I fredags var det tenta för kursen Försöksdjursmedicin. Eftersom det var en så kort kurs blev det också en väldigt liten tenta. Efter ett flertal stora och tunga tentor var det skönt att äntligen få gå ifrån en tenta med känslan att ”det där gick nog alldeles säkert vägen”.

 

Försöksdjurskursen var bra, riktigt bra. En av de bättre vi har haft, enligt mig. Föreläsarna har varit väldigt engagerade och kunniga i sitt ämne. Det har märkts att de är intresserade och att de faktiskt vill att vi ska lära oss. Dessutom har kursen innehållit en hel del etik och flera praktiska övningar. Jag tycker generellt att vi får alldeles för lite etikundervisning under utbildningen med tanke på hur många etiska dilemman vi kommer ställas inför varje dag som färdiga veterinärer. Därför var det jättekul med en kurs som faktiskt hade en hel del etik inlagt i schemat.

En annan kul grej med försöksdjurskursen var att vi fick lära oss om några djurarter som i övrigt inte ingår i utbildningen, exempelvis mus, råtta, kanin, marsvin. Jag visste nästan inget om de här djurslagen tidigare så därför var det väldigt bra att de ingick i kursen. Även om störst fokus låg på försöksdjur fick vi en del föreläsningar om dessa arter som sällskapsdjur också. Försökskaniner och sällskapskaniner får nämligen inte alltid samma sjukdomar. Exempelvis är det vanligare med foderrelaterade problem hos sällskapskaniner eftersom vanliga medelsvensson-kaninägare generellt vet mindre om vad kaniner ska äta än vad försökspersonal som jobbar med kaniner varje dag gör.

 

Jag har fått en helt ny bild av försöksdjur och hur försöksdjur egentligen mår efter den här kursen. Överlag kan jag säga att min bild har blivit mer positiv men framförallt mer nyanserad. Jag kan på ett bättre sätt se skillnader mellan försöksdjur och försöksdjur nu, tidigare drog jag alla över samma kam. Dessutom hade jag ingen aning om hur djuren hålls och föds upp. Jag trodde väl ungefär att vilket djur som helst som hade lite otur skulle kunna hamna på en försöksdjursavdelning, d.v.s. att forskare kunde köpa vilka djur som helst alternativt fånga vilda djur och bura in. Vi kan väl säga att jag inte hade tänkt igenom det hela så noga. Inget av det jag trodde stämmer. (I alla fall inte inom EU, jag är osäker på hur det är i övriga delar av världen.) Vilda djur får aldrig användas och vad det gäller tama djur är det så att vissa uppfödare föder upp försöksdjur. Dessa djur är då menade att bli försöksdjur och kan inte bli sällskapsdjur. På samma sätt kan inte sällskapsdjur bli försöksdjur. Det handlar bland annat om att försöksdjuren måste vara garanterat fria från vissa agens (smittor) och att deras genom ska vara känt. En del försöksdjur är ju exempelvis genetiskt modifierade för att kunna passa in i ett visst försök och då måste detta vara känt. Om ett försöksdjur är sjukt på något sätt, även om det inte syns, så kommer det att påverka försöksresultatet och då kan inte resultaten användas. Då är djurförsöket alltså helt totalt i onödan. Därför måste djuren vara friska, så att så få djur som möjligt ska kunna användas.

Det är inte alla djurarter som har den här regeln. Möss, råttor, kaniner och primater ingår alla men inte grisar, hästar och andra lantbruksdjur. Jag vet inte riktigt varför.

 

 

Jag har också insett att det är skillnad på försök och försök. Eller, insett och insett. Såklart visste jag väl om det tidigare men jag hade inte reflekterat så mycket kring det tidigare. När jag hörde djurförsök såg jag framför mig kaniner som fått maskara hällt i ögonen för att se om det svider. Jag missade den lilla detaljen att de flesta djurförsök inte alls har med smink att göra. Faktum är att det inom EU är förbjudet att använda djur för sminktester nuförtiden, även om förbudet inte är heltäckande riktigt. (Observera att jag alltså inte på något sätt tycker att det är acceptabelt att hälla svidande maskara i ögonen på kaniner!)

 

Tanken på djurförsök får mig lite obekväm och jag vet att jag inte är den enda. Samtidigt tycker jag att det är ganska bra att det exempelvis utvecklas vaccin och läkemedel. Jag är jätteglad att forskarna upptäcker mer och mer om Alzheimers och att ett vaccin mot HIV är på gång. Naturligtvis har försöksdjur används för detta. Det är svårt att bestämma sig för en åsikt i frågan. Å ena sidan utnyttjas oskyldiga djur. Å andra sidan är människorna som drabbas av Alzheimers och HIV också oskyldiga. Om hundra oskyldiga djur kan rädda livet på hundra tusen oskyldiga människor, är det då bara fel? Är det rätt? Kan det någonsin vara bara fel eller bara rätt?

Det handlar om svåra etiska frågor som måste diskuteras. Jag har svårt att tro på människor som ensidigt säger sig vara bara för eller emot djurförsök. Jag tror inte att de har tänkt igenom situationen riktigt då. Den enklaste utvägen är såklart att säga sig vara emot ”onödiga djurförsök”. Det låter bra. Frågan är bara vad det innebär. Vem bedömer vilket liv som är onödigt eller nödvändigt? Vilket lidande som är värst?

 

 

Forskningen jobbar ständigt med de tre R:en: reduce - refine - replace. I princip går dessa ut på att försöka byta ut försöksdjursanvändning mot andra metoder, minska antalet djur som ändå används och att göra försöksdjurens liv så bra som möjligt. På SLU hålls tillexempel kaniner i lösdrift för det mesta. När jag kollade på SVT:s dokumentärserie Stjärnkirurgen såg jag klipp från en försöksdjuranläggning i Ryssland. Där bodde kaninerna ensamma en och en i burar med gallergolv. De hade alltså inte ens strö under tassarna. Det var också ett kort klipp med en apa i en liten, kal bur. De bilder och filmer vi har sett från apförsök i Sverige visar enormt stora burar i jämförelse, och dessutom betydligt mer berikning i miljön. Det är alltså som vanligt stor skillnad mellan Sverige och resten av världen, även om det såklart inte är perfekt här heller.

