Ja, det är många SLU-studenter som har hund. Många av hundägarna bor på campus och går hem varje lunch och så och rastar hunden. Andra hyr hundgårdar via kåren. Det är dock ganska högt tryck på de där hundgårdarna om jag har förstått det rätt. Det kan hända att du behöver stå i kö i något år innan du får en plats. På kåren, alltså i själva kårhuset, får hundar följa med. Det går alltså att sitta där och plugga och ha hunden med sig. På kårutskottens möten är det ofta hundar med. I universitetslokalerna får hundar inte vara med. 

 

 

 

 

Nu är det alldeles alldeles för länge sedan jag bloggade sist. Det har hängt över mig under flera veckor men jag har faktiskt inte haft någon direkt lust att blogga. Jag har haft enorma mängder plugg och när jag väl har varit lite ledig har jag varit helt slut och inte orkat ta mig samman och skriva. Faktum är att jag har en hel rad med saker på min att-göra-lista som egentligen inte alls är jobbiga eller tar lång tid men som just nu känns helt oövervinnerliga. Jag känner mig ganska utkörd, helt enkelt. Inte så konstigt med tanke på att jag skrev omtenta i lördags, har ordinarie tenta på fredag och sedan en till tenta två veckor senare. Samtidigt som det vanliga livet rullar på i sin vanliga rasande fart. Idag bli det inget långt blogginlägg men jag har som ambition att kommande ska blir bättre. 

 

Tentan i lördags, omtentan i Farmakologi, kändes ganska bra. Inte perfekt, men ganska bra. Jag gick därifrån med en klart bättre känsla än vad jag hade förra gången. En del frågor var lite konstiga. Det var tillexempel två frågor som handlade om katters oförmåga att bryta ner vissa läkemedel. Mystiskt.

 

Igår började jag tentaplugga till nästa tenta, d.v.s. den ordinarie tentan i Livsmedelshygien. Vi hade redovisning vid lunch så jag satte mig i biblioteket ett par timmar på förmiddagen och pluggade. Idag och imorgon blir det hemmaplugg. Skönt att slippa köra i snön. Nu har jag också äntligen fått hit mitt skrivbord så att jag slipper sitta vid köksbordet och plugga. Lyckan är total! Jag sitter mitt för fönstret med bäst utsikt i hela huset. Häromdagen såg jag tre hjortar springa förbi. Mysigt va?

 

Jag skulle vilja slå ett slag för den här föreningen: Sveriges Kaninvälfärdsförening. Det är en förening som startade i somras och de har nyss fått upp sin fina hemsida. En klasskompis till mig är med i styrelsen. De jobbar för att kaniner ska ha det bra. Deras nyckelord är kunskap, status och registrering. De vill sprida kunskap om kaniner och hur kaniner vill ha det för att må bra. Tillexempel behöver en kanin betydligt större plats än vad en tror och de mår inte bra utan en kaninkompis. Föreningen vill höja statusen för kaniner. Idag har de väldigt låg status och många tänker exempelvis att det bara är att köpa en ny om den blir sjuk, istället för att åka till veterinären.   Registreringen tycker jag är det mest spännande som föreningen jobbar med. Tydligen har det inte funnits något slags register för tamkaniner alls. De flesta märks inte ens. Detta vill de ändra på. Läs gärna mer på deras hemsida!  

 

 

 

 

Okej, jättedålig bild men det var det här jag tänkte på när föreläsaren började prata om astronauter och mat. Kommer ni ihåg hur de fick mat i Vintergatan 5A? De hade en maskin och tryckte på lite knappar och POFF! så poppade det upp massa mat. Låter mycket godare än tubmat, eller hur? (Eller vad nu astronauter äter. Ingen aning faktiskt. Men jag antar att tillagningsmöjligheterna är ganska begränsade uppe i en rymdraket. Därför --> mat på tub.)

