vara väldigt dödlig.

Sorligt va? När man väl lyckats rädda fölet kan mamman riskera att dö, just på grund av att man räddat fölet.

 

 
Mamma och fölis springer i hagen. Det är såhär vi vill se dem!
(Foto: http://randumbuzz.com) 

 

Clostridium difficile drabbar även oss människor. Den ger även hos människor kraftig diarré eller blodblandad diarré. Bakterien sprids lätt på sjukhus eftersom många där behandlas med antibiotika. Hos människor har Clostridium difficile 20 % dödlighet. Oftast är det kanske äldre personer med nedsatt immunförsvar som dör men även yngre personer kan såklart drabbas och de kan då sprida smittan till de äldre. Detta är en aspekt man måste tänka på när man pratar om antibiotikabehandling.

I januari 2014 påvisade man en särskilt aggressiv stam av Clostridium difficile på sjukhus i Sverige. Den stammen är till viss del resistent. Det är alltså ett väldigt aktuellt ämne vi i klassen läser om just nu.

 

Imorgon kommer vi att prata mer om antibiotika och även om antibiotikaresistens. Det ska bli väldigt spännande! Jag tänker att det kommer att vara en av de viktigaste föreläsningarna under hela kursen. Mer om detta kommer alltså.

 

En lite rolig parentes kring Clostridium difficile är att den luktar hästbajs när man odlar fram den på plattor. Den är därför ganska lätt att diagnosticera. Vi fick plattor med den häromdagen och jag kan intyga att det verkligen känns som att lukta på en hög med hästbajs.

Rhodococcus equi luktar typ unken källare eller gammal stubbe, inte alls lika spännande. Däremot byter den form när den går igenom sina olika utvecklingsstadier – betydligt mer spännande! 

 

 
Såhär ser Rhodococcus equi ut när man odlar den på blod.Det är sånna här plattor
vi håller på med på labbet hela tiden nu. Tittar på, luktar på, tar prover ifrån.
(Foto: Karl-Erik Johansson och Lise-Lotte Fernström via vetbact.org)
 

Virus och grisar

Hej bloggen!

Igår hade vi vår sista dag på virologi-kursen. Idag hade vi vår första dag på bakteriologi-kursen. Det är snabba ryck minsann. Eftersom jag har varit sjuk och för en gångs skull vilat (!) så har jag hamnat lite efter på virologin. Jag som gick ut så hårt. Typiskt. Och antagligen därför jag blev sjuk. När ska jag lära mig att min kropp inte orkar med lika mycket som min hjärna gör? Nåja, det är inte så mycket att göra åt just nu. Jag får bara gilla läget och satsa stenhårt på bakteriologin istället.

I går hade jag och min grupp redovisning av vårt grupparbete. Varje grupp har fått ett virus att fördjupa sig i. Vår grupp fick PRRSV, porcint reproduktions- och respirations-syndrom virus. Detta virus finns idag inte i Sverige, men i stora delar av världen. Porcint innebär att det drabbar grisar. Reproduktions och respirations innebär att viruset drabbar fortplantningen hos vuxna grisar och andningen hos små grisar. Viruset har ganska hög mortalitet, d.v.s. dödlighet, ca 20% hos smågrisarna. När suggorna drabbas kan de föda dödfödda eller väldigt svaga kultingar. En sjukdom som har stor ekonomisk påverkan.

Delen jag fördjupade mig särskilt i innefattar behandling och vaccin. Behandling är enkelt: det finns ingen behandling. Så är det för många virus. Virus kan ju inte behandlas med antibiotika, som bakterier kan. Det man kan göra är att behandla sekundära infektioner, d.v.s. sådant som uppkommer på grund av att viruset gör att immunförsvaret fungerar sämre.

 

 

Vaccin mot PRRSV är ett intressant ämne. Det finns vaccin på marknaden men de är inte helt effektiva. I en studie vi fick ta del a kom man fram till att vaccinen bara fungerade mot vissa typer av viruset, men inte mot andra. Ett virus kan lätt mutera och på så sätt bildas nya virustyper. Många har säkert hört att man inte får samma förkylning två gånger och det är just virusmutationer som ligger bakom sådant. När man väl har blivit smittad av ett virus utvecklar man antikroppar som gör att kroppen har lättare att bryta ner viruset nästa gång, kanske utan att man ens märker det.

 

Vi har överlag pratat ganska mycket om vaccin och varför man bör eller inte bör vaccinera. Vissa sjukdomar som det finns bra vaccin mot är förbjudna att vaccinera mot i Sverige. Detta tyckte jag lät helt koko först. Varför skulle man inte vaccinera om det nu finns vaccin?! Ska djuren behöva lida i onödan?

Här måste man som veterinär först lära sig att tänka på djur som besättningar, inte bara individer. Det är skillnad på min lilla hund där hemma och en besättning med femhundra grisar.

