Hej blogg och bloggläsare!

Jag vet att jag har blivit lite inaktiv här på bloggen. Det har en väldigt enkel och logisk orsak – jag har haft tusen andra saker att göra. Nu kommer ett inlägg i alla fall!

 

Vi läser som jag redan har berättat hundra gånger patologi nu. Just den här veckan är det rörelseapparaten som gäller. Det innefattar skelett, leder och skelettmuskulatur, alltså den muskulatur som fäster på skelettet. Exempel på muskulatur som inte är skelettmuskulatur är den glatta muskulaturen kring tarmen.

Många hästmänniskor har säkert hört talas om att hästar kan drabbas av lösa benbitar. Jag själv, och säkert många med mig, hade dock inte så bra koll på vad det egentligen är. Man hör lite på namnet att det är just en lös benbit men det är inte riktigt hela sanningen. Jag har alltid sett framför mig ungefär att en liten bit av benet lossnar och ligger brevid och retar. Det kan faktiskt hända men det är ovanligt. Det som är mer vanligt är att det uppstår under benutvecklingen, alltså när hästen växer. (Eller hunden, grisen, nötkreaturet…) Det som vi kallar lös benbit heter osteokondrotis dissekans och det föregås av osteokondros.

Eftersom det uppstår under benutvecklingen är det bara unga djur som kan få den här typen av lösa benbitar. En vuxen häst utan lösa benbitar kommer alltså inte att få det. I alla fall inte i den mening jag pratar om här. Uttrycket lösa benbitar används ganska ofta väldigt brett och kan innefatta massa saker. Som jag har förstått det betyder det specifikt benbit i en led.

När benet bildas så utgår det från brosk som växer och sedan förkalkas. Benbildningen sker från kanterna av benet och inåt, tänk er uppifrån och ner + nerifrån och upp i ett långt rörben. I brosk hos vuxna individer finns inga blodkärl, det finns däremot hos växande individer. Det som händer är att ett av kärlen i brosken blir skadat så att det blir en liten infarkt (celldöd till följd av syrebrist) just där. Det blir en klump av död broskvävnad som inte kan växa vidare och bli ben.  

Det kan bildas en spricka genom det döda brosket som går ända upp till ledkapseln. Brosk kommer att lägga sig som ett litet lock på hålet och det här locket kan lossna. Detta blottar benet så att det blir ett hål rakt in. Det är just det som lossnar som är den lösa benbiten (som alltså nu består av brosk, inte ben), med andra ord osteodystrofia dissekans.

Broskbiten som nu ligger löst i leden retar leden. Den kan komma att förbenas och syns då på röntgen. Det kan också hända att den löses upp av sig själv men den kan redan ha hunnit göra skada då.

I leden kan man få osteoartit, ungefär ledinflammation, som visar sig som en hälta. 

 

 

 

Vi har också pratat om höftledsdysplasi. Det är ett tillstånd som är ganska vanligt hos en del hundraser och nötraser, framförallt vissa köttraser. (Jag insåg precis vad jag precis skrev. Jag pratar alltså om nötkreatur, alltså kossor. Inte om nötter och köttbitar. Ibland är fackspråket jätteroligt.)

Själva problemet vid höftledsdysplasi är att lårbenshuvudet inte passar ihop med höftledspannan. Kulan på höftleden passar alltså inte i gropen som den ska ligga i. Detta ger ett onormalt tryck på ledbrosket och det kan slitas bort på vissa ställen på höftkulan. På andra ställen kan det bli för mycket. Detta retar såklart leden som kan bli inflammerad och göra ont.

Man vet inte helt säkert varför detta uppstår. Man tror att det till viss del är genetiskt men man tror inte att det är hela sanningen. Saker som högt foderintag med snabb viktökning tycks också kunna påverka. Det ör en komplex sjukdomsbild, helt enkelt.

 

 

Det finns massa andra tillstånd som kan uppstå under benutvecklingen. Det är fascinerande att så små förändringar kan ge så stora kliniska symptom. En pytteliten broskbit i en led kan göra att en häst blir utdömd. Det känns nästan löjligt att ett så stort djur ska blir så påverkat av en så liten sak.

På eftermiddagarna brukar vi få kolla på obduktionsmaterial som äldrekursarna undersöker. De visar vad de har hittat och förklarar hur detta kunde göra att djuret dog eller avlivades. Förvånansvärt ofta är det pyttesmå förändringar som gör att djuret dör. Lite ödem eller inflammation i tarmen kan vara det enda som syns efter en massiv kolik. Lite rött på ett ben kan vara det enda som syns efter en blockhälta. Faktum är att jag numera är så imponerad av djur och människor faktiskt överlever och mår bra i så hög grad som de gör – det finns ju så mycket som kan gå fel!