 

Jag hoppas att ni som läser det här blir lockade till tanke. Ingen tycker om djurförsök, det är en onaturlig situation som helst hade undvikits. Samtidigt tycker de flesta att det är bra att vi kan laga komplicerade benfrakturer, transplantera organ och strålbehandla cancer. Som det ser ut idag går det inte att få det ena utan det andra. Detta betyder inte att en måste älska djurförsök, eller ens tycka att det är bra. Det betyder bara att vi måste börja tänka. 

Själva gårdagen var kanske inte så födelsedagig. Först tenta på morgonen och sedan jobb på labbet fram till fem. Efter det hem och laga middag. Efter middagen var det bara att duscha och gå och lägga sig. Inte så glamoröst och lyxigt kanske men det är ju så min vardag ser ut. Jag var i alla fall helnöjd. Det är skönt att skriva tenta, det är liksom som att kryssa av något från att-göra-listan. Jag tycker också jättebra om att jobba. Det är så skönt att träffa folk som inte är veterinärstudenter och att få göra något fysiskt. Att kunna lämna något kvar och veta att någon annan gör klart det nästa dag är också helt fantastiskt. När det gäller plugg som inte hinns med så lägger det ju sig bara på hög. 

Jag märker mer och mer varje år att de fysiska grattishälsningarna ersätts av små inlägg på Facebook. Är det inte lustigt? Istället för att ringa, skicka sms eller säga det till personen så skriver en på Facebook. Helst i det offentliga flödet så att alla ser. Jag har alltid tänkt att det är där en skriver de ytliga grattishälsningarna, till de där personerna som en inte ens visste fyllde är den dagen. Att de riktiga hälsningarna ska man säga eller i alla fall smsa. Jag tror att jag måste tänka om kring detta. Idag verkar det inte alls vara bara de ytliga grattishälsningarna som kommer via Facebook, utan alla. Jag är visst lite efter. Nu har jag i alla fall insett det och får nog uppskatta Facebook-grattis mer än tidigare. 

Är det inte konstigt hur tiderna kan ändras så snabbt? Plötsligt är det genom en plattform på internet som den större delen av vår kommunikation sker. Det är också där vi läser nyheter och uppdaterar oss om världen. På en internetplattform! Källkritiken flödar inte direkt på Facebook så det kanske finns poäng att dra öronen åt sig lite när det ploppar upp nyheter i flödet. Kanske kan det vara värt att dubbelkolla om allt verkligen stämmer. 

Jag försöker dra ner på mitt facebookanvändande. Jag vill inte leva med gamnacke och blicken ner på telefonen hela livet. Men vet ni vad? Det är nästan helt omöjligt att klara sig utan Facebook idag. Enormt mycket information går genom Facebook och den som inte är med missar allt. Information om skolan och klassen, jobb, vad vänner håller på med. Tydligen har folk slutat berätta för varandra vad de gör, de väntar sig att alla ska läsa om det på Facebook istället. Konstigt va? 

När vi har pratat om hur det går till när ett läkemedel tas fram och godkänns så har jag lärt mig att processen innefattar en hel del djurförsök. Kanske ingen direkt nyhet men jag har ändå inte tänkt så mycket på det tidigare.

När det görs försök för humanmedicin är det en nackdel att substraten testas på djur som inte säkert reagerar likadant som en människa kommer att göra. En kanin och en människa är ju faktiskt inte så lika. När det gäller djurmedicin kan substraten testas direkt på det djurslag som de är tänkta att användas på kliniskt.

 

Det är jätteviktigt att ett läkemedel som kommer ut på marknaden är säkert, d.v.s. att det fungerar och att biverkningarna inte är värre än en kan acceptera. Därför görs bland annat dostester överdostester. Detta innebär att försöksdjuren får olika doser av läkemedlet och så undersöks vilka biverkningar de får. I ett test undersöks vilken som blir den optimala dosen för läkemedlet, d.v.s. vid vilken dos läkemedlet får önskad effekt och som kommer rekommenderas för behandling. Vid ett annat test får försöksdjuren mycket högre dos än den rekommenderade. Här blir biverkningarna såklart fler.

Efter detta kommer fallstudier där det registreras hur djur som har fått behandlingen i fält har reagerat. Ofta reagerar djuren inte likadant om de får ett läkemedel i labbmiljö som i sin hemmamiljö. Försöksdjuren är dessutom oftast friska djur som får sjukdomen framkallad. Djuren i fält är sjuka ”på riktigt”. Detta för att labbdjuren ofta egentligen inte är sjuka utan får sjukdomen inducerad i sin vanligtvis friska kropp. Därför kommer den att reagera annorlunda än djuret i fält som kanske är gammalt och har gått med sjukdomen länge.  

 

 

Jag kände min lite naiv som förvånades över att det var så många olika försök involverade i ett enda läkemedel. När jag tänkte efter insåg jag att ja, självklart är det djurförsök med för att ta fram läkemedel.  Så dumt av mig att inte tänka på det. Alla läkemedel jag någonsin har ätit är såklart testade på försöksdjur först. Och många försöksdjur har säkert lidit ganska rejält för min skull.

 

Jag ställer mig lite dubbel till djurförsöken.

Å ena sidan tycker jag att det är jätteviktigt att vi utvecklar läkemedel för att hjälpa djur och människor som inte mår bra. Det är också jätteviktigt att de läkemedel som tas fram faktiskt är säkra att använda så att patienter som redan är sjuka inte ska behöva må ännu sämre för att läkemedlet inte har avsedd verkan eller jättestarka biverkningar.

Å andra sidan tycker jag att det är fruktansvärt att vi inducerar sjukdom och smärta till friska djur. Vi gör dem sjuka. Vi gör så att de lider. Vi offrar försöksdjuren för att kunna rädda andra djur. Vem är jag att bedöma vilket liv som betyder mest? Vem är jag att leka gud och bestämma att ett djur ska dö för att ett annat ska kunna leva. (En del biverkningar syns först vid obduktion, djuren måste alltså avlivas som en del av testet.)

 

Någonstans måste vi väga nytta mot risk. Hur stora är riskerna för patienterna om vi inte testar läkemedlen först? Hur stora är riskerna för att försöksdjuren kommer lida? Hur stor är nyttan av läkemedlet? Finns det något behov av det? Skiljer det sig från läkemedel som redan finns på marknaden?

När jag tänker så kan jag komma till slutsatsen att även om försöken är hemska och etiska på många sätt så känns det ändå som att nyttan är stor och därför kan det anses vara okej. Jag kan jämföra med djurförsök för kosmetiska produkter som smink. Där känns nyttan inte speciellt stor och därför känns djurförsök mindre okej rent etiskt.

