Eftersom jag i förra inlägget berättade om vår fantastiska kaninföreläsning känner jag att jag vill dela med mig lite av det vi lärde oss under just den föreläsningen. Kaniner är trots allt väldigt vanliga husdjur och det kan vara kul att veta lite om dem. (Observera att det jag skriver som vanligt är väldigt förenklat och att det finns mycket mer att veta om kaniner.)

Det första vår föreläsare sa var att kaniner är som små hästar. Ha detta i åtanke när ni läser. Jag tycker att det stämmer ganska bra.  

Kaniner är inte gnagare, vilket jag länge trott, utan lagomorfa d.v.s. hardjur. En viktig skillnad är att hardjur har två små tänder på insidan av framtänderna i ovankäken. De har alltså sex framtänder, två där nere och fyra där uppe. Vill en läsa mer om skillnader finns det ganska bra info på wikipedia.

Kaniner är grovtarmsjäsare, precis som hästar. De har en jättestor blandtarm som utgör 60% av hela magtarmkanalen och som är väldigt viktig för kaninens näringsupptag. I blindtarmen, eller ceacum som det heter på latin, fermenteras en del av födan bakteriellt. Den bryts alltså ner där av bakterier. Det som fermenteras i ceacum bildar egna små bajsbollar som kaninen bajsar ut och sedan äter upp för att kunna bryta ner det en gång till och på så sätt få i sig den näring som inte gick att tillgodogöra sig första gången. Den mat som inte hamnar i ceacum blir till vanliga bajsbollar. Blindtarmsplupparna är klibbigare än det vanliga bajset och ofta äter friska kaniner upp det så snabbt att ägaren aldrig hinner se dem. Om kaninen av någon anledning mår dåligt och inte äter upp dem lika fort tror ofta ägaren att kaninen har diarré men det har den alltså inte. Däremot kan det vara något annat fel på kaninen eftersom den inte äter som den ska.

Tarmmotoriken styrs till viss del av hur mycket fiber födan innehåller. Om det är mycket fibrer blir det mer tarmmotorik. Om kaninen får för lite grovfoder, d.v.s. hö, kommer tarmmotoriken sakta ner och detta är väldigt dåligt för kaninen. Faktum är att tarmproblem är en av de vanligaste orsakerna att kaniner kommer till veterinären. (Precis som för hästar alltså.) Det är tydligen inte helt ovanligt att kaninens tarmar stannar av eller blir gasfyllda. Detta är såklart väldigt smärtsamt för kaninen och kan också leda till döden. Tarmproblemen kan exempelvis bero på att den får för lite hö eller att den går för snabbt från hö till gräs på våren.

Tarmproblemen påverkas även av exempelvis stress. Kaniner är stresskänsliga djur och det är viktigt att hantera dem lugnt. Hos veterinären är de såklart oftast jättestressade och detta är inte bra för kaninen. Andningsfrekvensen ligger normalt på 30-60 andetag per minut men en stressad kanin kan ha 200 andetag per minut.

En annan vanlig orsak till veterinärbesök för kaniner är tandproblem. Kaniners framtänder växer 2-2,4 mm i veckan! Om de inte slits rätt kan detta alltså snabbt leda till stora problem. Det kan bli så illa att de börjar växa neråt, alltså den delen av tanden som sitter i käken börjar komma ner genom hakan.  

För att tänderna ska slitas är det viktigt att kaninen får tillräckligt med hö och gärna grenar också. 80-90% av kaninens föda ska utgöras av hö. Detta är alltså viktigt både för tarmens och för tändernas hälsa.

För att åtgärda felslitna tänder kan veterinären behöva slipa tänderna eller till och med dra ut dem. Tydligen klarar kaniner sig utmärkt utan framtänder, bara de får höet klippt i små bitar. Det hade jag ingen aning om.

Jag skulle kunna skriva jättemycket till om detta men jag vill inte tråka ut er så jag nöjer mig med detta. Nu vet ni i alla fall varför kaniner äter sitt eget bajs och att några av de vanligaste orsakerna till att kaniner kommer till veterinären är att de har problem med antingen mage eller tänder. 

När jag läser gamla tentor är det ett ämne som återkommer: paracetamolförgiftning.

Paracetamol är det aktiva ämnet i en del smärtstillande läkemedel, bland annat Alvedon. Paracetamol har fram tills alldeles nyligen fått säljas i matvarubutiker och liknande men eftersom det relativt lätt leder till förgiftning har det tagits bort och ska nu endast få säljas på apotek.

