En students tentavardag
Tentaplugg i kvadrat. De goda nyheterna är att jag har fått ett nytt favoritte: twinings apple, cinnamon & raisin tea. De dåliga nyheterna är att jag dricker massor och således kissar så mycket att jag inom en snar framtid kommer lida av terelaterad uttorkning.
Det där med att tvivla på sig själv
Jag funderade ganska länge på om jag skulle publicera det här inlägget. Det är ganska mörkt och lite egocentriskt sådär. Men samtidigt känner jag att jag gärna hade velat läsa detta på någon annans blogg. Jag hade gärna velat inse att jag inte är ensam, att många känner såhär. Så jag tänker att jag kanske kan hjälpa någon annan litegrann. Om inte annat så hjälper det faktiskt mig att skriva ner mina känslor. Jag får liksom mer ordning i huvudet. Så jag valde att publicera detta. Om ni inte vill läsa är det faktiskt bara att scrolla förbi.
Jag är väldigt bra på att tvivla på mig själv. Speciellt när jag förbereder mig inför någon slags prestation. Tränar inför en dressyrtävling, pluggar inför en tenta, planerar inför någon viktig händelse.
I vanliga fall har jag helt okej självförtroende. Inte världsbäst men absolut inte dåligt. Men just då, när jag förbereder mig inför det där viktiga, då blir jag plötsligt otroligt osäker. Kommer jag räcka till? Kommer jag att lyckas med det jag vill? Har jag förberett mig tillräckligt mycket?
Tankar som ”jag kommer aldrig klara det här”, ”jag började för sent” och ”jag kommer aldrig att bli något, varför försöker jag ens” kommer. Inte ens när jag faktiskt känner mig säker på att jag är tillräckligt förberedd vågar jag lita på mig själv. ”Kommer du ihåg den där gången när du trodde att det gick bra men i själva verket gjorde du bort dig totalt? Detta kommer bli likadant.”
Just nu pluggar jag inför en tenta och precis alla de här tankarna kommer samtidigt. Från att ha känt mig ganska säker på att jag har hängt med hela kursen börjar jag tänka att herregud, vem försöker jag lura? Detta kommer aldrig gå vägen.
Tankarna vandrar iväg och målar upp ett katastrofscenario. Istället för att se mig själv som veterinär om fem år så ser jag mig själv som utbränd och misslyckad och arbetslös. Ungefär. Jag vet inte riktigt varför jag är så otroligt rädd för att misslyckas. Jag vet bara att jag måste jobba med att sluta tänka såhär. Jag försöker. Men. Det är lättare sagt än gjort.
Jag försöker se framför mig hur jag får tillbaka tentan med full pott men istället ser jag mig själv få tillbaka en icke godkänd tenta samtidigt som mina klasskompisars facebookstatusar droppar in. ”Klarade tentan, nu tar jag helg!” ”Så, då har man klarat ytterligare en tenta utan problem!” Jag kan värkligen känna den magkänslan som jag skulle få i det läget. Det är vid sådana tillfällen som jag avskyr internetsamhället och facebook.
Igår hade jag den där tentan som jag har varit så rädd för. Mikroskoperingstentan. Jag har till och med drömt mardrömmar om den på nätterna. Mardrömmar i plural.
Vi fick resultatet samma dag. Jag fick 18/20 och alltså i allra högsta grad godkänt. (På veterinärprogrammet har man bara icke godkänt och godkänt, inget VG eller MVG). Så otroligt skönt! Jag har haft jättesvårt för mikroskoperingarna och kämpat jättehårt med det de senaste veckorna. Tydligen gav det resultat. Jag blev jätteglad och faktiskt väldigt stolt över mig själv. Tills jag började jämföra mitt resultat med mina klasskompisars resultat. Många hade fått som mig eller bättre. Många hade alla rätt. Plötsligt kändes mina två fel som jättemycket. Att det sedan var två små, små klantiga fel blev oviktigt. Jag hade ju TVÅ HELA FEL. Gud så dåligt.
VARFÖR börjar jag tänka såhär? Varför duger mitt resultat inte när jag jämför mig med alla andra. Varför tycker jag att jag måste vara perfekt? Smart, smal, rolig, social. Perfekt, perfekt, perfekt.