 

 

Detta är en jättesvår fråga som måste diskuteras mycket. Vi måste vrida och vända på den och fundera över vilka alternativ som finns. Måste vi testa hudprodukter på djur eller kan vi testa på syntetisk låtsas-hud? Kan vi undersöka ett läkemedels påverkan på njurarna på artificiella njurar eller måste vi testa det på ett levande djur? Jag ser framför mig en framtid där djurförsök kanske inte ens är nödvändiga. Där vi har utvecklat andra, bättre system för att testa läkemedel. Jag hoppas att den framtiden inte är allt för långt borta. Kanske någon annan tänker likadant och jobbar för fullt med att utveckla tekniken. Eller kanske måste jag själv bestämma mig för att jobba med försöksdjur för att kunna göra en skillnad.

 

 

 

Häromdagen var mina föräldrar tvugna att åka in till veterinären och avliva lilla Ludde. De försökte ringa mig så att jag kunde vara med och ta beslutet men jag var på jobbet och kunde inte svara. Jag fick därför beskedet att Ludde var avlivad senare på eftermiddagen.

Det är aldrig kul när djuren mår dåligt eller måste avlivas. Det är vi som djurägare som tar beslutet om våra djur ska leva eller dö och detta känns obekvämt och jobbigt när det väl gäller. Det är jättejobbigt att ta beslutet att ens djur ska avlivas, oavsett anledning. Vi blir ledsna och arga. Det är ju en älskad familjemedlem. Men att inte ta beslutet är faktiskt värre.

Om djuren inte mår bra är det vår skyldighet att se till att de får vård och behandling. Om djuret inte går att behandla eller om behandlingen bara skapar ännu mer lidande tycker jag att djuret bör få somna in. Såkart går det att hävda att jag inte har rätt att leka gud på det sättet. Att jag inte har rätt att besluta vem som ska leva och vem som ska dö. Det som är viktigt att ha med i tankarna är då att det faktiskt är vi människor som bestämde att djuret skulle födas.

Min åsikt är att eftersom det är vi människor som beslutar över vilka djur som ska födas så är det också vi som har ansvaret över att djuren har det bra. I detta ingår att låta djur som aldrig kommer kunna få det bra somna in, hur jobbigt och hemskt det än känns att tänka på det. Att vara död är inget lidande.

Trots detta tycker såklart hela familjen att det var ganska jobbigt att Ludde skulle avlivas. Ludde har varit sjuk tidigare och vi har varit medvetna om att det kanske snart skulle vara dags men det känns ändå som om det kom helt plötsligt. Nu är det i alla fall gjort och jag tycker att det är skönt att veta att Ludde inte går omkring och har ont.

 

Om hästar säger en att de kommer till de evigt gröna ängarna i Trapalanda efter att de dör. Var hamnar hundarna? I korvaffären kanske. Eller i den evigt fluffiga dubbelsängen. Där tror jag Ludde skulle trivas.

 

Att jobba på veterinärklinik, även om det mest är i reception som för mig, gör att en blir lite härdad när det kommer till avlivningar tror jag. Jag får ta emot samtal från djurägare som vill boka tid för avlivning och som har frågor kring hur det går till. Jag var inte riktigt beredd på det och första dagarna blev jag ganska ställd. Det är svårt att prata med människor som är väldigt ledsna utan att själv bli ledsen. Jag tror visserligen att det  är ett tecken på medmänsklighet och inte nödvändigtvis något dåligt, men i situationen kan det vara jobbigt.

 

I övrigt trivs jag bra på mitt sommarjobb. Det är nog första gången jag har haft ett jobb med så regelbundna arbetstider och lediga helger. Tidigare har jag ofta inte vetat riktigt när jag skulle sluta för dagen och jag har alltid jobbat helger, delvis för att det är högre lön på helgen. Väldigt skönt att vara ledig samtidigt som min sambo.

 

Midsommaren har vi spenderat i Höga Kusten. Sommar, sol och varmt. Fin utsikt, god mat och trevliga människor. En ganska lyckad helg, faktiskt.  

Vi har alltså varit på klassresa i en vecka i Skara. Eller, klassresa och klassresa. Sånt gjorde vi väl på mellanstadiet? Vi har varit iväg med klassen och gjort ett antal studiebesök samt haft föreläsningar om olika slags djurbesättningar och produktioner. 

Som veterinär håller en inte bara på med grisar och kor, vilket är lätt att tro. Nej, en håller även på med slaktkycklingar, värphöns, får, getter, minkar osv. Idag ska vi till och med ha en föreläsning om fiskar. (Oklart vilken roll veterinären har där, jag måste verkligen fråga.)

För att vi ska få en bild av hur livet ser ut för dessa djur och deras ägare, tillika företagaren som måste tjäna pengar på sin verksamhet för att överleva, har vi alltså gjort besök på olika gårdar. Gårdsbesöken var superroliga och väldigt lärorika, i alla fall för mig som inte har någon direkt erfarenhet från lantbruket sedan tidigare. Faktum är att jag nu är lite sugen på att inrikta mig på just lantbruksdjur. Vi får väl se hur det blir med det, jag lär hinna ångra mig tusen gånger innan jag har min legitimation. 

Vi pratade mycket om hur djuren hålls. Hur ser stallarna ut? Har de något mjukt att ligga på? Vad äter de? Vi har också pratat en del om frågan "är det etiskt försvarbart att ha djur, och att ha djur på det här sättet?". Det är ingen lätt fråga och i klassen finns det många olika åsikter. Även många olika lösningar. Det är svårt att veta vad som är rätt. 

Exempel: En kan tycka att det är oacceptabelt att hålla grisar under de former vi gör idag. De har det trångt och får inte gå ut. Hur löser en detta? Genom att bojkotta hela industrin och bli vegan? Genom att rycka på axlarna och säga att det ändå inte kan bli bättre? Genom att försöka stödja de producenter som är lite bättre än genomsnittet, om än inte perfekta? Genom att engagera sig politiskt och försöka ändra lagen? Det finns plus och minus med alla lösningar. 

Antingen kan en fira i Uppsala. Det är folkfest och inte bara själva Valborg firas utan även dagarna omkring. Skvalborg, Kvalborg, Valborg, Festivalborg. (Med reservation för ordningen.) Forsränning och champagnegalopp. Traditioner med nästan uråldrigt ursprung. Alkoholen flödar. Folk lägger upp bilder på Facebook där de meddelar för omvärlden hur mycket mindre Systembolagets lager är nu när de har varit där. De glömmer säga att de nu är panka, för sprit är dyrt. Folk börjar dricka första dagen. Och fortsätter. En del tycks vara fulla flera dagar på rad. Undrar hur de mår morgonen efter den sista dagen. 

