Jag funderade ganska länge på om jag skulle publicera det här inlägget. Det är ganska mörkt och lite egocentriskt sådär. Men samtidigt känner jag att jag gärna hade velat läsa detta på någon annans blogg. Jag hade gärna velat inse att jag inte är ensam, att många känner såhär. Så jag tänker att jag kanske kan hjälpa någon annan litegrann. Om inte annat så hjälper det faktiskt mig att skriva ner mina känslor. Jag får liksom mer ordning i huvudet. Så jag valde att publicera detta. Om ni inte vill läsa är det faktiskt bara att scrolla förbi.

Jag är väldigt bra på att tvivla på mig själv. Speciellt när jag förbereder mig inför någon slags prestation. Tränar inför en dressyrtävling, pluggar inför en tenta, planerar inför någon viktig händelse.

I vanliga fall har jag helt okej självförtroende. Inte världsbäst men absolut inte dåligt. Men just då, när jag förbereder mig inför det där viktiga, då blir jag plötsligt otroligt osäker. Kommer jag räcka till? Kommer jag att lyckas med det jag vill? Har jag förberett mig tillräckligt mycket?

Tankar som ”jag kommer aldrig klara det här”, ”jag började för sent” och ”jag kommer aldrig att bli något, varför försöker jag ens” kommer. Inte ens när jag faktiskt känner mig säker på att jag är tillräckligt förberedd vågar jag lita på mig själv. ”Kommer du ihåg den där gången när du trodde att det gick bra men i själva verket gjorde du bort dig totalt? Detta kommer bli likadant.”

Just nu pluggar jag inför en tenta och precis alla de här tankarna kommer samtidigt. Från att ha känt mig ganska säker på att jag har hängt med hela kursen börjar jag tänka att herregud, vem försöker jag lura? Detta kommer aldrig gå vägen.

Tankarna vandrar iväg och målar upp ett katastrofscenario. Istället för att se mig själv som veterinär om fem år så ser jag mig själv som utbränd och misslyckad och arbetslös. Ungefär. Jag vet inte riktigt varför jag är så otroligt rädd för att misslyckas. Jag vet bara att jag måste jobba med att sluta tänka såhär. Jag försöker. Men. Det är lättare sagt än gjort.

Jag försöker se framför mig hur jag får tillbaka tentan med full pott men istället ser jag mig själv få tillbaka en icke godkänd tenta samtidigt som mina klasskompisars facebookstatusar droppar in. ”Klarade tentan, nu tar jag helg!” ”Så, då har man klarat ytterligare en tenta utan problem!” Jag kan värkligen känna den magkänslan som jag skulle få i det läget. Det är vid sådana tillfällen som jag avskyr internetsamhället och facebook.

Igår hade jag den där tentan som jag har varit så rädd för. Mikroskoperingstentan. Jag har till och med drömt mardrömmar om den på nätterna. Mardrömmar i plural.

Vi fick resultatet samma dag. Jag fick 18/20 och alltså i allra högsta grad godkänt. (På veterinärprogrammet har man bara icke godkänt och godkänt, inget VG eller MVG). Så otroligt skönt! Jag har haft jättesvårt för mikroskoperingarna och kämpat jättehårt med det de senaste veckorna. Tydligen gav det resultat. Jag blev jätteglad och faktiskt väldigt stolt över mig själv. Tills jag började jämföra mitt resultat med mina klasskompisars resultat. Många hade fått som mig eller bättre. Många hade alla rätt. Plötsligt kändes mina två fel som jättemycket. Att det sedan var två små, små klantiga fel blev oviktigt. Jag hade ju TVÅ HELA FEL. Gud så dåligt.

VARFÖR börjar jag tänka såhär? Varför duger mitt resultat inte när jag jämför mig med alla andra. Varför tycker jag att jag måste vara perfekt? Smart, smal, rolig, social. Perfekt, perfekt, perfekt. 

Hela min skoltid har jag varit bäst i klassen. I hela Samhälle B hade jag alla rätt på alla prov. Jag har alltid kallats för ”MVG-barn” (inte alltid på ett snällt sätt) och jag har varit van vid att allt är lätt. Jag har ofta tyckt att mina klasskompisar varit lite tröga som inte fattat saker lika snabbt som mig. Nu går jag i en klass med hundra mig. Alla har haft toppbetyg och jag blir således medelmåttig. Det är en ganska tuff övergång faktiskt. Alla fattar snabbt och lär sig fort. Även om jag fortfarande fattar saker lika snabbt som jag brukar så känns det tyngre. Jag lyckas nämligen inte pränta in det i skallen lika snabbt som på gymnasiet. Det beror antagligen på att vi på gymnasiet fick jättemycket repetition av det vi nyss hade lärt oss. Vi gick liksom igenom allt flera gånger. Nu väntas vi komma ihåg saker som vi hört en enda gång.

Jag inser att det kanske sitter någon nu som tänker att jag har ett lyxproblem. Att många har haft svårt hela sin skoltid och att jag inte borde klaga. Och denna någon kanske har rätt. Men alla har rätt till sitt eget lidande, som min pappa brukar säga. Jag känner inte att någon av oss har rätt att värdera andras smärta och bedöma om någon mår sämre än någon annan. Smärta kan bara mätas av en själv. Ingen annan kan uttala sig om huruvida jag överdriver eller inte, på samma sätt som jag inte kan uttala mig om någon annans upplevelse. Det är det som är det svåra med smärta. Fysisk och psykisk. (Jag menar, vem har inte haft diskussionen om vilket som gör ondast: mensverk eller pungslag? För att inte tala om det där med att föda barn.)

På onsdag har jag alltså tenta. Och på fredagen en dryg vecka senare. Efter det har jag ungefär två veckor tills nästa tenta. Just nu känns det ganska hopplöst. Hur ska jag orka igenom allt detta?

Choklad och telefonsamtal med mamma? Får pröva med det.