Tentaplugg i kvadrat. De goda nyheterna är att jag har fått ett nytt favoritte: twinings apple, cinnamon & raisin tea. De dåliga nyheterna är att jag dricker massor och således kissar så mycket att jag inom en snar framtid kommer lida av terelaterad uttorkning. 

 

 

Som en återknytning till mitt senaste inlägg (som jag för övrigt har fått väldig fin respons på, det värmer) kan jag säga att jag försöker skita i att jobba mot prestationsångesten. Än sen om jag har massa prestationsångest , jag försöker acceptera det och jobba med det istället för mot det. Lättare sagt än gjort, men ändå lättare än att försöka vifta med ett trollspö och hux flux vara helt fri från den där ångesten. För tro mig, oavsett hur många människor (fram tills idag är de fler än vad jag kan räkna på fingrarna) som säger till mig att jag inte ska ha ångest över skolan eller att jag ska sluta tänka negativt så fungerar det inte riktigt så. Det är liksom inte bara att sluta tänka negativt så börjar jag tänka positivt. Det är lite mer komplext än så. 

Att jag har kommit så långt att jag kan känna att nu kommer den där ångesten och vara okej med det, det är ett stort steg för mig. Även om ingen annan kan se det! Så jag försöker att omfamna ångesten som en gammal vän istället för att gömma mig under sängen och hoppas att han går iväg. För det gör han nämligen aldrig om jag vill att han ska det. Däremot kan han bli lite obekväm av den där omfamningen och smita ut bakvägen när jag tittar bort. 

 

Jag funderade ganska länge på om jag skulle publicera det här inlägget. Det är ganska mörkt och lite egocentriskt sådär. Men samtidigt känner jag att jag gärna hade velat läsa detta på någon annans blogg. Jag hade gärna velat inse att jag inte är ensam, att många känner såhär. Så jag tänker att jag kanske kan hjälpa någon annan litegrann. Om inte annat så hjälper det faktiskt mig att skriva ner mina känslor. Jag får liksom mer ordning i huvudet. Så jag valde att publicera detta. Om ni inte vill läsa är det faktiskt bara att scrolla förbi.

 

Jag är väldigt bra på att tvivla på mig själv. Speciellt när jag förbereder mig inför någon slags prestation. Tränar inför en dressyrtävling, pluggar inför en tenta, planerar inför någon viktig händelse.

I vanliga fall har jag helt okej självförtroende. Inte världsbäst men absolut inte dåligt. Men just då, när jag förbereder mig inför det där viktiga, då blir jag plötsligt otroligt osäker. Kommer jag räcka till? Kommer jag att lyckas med det jag vill? Har jag förberett mig tillräckligt mycket?

Tankar som ”jag kommer aldrig klara det här”, ”jag började för sent” och ”jag kommer aldrig att bli något, varför försöker jag ens” kommer. Inte ens när jag faktiskt känner mig säker på att jag är tillräckligt förberedd vågar jag lita på mig själv. ”Kommer du ihåg den där gången när du trodde att det gick bra men i själva verket gjorde du bort dig totalt? Detta kommer bli likadant.”

 

Just nu pluggar jag inför en tenta och precis alla de här tankarna kommer samtidigt. Från att ha känt mig ganska säker på att jag har hängt med hela kursen börjar jag tänka att herregud, vem försöker jag lura? Detta kommer aldrig gå vägen.

Tankarna vandrar iväg och målar upp ett katastrofscenario. Istället för att se mig själv som veterinär om fem år så ser jag mig själv som utbränd och misslyckad och arbetslös. Ungefär. Jag vet inte riktigt varför jag är så otroligt rädd för att misslyckas. Jag vet bara att jag måste jobba med att sluta tänka såhär. Jag försöker. Men. Det är lättare sagt än gjort.

