I fredags avslutades kursen idisslarmedicin. I två veckors tid har det varit kor, getter och får som har tagit upp all tid, och kanske framförallt kojuver. I vanliga fall skickar man ju sällan kor, får eller getter till kliniken utan i princip all behandling sker i fält. Men på UDS finns en speciell avdelning för idisslare där djuren kan stanna en lite längre tid. Framförallt är det djur som den ambulatoriska kliniken har varit och besökt först som remitteras in. Ofta är det djur med lite halvdålig prognos. På kliniken är det studenter och veterinärer som har hand om dem och tanken är väl att det i möjligaste mån ska vara studenterna som utför åtgärder för behandling. Ifall djuren behöver avlivas obduceras de, också det av studenter.

Under de två veckor som min grupp var på plats var det tyvärr inte så många fall som kom in. Det var ett spännande fall med löpmagsdislokation som opererades dock! Den kon blev roligt nog bra och fick åka hem, trots halvdålig prognos från början. Jag fick också kastrera en killing och vara med vid avhorning av killingar.

Mycket tid under kursen gick också till teoretiska fall. Den som inte innan kursen hade fattat att mastit (juverinflammation) är ett viktigt problem hos kor hade definitivt fattat det efter kursen. Vi har nämligen pratat om mastit till leda. Orsaker, förebyggande åtgärder, bakterier, behandlingar… Kornas juver är ju otroligt viktiga eftersom det är därifrån mjölken kommer. Juvret är också ganska utsatt där det hänger mellan bakbenen ganska nära marken. Mjölkningen kan också slita på spenarna. Inte konstigt att det blir inflammationer ibland. Nu när vi vet allt om mastiter ska vi väl dock kunna få ordning på dem, i alla fall i teorin. I praktiken är det alltid en annan sak. Tillexempel skulle jag ta prov på en ko med just mastit häromdagen. Man sprutar mjölk på en platta och blandar med ett medel som gör att mjölkens konsistens ändrar sig ifall det är mycket celler i (mycket enkelt förklarat…). Ett väldigt smidigt test faktiskt. I alla fall om man lyckas få ur mjölk ur kon spenar. Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt, visade det sig. Jag fick bara ut en ynka liten droppe. Veterinären fick rycka in och ta över. Dagen efter lyckades jag däremot, kanske var det extra svårt på första kon? Pinsamt var det oavsett, snacka om att känna sig som en nybörjare.

Jag tycker faktiskt att det är oväntat roligt med kor. Och får och getter såklart. De är alla trevliga och vettiga djur. Hästar framstår som superkänsliga knäppisar i jämförelse. I början av utbildningen trodde jag aldrig att jag skulle säga det men det kanske blir lantbruksdjur jag väljer att jobba med i framtiden trots allt.

På hemmafronten har jag nu till slut flyttat tillbaka till Uppsala igen. De som har följt bloggen länge vet att jag har flyttat runt en del. Fyra gången under utbildningen hittills, för att vara med exakt. Man skulle kunna tro att jag tycker att det är kul att flytta. Det tycker jag inte. Det är rörigt och jobbigt och tar lång tid. Sedan tar det jättelång tid innan jag känner mig hemma i nya boendet och därmed jättelång tid innan jag sover ordentligt. Nu har sambon dessutom ryckt in på repmånad och lämnat mig själv hemma som gräsänkling. Det bidrar inte direkt till det där med en god natts sömn. Men men. När han inte är här får jag plötsligt mer tid till annat, som att blogga tillexempel. Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga. 

Efter upprepade påtryckningar (framförallt från mamma, min mest trogna läsare) kände jag att det var dags att damma av bloggen igen. Det är verkligen pinsamt hur sällan jag har uppdaterat under hösten. Skäms. Nu får det bli bättring. Nytt år, nya vanor och allt det där.

Ett år är långt när man tittar tillbaks på det i efterhand. Jag har gjort väääldigt många saker under 2016. På nyårsafton diskuterade vi vad som var det bästa som hänt under 2016. Mycket bra har hänt mig så jag har svårt att välja bara en enda sak. Jag har gått på två superhäftiga konserter, Håkan Hellström och Bruce Springsteen. Jag har vunnit student-SM i dressyr. Jag har klarat hela året utan en enda omtenta. Jag har inte heller flyttat en enda gång under året, vilket jag annars tycks ha haft som tradition att göra kring jul varje år. Jag och min sambo har gjort och genomfört planer kring framtiden. Jag har jobbat i Sundsvall en hel sommar och bott helt ensam för första gången på länge. Jag har tagit en kandidatexamen i veterinärmedicin. Ja, en hel massa saker egentligen nu när jag tänker på det. Och 2017 lär väl inte bli mindre händelserikt. Det har börjat med en tenta i anestesiologi (som jag blev godkänd på) och nästa vecka ska jag och sambon till Sälen för att åka skidor. 2017 har börjat ganska bra, med andra ord.

Anestesiologi ja. Det var en tenta om smärtlindring, narkos, avlivning, lokalbedövning osv. Just avlivning är inte superkul att läsa om tycker jag, speciellt inte när man ska kolla på massa filmer med hästar som bryter benen eller får ett skott i pannan. Sedan tycker jag nog rent generellt att bultning är en bra avlivningsmetod för häst (mer om det i ett jättebra blogginlägg från en veterinärs blogg här) men det är ändå jobbigt att kolla på. Och ännu jobbigare är det att tänka på att det kommer vara JAG som ska utföra det hela om några år.

