Igår hade vi labb hela dagen. Vi fick pappersfall med patienter som visade olika symtom och så skulle vi försöka bestämma vilka prover vi ville ta på djuren för att ställa diagnos. Behandling har vi inte riktigt kommit till ännu…

Jag hade inte riktigt fattat innan hur otroligt många parametrar man kan mäta i ett blodprov. Det är ju hur många som helst! Jag kommer ihåg en gång hos läkaren när jag frågade varför de inte testade för allt när de ändå höll på. De hade ju fått blod av mig, det var väl bara att köra på? Läkaren sa lite trött att det inte funkar så. Jag fattade inte vad hon menade. Nu gör jag det. Vi har ett helt kompendium som handlar om de parametrar man kan provta i blodet och vad resultaten kan indikera. Och det är inte bara blodceller, även om jag personligen tycker att det hade räckt att lära mig bara alla de vita blodkropaprnas olika utseende och namn. Nej, det finns ju massa olika samer i blodet. Olika enzymer och proteiner som kan finnas i högre eller mindre grad beroende på om man är sjuk eller inte. Kvoter mellan olika celltyper. Med mera. Puh. Det ska bli kul att lära mig allt men det ska inte bli kul att plugga in det. Labben fick mig dock en bit på vägen. Jag hade missat en del föreläsningar eftersom jag har varit lite krasslig de senaste veckorna så det var bra för mig att få gå igenom det på labben. Dessutom är det alltid roligare att få göra något lite mer konkret än att bara sitta och lyssna på en föreläsning.

I fredags gjorde vi något av det mest spännande hittills under utbildningen, i alla fall enligt mig. Vi rektaliserade kor. Rektalisering är ett viktigt diagnostiskt verktyg och det är dessutom billigt. Ingen teknisk utrustning krävs, det är bara du och kon. Och din jättelånga handske såklart. För det var ganska kladdigt. Kor bajsar ganska mycket, speciellt höglakterande mjölkkor som ju äter jättemycket. Det blir därför en hel del bajs. Dessutom massa glidslem. Kladdigt helt enkelt. Men intressant! Det blir en helt ny bild av anatomin när djuren lever och rör sig. Vi har läst om att tarmen kontraherar men det är en helt annan sak att känna det själv. Det blir också uppenbart att det är ganska jobbigt att vara dräktig. Det finns ju ingen extra plats i buken för kalven så den ligger ju där och trycker på det mesta. Jag blir kissnödig bara av att tänka på det.

Mamma och pappa tyckte att det var jätteäckligt när jag berättade för dem om övningen. De ville inte höra några detaljer alls. Mesar.

Vi har också haft föreläsning om olika metoder man kan sy igen sår. Vilka slags nålar och trådar som finns (fler än jag trodde) och vilka olika slags stygn man väljer mellan (också fler än jag trodde). Och jag fick plocka fram mina gamla scoutkunskaper när vi pratade om olika slags knutar. Vet ni tillexempel vad som är skillnaden mellan törn och slag när man pratar om en knut? Det kallas loop och throw på engelska vilket jag tycker är enklare att förstå.

Det är krångligare än man tror att bestämma hur man ska sy ett visst sår. Till att börja med kanske såret går genom flera olika lager av vävnad, exempelvis vid en operation. Ett kejsarsnitt gr ju tillexempel genom hud, subcutis, bukfascia och livmoderväggen. Alla olika nivåer ska sys och det görs på olika sätt. Man försöker välja en tråd och en teknik som ger så lite vävnadsretning som möjligt. Tråden ska vara så tunn som möjligt för just den vävnaden och den ska vara utformad på ett sätt så att bakterier inte ska kunna växa till på den. Jämför en enkel tråd med en fläta: i flätan finns det massor med skrymslen och vrår där bakterier kan bo och växa till. Det är också viktigt att tråden är lätt att hantera så att man enkelt kan göra bra knutar. Det är nämligen knuten som är den svagaste punkten när vi pratar om suturer. Man tar också hänsyn till hur länge tråden stannar kvar i kroppen. Vissa material är resorberbara, dvs bryts ner av kroppen, och andra inte. Nedbrytningen tar också olika lång tid för olika material. Jag trodde att man ville att den skulle brytas ner så långsamt som möjligt föratt ge stöd längre men en sutur blir som en främmande kropp hos djuret. Sålänge ett sår har en främmande kropp i sig kan det inte läka och därför kan det vara bra om tråden bryts ner snabbt. I andra lägen vill man inte att stygnen ska brytas ner alls, exempelvis syr man oftast huden med stygn som inte bryts ner. Vår föreläsare pratade även om att man ibland väljer att sy med ståltråd om patienten exempelvis är en katt som är svår att fånga in, typ en skygg stallkatt. Då kan man sy med ståltråd eftersom det är liten risk att de bits av. Stygnen kan då sitta för evigt inne i katten.

Man använder också olika typer av stygn beroende på exempelvis hur mycket man vill fördela spänningen. Ett sår där hud har försvunnit ex pga nekros (vävnadsdöd) kan tillexempel vara svårt att sy ihop eftersom man måste dra ihop sårkanterna. Om man väljer att sy det vill man därför kanske använda en annan teknik än om man ska sy ihop ett skärsår som gjordes av en steril skalpell vid en operation. Det har också att göra med hur lång tid det tar att sy, speciellt när det handlar om operationspatienter. Man vill ju inte att djuren ska vara sövda mer än vad som är nödvändigt och då kan man inte sitta och sy i en halv evighet.

Ja, som ni ser är det väldigt mycket att tänka på. Utöver detta kommer att det ska blir snyggt, vilket verkar kräva en hel del övning. Klassen samordnade beställning av operationsinstrument att ha när vi övar och då köpte jag även lite nålar så att jag kan öva mig på att sy hemma. Tyvärr (?) kommer jag inte sy i frivilligas hud utan snarare i disktrasor och frukter men ändå. Det känns att vi börjar närma oss veterinäryrket till slut.