Om jag vaccinerar mina grisar och de trots detta får smittan så kommer de inte att bli sjuka. Men de kommer att sprida smittan till andra grisar. Dessutom har många av våra diagnosticeringsmetoder det problemet att de inte kan känna skillnad på blod från ett djur som har blivit smittat av viruset och ett djur som har blivit vaccinerrat. Båda har ju antikroppar mot viruset. Många metoder för att diagnosticera smitta handlar om att leta efter just antikroppar i blodet. Har djuret antikroppar vet man att det har eller har haft viruset i kroppen. Om då vissa av djuren i en besättning är vaccinerade vet man inte om de bär på smittan eller inte. Man kan alltså inte testa dem och vet därför inte om de för vidare smitta exempelvis när de flyttas till ett annat stall.

Det finns alltså en ekonomisk fördel med att inte vaccinera. Då ser man snabbt om smitta bryter ut eftersom alla smittade djur då visar symptom. Dessutom kan man detektera varifrån smittan kommer och man kan särskilja smittade djur från friska.

Ur ett nationellt perspektiv kan det alltså vara nyttigare att inte vaccinera om man vill förhindra smitta. Då kan man snabbt isolera ett smittat stall och avliva sjuka djur. Om djuren är vaccinerade bär de runt på smittan och smittar varandra och det dröjer innan man upptäcker det. När man väl upptäcker det blir det väldigt svårt att spåra varifrån smittan kommer och hur utbredd den är.

Detta gäller såklart inte alla virus!

Det låter otroligt hemskt att man ska offra vissa individer för att det är bättre ur ett större ekonomiskt perspektiv. Även det där med att man avlivar hela besättningar för att hindra smittspridning kan kännas väldigt hårt. Vid exempelvis ett utbrott av klassisk svinpest i Nederländerna avlivade man 12 miljoner grisar år 1997-98. 12 miljoner! Alla dessa var inte sjuka. Detta hade man kanske inte gjort idag, av etiska skäl. Dessutom kostade det enorma pengar.

 

 

 

Det där med virusbekämpning är alltså inte alltid så lätt. Det är mycket man ska tänka på och många lagar och regler man ska hålla sig på rätt sida om. Ibland kan det kännas som att djuren hamnar lite i andra hand men egentligen är ju många åtgärder till för dem, även om det inte verkar så vid första anblick. 

host host host

Jag har fallit för grupptrycket och gjort precis som alla andra just nu: blivit förkyld. Med hosta, snor och ont i kroppen. Skit också. Jag har inte alls tid att vara sjuk. Inte lust heller för den delen. Det händer alldeles för mycket kul just nu. Skolan är spännande och fritiden är spännande. Låt mig berätta.

 

I skolan läser vi fortfarande om virus. I fredags hade vi den mest spännande föreläsningen hittills, den om rabies. En sjukdom som inte har funnits i Sverige på väldigt länge men som vi ändå testar för och är rädda för. Det beror på att symptomen är så läskiga och att utgången i princip alltid är döden. Detta gäller alltså även om man som svensk skulle bli smittad. I vanliga fall är vi vana vid att sjukdomar som är dödliga i andra länder är lätt att bota i Sverige. Men rabies är faktiskt dödligt även här. Det finns inget botemedel så när symptomen väl har börjat synas är det kört. Faktum är att hos människor är sjukdomsförloppet så obehagligt att den smittade sövs ner tills döden inträffar, för att man ska slippa genomgå förloppet. Rabies ger inte bara personlighetsförändringar utan även förlamning, även av respirationsorganen. Det är alltså den delen som leder till döden. Är det inte hemskt? I andra delar av världen finns sjukdomen och ex i Kina dör 200 människor i månaden av rabies. Det visste inte jag. Jag trodde att den var i princip utdöd förutom hos gatuhundar ungefär.

Det finns dock lite hopp. Man kan nämligen vaccinera mot rabies även efter att man har blivit smittad, så länge inga symptom har uppkommit än. Rabiesvaccin används alltså inte bara förebyggande, som de flesta andra vaccin, utan även som ett sätt att bota någon som redan är smittad. Ganska häftigt.

 

Den lilla fritid jag har har plötsligt blivit helt uppbokad med en enda sak: hästar. Jag har nämligen börjat hjälpa en vän med hennes hästar. Åh, så kul det är att äntligen få rida! Hon har dessutom en shetlandsponny som jag får köra. Jag kan ingenting om körning, är helt självlärd. Trots detta är lilla shettis hur snäll och lydig som helst. Det känns nästan som om jag vet vad jag gör.  Det är så skönt att få sitta på hästryggen (eller bakom hästrumpan) igen. Se världen lite mer ovanifrån än i vanliga fall. Jag har verkligen saknat det.

 

Idag är det valdag. Äntligen. Jag är så trött på all politisk reklam och alla som ska trycka upp sin åsikt i ansiktet på andra. Helt ärligt, hur många ändrar åsikt för att någon skriver på facebook att man borde göra det? Jag tänker i alla fall inte göra det. Jag hoppas på ett visst resultat idag men jag tänker faktiskt inte propagera för det eller hävda att alla som inte tycker precis exakt som jag är helt dumma i huvudet. Jag är så trött på diskussioner på facebook och i andra medier med härskartekniker, pajkastning och ”lilla vän du vet ju ingenting”. Usch. Nej, nu tänker jag kolla på valvakan och hosta lite till så får vi se hur det blir.  

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0