Monday morning
Fredag
Eftertentapust
En students tentavardag
Tentaplugg i kvadrat. De goda nyheterna är att jag har fått ett nytt favoritte: twinings apple, cinnamon & raisin tea. De dåliga nyheterna är att jag dricker massor och således kissar så mycket att jag inom en snar framtid kommer lida av terelaterad uttorkning.
Det där med att tvivla på sig själv
Jag funderade ganska länge på om jag skulle publicera det här inlägget. Det är ganska mörkt och lite egocentriskt sådär. Men samtidigt känner jag att jag gärna hade velat läsa detta på någon annans blogg. Jag hade gärna velat inse att jag inte är ensam, att många känner såhär. Så jag tänker att jag kanske kan hjälpa någon annan litegrann. Om inte annat så hjälper det faktiskt mig att skriva ner mina känslor. Jag får liksom mer ordning i huvudet. Så jag valde att publicera detta. Om ni inte vill läsa är det faktiskt bara att scrolla förbi.
Jag är väldigt bra på att tvivla på mig själv. Speciellt när jag förbereder mig inför någon slags prestation. Tränar inför en dressyrtävling, pluggar inför en tenta, planerar inför någon viktig händelse.
I vanliga fall har jag helt okej självförtroende. Inte världsbäst men absolut inte dåligt. Men just då, när jag förbereder mig inför det där viktiga, då blir jag plötsligt otroligt osäker. Kommer jag räcka till? Kommer jag att lyckas med det jag vill? Har jag förberett mig tillräckligt mycket?
Tankar som ”jag kommer aldrig klara det här”, ”jag började för sent” och ”jag kommer aldrig att bli något, varför försöker jag ens” kommer. Inte ens när jag faktiskt känner mig säker på att jag är tillräckligt förberedd vågar jag lita på mig själv. ”Kommer du ihåg den där gången när du trodde att det gick bra men i själva verket gjorde du bort dig totalt? Detta kommer bli likadant.”
Just nu pluggar jag inför en tenta och precis alla de här tankarna kommer samtidigt. Från att ha känt mig ganska säker på att jag har hängt med hela kursen börjar jag tänka att herregud, vem försöker jag lura? Detta kommer aldrig gå vägen.
Tankarna vandrar iväg och målar upp ett katastrofscenario. Istället för att se mig själv som veterinär om fem år så ser jag mig själv som utbränd och misslyckad och arbetslös. Ungefär. Jag vet inte riktigt varför jag är så otroligt rädd för att misslyckas. Jag vet bara att jag måste jobba med att sluta tänka såhär. Jag försöker. Men. Det är lättare sagt än gjort.
Jag försöker se framför mig hur jag får tillbaka tentan med full pott men istället ser jag mig själv få tillbaka en icke godkänd tenta samtidigt som mina klasskompisars facebookstatusar droppar in. ”Klarade tentan, nu tar jag helg!” ”Så, då har man klarat ytterligare en tenta utan problem!” Jag kan värkligen känna den magkänslan som jag skulle få i det läget. Det är vid sådana tillfällen som jag avskyr internetsamhället och facebook.
Igår hade jag den där tentan som jag har varit så rädd för. Mikroskoperingstentan. Jag har till och med drömt mardrömmar om den på nätterna. Mardrömmar i plural.
Vi fick resultatet samma dag. Jag fick 18/20 och alltså i allra högsta grad godkänt. (På veterinärprogrammet har man bara icke godkänt och godkänt, inget VG eller MVG). Så otroligt skönt! Jag har haft jättesvårt för mikroskoperingarna och kämpat jättehårt med det de senaste veckorna. Tydligen gav det resultat. Jag blev jätteglad och faktiskt väldigt stolt över mig själv. Tills jag började jämföra mitt resultat med mina klasskompisars resultat. Många hade fått som mig eller bättre. Många hade alla rätt. Plötsligt kändes mina två fel som jättemycket. Att det sedan var två små, små klantiga fel blev oviktigt. Jag hade ju TVÅ HELA FEL. Gud så dåligt.
VARFÖR börjar jag tänka såhär? Varför duger mitt resultat inte när jag jämför mig med alla andra. Varför tycker jag att jag måste vara perfekt? Smart, smal, rolig, social. Perfekt, perfekt, perfekt.
Hela min skoltid har jag varit bäst i klassen. I hela Samhälle B hade jag alla rätt på alla prov. Jag har alltid kallats för ”MVG-barn” (inte alltid på ett snällt sätt) och jag har varit van vid att allt är lätt. Jag har ofta tyckt att mina klasskompisar varit lite tröga som inte fattat saker lika snabbt som mig. Nu går jag i en klass med hundra mig. Alla har haft toppbetyg och jag blir således medelmåttig. Det är en ganska tuff övergång faktiskt. Alla fattar snabbt och lär sig fort. Även om jag fortfarande fattar saker lika snabbt som jag brukar så känns det tyngre. Jag lyckas nämligen inte pränta in det i skallen lika snabbt som på gymnasiet. Det beror antagligen på att vi på gymnasiet fick jättemycket repetition av det vi nyss hade lärt oss. Vi gick liksom igenom allt flera gånger. Nu väntas vi komma ihåg saker som vi hört en enda gång.