 

Igår fick jag tillbaka tentan som jag skrev på min födelsedag. Resultatet var riktigt bra och jag är helnöjd. Jag tänker att min studieteknik kanske faktiskt fungerar riktigt bra nu. Härligt. Jag har ju ändå pluggat några år nu så det vore kanske konstigt om studietekniken inte fungerat än men det är alltid skönt att få kvitto på det. Jag räknade nyss ut i huvudet att jag är inne på mitt femte (!) år på högskolenivå. Jag har alltså haft en del tillfällen att träna upp tekniken. Jag kommer ihåg att jag inför mina första tentor fick smärre sammanbrott och inte kunde sova natten innan för att jag hade sådan prestationsångest. Det där har gått över nu. Jag har fortfarande prestationsångest ibland men inte alls på samma nivå.

 

Det finns tyvärr ingen direkt tid att fira mitt fina tentaresultat för nu är det snart dags för nästa tenta och den är betydligt större. Om två och en halv vecka är det tenta och den här veckan har vi börjat tentaplugga lite mer på riktigt. När vi börjar tentaplugga händer alltid samma sak. Vi inser hur lite vi kan, och hur mycket mer det är vi måste kunna för att klara tentan och yrket. Men det är bra att få den insikten, det motiverar till vidare plugg. Plugget blir mer intensivt och saker verkar fastna bättre. Dessutom är det bättre att få den insikten nu än dagen innan tentan. 

 

 

 

 

I helgen är det dags för mig och sambon att flytta. Det innebär att jag kommer spendera min fredag, lördag och söndag med att packa, städa, bära flyttkartonger och köra fram och tillbaka till nya huset. Ingen tid till plugg, trots att jag hade behövt det.

Det ska bli så skönt att äntligen genomföra den här flytten. Så lång tid av planering och nu ska vi äntligen flytta. Vi kommer få mycket mer plats och det ska bli riktigt härligt. Även om jag och min sambo har valt att bo och leva ihop så kan båda behöva lite egen plats och tid ibland. Det finns inget utrymme för något sådant när vi bor i en etta. Efter helgen kommer vi bo i ett helt hus. Fantastiskt på så sätt. (Dessutom får vi egen tvättmaskin! Sedan jag flyttade hemifrån har jag delat tvättstuga med andra, det kommer bli en stor frihet att inte behöva anpassa min smutstvätt till andra människor.) 

 

Flytten i kombination med stundande tenta är den största anledningen till att bloggen inte är så uppdaterad som jag skulle önskat. Det är svårt att komma på vad jag ska skriva om när jag inte har massa tid att tänka ut ämnen och sånt. Det blir förhoppningsvis bättre snart. Bara så att ni vet. 

 

En av mina favoritbilder på mig och Oportuno, tagen för två år sedan.

 

 

 

 

Nu är det mycket som händer på samma gång. Plugget har dragit igång ordentligt och hela förra veckan var det inspark för de nya amöborna och planktonen. (Amöbor = veterinär åk ett, plankton = djursjukskötare åk ett.) I år är första gången som veterinärer och djursjukskötare tillhör samma kår och därmed har gemensam inspark. Kul och på tiden, tycker jag. Det är alldeles för vattentäta skott mellan veterinärer och djursjukskötare, det behövs lite mer gemenskap. Hoppas alla nya också gillade det nya upplägget!

 

Kursen vi läser just nu heter Djurskydd, författningskunskap och epizootologi. Vi läser mycket om olika lagar, författningar och förordningar som gäller i Sverige och i EU. Inte det roligaste att trycka in i kunskapsbiblioteket i hjärnan men väldigt bra att kunna. Veterinärer har en hel del skyldigheter när det kommer till bland annat smittskydd. En har exempelvis skyldighet att veta vilka sjukdomar som är anmälningspliktiga och vilken myndighet en ska anmäla till vid misstanke resp konstaterat fall.

En viss skillnad mellan smittskyddslagen som gäller människor och epizootilagen som gäller djur är att när det gäller människor är det lite mjukare. Smittskyddsåtgärder för människor ska ta hänsyn till integritet och en enskild människa kan motsätta sig vissa åtgärder och då ska andra möjligheter övervägas. (Till en viss gräns förstås, men ändå.) När det gäller sjuka djur har djurägaren inte alls lika mycket att säga till om, hen kan till och med få fängelse om hen inte samarbetar för att bekämpa smittan och förhindra spridning.

