Igår var jag och återupplevde Håkan Hellström-konserten på bion i Uppsala. Det har gjorts en film om den fantastiska konserten på Ullevi från i somras. Konserten som jag såklart var på. Precis som alla andra Håkanfans. (Var det någon som sa publikrekord?)

Filmen toppade såklart inte konserten men den var ändå riktigt kul att se. Sevärd är bara förnamnet. Man fick prata med fans, Håkan, bandet, de inbjudna artisterna. Ja, i filmen då. Häftigt. En kille i bandet berättade att han hade varit ett Håkanfan när han var ung och att det nu var som en dröm som gick i uppfyllelse när han fick vara med i bandet.

Det som berörde mig mest i hela filmen var en tjej som berättad varför hon lyssnar på Håkan Hellström: ”Han sjunger om vardagliga saker, fast fint. Och det är precis så jag villha livet.” Mitt i prick. Jag känner likadant. Hon finns emd i den lilla filmen här nedanför.

Det var lite häftigt att se hur hängivna fansen är. De tältar i en vecka för att få stå längst fram. En vecka! Under konserten har de sjömanskostymer och de är så lyckliga att de gråter. Fantastiskt. Själv har jag aldrig dyrkat en annan människa på det sättet. En människa som jag faktiskt inte känner. Jag har aldrig kunnat se att en specifik människa är så mycket större än alla oss andra. Visst har även jag idoler men jag skulle inte kunna viga mitt liv åt en idol.

Hur som helst, en ovanligt underbar film. Att vi sedan var samma gäng som såg filmen som var på konserten gjorde det hela ännu bättre.

Nu har vi börjat på den nya kursen: allmän patologi. Inte helt självklart vad det innebär. Ungefär ”läran om sjukdomar”, alltså vad som egentligen händer inne i kroppen vid sjukdom. I kursen ingår även att kolla i mikroskop på sjuk vävnad: histopatologi. Förra året hade vi histologi och det var alltså frisk vävnad vi kollade på då. För mig var det ett av de svårare ämnena under första året. Jag fick sitta väldigt mycket med det där mikroskopet på egen hand och försöka trycka in hur de olika vävnaderna skulle se ut. Vi hade ett prov under våren där vi fick tjuga mikroskopglas med vävnader och själva skulle lista ut vilken vävnad det var. Jag pluggade något enormt mycket till det där provet. Satt åtta-tio timmar i skolan flera helgdagar och sådär. Plus efter skolan. Jag hoppas att jag har igen det nu!

Första föreläsningen på nya kursen handlade lite om läkekonstens historia och vad vi människor har trott att sjukdom orsakas av. Idag vet vi att sjukdomar beror på problem eller skador i kroppens egna celler. Ungefär såhär: en cell kan anpassa sig till någon som vill orsaka sjukdom (ex ett virus) till en viss grad. När cellen inte längre kan anpassa sig skadas den eller dör. Många celler som skadas eller dör i ett visst organ ger uttryck som sjukdom i det organet.

Förr ansåg man att sjukdom var något som kom utifrån. Ett gammalt uttryck för smittämne är maisma och det betyder enligt vår föreläsare ungefär onda andar. Jag tycker faktiskt inte att den här tanken är helt ologisk. Det är ju faktiskt inte sällan som något som kommer in i kroppen utifrån som skapar sjukdomen, även om det är indirekt. Jag tänker på virus, parasiter, bakterier osv.

Vi fick berättat för oss lite om hur man behandlade sjukdom förr. En del exempel tycker vi idag är lite lustiga.

Kavallerihästar som var halta behandlades med jättestarka magneter då man ansåg att det var fel i hästens egna magnetiska kraftfält.

Människor med ryggskott fick hänga i armarna och sträcka ut ryggen. Eller som vår föreläsare uttryckte det: stackarna fick hänga i flera timmar tills de inte kände av sitt ryggont längre på grund av sina värkande armar.

Man pysslade även en del med åderlåtning, alltså att tappa ut blod från kroppen. Detta ansåg man hjälpte mot lite allt möjligt. Det finns faktiskt vissa sjukdomar som botas av detta vilket hjälpte till att hålla kvar vid myten om att det är ett bra behandlingssätt. En sjukdom där åderlåtning hjälper är myelom, en typ av blodcancer där omogna plasmaceller förökar sig okontrollerat i benmärgen och tränger undan andra blodbildande celler, vilket kan orsaka blodbrist, infektioner, njurpåverkan, nedbrytning av benvävnad och skelettsmärtor. (Källa: medicinsordbok.se)

En man som under 1800-talet var förespråkare för åderlåtning hette John Snow. Här hajade alla Game of Thrones-fans i klassen till. En karaktär i serien heter Jon Snow. Min favoritkaraktär faktiskt. Inte illa va? 

Jag sitter i min och pojkvännens nya lägenhet. Jag är ensam. Pojkvännen är iväg och kommer inte hem förrän sent ikväll, efter att jag har gått och lagt mig. I morse åkte han innan jag gick upp. Vilket samboliv.  

Här är kaos. Grejer överallt. Grejer i lådor. Inget framme. Alla grejer som gör mitt hem till mitt är nerpackade. Nu känns det bara tomt och kalt. Dessutom ganska kallt upptäcker jag när jag sticker ner fötterna mot golvet. Vilken tur att jag köpte rejäla raggsockor på Stockholm Horse show. Som tydligen egentligen heter Sweden International Horse Show. Visst har jag inte berättat om när vi var där?

Jag och pojkvännen var där förra lördagen, mitt i flyttstöket. Ibland är det skönt att komma bort ett tag och göra något annat. Hästshow är ett alldeles utmärkt annat. Jag tyckte i alla fall att det var superkul. Höga hinder, fina hästar, mycket skratt.