Jag försöker se framför mig hur jag får tillbaka tentan med full pott men istället ser jag mig själv få tillbaka en icke godkänd tenta samtidigt som mina klasskompisars facebookstatusar droppar in. ”Klarade tentan, nu tar jag helg!” ”Så, då har man klarat ytterligare en tenta utan problem!” Jag kan värkligen känna den magkänslan som jag skulle få i det läget. Det är vid sådana tillfällen som jag avskyr internetsamhället och facebook.

 

 

Igår hade jag den där tentan som jag har varit så rädd för. Mikroskoperingstentan. Jag har till och med drömt mardrömmar om den på nätterna. Mardrömmar i plural.

Vi fick resultatet samma dag. Jag fick 18/20 och alltså i allra högsta grad godkänt. (På veterinärprogrammet har man bara icke godkänt och godkänt, inget VG eller MVG). Så otroligt skönt! Jag har haft jättesvårt för mikroskoperingarna och kämpat jättehårt med det de senaste veckorna. Tydligen gav det resultat. Jag blev jätteglad och faktiskt väldigt stolt över mig själv. Tills jag började jämföra mitt resultat med mina klasskompisars resultat. Många hade fått som mig eller bättre. Många hade alla rätt. Plötsligt kändes mina två fel som jättemycket. Att det sedan var två små, små klantiga fel blev oviktigt. Jag hade ju TVÅ HELA FEL. Gud så dåligt.

 

VARFÖR börjar jag tänka såhär? Varför duger mitt resultat inte när jag jämför mig med alla andra. Varför tycker jag att jag måste vara perfekt? Smart, smal, rolig, social. Perfekt, perfekt, perfekt. 

 

Hela min skoltid har jag varit bäst i klassen. I hela Samhälle B hade jag alla rätt på alla prov. Jag har alltid kallats för ”MVG-barn” (inte alltid på ett snällt sätt) och jag har varit van vid att allt är lätt. Jag har ofta tyckt att mina klasskompisar varit lite tröga som inte fattat saker lika snabbt som mig. Nu går jag i en klass med hundra mig. Alla har haft toppbetyg och jag blir således medelmåttig. Det är en ganska tuff övergång faktiskt. Alla fattar snabbt och lär sig fort. Även om jag fortfarande fattar saker lika snabbt som jag brukar så känns det tyngre. Jag lyckas nämligen inte pränta in det i skallen lika snabbt som på gymnasiet. Det beror antagligen på att vi på gymnasiet fick jättemycket repetition av det vi nyss hade lärt oss. Vi gick liksom igenom allt flera gånger. Nu väntas vi komma ihåg saker som vi hört en enda gång.

 

 

Jag inser att det kanske sitter någon nu som tänker att jag har ett lyxproblem. Att många har haft svårt hela sin skoltid och att jag inte borde klaga. Och denna någon kanske har rätt. Men alla har rätt till sitt eget lidande, som min pappa brukar säga. Jag känner inte att någon av oss har rätt att värdera andras smärta och bedöma om någon mår sämre än någon annan. Smärta kan bara mätas av en själv. Ingen annan kan uttala sig om huruvida jag överdriver eller inte, på samma sätt som jag inte kan uttala mig om någon annans upplevelse. Det är det som är det svåra med smärta. Fysisk och psykisk. (Jag menar, vem har inte haft diskussionen om vilket som gör ondast: mensverk eller pungslag? För att inte tala om det där med att föda barn.)

 

På onsdag har jag alltså tenta. Och på fredagen en dryg vecka senare. Efter det har jag ungefär två veckor tills nästa tenta. Just nu känns det ganska hopplöst. Hur ska jag orka igenom allt detta?

Choklad och telefonsamtal med mamma? Får pröva med det. 

 

Ibland när man känner sig nere vill man liksom bara stanna kvar där ett tag. Kolla på en sorglig film och gråta en skvätt. Lyssna på sorgsen musik eller tänka på jobbiga saker. Ibland vill man faktiskt vara nere ett tag. 