Anledningen till att frågan kommer på en tenta för veterinärer är att katten reagerar annorlunda på paracetamol än vad människor och andra djur gör. Paracetamol är nämligen direkt toxiskt för dem och en enda tablett kan faktiskt vara dödlig.

Tydligen är det en hel del kattägare som inte vet detta och som försöker behandla katten hemma med människopreparat istället för att åka till veterinären. Detta gör alltså att katten blir mycket sjukare. 

Varför är det då såhär?

När kroppen får i sig ett läkemedel kan det oftast inte utsöndras direkt, i den kemiska form det har när det tas upp. Läkemedlet måste metaboliseras, brytas ner så att det blir vattenlösligt och kan utsöndras ex med urin. Läkemedel är ofta fettlösliga i sin originalform eftersom det då lättare tas upp av cellerna.

Metabolismen har två faser. Dessa faser heter fas 1 och fas 2 men kan ske lite parallellt.

I fas 1 är det en grupp enzymer som heter Cytokrom P450, kallas CYP, som jobbar. Deras jobb är att fästa en funktionell grupp till läkemedlet. Målet med detta är att läkemedelsmetaboliten som bildas när den funktionella gruppen sätts på lättare ska kunna ta sig igenom fas 2.

I fas 2 sätts en endogen grupp istället på. Endogen innebär att den är kroppsegen. Detta kallas konjugering. Efter konjugeringen blir läkemedelsmetaboliten vattenlöslig och kan utsöndras ur kroppen. (En del läkemedel går direkt till fas 2, utan att passera fas 1). Exempel på grupper som kopplas på är glukaron och sulfat. En speciell grupp är glutation. Glutation används nämligen för att kopplas till speciellt farliga molekyler och detoxifiera dem. Jag har försökt rita upp detta i bilden nedan. 

Hur hänger detta ihop med katten då?

Jo, katter saknar det enzym som konjugerar läkemedlet med glukaron, och de har väldigt lite sulfat i kroppen. Detta gör att det bara är fas 1-vägen kvar. När paracetamol genomgår fas 1 bildas en reaktiv metabolit, alltså en toxisk form av läkemedlet. Nu behövs glutation för att detoxifiera metaboliten! Tyvärr behövs sulfat i bildningen av glutation och katter hade ju väldigt lite sulfat. Det finns alltså inte tillräckligt med glutation för att detoxifiera paracetamol.

Varken glukaronvägen, sulfatvägen eller glutationvägen kommer alltså fungera. Det finns inget sätt att metabolisera paracetamolmolekylerna så att de kan utsöndras.

Paracetamolmetaboliten kommer därför åka omkring i kroppen och ge skadliga effekter utan att något kan stoppa den. Bland annat kommer det oxidera de röda blodkropparna så att de inte kan bära runt syre i kroppen. Katten får syrebrist!

Några ord om botemedel. Det går att ge ett ämne som heter acetylcystein till katten. Acetylcystein omvandlas till cystein inne i cellerna. Cystein blir till glutation. På så sätt kan metaboliterna detoxifieras trots att katten inte har tillräckligt med sulfat.  

Men för människor då? Då är det väl inte farligt? Det är ju trots allt godkänt, då måste det ju vara säkert. Eller?

Människor kan bli förgiftade av paracetamol redan vid den rekommenderade dosen. Detta kan bero på en rad olika saker. Det finns individuella skillnader mellan alla. Exempelvis kan en person ha en genetisk defekt som gör att hen inte har så mycket glutation, eller så finns det för lite av något enzym. Då kan det bli lite samma effekt som hos katten.

En person som har en levernedsättning kommer också få en annan metabolism. (Metabolismen sker framförallt i levern).

En kan också ha en benägenhet att välja den ena fasen framför den andra. Detta kan vara medfött eller inducerat. Exempelvis kommer CYP-vägen induceras hos alkoholister, även om hen har tillräckligt av de enzymer som krävs i fas 2.

Det går alltså att bli förgiftad redan vid låga doser av paracetamol. Det blir såklart ännu värre vid en överdos. Överdosera aldrig! Det är inte så att gränserna är satta för att även de med leverskador ska kunna äta läkemedlet. Doseringsanvisningarna är tänkta till helt vanliga människor som inte har någon allvarlig nedsättning. (Ja, alltså, det är klart att läkemedel mot sjukdomar är tänkta att tas av sjuka människor men det iakttas försiktighet kring läkemedel till människor med ex lever- eller njurskador. De kan inte äta vilket läkemedel som helst. Alvedon däremot är ju ett vanligt smärtstillande som du kan ta ex vid huvudvärk. Du är alltså relativt frisk när du tar läkemedlet. Hänger ni med på vad jag menar?)

