Simply the best

 
Jag var och hälsade på Pendy Liz idag, ponnyn som jag hade när jag var liten. Vi sålde henne när jag var fjorton och jag har inte träffat henne sedan dess. Jag bölade som sjutton när vi hade sålt henne och var och lämnde henne. Usch. Då var hon femton, alltså ganska gammal redan då. Detta är åtta år sedan. Hon har sålts en gång till sedan men jag lyckades få tag på telefonnumret till de nuvarande ägarna genom de vi sålde henne till. Jag vågade dock inte ringa. Jag var så rädd att de skulle säga att hon var död. Jag ringde helt enkelt aldrig, jag bara hade det där numret och tänkte på det ibland. 
Men så såg vi henne i tidningen! Det var en liten bild på en ponny som hette Pendy i en artikel i NST. Hon hade agerat ponnyridnings-ponny på något evenemang. Hon levde alltså fortfarande!
Jag tog mod till mig och ringde. Och de svarade! Jodå, hon levde i allra högsta grad och vi var väldigt välkomna att hälsa på henne. Sagt och gjort, vi åkte bara några dagar senare.
Det var så skönt att se att hon hade det så bra. Hon har bott i samma familj i fem år och de planerar att ha henne hemma hos sig i resten av hennes liv. Hon rids fortfarande och hoppar och verkar hur pigg och fräsch som helst. 
Hon såg exakt likadan ut som för åtta år sedan! Hon har hunnit bli tjugotre år men det syntes då rakt inte. Jag var rädd att jag inte skulle känna igen henne men så fort vi såg henne i hagen visste vi att vi hade hittat rätt. Där var ju vår lilla Pendy, sötast i världen.
Jag hade med några foton som jag visade och vi pratade Pendy-minnen. Jättekul. Vi har många fina minnen med Pendy, och det hade hennes nuvarande familj också. 
Man kan väl säga att jag kommer sova lugnt nu när jag vet hur bra hon har det. Fina Pendy, hon förtjänar ett bra liv. Hon har alltid varit så snäll och gett oss så mycket. En goare ponny får man leta efter. Hon kanske inte hoppar högst eller gör finast skänkelvikningar, men hon har något annat. Hon har ett hjärta av guld och ärligt talat, är inte det det allra viktigaste? 
När det begav sig. Jag och Pendy på tävling. 2004 tror jag. 
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

veterinartjejen.blogg.se

Om att vara ung kvinna och studera till veterinär.

RSS 2.0