Anestesi är ett ganska komplext ämne tycker jag. Generellt består en sövning av flera steg: premedicinering, induktion, underhåll, uppvak. I premedicineringen ingår smärtlindring och sedering/ lugnande. Man ger smärtlindring redan innan operationen dels för att djuret kanske har ont redan innan och dels för att verka lite förebyggande kan man säga. Det är jätteviktigt att djuret är smärtlindrat under operationen även om det inte är medvetet om sin smärta, det sover ju. Varför då då? Jo, även om djuret inte aktivt upplever sin smärta eftersom narkosläkemedel håller den sovande så kommer djurets kropp ändå svara på smärtan med ökad hjärtfrekvens osv. Detta smärtsvar är inte bra för narkosen och det kan bli massa komplikationer. Man måste öka dosen narkosmedel och då ökar man biverkningarna från det. Dessutom kan djuret komma att ha mer ont efter operationen om man inte börjar smärtlindringen i tid och det är såklart inte önskvärt, både för djurskyddsskäl och för att djuret kommer att läka sämre osv. Att ge smärtstillande under operationen är alltså väldigt viktigt.

Induktionen är det moment där man söver djuret, alltså då det somnar. Inom veterinärmedicin ger man ofta induktion intravenöst, alltså direkt i kärlet, men det finns olika alternativ. Vissa små nervösa djur kan man exempelvis söva med gas i mask eller i bur.

Underhåll sker oftast på gas, det är alltså narkosgas som håller djuret sovande under operationen. Ofta ger man gasen genom en tub i luftstupen, en trachealtub.

Uppvak är i många fall det mest kritiska, speciellt på häst. Det får inte gå för fort för då kastar de sig upp fastän de egentligen inte kan stå och skadar sig. Tiden precis efter uppvak är också kritisk, kanske tvärt emot vad man tror. Ofta tänker man nog att om operationen gick bra och djuret väl har vaknat så är allt bra men det kan hända mycket även under timmarna efter uppvak tyvärr. De kan ha svårt att reglera temperatur och andning exempelvis. Därför övervakar man även de djur som är färdigopererade och låter dem inte åka hem på en gång.  

Det som är så komplext med anestesiologin är att det såklart inte bara finns ett enda läkemedel att välja på till varje steg. Nej, det finns en hel rad och det ena behöver inte vara direkt bättre än det andra. Hur man kombinerar dem har också betydelse. Ett tankeexempel: om man väljer ett sederande medel som även ger viss smärtlindring (alfa2agonist) så kan man välja en mindre kraftfull opioid (partiell agonist) och då får man mindre bieffekter av opioiden. Däremot kanske man får fler bieffekter av alfa2agonisten än vad man hade fått med ex acepromazin som också är ett sederande läkemedel. Alfa2agonister ger nämligen vasokonstriktion, alltså att kärlen drar ihop sig, och då tar det längre tid för induktionsläkemedlet att komma till hjärnan, kanske behöver man ge högre dos som ger mer bieffekter. Acepromazin ger vasodilatation vilket är bra vid induktion och är eventuellt inte lika negativt på andning som alfa2agonist. Däremot ger acepromasin inte lika bra sedering och ger ingen smärtstillande effekt, varför det kombineras med en starkare opioid (full agonist) för att få adekvat smärtlindring. En starkare opioid ger också starkare biverkningar, exempelvis verkar det negativt på andning. Mindre sedering kan också göra att induktionen tar längre tid. Osv osv. Detta är bara ett skrap på ytan men ni förstår. Komplext!

Hur som helst klarade jag tentan. Det var en frontertenta i sal, dvs vi gjorde tentan på internet men alla satt i samma datasal med tentavakter och allt som tillhör tentor. Tyvärr var det en del tekniskt strul (som vanligt när det gäller sånthär) vilket gjorde alla ganska stressade men det gick som sagt vägen för mig i alla fall. Det innebär att jag har klarat hela den klinikförberedande kursen! Så skönt! En del menar att det är den tyngsta terminen på hela programmet. Jag är beredd att hålla med, i alla fall om man jämför med alla terminer vi har haft hittills. Andra terminer kan ha haft en eller två jobbiga kurser men nu har hela terminen varit tuff. Rolig men tuff. Skönt att den är klar så att klinikrotationen äntligen kan börja. Den som kändes så avlägsen i början av utbildningen men som nu helt plötsligt är här. Många sa till mig att tiden på veterinärprogrammet kommer att kännas kort, det kommer att gå fort, vänta du bara. Jag trodde inte på dem då men nu i efterhand måste jag nog ändå säga att de hade rätt. Det har verkligen gått jättefort. Samtidigt som det har tagit hur lång tid som helst. Jag kan knappt komma ihåg mig själv innan veterinärprogrammet. En konstig tanke. 

Häromdagen hade vi föreläsning om smärta. Vi fick se filmer på olika djur och diskutera om de var smärtpåverkade eller inte. En del är jättelätta, exempelvis hunden som blev helt galen när sköterskan närmade sig operationsområdet med handen (men sedan lugnade sig av klappar, typiskt vid smärta tydligen). Andra var svårare, exempelvis taxen som visade massa tecken på smärta men egentligen bara var väldigt kissnödig. Lätt att misstolka.

