Nu har vi börjat på den nya kursen: allmän patologi. Inte helt självklart vad det innebär. Ungefär ”läran om sjukdomar”, alltså vad som egentligen händer inne i kroppen vid sjukdom. I kursen ingår även att kolla i mikroskop på sjuk vävnad: histopatologi. Förra året hade vi histologi och det var alltså frisk vävnad vi kollade på då. För mig var det ett av de svårare ämnena under första året. Jag fick sitta väldigt mycket med det där mikroskopet på egen hand och försöka trycka in hur de olika vävnaderna skulle se ut. Vi hade ett prov under våren där vi fick tjuga mikroskopglas med vävnader och själva skulle lista ut vilken vävnad det var. Jag pluggade något enormt mycket till det där provet. Satt åtta-tio timmar i skolan flera helgdagar och sådär. Plus efter skolan. Jag hoppas att jag har igen det nu!

Första föreläsningen på nya kursen handlade lite om läkekonstens historia och vad vi människor har trott att sjukdom orsakas av. Idag vet vi att sjukdomar beror på problem eller skador i kroppens egna celler. Ungefär såhär: en cell kan anpassa sig till någon som vill orsaka sjukdom (ex ett virus) till en viss grad. När cellen inte längre kan anpassa sig skadas den eller dör. Många celler som skadas eller dör i ett visst organ ger uttryck som sjukdom i det organet.

Förr ansåg man att sjukdom var något som kom utifrån. Ett gammalt uttryck för smittämne är maisma och det betyder enligt vår föreläsare ungefär onda andar. Jag tycker faktiskt inte att den här tanken är helt ologisk. Det är ju faktiskt inte sällan som något som kommer in i kroppen utifrån som skapar sjukdomen, även om det är indirekt. Jag tänker på virus, parasiter, bakterier osv.

Vi fick berättat för oss lite om hur man behandlade sjukdom förr. En del exempel tycker vi idag är lite lustiga.

Kavallerihästar som var halta behandlades med jättestarka magneter då man ansåg att det var fel i hästens egna magnetiska kraftfält.

Människor med ryggskott fick hänga i armarna och sträcka ut ryggen. Eller som vår föreläsare uttryckte det: stackarna fick hänga i flera timmar tills de inte kände av sitt ryggont längre på grund av sina värkande armar.

Man pysslade även en del med åderlåtning, alltså att tappa ut blod från kroppen. Detta ansåg man hjälpte mot lite allt möjligt. Det finns faktiskt vissa sjukdomar som botas av detta vilket hjälpte till att hålla kvar vid myten om att det är ett bra behandlingssätt. En sjukdom där åderlåtning hjälper är myelom, en typ av blodcancer där omogna plasmaceller förökar sig okontrollerat i benmärgen och tränger undan andra blodbildande celler, vilket kan orsaka blodbrist, infektioner, njurpåverkan, nedbrytning av benvävnad och skelettsmärtor. (Källa: medicinsordbok.se)

En man som under 1800-talet var förespråkare för åderlåtning hette John Snow. Här hajade alla Game of Thrones-fans i klassen till. En karaktär i serien heter Jon Snow. Min favoritkaraktär faktiskt. Inte illa va?