Hela min skoltid har jag varit bäst i klassen. I hela Samhälle B hade jag alla rätt på alla prov. Jag har alltid kallats för ”MVG-barn” (inte alltid på ett snällt sätt) och jag har varit van vid att allt är lätt. Jag har ofta tyckt att mina klasskompisar varit lite tröga som inte fattat saker lika snabbt som mig. Nu går jag i en klass med hundra mig. Alla har haft toppbetyg och jag blir således medelmåttig. Det är en ganska tuff övergång faktiskt. Alla fattar snabbt och lär sig fort. Även om jag fortfarande fattar saker lika snabbt som jag brukar så känns det tyngre. Jag lyckas nämligen inte pränta in det i skallen lika snabbt som på gymnasiet. Det beror antagligen på att vi på gymnasiet fick jättemycket repetition av det vi nyss hade lärt oss. Vi gick liksom igenom allt flera gånger. Nu väntas vi komma ihåg saker som vi hört en enda gång.
Jag inser att det kanske sitter någon nu som tänker att jag har ett lyxproblem. Att många har haft svårt hela sin skoltid och att jag inte borde klaga. Och denna någon kanske har rätt. Men alla har rätt till sitt eget lidande, som min pappa brukar säga. Jag känner inte att någon av oss har rätt att värdera andras smärta och bedöma om någon mår sämre än någon annan. Smärta kan bara mätas av en själv. Ingen annan kan uttala sig om huruvida jag överdriver eller inte, på samma sätt som jag inte kan uttala mig om någon annans upplevelse. Det är det som är det svåra med smärta. Fysisk och psykisk. (Jag menar, vem har inte haft diskussionen om vilket som gör ondast: mensverk eller pungslag? För att inte tala om det där med att föda barn.)
På onsdag har jag alltså tenta. Och på fredagen en dryg vecka senare. Efter det har jag ungefär två veckor tills nästa tenta. Just nu känns det ganska hopplöst. Hur ska jag orka igenom allt detta?
Choklad och telefonsamtal med mamma? Får pröva med det.
Peppa
Det är vår!
Det är vår och jag är lycklig. Jag har till och med gjort en ”happy go lucky”-spellista på Spotify. Det är sol och varmt (nåja, hyfsat varmt) och jag har helt plötsligt hur mycket energi som helst. Bäst att utnyttja detta medan jag kan!
Den här veckan har vi ganska korta dagar i skolan. Sååå skönt. Jag passar på att skriva artiklar till Bladmagen på den extra tiden. Inte för att vi har någon dötid, jag hade lika bra kunnat plugga den tiden. När det handlar om fritid så har vi ingen. Det som gäller är att ta sig tid. Jag väljer alltså att ta tiden från plugget och skriva annat, för att jag vill. På samma sätt kan vi välja att ta oss tid att baka chokladbollar och fika (läs sitta tillsammans vid bordet, dubbelvikta av skratt – vi har kul ihop i det här huset) i en timme på kvällen.
Jag har nyligen introducerat Game of Thrones för mina huskompisar. Nu sitter vi alltså och kollar på den istället för att kolla på tv. Jättebra serie, se den!
Ikväll har jag dock paxat tv:n i en timme. Det är ju Familjen Annorlunda ikväll. Det kan man ju inte missa. Det är så roligt att se på, alla familjerna är alltid så glada.
I skolan idag har vi gjort en mikroskoperingsövning och dissekerat njurar. Mikroskoperingen gick till såhär: vi är i grupper och varje grupp fick en låda med elva hemliga preparat som vi ska lista ut vad de är. Vi fick alltså elva objektglas med prover från elva olika vävnader på. Objektglasen läggs ett i taget i ett mikroskop som är kopplat till en tv-skärm så alla kan se samma preparat samtidigt. Med hjälp av det vi har lärt oss skulle vi sedan lista ut vilka vävnader preparaten visade. Hur svårt som helst! Hälften av tiden hade vi ingen aning om vad vi tittade på. Det var alltså roligt men svårt. Imorgon ska vi ha genomgång på vad det var vi egentligen såg. Spännande!
På väg
Skrivkramp
Det där med skrivkramp är intressant. Jag har stirrat på ett tomt dokument i flera minuter nu. Egentligen ska jag skriva artiklar till Bladmagen (som veterinärernas kårtidning så finurligt heter) men jag har verkligen noll inspiration. Det är intressanta ämnen och allt men jag känner värkligen bara uuuuuuugh åt allt som har med ord och formuleringar att göra. Ännu mer uuuuuuugh åt allt som har med plugg att göra. Lika bra att passa på att göra lite annat.
Igår åkte jag skidor för första gången i mitt liv. Mina fina huskompisar lånade ut skidor och visade hur man gör. (Ni är bäst!) Det var ju hur kul som helst! Varför har jag aldrig gjort det tidigare?
Vi råkar bo precis vid en jättebra pulkabacke så när det hade blivit mörkt och alla ungar hade gått hem passade vi på att vara pulka-åks-barn igen. Tänk att det är så kul att glida ner för en backe på en plastplatta.