Just eftersom det är så lätt att misstolka, eller kanske snarare svårt att tolka smärtsignaler från våra djur, har man utvecklat speciella metoder där man kollar på beteende. Det har nämligen visat sig att fysiologiska parametrar (exempelvis puls och andningsfrekvens) inte alltid är helt pålitliga i klinisk situation. Många djur med smärta andas häftigt och får högre puls och det kan vara bra parametrar att mäta under exempelvis en operation. Men djur kan också få hög puls och andningsfrekvens även av andra saker. Tänk dig en valp som åker till veterinären första gången för vaccinering. Den är jätteglad och far runt över hela väntrummet. Efter sin spruta får den en godis och massa beröm. Tror ni att den kommer ha hög puls? Ja, med stor sannolikhet eftersom den är helt uppspelt. Men kommer den ha ont?

Det som jag tycker är mest spännande med smärtbedömning är en ganska ny metod som går ut på att man mäter sk pain face på en skala. En häst som har ont kommer att visa spända ansiktsmuskler. Den kommer få sammandragningar av muskler kring ögat vilket ger en annan vinkel på ögat, vi kallar det för tält. Den kommer också spänna mulen så att den får en mer kantig form och den kommer att vidga sina näsborrar. Den kommer även ha sänkta öron, alltså vid själva öronbasen. Detta är alltså tecken på att hästen har ont. Man lägger ihop hästens ansiktsuttryck med andra parametrar, exempelvis hur hästen står i boxen, hur den håller huvudet, hållning mm. Då får man en ganska tydlig indikation på om hästen har ont, och i så fall hur ont den har.

Det jag tycker är mest intressant med pain face och liknande för smärtbedömning är att man i alla år har skrattat åt djurägare som säger ”min häst ser ledsen ut” eller ”den ser ut att ha ont” eftersom man har tyckt att djurägaren tillskriver sin häst mänskliga egenskaper. Nu visar det sig att det i själva verket har varit dessa djurägare som har haft rätt hela tiden! För oss veterinärstudenter att ta med oss: lita på vad djurägaren säger, den känner hästen bättre än vad du gör. (Att man för ännu längre tid sedan ansåg att djur inte kunde känna smärta, och fram tills helt nyligen gällande smågrisar och kastration, orkar jag inte ens ta upp här.)

En sak som jag blev lite förvånad över är att man har sett att i princip hur ont hästen (och andra djur också) har så slutar den inte äta godis som erbjuds från handen. Vissa hästar gör det naturligtvis men man kan inte säga att en häst inte har ont bara för att den inte äter, vilket man gjorde mer förr. Vi fick se filmer på hästar som hade jättehögt på smärtskalan och verkligen var jättedåliga. Ingen tvekan om att de hade jätteont. Ändå åt de lydigt godis som de blev erbjudna. Intressant. 

Jag funderar lite över om man kan dra några slutsatser av det motsatta, alltså att hästen vägrar äta. Man kan inte säga att den är smärtfri om den äter men kan man säga att den har smärta om den inte vill äta? Detta pratade vi inte om på föreläsningen men jag tänker mig att det är lika individuellt som förra exemplet. Jag tror alltså inte att man stensäkert kan säga att hästen har ont bara för att den inte vill äta. Att den inte äter är för de flesta hästar såklart ett tecken på att något är fel, men jag tror inte att det behöver betyda just smärta. Jag hade tillexempel en häst som inte ville äta när hon inte var hemma. Hon var faktiskt så känslig för miljöbyte att när hon fick byta box i stallet (alltså flytta några meter åt vänster) så åt hon inte på flera dagar i boxen. 

När det gäller de flesta typer av läkemedel så vill man absolut inte överdosera eller behandla i onödan. För att ge antibiotika brukar man i allmänhet ta en odling för att se exakt vilken bakterie det är, och man gör en resistensbedömning för att ytterligare få hjälp med vilken antibiotika som är bäst. Allt för att inte behandla i onödan. Man har också alltid med risken för biverkningar i beräkningen. Men för just smärtstillande har man en lite annan approach. Vi har pratat om att det där är lite mer "behandla just in case". Om man misstänker att djuret kan ha ont så behandlar man smärtstillande, man väntar inte tills det syns jättetydligt. Detta är delvis just för att det är så svårt att se om djuren har ont eller inte. (Läs exempel på detta i en kommentar till det här inlägget). Nu blir ju vi ju visserligen bättre och bättre på att avläsa djuren men jag tycker ändå att det känns bäst att behandla även om man inte är helt säker på om djurett har ont. 

Jag klarade nöttentan som jag skrev om sist. Woho! Den var lite svårare än väntat men uppenbarligen kunde jag det mesta ändå eftersom jag blev godkänd. Även om det alltid är lite jobbigt och påfrestande med tentor så är det skönt att vi har börjat beta av lite saker på den här kursen. Förra veckan hade jag vi också hemtenta i allmän kirurgi (eller hemtenta och hemtenta, det är ett frontertest där man får frågor med alternativ för svar) och ett hemtest med instuderingsfrågor kring häst. Nu är alltså klinisk undersökning nöt, allmän kirurgi och instuderingsfrågor häst klart. Nästa vecka är det klinisk undersökning häst, en praktisk tenta alltså, och det känns lite nervöst. Vi kommer inte att vara i grupp som vi har varit under alla muntliga tentor hittills under utbildningen utan en och en med läraren. Läskigt men samtidigt säkert bättre eftersom man ju får svara på precis alla frågor och därmed visa att man kan allt (om det nu är så…).