Eller så kan en fly fältet och ta sig så långt bort från Uppsala och studenttraditioner och suparslag som det bara går. Fira in våren genom att bränna upp alla kvistar och annat trädgårdsrens som hamnat på gräsmatta under vintern. Grilla korv och dricka saft. Äta delicatobollar i mängder eftersom en upptäckte ett outlet precis brevid stället där en stannade för att köpa ett par arbetsbyxor. Slutligen somna i soffan, tätt intill pojkvännen. 

Jag är den sistnämnda typen. Helt klart. 

Just nu löser vi etologi, vilket är läran om hur djur beter sig och varför. Jätteintressant ämne, ett av de roligaste hittills på programmet tycker jag. 

 

Vi har pratat om hur djuren blev domesticerade, om hur djurens beteende ger oss möjlighet att möta välfärd och om hur djuren egentligen beter sig. Vad är normalt och vad är onormalt? Går det att få ett normalt djurliv i fångenskap? Varför? Varför inte? Många intressanta frågor vars svar inte är så uppenbara som jag trodde tidigare. 

 

En sak som vi pratar mycket om är djurens naturliga beteende, alltså hur djuren under vilda beter sig. Detta används ofta som ett slags mål, en guldnivå vi vill uppnå även för våra tama djur. Frågan jag ställer mig är dock hur lika våra tama djur är sina vilda släktingar. Studier visar att exempelvis grisar och kaniner som släpps ut i det vilda väldigt snabbt anpassar sig och då beter sig precis som deras vilda kusiner. Grisar kommer exempelvis börja bygga bon av grenar och annan växtlighet till sina kultingar. Detta är ett väldigt grundläggande beteende men grisar på stall har oftast ingen möjlighet att utföra det. Detta kan leda till stress för grisarna eftersom de alltså inte kan utföra sitt naturliga beteende. Man har till och med sett att en del grisar bygger luftbon, alltså att de utför bygga-bo-beteendet men utan något byggmaterial. 

 

Man skulle kunna dra slutsatsen att grisar som släpps fria hade mått bra, kanske till och med bättre än vad de gör i sina stall. (Man skulle också kunna dra andra slutsatser utifrån annan fakta, men jag tycker att bobyggandet är ett bra exempel.) Kan man dra samma slutsats om andra djur. Hunden är ett exempel på ett djur som varit domesticerat länge och vissa raser är långt ifrån den vilda släktingen vargen. Hade vår lilla Bichon Frisé Ludde klarat sig själv i det vilda? Antagligen inte. Ludde har knappast någon jaktinstinkt att tala om så jag tror att han skulle ha svultit ihjäl ganska fort. 

Vad innebär det att hunden inte klarar sig själv men att grisen och kaninen gör det? Är det bra eller dåligt att vi har avlat så hårt på hunden att man ibland inte kan se minsta likhet mellan den och den vilda förfadern? 

 

Visst är det spännande frågor? 

 

Vi har också pratat om djurspecifika beteenden och när det kan bli problem om man inte har koll på dessa. Ett exempel är digivning. Marsvin, råttor och hamstrar diar 10-15 gånger per dag. Det är lätt att tro att även kaniner gör det och därför mata föräldralösa kaninungar tio gånger om dagen i tron att det är bra för dem. I själva verket vill kaniner bara ha mat en till två gånger per dag och kommer därför inte alls må bra av att få mat tio gånger. Bäst att göra lite research innan, alltså. 

 

Här kommer några exempel på djurs beteenden. Vilka tror ni är naturliga och vilka tror ni är onaturliga? 

 

 

 

 

Igår insåg jag att jag nu är inne på veterinärprogrammets fjärde termin. Det innebär att jag har klarat av halva den pre-kliniska delen! (År ett till tre är mest teori men sedan kommer det praktiska på kliniken.) Inte illa va? Snart så är jag riktig veterinär.

 

I måndags började vi med den fruktade kursen speciell patologi, spec pat. Den som studenterna kuggar till höger och vänster och som tvingade 10% de som går i av årskursen över oss att ta sabbatsår. Den kursen. Vi har varit så rädda för den här kursen. Men nu såhär tre dagar in kan jag inte säga att den verkar vara direkt svår. Det är JÄTTEMYCKET att trycka in, visst, men det är inte så att jag inte förstår. Än så länge i alla fall. Det kan ju komma att ändra sig men vi håller tummarna för att det fortsätter på samma sätt.

 

Den här första veckan är vigd är cirkulationen. Vi har mest pratat om hjärtfel än så länge men kommer även prata en del om kärl. Det är väldigt intressant. Många hjärtfel är dessutom samma hos djur som hos människor. Många fel uppkommer nämligen under fosterutvecklingen och den ser ungefär likadan ut i många avseenden hos människor och andra däggdjur.

En del saker blir man lite bedrövad av dock. Det finns till exempel ett hjärtfel som heter myxomatös hjärtklaffsdegeneration. Det innebär ungefär att det är ett fel på hjärtklaffarna som gör att blodet inte pumpas på rätt sätt genom hjärtat och därmed inte heller på rätt sätt ut i kroppen. Det kan leda till massa jobbiga saker, bland annat kan förmaksväggen spricka. Hjärtat går alltså sönder. Detta är såklart jättefarligt.

Myxomatös hjärtklaffsdegeneration drabbar främst små hundar och rasen chavalier king charles spaniel får den extra ofta. Enligt min lärobok har 50% av alla king charles som är över fyra år sjukdomen. Kommer man upp i tio år är det 100%! Värt att tillägga är att boken är från USA och att det kan förekoma skillnader jämfört med Sverige. Oavsett så är det en alldeles för hög siffra.

 

I förrigår var jag på etisk diskussionskväll, som jag är på ibland. Den här gången hade vi tema avel. Vi pratade faktiskt en hel del om just chavalier king charles spaniel. Om hur man kan avla fram en ras som har en så bred sjukdomsbild som just den rasen har. De har nämligen fler ärftliga sjukdomar inom rasen, inte bara hjärtfelet jag beskrev. Det finns till och med forskare som vill förbjuda rasen just för att den har så många sjukdomar och att detta gör att de mår dåligt.