Mina föreläsare hävdar att om paracetamol hade uppfunnits idag så hade det aldrig blivit godkänt eftersom det har så många biverkningar. Dessutom vet vi inte riktigt hur det fungerar. Slutsats: använd med måtta. Och absolut inget alls till katten!

Under kursen läser vi om en hel del olika slags läkemedel. Ett av de viktigare områdena är antibiotika. Varför tycker jag att detta är ett av de viktigare? Jo, det är för att bakterierna envisas med att utveckla resistens mot antibiotika och på så sätt ta bort effekten. Jag tror att jag skrev lite om resistens förra året när jag läste om bakterier, men det är så viktigt att jag gott kan skriva om det två gånger.

Vem är det som blir resistent?

Ofta hör vi att grisar är restistenta eller att en viss sjukdom är resistent. Det stämmer inte. Det är bakterierna som blir resistenta mot antibiotikan. Oftast blir de bara resistenta mot en typ av antibiotika, ibland mot flera. De bakterier som kallas för multiresistenta är resistenta mot ett flertal antibiotikasorter och är därför svåra att behandla med medicin. Istället får en lita till kroppens egna immunförsvar.

Vad innebär resistens?

Olika antibiotika har olika verkningsmekanism. De kan mixtra med olika biokemiska reaktioner så att bakterierna inte kan bygga nya celler eller inte kan tillverka näring och då dör de. De kan till exempel hämma ett steg i bildningen av cellväggen. Däggdjurceller har ingen cellvägg men det har bakterieceller. På så sätt är läkemedlet oskadligt för däggdjur men dödligt för bakterien. De kan även hämma steg i bildningen av nya proteiner. Utan proteinbildning kan cellen inte fungera och utan celler dör bakterien.

En bakterie som blir resistent har någon egenskap som hindrar antibiotikan från att verka. Det kan vara att den målstruktur som antibiotikan binder till ändrar form. Antibiotikan kan då inte hitta vart den ska binda och kan då inte utöva någon verkan. Det kan också vara att den börjar bilda enzymer som bryter ner strukturer i antibiotikamolekylen så att den inte kan fungera.

En bakterie som är resistent är inte mer aggressiv än en icke-resistent bakterie av samma art, skillnaden är bara att den inte går att döda med antibiotika. För kroppens egna försvar är det alltså ingen direkt skillnad.

Hur uppstår resistens?

Vi hör ofta att antibiotikaanvändning ger upphov till resistenta bakterier. Det är bara halva sanningen. Mutationen i bakterien som ger upphov till resistens uppkommer av sig själv, helt naturligt. Problemet när vi använder antibiotika är att vi slår ut alla andra bakterier. I vanliga fall är det balans mellan alla olika sorters bakterier i kroppen, de håller tillbaka varandra så att ingen sort börjar växa helt okontrollerat och tar över. Men nu slog vi ju ut alla utom den resistenta. Den får därför fritt fram och förökar sig massor. Plötsligt har vi överväxt av den resistenta bakterien och ingen normalflora som håller den tillbaka. Jag har försökt visa i bilden nedan. 

Hur vanligt är det med resistens och vad kan vi göra för att förhindra vidare resistensutveckling?

Hur vanligt det är skiljer sig en del mellan olika antibiotikapreparat. En del preparat är många bakterier resistenta mot, andra är det ännu inte speciellt mycket resistens mot. I Sverige har vi ett bra resistensläge jämfört med många andra länder. En föreläsare berättade att en del länder i EU har slutat försöka isolera de patienter som bär på multiresistenta bakterier och istället isolerar de som inte gör det, eftersom de är färre. I Sverige är det absolut inte så.

Arbetet för att motverka resistens går i princip ut på att använda så lite antibiotika som möjligt. Om kroppens egna försvar kan döda av bakterierna är det såklart onödigt att ge antibiotika. Det gäller också att ge antibiotika med så smalt spektrum som möjligt när en väl måste ge. En substans som slår ut både grampositiva och gramnegativa är onödigt om vi vet att infektionen har orsakats av en grampositiv bakterie. De antibiotika som har brett spektrum ska egentligen bara användas om det inte finns några andra alternativ. Anledningen är det jag försökte förklara ovan, ju fler andra bakterier som slås ut, desto större plats får de resistenta att växa till.

Det är också viktigt att inte ge för liten dos när en väl ger. Slå till snabbt och brutalt, sa vår föreläsare. Ska bakterierna dö så ska de dö. När de är döda ska sedan inte mer antibiotika ges.