 

Vi har också pratat en hel del om livsmedelslagstiftningen. Det låter kanske inte som om veterinärer har så mycket med restauranger och havreåkrar att göra men det har de faktiskt. På bland annat länsstyrelsen jobbar alltid veterinärer som är involverade i ex kontroll av livsmedelsföretagarna. Det där som jag fick lära mig första veckan på veterinärprogrammet – det är alltid en veterinär inblandad när en restaurang stängs ner – har sin förklaring här. Det är ju också veterinärer som är ute hos ägg-, kött- och mjölkproducenterna, och som därmed ser hur förhållandena ser ut där. Veterinärer jobbar även på slakterier och där är livsmedelslagen i allra högsta grad central.

Även om jag inte känner just nu att jag vill jobba på slakteri eller länsstyrelsen så är det faktiskt ganska kul att veta att mitt kommande yrke är så pass brett.

 

Även på fritidssidan händer en hel del just nu för mig. Jag ska flytta igen. Fjärde gången på två och ett halvt år, ungefär. Jag och sambon ska hyra ett hus som ligger mellan Enköping och Strängnäs, alltså en bra bit från Uppsala. Jag ska alltså fortsätta pendla men eventuellt kommer jag kunna åka buss för att spara in på bensinpengarna. Det ska i alla fall bli superkul att bo i ett helt eget hus, även om huset i fråga inte är jättestort. Egen trädgård, egen tvättmaskin och till och med egen badplats en bit från huset. Inte illa va?

Nu till den tråkiga biten. Hästen kommer tyvärr behöva flytta hem till mamma och pappa igen. Jag har inte hittat någon bra stallplats och jag känner mig tveksam till om jag kommer ha tid och råd att ha häst nu när vi flyttar och inte längre har stallplats på gården. Jag kan ju inte ha kvar hästen bara för att jag vill om jag inte har tid. Det är inte det bästa för hästen, han måste få den tid och uppmärksamhet som han behöver. Ett riktigt jobbigt beslut och jag har velat fram och tillbaka jättemycket. Nu är det dock bestämt. Oportuno flyttar tillbaka till Skåne igen.

 

 

Traktorpullingtraktorer uppradade. 

 

Häromdagen var mina föräldrar tvugna att åka in till veterinären och avliva lilla Ludde. De försökte ringa mig så att jag kunde vara med och ta beslutet men jag var på jobbet och kunde inte svara. Jag fick därför beskedet att Ludde var avlivad senare på eftermiddagen.

Det är aldrig kul när djuren mår dåligt eller måste avlivas. Det är vi som djurägare som tar beslutet om våra djur ska leva eller dö och detta känns obekvämt och jobbigt när det väl gäller. Det är jättejobbigt att ta beslutet att ens djur ska avlivas, oavsett anledning. Vi blir ledsna och arga. Det är ju en älskad familjemedlem. Men att inte ta beslutet är faktiskt värre.

Om djuren inte mår bra är det vår skyldighet att se till att de får vård och behandling. Om djuret inte går att behandla eller om behandlingen bara skapar ännu mer lidande tycker jag att djuret bör få somna in. Såkart går det att hävda att jag inte har rätt att leka gud på det sättet. Att jag inte har rätt att besluta vem som ska leva och vem som ska dö. Det som är viktigt att ha med i tankarna är då att det faktiskt är vi människor som bestämde att djuret skulle födas.

Min åsikt är att eftersom det är vi människor som beslutar över vilka djur som ska födas så är det också vi som har ansvaret över att djuren har det bra. I detta ingår att låta djur som aldrig kommer kunna få det bra somna in, hur jobbigt och hemskt det än känns att tänka på det. Att vara död är inget lidande.

