Ludde är min trogna följeslagare. Just nu följer han med mig i princip vart jag än går. Han är så söt. Och så glad, hela tiden. Han vill vara så nära som möjlig. Han trycker sig tätt, tätt intill mig och somnar. Jag har inte hjärta att röra mig en millimeter förrän han har vaknat igen. 

Det finns ingen som älskar en på samma villkorslösa sätt som en hund. Ludde tycker att vi i familjen är bäst i världen, varje dag. 

Vi åkte bort till naturreservatet i Hovs Hallar idag. Ludde vet redan i bilen vart vi är på väg.  Han tar stöd med framtassarna mot stolen framför eller mot bildörren så att han kan se ut. När han känner igen sig låter han mig få veta vilken otroligt bra idé det var att åka dit. Det bästa han vet i bilen är när jag vevar ner fönstret så att det blir en liten glipa längst upp. Då sticker han ut nosen och sniffar och snuffsar. Så glad! (Jag vet, hunden ska egentligen vara i bagaget men Ludde tycker bäst om att vara i baksätet. När jag placerar honom i bagaget hoppar han över hela tiden. Vad gör man?)

Lilla Ludde, den bästa vännen. Jag kommer sakna honom när jag flyttar.