Detta var bara lite kort och sammanfattat om antibiotikaresistens. Jag skulle kunna skriva typ tio sidor till, så stort och viktigt ämne tycker jag att det är. Hoppas det klarnade lite för några i alla fall. Och visst börjar ordet resistens se väldigt konstigt ut nu?

Idag har jag fått beräkna doser av antibiotika och smärtstillande och injicera både subkutant (under huden) och intravenöst (i blodet) på flera olika djur. Jag kände mig som en riktig veterinär. Förutom en liten detalj. Det var gosedjur. Vilket var tur eftersom djuren annars hade fått sin dos gånger ungefär femtio eftersom det var ganska många studenter som stack dem.

Också ganska tur för goseråttan som annars hade fått helt fel dos av mig. Jag räknade nämligen lite fel och han fick bara en tiondel av vad han borde ha fått. Oops..

Lite löjligt att öva på gosedjur kanske? Vi tyckte i alla fall att det var jätteroligt. Det gör det hela lite verkligare. Att sitta och räkna igenom massa räkneexempel på medicinspädningar är väl jättebra och så men det är först när en får göra det på riktigt som det verkligen sätter sig. Idag fick vi faktiskt göra egna spädningar och spruta in i ett djur. Att spädningen bestod av vatten utspätt i mer vatten och att djuren mest består av polyester är mindre viktigt.

Nu har jag snart gått halva utbildningen. Hittills har de enda levande djuren i undervisningen varit getterna i ettan. Kanske går det också att räkna med lantbruksdjuren som vi fick titta på under våra studiebesök och parasiterna som vi fick se i mikroskop. Annars har det bara varit döda djur eller djurdelar. Att övningsspruta gosedjur är helt klart en steg närmre levande djur. Tänk att nästa år vid den här tiden kommer jag säkert vara helt van vid att både lägga permanentkanyler och rektalisera både kor och hästar. (Den som inte vet vad rektalisera innebär får googla.) Och om två år kommer jag nästan vara klar! Jag kan knappt vänta. 

När vi har pratat om hur det går till när ett läkemedel tas fram och godkänns så har jag lärt mig att processen innefattar en hel del djurförsök. Kanske ingen direkt nyhet men jag har ändå inte tänkt så mycket på det tidigare.

När det görs försök för humanmedicin är det en nackdel att substraten testas på djur som inte säkert reagerar likadant som en människa kommer att göra. En kanin och en människa är ju faktiskt inte så lika. När det gäller djurmedicin kan substraten testas direkt på det djurslag som de är tänkta att användas på kliniskt.

Det är jätteviktigt att ett läkemedel som kommer ut på marknaden är säkert, d.v.s. att det fungerar och att biverkningarna inte är värre än en kan acceptera. Därför görs bland annat dostester överdostester. Detta innebär att försöksdjuren får olika doser av läkemedlet och så undersöks vilka biverkningar de får. I ett test undersöks vilken som blir den optimala dosen för läkemedlet, d.v.s. vid vilken dos läkemedlet får önskad effekt och som kommer rekommenderas för behandling. Vid ett annat test får försöksdjuren mycket högre dos än den rekommenderade. Här blir biverkningarna såklart fler.

Efter detta kommer fallstudier där det registreras hur djur som har fått behandlingen i fält har reagerat. Ofta reagerar djuren inte likadant om de får ett läkemedel i labbmiljö som i sin hemmamiljö. Försöksdjuren är dessutom oftast friska djur som får sjukdomen framkallad. Djuren i fält är sjuka ”på riktigt”. Detta för att labbdjuren ofta egentligen inte är sjuka utan får sjukdomen inducerad i sin vanligtvis friska kropp. Därför kommer den att reagera annorlunda än djuret i fält som kanske är gammalt och har gått med sjukdomen länge.  

Jag kände min lite naiv som förvånades över att det var så många olika försök involverade i ett enda läkemedel. När jag tänkte efter insåg jag att ja, självklart är det djurförsök med för att ta fram läkemedel.  Så dumt av mig att inte tänka på det. Alla läkemedel jag någonsin har ätit är såklart testade på försöksdjur först. Och många försöksdjur har säkert lidit ganska rejält för min skull.

Jag ställer mig lite dubbel till djurförsöken.

Å ena sidan tycker jag att det är jätteviktigt att vi utvecklar läkemedel för att hjälpa djur och människor som inte mår bra. Det är också jätteviktigt att de läkemedel som tas fram faktiskt är säkra att använda så att patienter som redan är sjuka inte ska behöva må ännu sämre för att läkemedlet inte har avsedd verkan eller jättestarka biverkningar.