Vi pratade även om andra raser, framförallt kortnosade hundar. Mops, fransk bulldog, chihuahua osv. De har ju också massa problem. Svårt att andas, svårt att föda valpar utan kejsarsnitt osv. Vi frågade oss hur man kan välja att köpa en hund av en sådan ras. Beror det bara på okunskap eller bryr man sig mer om att de är söta än om deras hälsa. För visst, de är helt galet söta. Men till vilket pris?

Framförallt pratade vi om uppfödare och domare. Det är ju någonstans ändå dessa som sätter rasstandarden för sin ras och som därmed påverkar exempelvis hur kort nos en mops har. Tydligen är det så (det visste inte jag innan en annan student berättade det på diskussionskvällen) att inom hundutställningar är det lite dumma regler. Om det står att en hundras ska ha kort nos så är det den hunden med kortast nos som vinner. Inte den som har kort nos utan den som har kortast. Detta driver såklart vidare aveln mot mer och mer extrema utseenden. Detta är avgjort inte bra för hundarnas hälsa. Frågan är bara hur man får stopp på det. Vad kan jag som veterinär göra? Kan jag göra något alls? 

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det här ämnet men nu är det dags för mig att åka till universitetet för föreläsning. Lägger upp en bild som har cirkulerat en del i sociala medier som jag tycker visar hur aveln blir mer och mer extrem. Lägg märke till hundarna som blir rynkigare och rynkigare. Detta ger risk för hudproblem med bland annat svampinfektioner som kan vara ganska smärtsamma och obehagliga för hunden. Titta också på taxen som har blivit mycket längre vilket innebär större risk för ryggproblem. 

 

Ett långt och ganska mörkt inlägg som handlar om tentaångest och reaktioner kring detta. Kanske inte den roligaste läsningen men ibland måste även jag få skriva av mig. Och en läser bara om en vill. Så det så. 

 

Jag hade tenta igår. Och i tisdags. Det där med att skriva tenta är inte kul. En kurs brukar gå till ungefär såhär för mig:

1.  Kursen startar. Det känns som evigheter till tentan.

2. Under kursen går jag på föreläsningar och pluggar hemma. Pluggar ganska mycket faktiskt. Hemmaplugget hjälper mig att förstå saker men ger sällan något minne för smådetaljer.

3. Tentaplugg. Påbörjas alltid för sent. (Även när det påbörjas i tid!) Nu ska alla de där smådetaljerna tryckas in och allt som har glömts bort från början av kursen ska tillbaka in i hjärnan. Under den här perioden brukar mitt sociala liv gå i graven totalt. Jag träffar i princip bara min häst och min pojkvän.

4. Dagen innan tentan. Jag kommer till insikten att jag faktiskt inte kan trycka in mer i mitt stackars överbelastade minne. Det får bära eller brista.

5. Morgonen innan tentan. Kollar igenom mina anteckningar en sista gång. Nu brukar det kännas ganska bra och lugnt.

6. Själva tentan. Kan gå till på två sätt. Antingen får jag världens flow eller så känns det som om jag aldrig har sett orden innan. Eller både och – som på tentan igår.

 

Tentan igår var i ämnet patologi och den var indelad i två delar, en teoretisk och en med histologiska bilder.

Den teoretiska biten kändes bra. Riktigt bra. Flow och detaljminne. Wow. Jag är typ bäst i världen. Bäst i klassen minst. Inget kan stoppa mig!

Sedan började jag med histologidelen. Plötsligt kändes inget bra. Inget. Jag kollade på bilderna och såg bara rosa ludd. Jag kunde plötsligt inte se skillnad på olika celler och jag kom inte ihåg någonting. Blandade ihop allt, organ, celler, vävnader. Det var INTE kul. Det värsta i en sådan situation är att jag inte kan låta bli att banna mig själv för att jag inte har pluggat ordentligt.

Det mest produktiva i situationen hade såklart varit att lägga allt sådant bakom mig och istället stanna här och nu. Fokusera på vad jag ser på bilderna och vilka slutsatser jag kan dra av det. Men icke. Det gick bara inte. Bilderan flöt ihop till en suddig röra. Jag fick nästan panik för att jag inte kunde ordna mina tankar. Jag går på veterinärprogrammet och är bland eliten i Sverige, som en föreläsare uttryckte det. Jag borde kunna detta! Hjärtat slår och jag känner hur jag börjar svettas under armarna. Hjärtat slår hårdare. Andingen blir snabbare och snabbare. Plötsligt börjar jag bli osäker även på den första delen. Den kändes alldeles för bra. Kanske har jag missförstått allt?! Ångest!

 

I det här läget inser jag att jag måste göra något för att samla mig. Jag går på toa. Kollar mig i spegeln och säger till mig själv att jag fixar detta. Går tillbaka till min plats, tar ett djupt andetag och kollar på bilderna. Den där lilla pausen hjälpte faktiskt. Jag kan fortfarande inte allt och jag kunde definitivt ha behövs några dagar plugg till (varifrån jag skulle ha fått de där extra dagarna är ju en annan fråga…) men jag kunde tänka klarare. Jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. Gissade lite. Kollade nog på bilderna. Vad ser jag? Röda blodkroppar, ödem osv. Vad kan detta ha kommit ifrån? Vilken sjukdom uppstår så? Dra slutsats! Bättre att gissa än att lämna tomt.

 

Jag tog mig igenom tentan till slut. Det var ingen njutning. Det var faktiskt en av de värre tentorna jag har gjort. Hujeda mig. Men nu är den slut.

 

 

 

Det dumma är att varje gång jag har skrivit tenta så ska alla fråga hur det gick. Hur gick det? Hur GICK det?

Vad dessa alla inte förstår är att det är en väldigt dum fråga. En vet aldrig hur det GICK. Det dröjer faktiskt tre veckor innan en får reda på hur det gick.

När en frågar någon hur det gick frågar en efter ett resultat. En bokstav på ett papper. G eller inte? En är liksom inte intresserad av att veta något annat. Jag vet att detta inte är meningen och att alla bara är intresserade och snälla och vill veta hur det går för mig. Men jag börjar bli duktigt trött på att alla ska placeras in i någon slags register efter sina resultat.

Jag frågar alltid hur en tenta kändes. Hur KÄNDES tentan? Resultatet är egentligen oviktigt i det läget. Resultatet får en ju ändå inte reda på förrän efter tre veckor. Det jag tycker är viktigare är prestationen. Två personer kan ha fått samma resultat men ha gjort två helt olika prestationer.  