Nu är hästdelen av kursen i princip helt avklarad och vi har börjat med reproduktion. När man pratar om reproduktion för människor är det ju mycket prat om preventivmedel men på djur är det ofta tvärtom, hur man kan maximera fruktsamhet. Vi har därför bland annat haft föreläsning om hur man framkallar brunst på sto och ko. Varför skulle någon vilja framkalla brunst på ett sto, tänkte jag i mitt stilla sinne. De är ju så fruktansvärt jobbiga när de brunstar. Sedan kom jag på att det finns avelsston. Hehe… 

Jag har fått en läsarfråga!

Hej! Jag går första året har precis börjat bmbn, har du några tips inför den kursen? :) känner mig rätt vilse och vet inte hur jag ska lägga upp det hela! Kram!

Mitt största tips är att börja plugga tidigt. Om ni har samma upplägg som vi hade så har ni ganska mycket tid för hemstudier. Jag använde den tiden mest som ledig tid men jag kommer ihåg från när jag började tentaplugga att jag önskade att jag hade använt mer av den tiden till att faktiskt plugga istället.

Använd basgruppsarbetena!! Där går man faktiskt igenom det som är viktigast. Dessutom kan man ta hjälp av varandra och utnyttja lärande tillsammans. Jättejättejättebra upplägg som jag saknar. 

Det var ganska bra att plugga rejält inför muntan (som jag antar att ni också har?) som en bra check i mitten av kursen. Jag kommer ihåg att jag aldrig lärde mig de olika aminosyrornas uppbyggnad inför muntan. Väl på plats på muntan fick sedan en annan tjej i uppgift att rita valfri aminosyra som en första uppmjukande startfråga. Jag höll på att få panik men har klarat mig genom resten av utbildningen utan att kunna det.

Vi kollade en hel del på youtubefilmer under BMB:n också, det är ett hett tips! Speciellt Bozeman Science som räddade mig många gånger. Det är generellt ett tips för kurserna som innehåller mycket kemi, kolla youtube. I alla fall om man är som mig och tycker att kemi är ganska svårt.

Annars kommer jag tyvärr inte ihåg precis hur jag la upp arbetet. Men mycket av BMB:n återkommer faktiskt i senare årskurser, tro det eller ej. Därför är det bättre att kunna för mycket. 

Idag har jag min första tenta den här terminen, klinisk undersökning nöt. (Nöt = nötkreatur, inget annat. Ko = nötkreatur av honkön, inte benämning på hela djurslaget, i alla fall inte inom veterinärmedicin.) De andra grupperna har klinisk undersökning av häst och nöt på samma dag men min grupp har fått det uppdelat. I gengäld har vi den första tentan mycket tidigare än alla de andra grupperna så vi har haft lite mindre inläsningstid. Hästtentan kommer inte förrän i oktober.

Vi har fått olika tentapass eftersom gruppen är uppdelad i ytterligare smågrupper. Jag har tyvärr fått sista gruppen så jag ska nu vänta i skolan i tre timmar i väntan på tenta. Lite segt men det är inte så mycket att göra åt. Jag passar på att blogga och plugga lite, och tänkte även gå på patologironden nu när jag för en gångs skull ha möjlighet. Varje dag är det nämligen rond på patologen där de studenter som har patologiundervisning visar upp dagens obduktionsfynd. Det låter makabert men det är väldigt lärorikt. Dessutom är det nyttigt att repetera patologin lite inför att jag själv går på patologen under kommande år. Inte minst terminologin är nyttig att repetera.

I veckan har det blivit en del häng i kostallet för att öva klinisk undersökning på undervisningskorna. (Här är det tydligen ok att säga ko eftersom det bara är just kor i stallet. Förvirrande…) Jag har även hunnit med en hel del annat. Vi har just nu ett block med föreläsningar om häst vilket jag tycker är jättekul. Under hela utbildningen har jag velat mycket fram och tillbaka kring vilket djurslag jag egentligen vill jobba med men det börjar klarna lite. En ledtråd som tog förvånansvärt lång tid innan jag plockade upp är att jag tycker att hundföreläsningarna är ganska tråkiga men att hästföreläsningarna är kul. Även nöt och katt är kul. Undrar och jag kan starta en ko+häst+katt-klinik.

Såhär vacker himmel var det igår när jag vaknade. 