Trots detta tycker såklart hela familjen att det var ganska jobbigt att Ludde skulle avlivas. Ludde har varit sjuk tidigare och vi har varit medvetna om att det kanske snart skulle vara dags men det känns ändå som om det kom helt plötsligt. Nu är det i alla fall gjort och jag tycker att det är skönt att veta att Ludde inte går omkring och har ont.

 

Om hästar säger en att de kommer till de evigt gröna ängarna i Trapalanda efter att de dör. Var hamnar hundarna? I korvaffären kanske. Eller i den evigt fluffiga dubbelsängen. Där tror jag Ludde skulle trivas.

 

Att jobba på veterinärklinik, även om det mest är i reception som för mig, gör att en blir lite härdad när det kommer till avlivningar tror jag. Jag får ta emot samtal från djurägare som vill boka tid för avlivning och som har frågor kring hur det går till. Jag var inte riktigt beredd på det och första dagarna blev jag ganska ställd. Det är svårt att prata med människor som är väldigt ledsna utan att själv bli ledsen. Jag tror visserligen att det  är ett tecken på medmänsklighet och inte nödvändigtvis något dåligt, men i situationen kan det vara jobbigt.

 

I övrigt trivs jag bra på mitt sommarjobb. Det är nog första gången jag har haft ett jobb med så regelbundna arbetstider och lediga helger. Tidigare har jag ofta inte vetat riktigt när jag skulle sluta för dagen och jag har alltid jobbat helger, delvis för att det är högre lön på helgen. Väldigt skönt att vara ledig samtidigt som min sambo.

 

Midsommaren har vi spenderat i Höga Kusten. Sommar, sol och varmt. Fin utsikt, god mat och trevliga människor. En ganska lyckad helg, faktiskt.  

Förra veckan var första veckan på sommarlovet och därmed första veckan på sommarjobbet på Enköpings Djurklinik. En mycket intensiv men rolig vecka. Det känns verkligen jätteroligt att faktiskt få göra något istället för att bara läsa om allt en kan göra. Trevliga kollegor och trevliga patienter. Den här sommaren kommer nog gå blixtsnabbt. 

Vad har vi då gjort för att fira den lediga helgen? Vi körde med motorcykeln till ett slott några mil bort i lördags. Gick omkring och andades in slottsmiljö och åt en riktigt god pastasallad med slottets egna äppelmust till. Naturligtvis med utsikt över vattnet. 

Idag har jag storhandlat i min nya favoritaffär, Coop i Enköping, käkat glass och ridit en sväng. En helt okej lugn söndag helt enkelt. Nu dags att gå och lägga sig och ladda inför en ny spännande vecka. 

Sommarlov tjoho! 

I förrigår hade vi våra tre sista tentor och igår hade vi redovisningar i tvärgrupper och besök av KRAV. Jag kom hem vid tretiden och firade med att rida ut på Oportuno i årets första sommarväder. Så härligt! 

Ledigheten varade dock inte länge. Mitt i en galopp fick jag telefonsamtal från kliniken som akut behövde extrafolk till sjuka föl. Självklart hoppade jag in. 

Istället för sovmorgon gick jag därför upp kvart i sex imorse för att köra till Uppsala. Synd på sovmorgonen men egentligen gillar ju jag att jobba. Att gå hemma och göra ingenting gör bara att jag klättrar på väggarna. Tur att det riktiga sommarjobbet (på en annan klinik) börjar redan på måndag. 

Kanske ska jag ta sovmorgon imorgon ändå. Bara för att veta hur det känns, liksom. 

Jag bor en bit från skolan vilket innebär att jag varje dag kör bil 45 minuter till skolan, och sedan 45 minuter från skolan. Radion i min bil har lagt sedan länge. Som upplagt för tristess? Nix. Jag vill dela med mig av mina senaste lösningar: poddar och ljudböcker. Att jag inte har upptäckt detta tidigare? Det är ju hur kul som helst!