Jag inser att det kanske sitter någon nu som tänker att jag har ett lyxproblem. Att många har haft svårt hela sin skoltid och att jag inte borde klaga. Och denna någon kanske har rätt. Men alla har rätt till sitt eget lidande, som min pappa brukar säga. Jag känner inte att någon av oss har rätt att värdera andras smärta och bedöma om någon mår sämre än någon annan. Smärta kan bara mätas av en själv. Ingen annan kan uttala sig om huruvida jag överdriver eller inte, på samma sätt som jag inte kan uttala mig om någon annans upplevelse. Det är det som är det svåra med smärta. Fysisk och psykisk. (Jag menar, vem har inte haft diskussionen om vilket som gör ondast: mensverk eller pungslag? För att inte tala om det där med att föda barn.)
På onsdag har jag alltså tenta. Och på fredagen en dryg vecka senare. Efter det har jag ungefär två veckor tills nästa tenta. Just nu känns det ganska hopplöst. Hur ska jag orka igenom allt detta?
Choklad och telefonsamtal med mamma? Får pröva med det.
Detta satans slask
Jag gillar mitt nya liv som veterinärstudent
Hej bloggen
Ju längre tid som går på utbildningen, ju mer inser jag att jo, det är faktiskt det här jag vill göra. Det verkar så otroligt spännande!
Varje tisdag (och lite till) jobbar jag på Universitetssjukhuset med att mocka åt de ”inneliggande” hästarna. Vid åttatiden varje dag går veterinärerna ronden. Jag får alltså ibland stå och lyssna på dem. Ibland får vi också höra när veterinärerna rådgör om olika hästar och vad de ska göra med dem. Inte helt sällan får vi skottare ändra något i boxen eller liknande. Vi blir alltså lite, lite delaktiga i behandlingen. En fånghäst måste tillexempel ha väldigt mjuk bädd eftersom den ofta har ont i sina hovar. Det är skottarnas uppgift att fluffa upp bädden rejält till den. Dessutom är det vi skottare som håller koll på och dokumenterar hur mycket hästaran bajsar och kissar. Det är nämligen en viktig indikator på hur de mår. En häst som inte har kissat är katastrof, riktigt illa. (Okej, vi skottare har inte alls speciellt stort ansvar och vi har egentligen ingen jättebetydelse för hästarnas behandling och för det mesta är vi mest i vägen men jag vill gärna tro att jag hjälper lite så låt mig tro det.)
Jag ser otroligt mycket fram emot att bli veterinär. Och mot att gå hela utbildningen. Faktiskt.
Vi lär oss hur mycket som helst på ganska kort tid men det är så himla spännande. Inte hela tiden såklart, men för det mesta. Jag börjar till och med tycka att det är roligt att kolla i mikroskopet. Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka. I början mådde jag mest illa och tyckte bara att jag såg massa prickar. Nu är det annorlunda. Så fort jag började lära mig lite insåg jag hur roligt det är. Det är som en helt ny värld som öppnar sig. En cellvärld. Cellerna är medborgarna som tillsammans skapar ett helt fungerande samhälle.
Jag låter lite frälst men det är jag nog också. Tur är väl det för annars hade det varit himla jobbigt att sitta så länge och mikroskopera. Häromdagen satt jag sammanlagt i åtta timmar med mikroskopet. När jag kom till skolan var det bara jag och städerskorna där. Efter några timmar var det dags för vanlig skoldag och sedan satt jag med mikroskopet efter skolan också. När jag cyklade hem höll det på att mörkna. Behöver jag säga att jag är ganska trött på kvällarna numera?
Ett litet smakprov på vad jag kollar på dagarna i ända. Detta är ganska basic, det vi gör nu är att kolla på organ som innehåller olika komponenter av de nedan och listar ut vilket organ det är genom att tänka efter vilka organ som innehåller vad.
Vad är det här??!?
Dagens outfit
'Är det lagligt att vara såhär söt?' - en killingstudie
Min nya bästis - mikroskopet
Panik
Tidig morgon
Fullt upp men jag klämmer in ett tv-program
Fullt upp. Det är mitt liv just nu. Jag gör lite mer än jag hinner med och jag försöker klämma in ännu mer. Just nu fokuserar jag på histologi (vävnader och celler, tänk mikroskop), basgruppsarbetet om hästens digestion, plugg på nervsystemet och endokrina organ till omtentan samt idisslarnas magsystem inför dissektionen imorgon. En del att göra, med andra ord. Jag har suttit med en kompis och mikroskoperat några timmar efter skolan, kom sedan hem till husmöte och nu sitter jag med basgruppsarbetet. Tänkte hinna med en sväng till affären också och köpa te och bananer och annat viktigt. Och helst gå och lägga mig typ vid nio eftersom jag ska upp vid fem imorgon och mocka på djursjukhuset.
