Efter upprepade påtryckningar (framförallt från mamma, min mest trogna läsare) kände jag att det var dags att damma av bloggen igen. Det är verkligen pinsamt hur sällan jag har uppdaterat under hösten. Skäms. Nu får det bli bättring. Nytt år, nya vanor och allt det där.

Ett år är långt när man tittar tillbaks på det i efterhand. Jag har gjort väääldigt många saker under 2016. På nyårsafton diskuterade vi vad som var det bästa som hänt under 2016. Mycket bra har hänt mig så jag har svårt att välja bara en enda sak. Jag har gått på två superhäftiga konserter, Håkan Hellström och Bruce Springsteen. Jag har vunnit student-SM i dressyr. Jag har klarat hela året utan en enda omtenta. Jag har inte heller flyttat en enda gång under året, vilket jag annars tycks ha haft som tradition att göra kring jul varje år. Jag och min sambo har gjort och genomfört planer kring framtiden. Jag har jobbat i Sundsvall en hel sommar och bott helt ensam för första gången på länge. Jag har tagit en kandidatexamen i veterinärmedicin. Ja, en hel massa saker egentligen nu när jag tänker på det. Och 2017 lär väl inte bli mindre händelserikt. Det har börjat med en tenta i anestesiologi (som jag blev godkänd på) och nästa vecka ska jag och sambon till Sälen för att åka skidor. 2017 har börjat ganska bra, med andra ord.

Anestesiologi ja. Det var en tenta om smärtlindring, narkos, avlivning, lokalbedövning osv. Just avlivning är inte superkul att läsa om tycker jag, speciellt inte när man ska kolla på massa filmer med hästar som bryter benen eller får ett skott i pannan. Sedan tycker jag nog rent generellt att bultning är en bra avlivningsmetod för häst (mer om det i ett jättebra blogginlägg från en veterinärs blogg här) men det är ändå jobbigt att kolla på. Och ännu jobbigare är det att tänka på att det kommer vara JAG som ska utföra det hela om några år.

Anestesi är ett ganska komplext ämne tycker jag. Generellt består en sövning av flera steg: premedicinering, induktion, underhåll, uppvak. I premedicineringen ingår smärtlindring och sedering/ lugnande. Man ger smärtlindring redan innan operationen dels för att djuret kanske har ont redan innan och dels för att verka lite förebyggande kan man säga. Det är jätteviktigt att djuret är smärtlindrat under operationen även om det inte är medvetet om sin smärta, det sover ju. Varför då då? Jo, även om djuret inte aktivt upplever sin smärta eftersom narkosläkemedel håller den sovande så kommer djurets kropp ändå svara på smärtan med ökad hjärtfrekvens osv. Detta smärtsvar är inte bra för narkosen och det kan bli massa komplikationer. Man måste öka dosen narkosmedel och då ökar man biverkningarna från det. Dessutom kan djuret komma att ha mer ont efter operationen om man inte börjar smärtlindringen i tid och det är såklart inte önskvärt, både för djurskyddsskäl och för att djuret kommer att läka sämre osv. Att ge smärtstillande under operationen är alltså väldigt viktigt.

Induktionen är det moment där man söver djuret, alltså då det somnar. Inom veterinärmedicin ger man ofta induktion intravenöst, alltså direkt i kärlet, men det finns olika alternativ. Vissa små nervösa djur kan man exempelvis söva med gas i mask eller i bur.

Underhåll sker oftast på gas, det är alltså narkosgas som håller djuret sovande under operationen. Ofta ger man gasen genom en tub i luftstupen, en trachealtub.

Uppvak är i många fall det mest kritiska, speciellt på häst. Det får inte gå för fort för då kastar de sig upp fastän de egentligen inte kan stå och skadar sig. Tiden precis efter uppvak är också kritisk, kanske tvärt emot vad man tror. Ofta tänker man nog att om operationen gick bra och djuret väl har vaknat så är allt bra men det kan hända mycket även under timmarna efter uppvak tyvärr. De kan ha svårt att reglera temperatur och andning exempelvis. Därför övervakar man även de djur som är färdigopererade och låter dem inte åka hem på en gång.  

Det som är så komplext med anestesiologin är att det såklart inte bara finns ett enda läkemedel att välja på till varje steg. Nej, det finns en hel rad och det ena behöver inte vara direkt bättre än det andra. Hur man kombinerar dem har också betydelse. Ett tankeexempel: om man väljer ett sederande medel som även ger viss smärtlindring (alfa2agonist) så kan man välja en mindre kraftfull opioid (partiell agonist) och då får man mindre bieffekter av opioiden. Däremot kanske man får fler bieffekter av alfa2agonisten än vad man hade fått med ex acepromazin som också är ett sederande läkemedel. Alfa2agonister ger nämligen vasokonstriktion, alltså att kärlen drar ihop sig, och då tar det längre tid för induktionsläkemedlet att komma till hjärnan, kanske behöver man ge högre dos som ger mer bieffekter. Acepromazin ger vasodilatation vilket är bra vid induktion och är eventuellt inte lika negativt på andning som alfa2agonist. Däremot ger acepromasin inte lika bra sedering och ger ingen smärtstillande effekt, varför det kombineras med en starkare opioid (full agonist) för att få adekvat smärtlindring. En starkare opioid ger också starkare biverkningar, exempelvis verkar det negativt på andning. Mindre sedering kan också göra att induktionen tar längre tid. Osv osv. Detta är bara ett skrap på ytan men ni förstår. Komplext!

Hur som helst klarade jag tentan. Det var en frontertenta i sal, dvs vi gjorde tentan på internet men alla satt i samma datasal med tentavakter och allt som tillhör tentor. Tyvärr var det en del tekniskt strul (som vanligt när det gäller sånthär) vilket gjorde alla ganska stressade men det gick som sagt vägen för mig i alla fall. Det innebär att jag har klarat hela den klinikförberedande kursen! Så skönt! En del menar att det är den tyngsta terminen på hela programmet. Jag är beredd att hålla med, i alla fall om man jämför med alla terminer vi har haft hittills. Andra terminer kan ha haft en eller två jobbiga kurser men nu har hela terminen varit tuff. Rolig men tuff. Skönt att den är klar så att klinikrotationen äntligen kan börja. Den som kändes så avlägsen i början av utbildningen men som nu helt plötsligt är här. Många sa till mig att tiden på veterinärprogrammet kommer att kännas kort, det kommer att gå fort, vänta du bara. Jag trodde inte på dem då men nu i efterhand måste jag nog ändå säga att de hade rätt. Det har verkligen gått jättefort. Samtidigt som det har tagit hur lång tid som helst. Jag kan knappt komma ihåg mig själv innan veterinärprogrammet. En konstig tanke.