Kursen vi läser nu heter Klinisk anatomi, konsultationskunskap och näringslära. Det är helt klart den roligaste kursen under hela det här skolåret. Jättekul att få lite kliniska aspekter på det vi lär oss. Idag hade vi till exempel övning i auskultation av hjärta och lungor på häst och hund (d.v.s. att lyssna med stetoskop), att ta blodtryck på hund och att ta EKG på hund. Så spännande och roligt. Äntligen!

Klinisk anatomi, det innebär ungefär att vi nu inte bara ska veta vad allt heter och var det sitter utan också hur detta är relevant i en klinisk situation. Vi har tillexempel lärt oss mycket om röntgen. Där är det viktigt att veta hur det normala djuret ser ut för att kunna se förändringar. Det kan vara svårt (i alla fall för mig) att se magsäckens form men en tydlig ledtråd om den är förstorad är att andra organ, exempelvis tarmarna, har blivit förskjutna. Det är även viktigt för att kunna tolka röntgenbilden tredimensionellt trots att den faktiskt är tvådimensionell. Ofta tas flera bilder från olika vinklar och dessa tolkas tillsammans. Vid röntgen av skelettben kanske en spricka inte alls syns på en bild men är jättetydlig på en annan. Eller så kan det vara något som ser ut som en spricka men som egentligen beror på att benen överlappar varandra i bilden. Kan man inte anatomin kanske hunden får gå hem med gipsat ben helt i onödan, eller så missas något annat viktigt.

Konsultationskunskap är ett lite luddigt ämne, i alla fall hittills. Det handlar om hur man som veterinär bemöter sina patienter och deras ägare. Oftast så är ju djurägaren på ett sätt den viktigaste patienten eftersom det är djurägaren som berättar anamnesen osv. Kan veterinär och djurägare inte kommunicera på ett bra sätt blir djuret lidande och det är ju såklart inte bra. Därför drillas vi i kommunikationsteknik med allt som ingår där, från personligt bemötande till journalskrivning.

Näringslära är som alltid väldigt spännande, speciellt när det handlar om häst tycker jag. Vi hade en del näringslära under första årskursen men vi har glömt en del så nu är det bra med repetition. Kunskap som inte används försvinner ju som bekant, och just näringsläran har vi inte använt jättemycket under trean så mycket har bleknat. Efter lite repetition tenderar det som tur är att komma tillbaka och vi går nu in på djupare kunskapsnivå i ämnet. Hästföreläsningen vi hade häromdagen var betydligt mer detaljerad än vi tidigare har läst men väldigt spännande. Vi fick räkna på foderstater och jämföra olika typer av arbetande hästar. Dessutom lärde vi oss att de råd som ägare till fånghästar ”alltid” har fått inte alls stämmer. Tidigare sa man att fånghästar skulle få hö från en ogödslad vall. Helst skulle det komma från en vall som stått orörd i flera år, typ. Detta är alltså inte helt bra enligt nyare forskning. Den typen av hö innehåller nämligen mycket socker, vilket är just det man vill undvika till fånghästar. Därför är det bättre med ett hö från en gödslad vall.

Vi pratade också om ifall hästar behöver kraftfoder eller inte. Hör finns det också gamla ”sanningar” som länge har ansetts gälla men som man idag börjar gå mer och mer ifrån. Förut fick hästar ofta havre som komplement till höet. Idag får hästar kanske inte alltid just havre men ofta något annat slags kraftfoder. Det behövs inte alltid. Har man ett bra vallfoder så räcker det, förutom att man oftast måste tillsätta natrium och selen eftersom svenska marker innehåller lite av just de ämnena. Sedan kan såklart näringsvärdet variera och olika hästar har olika behov men vår föreläsare påpekade att ridhästägare ofta överskattar hur mycket ens häst egentligen arbetar. Många tror att hästen går ganska hårt men i själva verket rids den kanske ”bara” fem-sex timmar i veckan varav bara två-tre är på banan och då är också en stor del av passet skritt. Detta står i kontrast till exempelvis ridskolehästar som rids flera timmar om dagen eller skogsarbetande hästar. För att inte tala om hästar inom trav- och galoppsporten. Jag var på en travbana för första gången för ungefär ett år sedan. Där och då insåg jag att våra egna hästar, som vi alltid har ansett ligger ganska bra i hull (förutom Oportuno som tenderar att vara lite i mulligaste laget) är världens tjockisar jämfört med travhästarna. Att kalla vår dressyrhäst vältränad, välmusklad och i bra kondition kändes plötsligt som ett skämt – sådan stor skillnad var det. Då kan nämnas att vår häst är helt normal jämfört med andra dressyrhästar, och säkert hopphästar med. Han anses relativt välmusklad och varken tjock eller mager. Men jämfört med travhästarna är han en riktig soffpotatis. Jag kan absolut erkänna att jag själv i allra högsta grad har varit (och kanske fortfarande är?) en av alla hästägare som överskattar hur mycket hästen egentligen arbetar, så jag kan absolut ha förståelse för andra som också gör det. Det där med foder är inte lätt, men jag tänker försöka lära mig så mycket att det kanske i alla fall inte känns svårt längre.