I veckan har vi bland annat fått föreläsningar om kolik, fölsjukdomar, kvarka och ledproblem. Allt detta känns som saker man som hästveterinär kommer behöva hantera ofta. Därför tycker jag att det är superintressant och jag antecknar febrilt. Jag gör också mentala anteckningar om att aldrig starta ett stuteri eftersom verkligen allt verkar kunna gå fel med föl. Eller, tja, allt verkar kunna gå fel med hästar i största allmänhet egentligen. Superkänslig mage och för tunga för att en del benskador ska kunna läka. Dessutom är de rädda för allt och går inte att hålla stilla. Lägg till att de kan bli riktigt farliga när de är stressade. Fantastiskt djur, eller hur? Inte konstigt att jag vill jobba med hästar. ;)

Vi har även haft lite roliga övningar i veckan. Under fårövningen fick vi öva på att hålla får på ett korrekt sätt, att undersöka får och att ta blodprov. Vi fick även öva på att sätta fåren på rumpan. Det gör man för att kunna undersöka exempelvis undersidan av magen eller könsorganen. Att sätta ett får på rumpan låter lite konstigt och de ser himla löjliga ut men det är väldigt praktiskt och ett bra sätt att få en bra undersökningsposition utan att behöva sedera djuret. Det känns dock inte som att det är helt lätt. Fåren som vi övade på var 6 månader gamla och jag tyckte att det var svårt nog på dem, tänk då fullvuxna får. Som tur är kan väl oftast fårägaren själv hålla i fåren så jag som veterinär kanske mest behöver fokusera på att undersöka och behandla. Annars gillar jag får, det är trevliga djur. 

Vi har även haft suturövning, alltså övning i att sy olika slags stygn. Väldigt trixigt i början men det blev ändå lite lättare efter ett tag. Det svåraste var faktiskt att knyta en dubbelknut. Det kan vem vem som helst, eller? Jo, visst, men inte på det sättet som man ska göra det till en sutur. Det var tummar hit och dit och väldigt krångligt. Vi hade (tack och lov) en film som kursledningen har spelat in där de visar hur man ska göra. Vi fick titta två sekunder – pausa – härma – titta två sekunder till – pausa – härma osv. Till slut gick det men jag kände mig ungefär som ett litet barn som ska lära sig att knyta skorna. Det kommer behövas många timmars övning på suturer och knytteknik innan det sitter. Som tur är har jag köpt lite egna instrument så att jag kan öva hemma. Vi fick tips av läraren att öva på fuktiga disktrasor och jag har även sett äldrekursare som övar på bananer. Ingen i min närhet behöver alltså oroa sig för att behöva agera försökskanin. 

Kursen vi läser nu heter Klinisk anatomi, konsultationskunskap och näringslära. Det är helt klart den roligaste kursen under hela det här skolåret. Jättekul att få lite kliniska aspekter på det vi lär oss. Idag hade vi till exempel övning i auskultation av hjärta och lungor på häst och hund (d.v.s. att lyssna med stetoskop), att ta blodtryck på hund och att ta EKG på hund. Så spännande och roligt. Äntligen!

Klinisk anatomi, det innebär ungefär att vi nu inte bara ska veta vad allt heter och var det sitter utan också hur detta är relevant i en klinisk situation. Vi har tillexempel lärt oss mycket om röntgen. Där är det viktigt att veta hur det normala djuret ser ut för att kunna se förändringar. Det kan vara svårt (i alla fall för mig) att se magsäckens form men en tydlig ledtråd om den är förstorad är att andra organ, exempelvis tarmarna, har blivit förskjutna. Det är även viktigt för att kunna tolka röntgenbilden tredimensionellt trots att den faktiskt är tvådimensionell. Ofta tas flera bilder från olika vinklar och dessa tolkas tillsammans. Vid röntgen av skelettben kanske en spricka inte alls syns på en bild men är jättetydlig på en annan. Eller så kan det vara något som ser ut som en spricka men som egentligen beror på att benen överlappar varandra i bilden. Kan man inte anatomin kanske hunden får gå hem med gipsat ben helt i onödan, eller så missas något annat viktigt.

Konsultationskunskap är ett lite luddigt ämne, i alla fall hittills. Det handlar om hur man som veterinär bemöter sina patienter och deras ägare. Oftast så är ju djurägaren på ett sätt den viktigaste patienten eftersom det är djurägaren som berättar anamnesen osv. Kan veterinär och djurägare inte kommunicera på ett bra sätt blir djuret lidande och det är ju såklart inte bra. Därför drillas vi i kommunikationsteknik med allt som ingår där, från personligt bemötande till journalskrivning.

Näringslära är som alltid väldigt spännande, speciellt när det handlar om häst tycker jag. Vi hade en del näringslära under första årskursen men vi har glömt en del så nu är det bra med repetition. Kunskap som inte används försvinner ju som bekant, och just näringsläran har vi inte använt jättemycket under trean så mycket har bleknat. Efter lite repetition tenderar det som tur är att komma tillbaka och vi går nu in på djupare kunskapsnivå i ämnet. Hästföreläsningen vi hade häromdagen var betydligt mer detaljerad än vi tidigare har läst men väldigt spännande. Vi fick räkna på foderstater och jämföra olika typer av arbetande hästar. Dessutom lärde vi oss att de råd som ägare till fånghästar ”alltid” har fått inte alls stämmer. Tidigare sa man att fånghästar skulle få hö från en ogödslad vall. Helst skulle det komma från en vall som stått orörd i flera år, typ. Detta är alltså inte helt bra enligt nyare forskning. Den typen av hö innehåller nämligen mycket socker, vilket är just det man vill undvika till fånghästar. Därför är det bättre med ett hö från en gödslad vall.