 

Jag är inte så avancerad att jag följer massa olika poddar på olika plattformar och sådär. Nej, jag är nybörjare och kör på det trygga Sveriges Radio. Sommar- och vinterprat är en riktig höjdare. Ett avsnitt är ungefär 45-60 minuter (när det går på radio är det 90 minuter men som pod är det utan musik) vilket är ganska lagom för mig. Det finns flera stycken som är riktigt bra. Jag vill speciellt tipsa om Bea Uusma, Jesper Rönndahl, Jason Diakité, Martina Haag och Jonas Gardell.

 

Jag har även börjat lyssna lite på ljudböcker. Egentligen beror det på att jag glömde säga upp mitt medlemskap efter de där två första gratisveckorna som jag utnyttjade under en lång bussresa. Oops.. Jag lyssnade först på 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye. Riktigt, riktigt bra bok som alla alla borde läsa. Att det dessutom är den ena av författarna som läser upp boken ger en extra touch.

Just nu lyssnar jag på en bok som heter Gatukatten Bob. Den handlar om en kille vars liv har varit lite trassligt. Han är med i ett drogrehabiliteringsprogram och försörjer sig som gatumusikant. En dag träffar han en gatukatt med skadat ben som han tar hand om. Plötsligt får hans liv mening. Jag har inte lyssnat klart på den än men den är ganska mysig. Ibland vill jag bara höra en gullig och mysig historia, inte bli indragen i ett spel på liv och död. 

 

 

Fördelen med ljudböcker jämfört med pappersböcker är att jag kan göra något annat samtidigt som jag lyssnar. Köra bil, städa, mikroskopera. Jag vet andra som lyssnar på ljudböcker när de löptränar.  Jag kan lyssna på en bok på bussen och slipper illamåendet som en pappersbok hade gett mig.

Hur smart som helst, alltså. Jag kan inte fatta att jag inte har hängt på den här trenden tidigare. Tio år efter ljudböckernas intåg fattar jag galoppen. Till slut inser jag hur bra det är. Till slut fattar jag.  Bättre sent än aldrig! 

Antingen kan en fira i Uppsala. Det är folkfest och inte bara själva Valborg firas utan även dagarna omkring. Skvalborg, Kvalborg, Valborg, Festivalborg. (Med reservation för ordningen.) Forsränning och champagnegalopp. Traditioner med nästan uråldrigt ursprung. Alkoholen flödar. Folk lägger upp bilder på Facebook där de meddelar för omvärlden hur mycket mindre Systembolagets lager är nu när de har varit där. De glömmer säga att de nu är panka, för sprit är dyrt. Folk börjar dricka första dagen. Och fortsätter. En del tycks vara fulla flera dagar på rad. Undrar hur de mår morgonen efter den sista dagen. 

Eller så kan en fly fältet och ta sig så långt bort från Uppsala och studenttraditioner och suparslag som det bara går. Fira in våren genom att bränna upp alla kvistar och annat trädgårdsrens som hamnat på gräsmatta under vintern. Grilla korv och dricka saft. Äta delicatobollar i mängder eftersom en upptäckte ett outlet precis brevid stället där en stannade för att köpa ett par arbetsbyxor. Slutligen somna i soffan, tätt intill pojkvännen. 

Jag är den sistnämnda typen. Helt klart. 

Ber om ursäkt för lite halvkassa bilder men jag orkade inte vänta på bättre ljus. 

Den stora skillnaden mellan att vara ledig och inte är hur länge en kan ligga kvar i sängen efter att ha vaknat. Idag är jag ledig och bloggar därför från sängen. Höjden av ledighetslyx, tycker jag. 

Många vackra hästar visades. Hästar med lång pannlugg och stor utstrålning. Jag blev väldigt inspirerad att åka hem och träna dressyr med min egen lilla pälsboll. (Vårfällning efter en vinter utomhus är inte att leka med. Päls precis överallt.) 

En av hingstarna tyckte nog inte att det var så kul att visa upp sin vackra trav utan bjöd på en annan typ av show. 

Idé till äggfärgningen? 

Jag har funderat på det där med hästvärlden och att saker är antingen svarta eller vita. Inget får vara grått. Det är väl egentligen ingen nyhet men visst är det trist när hästfolket delar upp sig i två delar – för eller emot någonting.

