Jag fick en kommentar häromdagen. Jag blir alltid glad för kommentarer. Alltså verkligen superglad. De kommer ju inte så ofta trots allt. Den här kommentaren var ändå lite extra upplyftande. Den innehöll nämligen en önskan om vad jag ska skriva om. Jag har haft lite skrivkramp de senaste veckorna men nu kommer skrivlusten tillbaka. Tack!

Hej! Undrar om du skulle kunna skriva lite om hur du kom in på veterinärprogrammet (högskoleprov/betyg?) och hur du fick tag på boende nära skolan? :) Vad läste du innan veterinärprogrammet? :) 

Självklart kan jag berätta om det!

Min väg till veterinärprogrammet var inte helt spikrak. Jag läste samhällskunskap på gymnasiet. Jag började läsa på universitetet i Lund direkt på hösten efter studenten. Då läste jag en termin socialpsykologi och en termin medie- och kommunikationsvetenskap innan jag bestämde mig för att jo, jag vill faktiskt bli veterinär. När jag väl hade bestämt mig insåg jag att det har funnits med i bakgrunden bland mina drömmar hela tiden, jag hade bara inte insett det.

Jag hade högsta betyg i alla ämnen på gymnasiet men vad hjälper det när man inte är behörig? Det var alltså bara att sätta igång att läsa in alla naturämnen som jag aldrig läste på gymnasiet. Eftersom jag inte ville att mitt snittbetyg från gymnasiet skulle kunna sänkas om jag exempelvis bara (”bara”) skulle få VG i kemi så valde jag att läsa ett naturvetenskapligt basår på Malmö högskola. Om man läser in ämnen på komvux räknas betygen in i ens gymnasiebetyg och man kan därmed höja eller sänka sitt snitt. På basåret fick vi visserligen betyg på tentorna men i det syns inte i systemet. Där ser man bara att jag har behörigheten.

Under basåret läste jag in följande ämnen under ett och samma år: Matte A+B+C+D+E utökad, Kemi A+B, Fysik A+B, Biologi A+B. Ganska tufft alltså. Men väldigt roligt!

Nu var jag alltså behörig till veterinärprogrammet och jag hade högsta betyg i alla ämnen, plus maximalt antal meritpoäng. Jag sökte alltså in med 22,5 i betyg. Jag var dock orolig att detta inte skulle räcka. Jag har därför även skrivit högskoleprovet fyra gånger med 1,75 som bästa resultat.

Jag sökte in både i Uppsala och i Köpenhamn. I Danmark har de ett lite annorlunda system än i Sverige. Där kan man söka in i två kvoter, en på betyg och en på kunskapsprov + personlig intervju. Om man har läst samhällskunskap eller naturkunskap i Sverige kan man söka i båda kvoterna men har man läst exempelvis naturbruk kan man bara söka i kunskapsprov + personlig intervju. Jag sökte i båda. Jag var i Köpenhamn och gjorde kunskapsprov, hamnade bland de 30 % bästa och fick komma på intervju. Det var bland det värsta jag varit med om! Jag hade laddat jättemycket innan med att lyssna på dansk radio, kolla på danska tv-serier osv men ändå förstod jag nästan ingenting de sa. Jag gav nog ett ganska kasst intryck om man säger så. Faktum är att jag aldrig har känt mig så nedtryckt och ovälkommen. Jag fick intrycket av att danskarna inte tycker om att vi svenskar kommer och tar deras studieplatser samtidigt som vi inte ens bemödar oss att lära oss språket. De frågade mig flera gånger om jag tänkte läsa danska på sidan av och om jag tänkte flytta till Köpenhamn. Relevant för utbildningen? Tydligen.

Jag sökte alltså in till båda och kom in på båda. Inte illa va? Jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv här. (Tror inta att de tog in mig tack vare intervjun i Köpenhamn utan snarare på betyg!) Jag tackade ja till Uppsala och nej till Köpenhamn av flera anledningar. En är att jag läser en utbildning som redan är en av de svårare man kan läsa och då vill jag ge mig själv så bra möjligheter att klara den som möjligt. Därför valde jag att läsa på svenska och inte på danska. Oavsett är jag väldigt nöjd med att jag valde Uppsala, trots att det innebar en längre flytt från familj, vänner och husdjur.

Jag vill också passa på att berätta det här: det var totalt onödigt att skriva högskoleprovet fyra gånger och att bränna ut sig på gymnasiet för att få MVG i alla ämnen. Jag hade inte behövt det. Man måste ha höga betyg för att komma in på veterinärprogrammet, väldigt höga, men man måste inte ha MVG i precis alla ämnen. Det är ingen katastrof att få VG i gymnastik. Det är inte heller nödvändigt att skriva högskoleprovet massa gånger, med all stress det innebär, om man redan har superhöga betyg. Högskoleprovet låg på 1,7 eller 1,65 i min årskurs om jag minns rätt. Detta är en hög siffra jämfört med medel i Sverige men att man, som jag trodde, måste få 1,8 eller högre för att komma in på veterinär stämde inte.

Detta kan såklart komma att ändra sig till kommande år men jag vill gärna säga till alla som går i trean på gymnasiet och gråter för att de inte har MVG i alla alla alla ämnen att det faktiskt inte är kört. Jag vill också gärna säga till alla som inte har tillräckligt höga betyg att högskoleprovet faktiskt är värt att satsa på. Lycka till!