Vi pratade också om ifall hästar behöver kraftfoder eller inte. Hör finns det också gamla ”sanningar” som länge har ansetts gälla men som man idag börjar gå mer och mer ifrån. Förut fick hästar ofta havre som komplement till höet. Idag får hästar kanske inte alltid just havre men ofta något annat slags kraftfoder. Det behövs inte alltid. Har man ett bra vallfoder så räcker det, förutom att man oftast måste tillsätta natrium och selen eftersom svenska marker innehåller lite av just de ämnena. Sedan kan såklart näringsvärdet variera och olika hästar har olika behov men vår föreläsare påpekade att ridhästägare ofta överskattar hur mycket ens häst egentligen arbetar. Många tror att hästen går ganska hårt men i själva verket rids den kanske ”bara” fem-sex timmar i veckan varav bara två-tre är på banan och då är också en stor del av passet skritt. Detta står i kontrast till exempelvis ridskolehästar som rids flera timmar om dagen eller skogsarbetande hästar. För att inte tala om hästar inom trav- och galoppsporten. Jag var på en travbana för första gången för ungefär ett år sedan. Där och då insåg jag att våra egna hästar, som vi alltid har ansett ligger ganska bra i hull (förutom Oportuno som tenderar att vara lite i mulligaste laget) är världens tjockisar jämfört med travhästarna. Att kalla vår dressyrhäst vältränad, välmusklad och i bra kondition kändes plötsligt som ett skämt – sådan stor skillnad var det. Då kan nämnas att vår häst är helt normal jämfört med andra dressyrhästar, och säkert hopphästar med. Han anses relativt välmusklad och varken tjock eller mager. Men jämfört med travhästarna är han en riktig soffpotatis. Jag kan absolut erkänna att jag själv i allra högsta grad har varit (och kanske fortfarande är?) en av alla hästägare som överskattar hur mycket hästen egentligen arbetar, så jag kan absolut ha förståelse för andra som också gör det. Det där med foder är inte lätt, men jag tänker försöka lära mig så mycket att det kanske i alla fall inte känns svårt längre. 

Det var visst ett tag sedan nu. Jag som trodde att jag skulle blogga jättemycket nu när jag skriver kandidatarbete och därmed har med tid hemma. Så blev det inte riktigt. Kandidatskrivandet har annars varit väldigt trevligt. Jag var först lite orolig över att jag skulle tycka att det var supertråkigt att gå omkring hemma helt själv och läsa torra vetenskapliga artiklar. I själva verket har jag trivts jättebra. Den här kursen kom verkligen lägligt. Jag behövde en liten paus från allt och alla och nu fick jag möjlighet att ta just en sådan paus. Jag har lullat omkring hemma och ätit långfrukost och städat och fixat. Skrivit en hel del också (mer än en del av mina klasskompisar tycks ha gjort, i alla fall om en utgår från deras facebook- och instagramsidor) men det har ändå känns som att jag har kunnat ta det lugnt. Eftersom jag inte har kört bil till skolan varje dag har jag fått massa tid över, och sparat en del pengar. Pengarna har jag lagt på ridlektioner. Ridlektioner är egentligen alldeles för dyrt för studenter men jag har ändå passat på nu när jag för en gångs skull hade tid och energi och möjlighet. Vem vet när det blir så nästa gång?

Själva skrivandet har gått över förväntan. Det finns en hel del forskning kring att hålla ko och kalv ihop och mitt största problem har varit att sålla i all fakta och välja bort det som inte får plats i arbetet. Nu är arbetet i alla fall klart, i princip i alla fall, och det är dags att börja tänka på redovisning och sedan på nästa kurs som heter ”klinisk anatomi, konsultationskunskap och näringslära”.

Jag har fått en fråga under min inaktiva tid. Ber verkligen om ursäkt för att jag inte har besvarat den tidigare, jag trodde inte att det var ett så stort intresse för bloggen.  

Hej! Jag velar mellan veterinär och djursjukvårdare, har du något tips som får mig att kunna bestämma mig? :) hur vet jag vilket som passar mig bäst?

Jag är ingen direkt expert på skillnaderna mellan djursjukskötare och veterinär men jag ska göra mitt bästa för att svara på frågorna. Mitt intryck är att djursjukskötaren arbetar närmare djuren och veterinären jobbar mer med det medicinska. För att ta reda på vad som passar dig bäst skulle jag rekomendera dig att försöka praktisera på en klinik. Då får du se lite vad veterinärer och djursjukskötare gör och vilket du tycker verkar roligast. Jag funderade på både djursjukskötare och veterinär men kom fram till att jag nog trots allt hellre ville bli veterinör. Jag vill hålla på med medicin och behandling, jag vill vara den som tar besluten och jag vill vara den som håller i skalpellen under operationen. Jag ville också ha möjlighet att jobba på andra ställen än en veterinärklinik. Det känns som att veterinärutbildningen är bredare än djursjukskötarutbildningen, på gott och ont. Vi läser till exempel livsmedelssäkerhet och om olika lagar vilket kan kännas tråkigt men det ger fler möjligheter efter examen. Jag har också fått intrycket av att veterinärutbildningen omfattar fler djurslag, men jag är lite osäker.

Själva utbildningstiden är längre för veterinärstudenter och det är högre behörighetskrav, men jag tror att det behövs ungefär lika höga betyg för att komma in på båda utbildningarna. Jag tror att arbetsmarknaden ser bättre ut för djursjukskötare men det beror också lite på vart i landet du vill bo. 