Jag tycker tillexempel att det är en större prestation om jag blir godkänd på teoridelen på patologitentan än om jag blir godkänd på histologidelen. Jag har pluggat teori tills ögonen nästan börjat blöda. Gud, så jag har suttit och försökt nöta in det. Nu kan jag det. Förstår och minns.

Histologidelen kan jag inte. Jag kan en del men inte allt. Om jag blir godkänd så är det mest att jag har haft tur med frågorna. Inte att jag egentligen har presterat speciellt bra.

(Visserligen tycker jag att det var en enorm prestation av mig att ta mig igenom histologidelen trots ångesten och värdelöskänslan men det är ett annat kapitel)

Frågar man hur det GICK så är svaret samma för båda tentorna. Det gick bra. Godkänd. Jag betyder inget mer än mitt resultat.

Frågan man hur det KÄNDES så är det helt olika svar. Ena delen kände jag verkligen att jag visste vad jag pratade om. Jag har kunskaper i ämnet som jag kommer att använda i mitt framtida yrkesliv och som kommer hjälpa mig att rädda liv. Den andra delen kändes inte så bra. Jag ska gå hem och läsa på mer för även om jag blev godkänd så var det med ett nödrop och det kommer att slå tillbaka på mig någon annan gång.

 

Förstår ni skillnaden?

 

Jag har diskuterat det här med ett antal personer (fler än två så ingen behöver känna sig utpekad) och alla brukar först ta väldigt illa vid sig och mena att de absolut inte vill förolämpa mig och att jag får ta och skärpa mig och inse att de bara menar väl. Det är egentligen mitt fel att jag blir ledsen eftersom jag MISSFÖRSTÅR. Minst tre personer reagerade så mot mig igår. De flesta brukar sedan inse vad jag menar. Jag, och säkert alla andra, blir jätteglad när någon vill veta hur det går för mig. Men jag är inte speciellt intresserad över att bli bedömd enbart efter mitt resultat. Enbart. Som om ett IG skulle betyda döden. Som om en omtenta är döden. Det är det inte. En omtenta ska mer ses som fördjupade studier, inte som ett totalt misslyckande.

Det tog mig flera år att inse detta och jag blir fortfarande ledsen varje gång någon hintar om att jag skulle vara misslyckad som person om jag får ett dåligt resultat. Till exempel när någon säger ”Åh nej tror du att du måste göra om tentan, stackars dig”. Jag VET att det bara är välmening. Vet. Självklart förstår jag det och kan i viss mån uppskatta omtanken men jag blir faktiskt jätteledsen samtidigt. Dessutom händer detta väldigt ofta. Inte bara mot mig. Jag har såklart pratat med vänner om detta och alla vittnar om samma sak. Personer utanför studievärlden verkar tro att en omtenta är något giftigt. Något som innebär att en inte är värdig sin kommande yrkestitel. När det i själva verket oftast handlar om huruvida en har haft tur men frågorna och pluggat på de rätta sakerna eller inte.

 

Jag hoppas att jag kan hjälpa någon med detta. Det måste ju finnas andra som har upplevt samma sak? Som sagt, jag frågar själv aldrig någon som precis gått ut ur tentasalen hur tentan gick. Knappt när resultaten väl kommer heller. En del saker tycker jag att man själv ska få bestämma om man vill berätta. 

 

 

Jag sitter i min och pojkvännens nya lägenhet. Jag är ensam. Pojkvännen är iväg och kommer inte hem förrän sent ikväll, efter att jag har gått och lagt mig. I morse åkte han innan jag gick upp. Vilket samboliv.  

Här är kaos. Grejer överallt. Grejer i lådor. Inget framme. Alla grejer som gör mitt hem till mitt är nerpackade. Nu känns det bara tomt och kalt. Dessutom ganska kallt upptäcker jag när jag sticker ner fötterna mot golvet. Vilken tur att jag köpte rejäla raggsockor på Stockholm Horse show. Som tydligen egentligen heter Sweden International Horse Show. Visst har jag inte berättat om när vi var där?

 

Jag och pojkvännen var där förra lördagen, mitt i flyttstöket. Ibland är det skönt att komma bort ett tag och göra något annat. Hästshow är ett alldeles utmärkt annat. Jag tyckte i alla fall att det var superkul. Höga hinder, fina hästar, mycket skratt.

Vi såg två hoppklasser (som pojkvännen i ärlighetens namn nog inte tyckte var så jättekul) och massa show. Det var en show som var med hästar och motocross-motorcyklar tillsammas. Mycket bra timing när pojkvännen var med på hästfest för första gången tycker jag. Vi såg även poddkampen, en tävling mellan två mediaprofiler som just lärt sig rida. Vi skrattade så vi nästan kiknade. 

 

 

 

Garde Républicaine. Lägg märke till ryttarnas hårtofsar.

Bildkälla: www.swedenhorseshow.se

 

Det som slog mig mest, och som alltid slår mig mest, är hur fantastiska djur hästar är. Vi såg alla typer. Pegasus, miniatyrhästar, stora pampiga kallblod. Tänk vad många olika hästraser det finns. (Nåja, Pegasus är väl inte en officiell ras direkt men ändå något alldeles särskilt) Och tänk vad de ställer upp för sina människor. De litar verkligen på oss. Hur skulle de annars kunna gå in på en arena med massa ljus och fyrverkerier och applåderande publik? Hästens naturliga instinkt borde vara att vända om och springa därifrån så fort som möjligt. Men de går in. Och inte nog med det. De visar sig från sin bästa sida. De presterar. Är de inte fantastiska?

 

Detta ändras direkt när jag kommer till stallet och möts av den här underbara hästen. Blicken som säger "Hej, vad roligt att du är här. Jag har saknat dig." Den där blicken som inte ifrågasätter eller skuldbelägger. Blicken som alltid får mig att glömma stress och press. 

Tänk alla människor som inte har djur. Som aldrig får uppleva den där kärleken som aldrig kräver något tillbaka för att existera. Jag tycker synd om dem. 

I dagarna har vi haft föreläsningar både om antibiotiskaresistenta bakterier och om biologiska vapen. Det är inte utan att jag känner mig lite rädd.

 

Lite korta fakta:

·         Att en bakterie är antibiotikaresistent innebär att den inte hämmas eller dödas av antibiotika, ex penicillin.

·         Antibiotikaresistenta bakterier är inte nödvändigtvis motståndskraftiga mot alla typer av antibiotika. För att en bakterie ska räknas som multiresistent ska den vara resistent mot minst tre olika antibiotikaklasser. Det finns åtta.