Så till frågan om hur jag lyckats hitta boende nära skolan. Den går lite snabbare att svara på. Jag och några till hyr en villa som ligger nära skolan. Den hittade vi på blocket (älska blocket) sent på hösten och vi flyttade in kring jul. Ägarna är utomlands i ett år och snart kommer de hem. Därför ska jag flytta till ett boende med stallplats som ligger en bit utanför stan. Den hittade jag genom jobbet som skottare på Universitetsdjursjukhuset. Det är bra att vara pratig med sina arbetskompisar.

Vill man hitta boende nära skolan och inte har långa kötider i bostadsköerna så är mitt bästa tips att lägga upp sig själv i en annons på Blocket. Om man gillar att bo kollektivt kan man också göra som oss, hitta ett boende som är alldeles för dyrt för att hyra själv, gå ihop några stycken och dela. 

Till sist: min favoritfilm den här veckan. Jag och pojkvännen höll på att skratta ihjäl oss. Igenkänningsfaktorn är HÖG.

I dagarna har vi haft föreläsningar både om antibiotiskaresistenta bakterier och om biologiska vapen. Det är inte utan att jag känner mig lite rädd.

Lite korta fakta:

·         Att en bakterie är antibiotikaresistent innebär att den inte hämmas eller dödas av antibiotika, ex penicillin.

·         Antibiotikaresistenta bakterier är inte nödvändigtvis motståndskraftiga mot alla typer av antibiotika. För att en bakterie ska räknas som multiresistent ska den vara resistent mot minst tre olika antibiotikaklasser. Det finns åtta.

·         Antibiotikaresistens hos bakterier anses vara ett av de absolut största hoten mot folkhälsan.

·         Man har hittills inte lyckats tillverka ett enda slags antibiotika utan att någon typ av bakterie är resistent mot den. Det finns alltså idag inget antibiotika som kan döda alla typer av bakterier.

·         Bakterier kan vara resistenta mot ett eller flera slags antibiotika av naturen men de flesta utvecklar resistensen efter hand genom att plocka upp resistensgenen och integrera den i sitt DNA.

·         När man smittas av en bakterie är den antingen resistent eller inte. Den utvecklar alltså inte resistens inne i kroppen. (Det KAN hända men det är väldigt ovanligt.) En resistent bakterie ger inte heller allvarligare symptom än dess ”vanliga icke-resistenta släkting” – den är bara svårare att behandla.  

·         Resistens sprids istället genom något som kan liknas vid en smitta hos bakterier.

·         Det är en myt att bakterier utvecklar resistens om man inte fullföljer sin antibiotikakur eller om man desinficerar händerna ofta.

·         Antibiotika får egentligen bara användas på djur om det ”föreligger en bakteriell infektion som sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling och djurets välbefinnande därmed äventyras”. Detta slarvas en del med. Ofta får djur (och människor) antibiotika lite för säkerhetens skull, även om man hela tiden blir mer och mer noga med detta.

·         Vårt bästa försvar mot bakterier, resistenta och icke-resistenta, är god hygien. Tvätta därför händerna noga! 30 sekunder pratade vår föreläsare om.

Lite om biologiska vapen också:

Det finns alltså tankar om att bakterier eller virus skulle kunna användas som vapen ex i terrorism eller i krig. Detta är inga nya idéer. Bakterien som ger mjältbrand har exempelvis använts som vapen både i första och andra världskriget såväl som kring 11/9 i USA. Just mjältbrand är obehaglig eftersom en typ av sjukdomen (den man får om man andas in sporer) ger i princip 100 % dödlighet om den inte behandlas och hela 75 % dödlighet om den behandlas. 75 %! I vanliga fall pratar vi om 20 % som hög dödlighet. 75 % är enormt hög.

Jag visste faktiskt inte att detta var en så stor grej. Lite naivt kanske men jag hade faktiskt ingen aning om att det är många länder som har B-vapenanläggningar. Jag trodde att det hörde till Kalla Kriget, typ.

Många länder har tillsammans kommit fram till ett sätt att jobba mot att detta ska hända igen men en hel bunt länder har inte skrivit på detta. Det läskiga är att många av de länder som inte har skrivit på är väldigt oroliga länder.

Många av bakterierna som klassas som potentiellt farliga ger zoonoser, alltså sprids från djur till människor. Det är därför vi som ska bli veterinärer lär oss om det här. Det kommer nämligen troligtvis bli vi som upptäcker utbrotten.

Jag tycker att det här med biologiska vapen känns väldigt läskigt. Krig är alltid skrämmande men om jag skjuter någon så kommer jag att välja ut en person, sikta, skjuta. Sprider jag ut mjältbrandssporer kan jag inte välja. Alla som råkar komma i närheten blir smittade.

Jag frågade föreläsaren om han ansåg att Sveriges försvar mot en biologisk attack är tillräckligt idag. Han svarade väldigt svävande. Jag har aldrig varit speciellt starkt för militär och sådant, tvärtom ganska negativt inställd, men jag kanske får tänka om. Vissa delar av Europa är trots allt ganska oroliga just nu och tanken att ”det drabbar inte mig” känns alldeles för naiv i dagens samhälle.