Hoppas du känner att du har fått någorlunda svar på din fråga. Jag tycker som sagt att du ska försöka få vara med på en klinik så att du kan se lite mer med egna ögon vad de olika yrkesgrupperna gör. Oavsett vad du väljer tror jag att du kommer få ett väldigt roligt yrke!

Vi har börjat läsa en ny kurs, Försöksdjursmedicin. Det är en kort kurs, bara två veckor, men ganska intensiv. Den är betydligt bättre än vad jag väntade mig. Jag tänkte väl ungefär att föreläsarna skulle ha en väldigt gammaldags syn på djur och att jag skulle sitta och må dåligt över hur vi behandlar försöksdjur. Så illa är det inte. Det är en hel del etik inlagd i schemat och djuren har det mycket bättre än vad jag trodde. Det finns såklart en hel del som kan förbättras men det är ändå bättre än den bild jag har fått sedan tidigare. Sedan kan en ju diskutera fenomenet försöksdjur i all oändlighet utan att komma fram till något klart svar på vad en ska tycka om det faktum att vi gör djuren sjuka för att kunna göra människor eller andra djur friska. Men detta tänker jag lämna därhän, det är inte riktigt det som kursen handlar om. kursen fokuserar mer på hur verkligheten ser ut idag, d.v.s. det finns försöksdjur och dessa ska tas om hand på bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar som finns. Veterinärer är en del av detta och därför ska vi lära oss om försöksdjur. Faktum är att det är en lagstadgad kurs. Den enda lagstadgade kursen vi har om jag har förstått det rätt. Jag har visserligen inte helt förstått vad det innebär dock. Att den är så viktig att den bara måste vara med typ.

De senaste tre dagarna har varit extra intensiva. Förmiddagarna har bestått av föreläsningar och eftermiddagarna av praktiska övningar. Äntligen lite praktiska övningar! Det känns som att vi bara läser och läser och aldrig får göra något. Övningarna har bestått av tre moment: hanteringsövning, obduktion och injektionsövning.

Hanteringsövningen gick ut på att vi skulle få lära oss att hantera möss och råttor på ett korrekt sätt. Vi fick klappa och gosa med dem och vi fick lära oss hur en fixerar dem för att exempelvis kunna ge injektion eller ta blodprov. Jag har aldrig hållit i en mus eller råtta tidigare, i alla fall inte en levande, och jag blev väldigt positivt överraskad, speciellt av råttorna. De var faktiskt jättetrevliga och inte alls äckliga eller opålitliga som jag hade trott. Råttor är smarta djur och det märktes. De var nyfikna på oss studenter och de verkade faktiskt tycka att det var lite roligt att bli hanterade. (Så vitt jag kunde bedöma i alla fall, men mina kunskaper om råttbeteenden är mycket begränsade.) De var faktiskt riktigt mysiga och gulliga de där råttorna.

Mössen var däremot inte lika mysiga. För det första är de alldeles för små och snabba för att någon som jag ska hinna hålla kvar dem på ett och samma ställe, exempelvis handflatan. Istället sprang de omkring på våra armar och axlar och verkade planera vågade dödshopp mot friheten. För det andra så kan de bitas, vilket flera klasskompisar bittert fick erfara.

Det var hur som helst väldigt nyttig och roligt att få hantera levande djur för en gångs skull.

Obduktionen var precis vad det låter som. Vi skulle undersöka döda djur för att se om de hade några sjukliga förändringar. Jag obducerade en kanin som hade varit med i ett djurförsök och nu ville försöksledarna se om den hade fått några förändringar av försöket. Det hade den inte. Faktum är att jag och min obduktionskamrat inte hittade några förändringar alls förutom att den var väldigt fet. En helt frisk kanin, helt enkelt. Tråkigt tyckte vi, även om det såklart var jättebra. Kul att vi fick vara med i ett steg i ett riktigt försök dock. Det känns lite mer på riktigt då, som att vi kanske får vara med och göra lite skillnad.

Injektionsövningen hade jag tidigare idag. Vi fick öva på att injicera bläck i döda möss och råttor. Vi fick ge injektion intramuskulärt, intravenöst, subcutant, intraperitonealt och gavage, d.v.s. rakt i magsäcken. Sedan fick vi skära upp och se så att vi hade prickat rätt med våra injektioner. Väldigt pedagogiskt upplagt och väldigt lärorikt. Att direkt få respons på om injektionen hamnat rätt var fantastiskt.

 

Idag fick vi också den enda riktiga kaninundervisning som vi får under vår utbildning. Konstigt att kanin inte ingår i utbildningen tycker jag. Den är ändå det tredje vanligaste sällskapsdjuret.

Föreläsningen gick i raketfart och innehöll hur mycket information som jag inte kände till sedan innan som helst. En riktigt bra föreläsning. Kul att höra om hur mycket veterinärer faktiskt gör för kaniner. De avlivas inte så fort de blir lite krassliga utan får den behandling de behöver. Tydligen är det inte lika vanligt att kaniner anses vara barnens husdjur längre. Idag är visst många kaniner som kommer in till veterinären ägda och omskötta av vuxna människor. Enligt vår föreläsare är det dessutom fler kaniner som är försäkrade i Sverige än vad det är katter som är försäkrade i Norge. Kaniner håller på att få en lite högre status och det tror jag är bra. De är väldigt annorlunda jämfört med hundar och katter och det behövs mer kunskap om hur de ska skötas och behandlas. En förmiddags undervisning är alldeles för lite men nu blev vi nog allihop väldigt inspirerade att söka efter information på egen hand. För att inte tala om hur sugna vi allihop blev på att skaffa egna kaniner. 

