Häromdagen hade vi föreläsning om smärta. Vi fick se filmer på olika djur och diskutera om de var smärtpåverkade eller inte. En del är jättelätta, exempelvis hunden som blev helt galen när sköterskan närmade sig operationsområdet med handen (men sedan lugnade sig av klappar, typiskt vid smärta tydligen). Andra var svårare, exempelvis taxen som visade massa tecken på smärta men egentligen bara var väldigt kissnödig. Lätt att misstolka.

Just eftersom det är så lätt att misstolka, eller kanske snarare svårt att tolka smärtsignaler från våra djur, har man utvecklat speciella metoder där man kollar på beteende. Det har nämligen visat sig att fysiologiska parametrar (exempelvis puls och andningsfrekvens) inte alltid är helt pålitliga i klinisk situation. Många djur med smärta andas häftigt och får högre puls och det kan vara bra parametrar att mäta under exempelvis en operation. Men djur kan också få hög puls och andningsfrekvens även av andra saker. Tänk dig en valp som åker till veterinären första gången för vaccinering. Den är jätteglad och far runt över hela väntrummet. Efter sin spruta får den en godis och massa beröm. Tror ni att den kommer ha hög puls? Ja, med stor sannolikhet eftersom den är helt uppspelt. Men kommer den ha ont?

Det som jag tycker är mest spännande med smärtbedömning är en ganska ny metod som går ut på att man mäter sk pain face på en skala. En häst som har ont kommer att visa spända ansiktsmuskler. Den kommer få sammandragningar av muskler kring ögat vilket ger en annan vinkel på ögat, vi kallar det för tält. Den kommer också spänna mulen så att den får en mer kantig form och den kommer att vidga sina näsborrar. Den kommer även ha sänkta öron, alltså vid själva öronbasen. Detta är alltså tecken på att hästen har ont. Man lägger ihop hästens ansiktsuttryck med andra parametrar, exempelvis hur hästen står i boxen, hur den håller huvudet, hållning mm. Då får man en ganska tydlig indikation på om hästen har ont, och i så fall hur ont den har.

Det jag tycker är mest intressant med pain face och liknande för smärtbedömning är att man i alla år har skrattat åt djurägare som säger ”min häst ser ledsen ut” eller ”den ser ut att ha ont” eftersom man har tyckt att djurägaren tillskriver sin häst mänskliga egenskaper. Nu visar det sig att det i själva verket har varit dessa djurägare som har haft rätt hela tiden! För oss veterinärstudenter att ta med oss: lita på vad djurägaren säger, den känner hästen bättre än vad du gör. (Att man för ännu längre tid sedan ansåg att djur inte kunde känna smärta, och fram tills helt nyligen gällande smågrisar och kastration, orkar jag inte ens ta upp här.)

En sak som jag blev lite förvånad över är att man har sett att i princip hur ont hästen (och andra djur också) har så slutar den inte äta godis som erbjuds från handen. Vissa hästar gör det naturligtvis men man kan inte säga att en häst inte har ont bara för att den inte äter, vilket man gjorde mer förr. Vi fick se filmer på hästar som hade jättehögt på smärtskalan och verkligen var jättedåliga. Ingen tvekan om att de hade jätteont. Ändå åt de lydigt godis som de blev erbjudna. Intressant. 

Jag funderar lite över om man kan dra några slutsatser av det motsatta, alltså att hästen vägrar äta. Man kan inte säga att den är smärtfri om den äter men kan man säga att den har smärta om den inte vill äta? Detta pratade vi inte om på föreläsningen men jag tänker mig att det är lika individuellt som förra exemplet. Jag tror alltså inte att man stensäkert kan säga att hästen har ont bara för att den inte vill äta. Att den inte äter är för de flesta hästar såklart ett tecken på att något är fel, men jag tror inte att det behöver betyda just smärta. Jag hade tillexempel en häst som inte ville äta när hon inte var hemma. Hon var faktiskt så känslig för miljöbyte att när hon fick byta box i stallet (alltså flytta några meter åt vänster) så åt hon inte på flera dagar i boxen. 

När det gäller de flesta typer av läkemedel så vill man absolut inte överdosera eller behandla i onödan. För att ge antibiotika brukar man i allmänhet ta en odling för att se exakt vilken bakterie det är, och man gör en resistensbedömning för att ytterligare få hjälp med vilken antibiotika som är bäst. Allt för att inte behandla i onödan. Man har också alltid med risken för biverkningar i beräkningen. Men för just smärtstillande har man en lite annan approach. Vi har pratat om att det där är lite mer "behandla just in case". Om man misstänker att djuret kan ha ont så behandlar man smärtstillande, man väntar inte tills det syns jättetydligt. Detta är delvis just för att det är så svårt att se om djuren har ont eller inte. (Läs exempel på detta i en kommentar till det här inlägget). Nu blir ju vi ju visserligen bättre och bättre på att avläsa djuren men jag tycker ändå att det känns bäst att behandla även om man inte är helt säker på om djurett har ont.