Jag har länge avskytt snö men jag måste erkänna att jag börjar ändra åsikt. Snön i Skåne är hur jobbig som helst, men här är den ju jättelydig. Stannar på en och samma plats, täcks inte av is, blåser inte upp i ansiktet osv. Den blandas inte ens med lera och blir brun. En helt ny upplevelse för mig, det här med riktig snö.
Okej, detta blev kanske ett lite snurrigt inlägg men mina tankar är snurriga
Åh, vad det är skönt med helg! Jag har faktiskt tagit helt ledigt i helgen och bara gjort roliga saker. Vi har varit ute både fredag och lördag, vi i huset. Jag älskar att gå ut och dansa. En del går ut för att supa eller träffa folk eller så, men jag tycker bäst om att dansa. Det släpper på alla spänningar på något sätt. När musiken strömmar genom kroppen finns det inget annat i världen. Det finns inga skoluppgifter, ingen pengabrist, inga krav eller måsten. Det finns bara jag och musiken och människorna runt omkring mig. Det är mer än ett dansgolv med musik. Det är en fristad.
Are we human, or are we dancer?
Jag vet inte hur jag skulle kunnat leva utan musik. Musik är som min religion. Andra människor vänder sig till religionen i jobbiga tider när de behöver svar eller trygghet. Jag vänder mig till min musik. Musiken får mig att känna, att lita på och att leva i nuet. Musiken ger mig lugn och trygghet. Mod och energi. Jag skulle inte klara mig utan musik. Musiken är som en drog för mig. Jag är beroende. Musikberoende.
Jag har andra droger också. Droger som hjälper mig. Jag pratar inte om kemiska preparat som förblindar sinnena. Nej, det jag pratar om har en betydligt djupare mening. Mina droger är, förutom musik, att skriva och att rida. Jag måste få skriva, det går bara inte annars. Samma med ridningen, den behövs. Det är en del av mig. Det finns inget som är så avslappnande som att skriva av sig. Jag skriver ner mina tankar för att sortera dem när det är kaos i huvudet. Det har hjälpt mig många gånger.
För att inte tala om hästarna. Hästarna har räddat mig gång på gång. Jag hade varit en helt annan person idag om jag inte hade haft mina hästar. De är viktigare för mig än mycket annat. Det är svårt att förklara men det är precis som att alla problem och all osäkerhet som bor inuti mig bara rinner ut när jag rör vid hästen. Det är vackert. Det behövs. Jag behöver det.
Tankar om rymden
Jag kollade på ett program om människor som berättar om att de har sett UFOn. Jag blir så fascinerad. Tänk om det är sant. Tänk så finns det liv på andra planeter som försöker få kontakt med oss. Så häftigt.
Vad hade jag gjort om jag hade sett ett UFO? Jag kommer ihåg när jag var 15-16 nånting och gjorde ett skolarbete om Area 51. Då ville jag så otroligt gärna se ett UFO. Åh, vad jag ville se ett! Jag hade haft sådan sinnesnärvaro, tänkte jag mig. Jag skulle ta foton och jag skulle ta kontakt och jag skulle komma ihåg allting och jag skulle bli hur känd som helst.
Sanningen är nog tyvärr att jag hade blivit skiträdd om jag såg ett UFO. Riktigt, riktigt skiträdd. Jag hade antagligen sprungit och gömt mig alternativt svimmat. Jag hade definitivt inte vågat mig nära. Jag är ingen blivande kändis. Sorgligt men sant.
Tanken är intressant dock. Tanken på liv i rymden. Jag tycker att allt med rymden är intressant. Bara det där med gravitation och svarta hål. Enligt Einsteins relativitetsteori kan tiden komma att ändras med gravitationen. Starkare gravitation gör att tiden går långsammare där. (ungefär) I ett svart hål är massan sammanpressad så att en pytteliten punkt kan rymma hela galaxer. Gravitationen är enorm. Rent teoretiskt skulle då ett svart hål kunna fungera som en tidsmaskin.
Och det där med antimateria. Så coolt! Jag fick till och med min fysiklärare att leta fram den allra första artikeln om antimateria. Då var det bara en idé, en osäker teori. Nu är det en befäst teori.
Såhär förklarade min fysiklärare: vid Big Bang fanns det jättemycket materia och antimateria. I själva bangen reagerade materian med antimaterian och blev energi. Dock fanns det lite, lite mer vanlig materia. Detta reagerade inte med någon antimateria, det fanns ju ingen kvar att reagera med. Det är den där lilla överblivna materian som blev universum.
Hur intressant är inte detta? Tänk om det funnits mer antimateria än vanlig materia. Då hade allt vi vet varit tvärtom. Mind blow.