 

Andra gånger vill man snabbt dra sig upp igen. Det är ändå ganska jobbigt att sitta där nere. Då är det läge att börja peppa sig själv. Såhär brukar jag försöka göra då: skypea med trevlig kompis, fika med trevlig kompis, åka till stallet, käka massvis med godis eller kolla på något upplyftande på TV. Djurakuten är mitt favorit-pepp-program. Varje gång jag ser på det blir jag plötsligt mycket mer studiemotiverad. Kosntigt va?

 

 

Det är vår och jag är lycklig. Jag har till och med gjort en ”happy go lucky”-spellista på Spotify. Det är sol och varmt (nåja, hyfsat varmt) och jag har helt plötsligt hur mycket energi som helst. Bäst att utnyttja detta medan jag kan!

 

 

 

 

 

I söndags tävlade jag dressyr! Jag insåg hur mycket jag har saknat att tävla, det är ju hur kul som helst. 

Tävlingarna med akademiska ridklubben går till såhär: när alla anmälda är på plats lottas hästarna ut. En häst går normalt med två ryttare. Sedan går den som ska rida hästen som nummer ett ut i hagen och jämtar hästen. Medan ryttare nummer ett gör iordning hästen bygger alla andraryttare banan, hinder eller dressyrstaket. Försteryttaren får ungefär en kvart på sig att rida fram, plus skritt. (Värt att nämna är att jag i vanliga fall rider fram i ungefär 45 minuter.) Ryttare nummer ett rider sin runda och sedan får tvåan hoppa upp. Tvåan får ungefär fem minuter inne på banan och får alltså i princip bara hoppa upp och känna lite på hästen innan det är dags att starta. Lite annorlunda mot vanliga hästtävlingar, eller hur? 

När vi skulle lottta ut hästarna kunde jag bara tänka en enda sak: "bara jag inte drar Chikita". Gissa vilken häst jag fick? Chikita! 

Fast det visade sig faktiskt att Chikita var mycket trevligare i tävlingssammanhang än på lektioner. Så fort jag började knoppa manen förstod hon vad som var på gång och blev jätteglad. Och ridningen gick riktigt bra, jag är supernöjd. Jag fick en fantastiskt fin känsla inne på banan. Jag kunde verkligen känna hur Chikita ville gå bra. Hon var superglad, pigg och framåt. I ökningarna verkligen sög hon framåt. 

Jag tycker någonstans att känslan är det viktigaste i ridningen är just känslan. Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om poängen jag får av domaren utan jag tycker att min egen upplevelse av ritten är viktigare. I söndags fick jag visserligen helt okej poäng men det jag kommer komma ihåg när jag tänker tillbaka på tävlingen är känslan. Känslan och det fantastiska samspelet mellan mig och Chikita. 

 

 

Det där med skrivkramp är intressant. Jag har stirrat på ett tomt dokument i flera minuter nu. Egentligen ska jag skriva artiklar till Bladmagen (som veterinärernas kårtidning så finurligt heter) men jag har verkligen noll inspiration. Det är intressanta ämnen och allt men jag känner värkligen bara uuuuuuugh åt allt som har med ord och formuleringar att göra. Ännu mer uuuuuuugh åt allt som har med plugg att göra. Lika bra att passa på att göra lite annat.

Igår åkte jag skidor för första gången i mitt liv. Mina fina huskompisar lånade ut skidor och visade hur man gör. (Ni är bäst!) Det var ju hur kul som helst! Varför har jag aldrig gjort det tidigare?

Vi råkar bo precis vid en jättebra pulkabacke så när det hade blivit mörkt och alla ungar hade gått hem passade vi på att vara pulka-åks-barn igen. Tänk att det är så kul att glida ner för en backe på en plastplatta.

Jag har länge avskytt snö men jag måste erkänna att jag börjar ändra åsikt. Snön i Skåne är hur jobbig som helst, men här är den ju jättelydig. Stannar på en och samma plats, täcks inte av is, blåser inte upp i ansiktet osv. Den blandas inte ens med lera och blir brun. En helt ny upplevelse för mig, det här med riktig snö.