Min senaste fundering handlar om bettets vara eller icke vara. Bettet man har i hästens mun alltså, inte någonting som argsinta djur använder som försvar.

I hästvärlden kan man antingen gilla bett och vara emot bettlösa alternativ, eller så kan man vara emot bett och gilla bettlösa alternativ. Inget annat! Skämt åsido, naturligtvis finns det många som ligger mittemellan men det bryr vi oss inte om nu.

Argumenten för bettlöst brukar vara ungefär: det är onaturligt för hästen att ha ett bett i munnen, hästens mun är inte gjord för att det ska ligga ett bett där (tro det eller ej men lanerna finns faktiskt för att hästen ska kunna äta sin mat), bett skadar hästen i munnen osv.

Argumenten för bett brukar vara ungefär: inget bett är skarpare än den handen som håller i tygeln så om din häst får sår i munnen beror det mer på att du är en dålig ryttare än att bett är fel, det är möjligt att ge finare hjälper med bett än med bettlöst osv.

Det var egentligen det här blogginlägget som fick mig att börja fundera: http://sensation.devote.se/blogs/29767790/jag-har-slutat-att-rida-med-kandar.htm

När jag hade läst detta plockade jag samma eftermiddag bort nosgrimman på Oportunos träns. I samma veva hade jag bokat en tid hos veterinären för kollning av tänder. Jag blev ganska rädd och tänkte att min häst säkert har jätteont eftersom han alltid har gått på bett och även en hel del på kandar, vilket i bloggen beskrivs som det värsta du kan sätta i hästens mun. Hjälp!

Jag lånade ett hackamore av en klasskompis och har ridit på det några gånger.

Veterinären sa att Oportuno hade lite hakar på tänderna orsakade av ett litet överbett och en del karies. Jag som trodde att hästar inte fick hål i tänderna. Bort med alla sockerbitar på en gång! (Oportuno var mindre nöjd med detta beslut men det är en annan historia.) Hon tyckte inte att det fanns några onormalheter orsakade av bett. Skönt. Däremot berättade hon att han hade en del ärrvävnad i mungiporna, antagligen orsakade av bett för länge sedan. Inget som han hade några problem av idag men jag blev lite illamående av att tänka på att han någon gång i sin ungdom har blivit riden så att han fick sår i munnen. Vanliga små skavsår på grund av torr hud tror jag inte ger den typen av ärr. Huvudsaken är dock att han inte störs av det idag, det var ju väldigt skönt att höra.

 

Det lustiga med all den här bett-och-nosgrimma-hetsen som jag hamnade i är att jag inte har märkt något direkt skillnad på min häst. Han känns ungefär likadan både med och utan nosgrimma, med rakt tränsbett, med tredelat tränsbett och med hackamore. Jag vet inte riktigt vilken slutsats jag ska dra av detta. Trivs min häst på alla bett eller har det där med bett och nosgrimma inte så stor betydelse trots allt. Rimligtvis rider jag ju likadant oavsett bett. Jag sitter som jag sitter och jag har så mjuk hand som jag har. Jag rider så som jag och Oportuno är vana vid och därför så kanske han inte märker så stor skillnad mellan de olika betten? Jag är väldigt förvirrad faktiskt. Jag trodde definitivt att det skulle vara större skillnad mellan de olika alternativen. Det enda jag märkte var att jag med hackamoret inte kunde ge de där små fina lillfingerhjälperna som jag brukar och att Oportuno därför upplevdes som lite stelare, trots att det npg bara är jag som rider för mycket med handen i vanliga fall. Ajabaja.

 

Det jag har kommit fram till, eller bestämt är kanske mer rätt, är att jag ska börja variera bettsling mer. Jag ska försöka ha ett träns med tränsbett utan nosgrimma, ett med rakt bett med nosgrimma och ett hackamore. På så sätt tänker jag att jag förebygger skador hos min häst, plus att jag själv får tänka mer på att inte rida med handen.