·         Antibiotikaresistens hos bakterier anses vara ett av de absolut största hoten mot folkhälsan.

·         Man har hittills inte lyckats tillverka ett enda slags antibiotika utan att någon typ av bakterie är resistent mot den. Det finns alltså idag inget antibiotika som kan döda alla typer av bakterier.

·         Bakterier kan vara resistenta mot ett eller flera slags antibiotika av naturen men de flesta utvecklar resistensen efter hand genom att plocka upp resistensgenen och integrera den i sitt DNA.

·         När man smittas av en bakterie är den antingen resistent eller inte. Den utvecklar alltså inte resistens inne i kroppen. (Det KAN hända men det är väldigt ovanligt.) En resistent bakterie ger inte heller allvarligare symptom än dess ”vanliga icke-resistenta släkting” – den är bara svårare att behandla.  

·         Resistens sprids istället genom något som kan liknas vid en smitta hos bakterier.

·         Det är en myt att bakterier utvecklar resistens om man inte fullföljer sin antibiotikakur eller om man desinficerar händerna ofta.

·         Antibiotika får egentligen bara användas på djur om det ”föreligger en bakteriell infektion som sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling och djurets välbefinnande därmed äventyras”. Detta slarvas en del med. Ofta får djur (och människor) antibiotika lite för säkerhetens skull, även om man hela tiden blir mer och mer noga med detta.

·         Vårt bästa försvar mot bakterier, resistenta och icke-resistenta, är god hygien. Tvätta därför händerna noga! 30 sekunder pratade vår föreläsare om.

 

Lite om biologiska vapen också:

Det finns alltså tankar om att bakterier eller virus skulle kunna användas som vapen ex i terrorism eller i krig. Detta är inga nya idéer. Bakterien som ger mjältbrand har exempelvis använts som vapen både i första och andra världskriget såväl som kring 11/9 i USA. Just mjältbrand är obehaglig eftersom en typ av sjukdomen (den man får om man andas in sporer) ger i princip 100 % dödlighet om den inte behandlas och hela 75 % dödlighet om den behandlas. 75 %! I vanliga fall pratar vi om 20 % som hög dödlighet. 75 % är enormt hög.

Jag visste faktiskt inte att detta var en så stor grej. Lite naivt kanske men jag hade faktiskt ingen aning om att det är många länder som har B-vapenanläggningar. Jag trodde att det hörde till Kalla Kriget, typ.

Många länder har tillsammans kommit fram till ett sätt att jobba mot att detta ska hända igen men en hel bunt länder har inte skrivit på detta. Det läskiga är att många av de länder som inte har skrivit på är väldigt oroliga länder.

 

Många av bakterierna som klassas som potentiellt farliga ger zoonoser, alltså sprids från djur till människor. Det är därför vi som ska bli veterinärer lär oss om det här. Det kommer nämligen troligtvis bli vi som upptäcker utbrotten.

 

Jag tycker att det här med biologiska vapen känns väldigt läskigt. Krig är alltid skrämmande men om jag skjuter någon så kommer jag att välja ut en person, sikta, skjuta. Sprider jag ut mjältbrandssporer kan jag inte välja. Alla som råkar komma i närheten blir smittade.

Jag frågade föreläsaren om han ansåg att Sveriges försvar mot en biologisk attack är tillräckligt idag. Han svarade väldigt svävande. Jag har aldrig varit speciellt starkt för militär och sådant, tvärtom ganska negativt inställd, men jag kanske får tänka om. Vissa delar av Europa är trots allt ganska oroliga just nu och tanken att ”det drabbar inte mig” känns alldeles för naiv i dagens samhälle. 

Jag tittade på VM-finalen i hästhoppning igår. Väldigt spännande! VM-finalen är den enda tävling där de fyra bästa, the final four, byter hästar med varandra. Hur coolt som helst. Hästarna får alltså hoppa samma runda fyra gånger, med fyra olika ryttare. Detta efter att ha gått tuffa rundor med den ordinarie ryttaren under flera dagar innan. De är säkerligen jättetrötta och möra i alla muskler och borde verkligen inte vilja hoppa massor av höga hinder med ryttare de inte ens känner. Men de gör det ändå. De bara gör det. Är det inte otroligt? 

Hästar är verkligen helt fantastiska djur. Makalösa och underbara. Tänk bara att ett flyktdjur som hästen väljer att lita på ryttaren som faktiskt är ett rovdjur. Det går helt emot deras natur men de gör det ändå. 

Att hästen som väger 600 kilo visserligen skulle kunna döda sin ryttare gör inte saken mindre fantastisk, snarare mer. 

Samspelet mellan häst och ryttare måste vara unikt i sitt slag. De gör allt för oss och vi gör allt för dem. Vilka andra relationer ser ut så - ens inom samma art? 

I tvåan tar klassen sig ett klassnamn. I början av skolåret kommer vi kallas senioramöbor men i oktober tillkännager vi vårt namn. Nu ska vi bara rösta fram ett namn. Sedan en logga och en jackmodell så att vi kan få våra klassjackor. Det där med att hundra personer ska komma överens om ett alternativ känns väl sisådär totalt omöjligt men om alla tidigare klasser har lyckats så ska vi nog också göra det!

Till något helt annat: idag satt jag i ett väntrum och slöbläddrade i en sån där hälsotidning för kvinnor. "Må bra" hette den. I vanliga fall läser jag aldrig den typen av tidningar. Den hör var dock ganska trevlig tänkte jag. Men så ser jag något av det mest puckade jag någonsin läst. Det är en lista med tips på hur man förbränner mer kalorier/ fett/ annat odefinierat oönskat utan att träna. (Bara det är i sig något konstigt.) 

Ett tips var följande: man förbränner mer när man fryser. När du känner dig frusen ska du därför inte ta på dig en extra tröja utan håll ut och bränn bort det oönskade fettet. 

Min reaktion: WTF?! Ska man behöva gå runt och frysa för att bränna typ två kalorier mer i timmen? Vart är världen påväg? När blev fettmängd så mycket viktigare än hälsa att man (kvinna) ska frysa ner sig för att bli smal? Hette inte tidningen "må bra"? Jag vet inte hur det är med er andra men jag mår långt ifrån bra när jag sitter och fryser. Jag kan inte koncentrera mig, jag blir otrevlig, jag skakar. För vad? För att få lite mindre lår, lite smalare midja? Är det verkligen värt det? 