Insåg precis att klockan är sex. Det är alltså tre timmar tills jag ska sova. Det känns ju bra. Nåja, jag får prioritera lite. Jag hade sovmorgon i morse (sov ända till halv sju, lyx) så jag kanske kan rucka lite på det där med att sova vid nio.
Imorgon börjar den nya serien Ryttareliten på SVT. Gissa om jag tänker sitta bänkad framför tv:n klockan åtta när det börjar? Så roligt att ridsport har börjat få så stort utrymme i media på sista tiden. Häromveckan var det till och med dressyr på tv två dagar på rad! Wow! Inte illa. Det händer typ aldrig ju. Framsteg. Nu väntar jag bara på att världscuphästhoppningsdeltävlingarna (är det ens ett ord?) ska börja sändas live och inte som ett nerklippt sammandrag. Men en sak i taget, nu taggar jag Ryttareliten.
Parallellt med Ryttarliten så sänds på SVT play en serie om ryttarnas hästskötare. Ryttareliten: stallet heter den. Jag kan verkligen rekommendera den. För en gångs skull en serie om hästar och hästtjejer som inte handlar om gulligull och hur sött det är med hästar utan som faktiskt visar att hästskötare är ett yrke, och ett ganska tufft sådant. Jag har sett de två första avsnitten och ser med spänning fram emot de kommande. Jag brukar sällan planera mina dagar kring tv:n men imorgon gör jag ett undantag.
Eftersom att alla såklart har blivit jättepeppade på att kolla på Ryttareliten: stallet så kan man gå in här för att kolla de två första avsnitten som är ungefär tio minuter långa.
Jills veranda
Min mamma ringde mig igår och tipsade om ett TV-program och kanske framförallt om en låt i det programmet. Programmet heter Jills veranda och går på SVT. Det är Jill Johnsson som bjuder in artister till Nashville. I det här programmet är det Magnus Carlsson från Weeping Willows som är gäst. De får höra talas om en hemlös gatumusiker som ska vara jättebra och letar upp honom. Det visar sig att det är en sliten gubbe med typ två tänder som spelar och sjunger en helt fantastiskt låt för dem. Riktigt, riktigt bra. De tar med honom till John Carter Cash’s studio och spelar in låten. Det är så fint att jag vill gråta. Doug Seegers heter han, lägg det på minnet.
Alla som är minsta lilla musikintresserade (och alla andra också, faktiskt) borde se det här programmet! Kolla i alla fall in den här lilla filmsnutten med Låten med stort L, Going Down To The River. (Finns på Spotify!)
Programmet är faktiskt värt att se bara för att se Magnus Carlsson. Han ser ut ungefär som en tråkig revisor men han är egentligen värsta rockstjärnan. Eller ja, country-stjärnan kanske passar bättre. En riktigt cool kille är han i vilket fall. Och så djupa tankar och iakttagelser han kommer med. Intressant människa.
Weeping Willows visade sig vara ett rätt bra band också. Kolla in deras låt Touch Me.
Jill Johnsson är inte så dum hon heller. En riktigt cool brud. Med väldigt snygga kläder. Jag vill vara henne.
Tack mamma för att du tipsade mig!
Vill du (klart du vill) se hela programmet finns det här.
Lunch
Peppa
Failure?
Jag har gjort något som jag aldrig har gjort förut. Jag har kuggat på en tenta. Och vet ni vad? Jag är inte speciellt ledsen över det. Jag kunde inte ämnet så jag klarade inte att få 60 % rätt på tentafrågorna. Och det är okej. Jag kunde det inte så nu får jag ta och lära mig det. Ingen big deal.
Min inställning förvånar mig faktiskt. Jag har alltid trott att en icke-godkänd tenta skulle innebära katastrof och att jag skulle gråta floder över mitt misslyckande. Istället känner jag mig nästan lite lättad. Det är rätt skönt att äntligen ha fått gjort den där första kuggningen. Missförstå mig rätt, jag hade hellre klarat tentan. Men nu gjorde jag inte det och det känns som att den där katastrofbilden jag hade, den stämde liksom inte.
Som jag försökte förklara för mina föräldrar, folk kuggar hela tiden. Alla kuggar. Det är ganska vanligt. Det är inte som på gymnasiet när jag fick höga betyg av att bara vara på lektionerna. Det här är så mycket svårare. Det går knappt att jämföra. Nu har jag alltså kuggat och det är lugnt. Bara att börja plugga igen.
Om man ska vara riktigt ärlig så kuggade jag bara halva tentan. Den var tvådelar och jag kuggade ena ämnet. Jag behöver alltså bara göra om halva tentan. Nåja, alltid något.
Livet går vidare. Jag är ganska nöjd med mitt liv just nu faktiskt. Ovanligt nöjd. Härligt va?