Jag fick tillbaka resultatet från monstertentan i förrigår. Hur det gick? Jag klarade två av tre delar. Eller kuggade en av tre, beroende på hur en vill se det. Jag väljer två av tre, det känns roligare. Det var ganska väntat att kugga. Lite skönt att få det svart på vitt, faktiskt. Vad som däremot inte var väntat var att majoriteten av klassen (d.v.s. mer än hälften) också kuggade samma del. Detta är väldigt ovanligt för att vara min klass och visar på hur svår tentan faktiskt var. Positivt med detta: många andra som också skriver omtenta betyder många att tentaplugga med.

Nu är det en vecka kvar innan julledigheten. FINALLY. Det ska bli så skönt med lite ledigt. Eller ”ledigt”. Jag ska ju trots allt plugga till omtentan som är i början av januari. Men ändå. Ingen skola. Vi ska till och med åka iväg, först till mina föräldrar över jul och sedan till sambons familj över nyår. Jag er fram emot ridning, sällskapsspel och att slippa laga mat själv varje dag. I år blir dock första julen sedan jag var 14 som Ludde inte är med. Ludde var vår hund som blev sjuk och avlivades i somras. Det kommer kännas lite konstigt. Han brukar ju alltid få en egen julklapp och egen plats i soffan vid julklappsutdelningen. 

Idag har jag spenderat större delen av förmiddagen med att surfa runt efter julklapp till min sambo. Till min förskräckelse upptäckte jag sedan att det nu poppar upp massa reklam från just de sidorna som jag har varit inne på. Det där med cookies är lurigt alltså. Måste göra en rensning så att jag inte råkar spoila hela julklappen.

Jag har inte skrivit så mycket om vad jag läser just nu på senaste tiden. Det beror på att jag tycker att det är ganska tråkigt. Det handlar inte ens om djur utan om tråkiga människor.

Varför läser ni om människolivsmedel? Den här frågan fick jag av en kompis häromdagen. Det kan jag berätta lite om. Veterinärer pysslar nämligen inte bara med hjärt-lungräddning på hamstrar utan har faktiskt en del kompetens inom folkhälsa också. Otippat kanske men när en tänker efter är det inte så konstigt. Nuförtiden förknippas veterinärer kanske mest med hundar och hästar men från början var veterinärernas stora uppgift att ta hand om de livsmedelsproducerande djuren. Det var därför veterinäryrket uppkom från första början. Då var det kanske inte i första hand djurens välmående som var i direkt fokus utan människornas. Hur då? Jo, om människor äter sjuka djur så blir människor sjuka. Eller, såklart djurens välmående var i fokus men inte på det sätt det är för våra sällskapsdjur idag.

Veterinärer har fortfarande den här rollen till viss del. Veterinärer jobbar dels direkt med lantbruksdjuren, ex behandlar juverinflammation på mjölkkor, dels med själva maten. Veterinärer har tillexempel en viktig del på slakterier där de besiktigar alla djur före och efter slakten. Detta är dels för att övervaka djurens hälsa så att alla djur mår bra när de kommer till slakt (sjuka djur får inte slaktas) och dels för att övervaka köttets kvalitet så att människor inte ska bli sjuka. Det var exempelvis på slakteriet som utbrottet av mul- och klövsjuka i Storbritannien upptäcktes 2001.

Veterinärer arbetar också exempelvis på länsstyrelsen och är där del i livsmedelsövervakning på ett större plan. Första veckan på veterinär fick jag lära mig att det alltid är en veterinär inblandad när en restaurang stängs ner av hygienskäl. (Oklart om det alltid är en veterinär med men det tycks i alla fall vara vanligt.)

Veterinärer har alltså många roller och bidrar mer till folkhälsa och det som kallas one health (fritt översatt av mig till världshälsa där djur, natur och människor ingår, kretsloppshälsa kanske). Detta var något jag inte alls visste om när jag bestämde att jag skulle bli veterinär. Jag trodde att det mest var hundar, hästar och kor typ. Men så är det alltså inte, det är mycket bredare än så. (Jag har inte gått in på allt här, veterinärer jobbar ju även på ex labb osv, men det får bli ett annat inlägg.) 

Av den här anledningen läser vi alltså om livsmedelshygien just nu. Vi har hittills lärt oss typ alla farliga grejer som finns i livsmedel (det är väldigt mycket) men också om vad som görs för att motverka utbrott. Visste ni att det system som idag måste användas av alla livsmedelsproducenter, HACCP – hazard analysis and critical control point, först utvecklades av NASA. Jajjemen. Det var såklart helt uteslutet att riskera att astronauterna skulle bli sjuka uppe i rymden, kan ni tänka er vilka kostader? Detta var tvunget att undvikas till varje pris. Då utvecklades HACCP som nu används även här nere på jorden. Inte illa.