Jag har kollat på djurakuten på TV3 play. Jag förundras över hur mycket folk är villiga att göra för sina husdjur. En del ger djuren medicin flera gånger om dagen under lång tid. En del åker in och vattentränar hunden en gång i veckan. En del sätter sin hund eller katt på hårdbantning och lyckas. En del måste ha sin häst på boxvila under lång tid och hittar då på sätt att mentalt aktivera den när inte ridningen kan göra det. Det är fodertillskott, speciell bil, annat boende osv. Anpassningsnivån är hög, man anpassar ett enkelt sitt liv efter djuret. Djurägare har helt enkelt en otrolig kärlek till sina djur och är beredda att göra i princip vad som helst för dem. 

I ett avsnitt får man träffa en man och hans treåriga schäferhane som har problem med korsband i bakbenen. Eftersom hunden har haft svårt att gå upp för trapporna har mannen sovit på en madrass nere i hallen med hunden, så att den inte ska behöva sova ensam. När hunden är inne på operation är mannen så orolig att han nästan gråter. Han berättar att han tidigare har räddat hunden ur en isvak, med risk för eget liv. Hundens operation går bra och man får se hur mannen och hinder leker hemma på ängen som vanligt. Mannen berättar om rädslan i att nästan förlora sin bästa vän och om lättnaden när det hela fick ett lyckligt slut. Han berättar om glädjen i att hunden blir lika gång varje gång han kommer hem, om han så bara varit i affären och handlat. Jag blir så rörd att jag får tårar i ögonen. Är det inte fantastiskt vilken kärlek det finns mellan djur och ägare? 

Den stora frågan tycker jag är: hur många är villiga att lägga ner samma engagemang och energi (för att inte tala om pengar!) på sig själv? Hur många fuskar inte med sin egen rehabilitering och kommer till sjukgymnasten bara för att erkänna att man inte gjort hemläxan? Hur många äter inte skräpmat samtidigt som djuren får noga näringsanalyserad mat i precis lagom mängd? Hur många fortsätter inte gå i de där obekväma skorna, använda samma gamla dammsugare trots att man får ont i knäna av den eller snåla vid inköp av mat eller utrustning?

Nej, min uppfattning är att människor är mycket mer benägna att hjälpa sina djur än att hjälpa sig själv. Jag är övertygad om att det är för att djur anses mer rena och oskyldiga. De är alltid glada och snälla, det finns inget ont i dem. Därför gör det mer ont i oss när djur blir sjuka än när människor blir sjuka. Djur är så odelat goda och förtjänar inte att må dåligt. Vi vill att de ska vara glada och springa hoppeskutta. Men människor är det inte lika noga. Många har nog tänkt att en rökare som får lungcancer får skylla sig själv. Man tänker sällan att en katt som blir överkörd får skylla sig själv, även om den sprang ut precis framför bilen. Vi tänker nog att djur helt enkelt inte har baktankar på samma sätt som människor. Dessutom är de så hjälplösa när de blir skadade eller sjuka. De kan inte hjälpa sig själva och därför blöder våra hjärtan. Det är en av anledningarna till att jag vill bli veterinär. 

Häromdagen var vi med klassen på ett jätteintressant studiebesök som vår fantastiska kår hade ordnat. Vi var på en stor gård med produktionsdjur. Det är SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som äger gården och djuren används både i forskningssyfte och i produktionssyfte. Där finns mjölkkor och slaktsvin och fjäderfä om det är ett forskningsprojekt om just fjäderfä som pågår.

Vi fick inte gå in i stallarna (smittskyddsrelaterade anledningar) men vi fick kolla genom stora fönster. Vi fick framförallt kolla på mjölkkorna och hela produktionen kring dem. Det är ju som så att en mjölkko måste kalva för att börja producera mjölk, därför finns det även kalvar på gården. Jag tycker det är väldigt hemskt att kalvarna tas ifrån sin mamma bara efter några timmar, vilket är standard. Någonstans förstår jag varför man gör så men mitt hjärta gråter ändå när jag ser små kalvar som äter foder ur fodermaskiner istället för att dia från sin mamma.

Jag tycker också att det känns inhumant att ha grisar som aldrig får känna solstrålar mot ryggen eller vinden mot trynet, bara för att de ska utsättas för så lite smittor som möjligt och därför växa snabbare och kosta mindre pengar.

 

Jag vet inte riktigt hur jag som konsument ska ställa mig till detta. Jag vill å ena sidan gynna svenska företagare eftersom jag vet att djuren har det betydligt bättre här än i andra länder. Å andra sidan tycker jag inte att de har det speciellt bra här heller. Vad tycker ni?

 

Studiebesöket var i alla fall väldigt bra. Vi fick massvis med välgrundad information och för oss som inte har så stor erfarenhet av lantbrukets djur är det nyttigt att få se hur det faktiskt går till på en mjölkgård eller grisgård.

 

I anslutning till SLUs gård finns också ett slakteri. Vi fick inte kolla hur det gick till där men vi fick kolla på en del filmer på hur slakten egentligen går till. Veterinärer han nämligen stort ansvar i samband med slakt och många veterinärer jobbar på slakterier. Alla slakterier har veterinärer som kontrollerar djuren före och efter slakt. Därför är det väldigt viktigt att vi studenter lär oss om slakt och vi kommer senare även ha hela kurser kring produktion och livsmedel.

Slakterier är kanske inte det första man tänker på när man tänker att man ska bli veterinär, men det är faktiskt inte bara små söta hundar och hästar. (Trots att många tror det när jag berättar att jag ska bli veterinär. Ofta när jag säger att jag för tillfället är mest inne på att jobba med antingen häst eller smådjur ser de frågande ut och frågar vad man annars skulle jobba med.)

Slaktfilmerna var inte speciellt kul att se. Jag blev mer påverkad än jag hade väntat mig. Jag tänker inte berätta några detaljer men jag var tvungen att titta bort när det handlade om hästar.

Om någon är sugen på att kolla på filmerna eller läsa mer om det så kolla in den här länken: http://disa.slu.se/

 

Jag antar att det där med slakt är en sådan sak som man måste förhålla sig till som veterinär och veterinärstudent. Jag har ganska mycket att jobba på där. Jag tycker att det är ganska jobbigt att tänka på. Ändå äter jag kött. Bara svenskt, men ändå. Jag är alltså ganska genomsnittlig när det kommer till synen på kött tror jag.