Vi såg två hoppklasser (som pojkvännen i ärlighetens namn nog inte tyckte var så jättekul) och massa show. Det var en show som var med hästar och motocross-motorcyklar tillsammas. Mycket bra timing när pojkvännen var med på hästfest för första gången tycker jag. Vi såg även poddkampen, en tävling mellan två mediaprofiler som just lärt sig rida. Vi skrattade så vi nästan kiknade. 

Garde Républicaine. Lägg märke till ryttarnas hårtofsar.

Bildkälla: www.swedenhorseshow.se

Det som slog mig mest, och som alltid slår mig mest, är hur fantastiska djur hästar är. Vi såg alla typer. Pegasus, miniatyrhästar, stora pampiga kallblod. Tänk vad många olika hästraser det finns. (Nåja, Pegasus är väl inte en officiell ras direkt men ändå något alldeles särskilt) Och tänk vad de ställer upp för sina människor. De litar verkligen på oss. Hur skulle de annars kunna gå in på en arena med massa ljus och fyrverkerier och applåderande publik? Hästens naturliga instinkt borde vara att vända om och springa därifrån så fort som möjligt. Men de går in. Och inte nog med det. De visar sig från sin bästa sida. De presterar. Är de inte fantastiska?

Det är mycket som händer just nu i Sverige. Budgetar hit och dit. Omval. Diskussioner. Smutskastning. Jag som tyckte att det var så skönt när förra valet äntligen var över och folk slutade försöka övertyga andra om att du har fel och jag har rätt. Jag tycker att det ofta hamnar på sandlådenivå i de här politiska diskussionerna, speciellt när man kollar i sociala medier. Att diskutera och lyssna på varandra är givande. Att köra över varandra och säga till andra vad de bör tycka är inte givande. Respekt gentemot sina medmänniskor, är det någon som har hört talas om det?

Nu är detta ingen politisk blogg men jag vill få sagt att jag tycker att alla borde visa lite mer öppenhet och kärlek mot varandra. Det är ju trots allt snart jul och då ska man vara snäll för annars får man inga julklappar!

I skolan läser vi som sagt immunologi. Idag hade vi föreläsning och transplantationer och varför kroppen försöker stöta bort ett organ som har transplanterats. Jag har väl alltid vetat att kroppen ser nya organ som främmande och att den kan få för sig att stöta bort det. Vad jag inte har fattat tidigare är hur frekvent detta sker. Om jag förstod föreläsaren rätt så är frågan inte OM kroppen ska stöta bort organet utan NÄR. För att minska risken för att detta ska ske ger man massa immunosuppressiva  droger som alltså nästan slår ut immunförsvaret. På så sätt hindrar man det från att attackera det nya organet. Vad jag inte heller visste var ärr man måste äta dessa mediciner hela livet. Immunförsvaret kommer alltså att vara väldigt nedsatt resten av livet och man löper stor risk att få massa andra sjukdomar. Vad som skulle hända om en sådan hr person skulle råka bli infekterad med en antibiotikaresistent bakterie vill jag knappt tänka på. Varken mediciner eller immunförsvar kommer att kunna ta kol på bakterien. Vad finns kvar?

Jag har också lärt mig varför patienter med leukemi behöver benmärgstransplantationer. Det är något som jag också har vetat länge men aldrig riktigt reflekterat över. Det är något som jag bara har hört och sett på TV och sådär.

Det beror på att behandlingen mot leukemi är strålning och kemoterapi. Den här behandlingen gör att patientens egna benmärg helt dör ut. Det är i benmärgen som B-lymfocyterna bildas. B-lymfocyter är en celltyp som ingår i immunförsvaret och som skapar antikroppar. Utan B-lymfocyter, inga antikroppar. Antikroppar sätter sig på främmande ämnen, antigen, i kroppen och oskadliggör eller hjälper andra celler att oskadliggöra antigenen. Mycket enkelt förklarat. En person utan B-lymfocyter är alltså mycket utsatt och blir väldigt sjuk vid en infektion av exempelvis ett virus.

Därför transplanterar man alltså benmärg från en annan person. Det tar dock lång tid innan immuncellerna är uppe i normala nivåer i mottagaren och under hela den här tiden är mottagaren utsatt för infektioner. Dessutom kan kroppen reagera negativt på den nya benmärgen och utveckla ett annat typ av sjukdomstillstånd som också är väldigt farligt. Det hela är alltså väldigt avancerat.

Vi pratade om att det är väldigt viktigt att hitta en matchande donator för att minska risken för bortstötning. En enäggstvilling är det absolut bästa alternativet om man inte kan ta organ från patienten själv (som ex hud vid brännskador). Jag var tvungen att fråga läraren om det där med att man i vissa länder kan skapa ett barn med precis rätt genuppsättning för att rädda ett sjukt syskon och om det kunde likställas med enäggstvillingar rent immunologiskt. Det kunde det men vår föreläsare var noga med att påpeka att det kan finnas etiska aspekter på problemet som måste tas i beaktande. Hur ska man tänka egentligen? Jag tycker att frågan är svårt. Spontant tycker jag att det känns otroligt hemskt att ett barn ska födas, inte för att föräldrarna vill ha barnet utan för att de vill ha kvar sitt befintliga barn. Samtidigt kan det rädda ett svårt sjukt barn. Väldigt svår fråga. Hur mycket är ett liv värt?

Boken Allt för min syster handlar om just detta. Det är en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Filmen är också bra men inte lika. (Den heter My sisters keeper på engelska) Utan att spoila för mycket kan jag säga att boken och filmen slutar lite olika så även om man har sett filmen kan man ha glädje av att läsa boken.