Å andra sidan tycker jag att det är fruktansvärt att vi inducerar sjukdom och smärta till friska djur. Vi gör dem sjuka. Vi gör så att de lider. Vi offrar försöksdjuren för att kunna rädda andra djur. Vem är jag att bedöma vilket liv som betyder mest? Vem är jag att leka gud och bestämma att ett djur ska dö för att ett annat ska kunna leva. (En del biverkningar syns först vid obduktion, djuren måste alltså avlivas som en del av testet.)

Någonstans måste vi väga nytta mot risk. Hur stora är riskerna för patienterna om vi inte testar läkemedlen först? Hur stora är riskerna för att försöksdjuren kommer lida? Hur stor är nyttan av läkemedlet? Finns det något behov av det? Skiljer det sig från läkemedel som redan finns på marknaden?

När jag tänker så kan jag komma till slutsatsen att även om försöken är hemska och etiska på många sätt så känns det ändå som att nyttan är stor och därför kan det anses vara okej. Jag kan jämföra med djurförsök för kosmetiska produkter som smink. Där känns nyttan inte speciellt stor och därför känns djurförsök mindre okej rent etiskt.

Detta är en jättesvår fråga som måste diskuteras mycket. Vi måste vrida och vända på den och fundera över vilka alternativ som finns. Måste vi testa hudprodukter på djur eller kan vi testa på syntetisk låtsas-hud? Kan vi undersöka ett läkemedels påverkan på njurarna på artificiella njurar eller måste vi testa det på ett levande djur? Jag ser framför mig en framtid där djurförsök kanske inte ens är nödvändiga. Där vi har utvecklat andra, bättre system för att testa läkemedel. Jag hoppas att den framtiden inte är allt för långt borta. Kanske någon annan tänker likadant och jobbar för fullt med att utveckla tekniken. Eller kanske måste jag själv bestämma mig för att jobba med försöksdjur för att kunna göra en skillnad.

Kommer ni ihåg för ett tag sedan att jag berättade att vi skulle ha föreläsning om fiskar som produktionsdjur? Jag var lite lätt förvirrad och undrade vad veterinärens roll i det hela skulle vara. Och hur fiskproduktionen egentligen går till. När jag gick på mellanstadiet gjorde vi en klassutflykt till en laxodling. Massa stor fiskar som simmade omkring i pooler är allt jag kommer ihåg. Därför var faktiskt fiskföreläsningen riktigt intressant. Här kommer några saker som jag lärde mig:

Fiskar lagrar protein i kroppen på samma sätt som vi lagrar fett. Detta beror på att protein har samma densitet som vatten. Hade de lagrat fett hade de hela tiden fått kämpa för att hålla sig nere under ytan. Nu har de samma vikt som vattnet och detta sparar massa energi.

Odlad fisk kan ibland lagra fett eftersom de får mycket mer mat än vilda. Det är detta fett som finns i oljekapslar.

Fiskar är överlag väldigt mycket bättre på att spara energi än vad vi är. De är växelvarma vilket innebär att de inte lägger energi på att värma upp sin egen kropp. Om man tänker på fiskar som kött så är energikostnaden per kilo väldigt låg.

Många fiskodlingar, framförallt i Norge, ligger ute i redan befintligt vatten. Fiskarna bor då i ett slags nät som hägnar in dem. Vatten utifrån flödar alltså in och ut av sig självt. Detta innebär en stor smittorisk. Om det finns någon smitta i det omgivande vattnet kommer fiskarna bli sjuka och om fiskarna är sjuka kommer vattnet omkring bli smittförande. Ligger det en annan fiskodling en bit bort kommer den också bli smittad. Här kommer veterinären in.

Fiskar vaccineras mot farliga sjukdomar på samma sätt som husdjur, d.v.s. med spruta.

Fiskar har inga ögonlock och är därför mycket känsliga för skador av exempelvis håvar.

En annan grej som skiljer fiskars ögon från våra är linsen. Människors omgivning är luft och i ögat finns vätska. Detta ger en naturlig brytning av ljuset (ljuset bryts när det går mellan olika medier). Fiskar befinner sig redan i vätska och måste därför ha en rund lins för att ljuset ska brytas så att de kan se ordentligt.

Fiskars fjäll är täckta av ett lager av epidermis, det vi kallar överhud på oss själva. De har ingen läderhud utan bara slem ytterst. Om en tar på en fisk är det därför viktigt att se till att sprida ut slemmet lite över stället där man tog, annars kan den få in massa bakterier där och bli sjuk.

Fiskar tuggar inte sin mat. Den sönderdelas i magsäcken.

Fiskar kan känna smärta. Detta är omdiskuterat men ny forskning visar att de faktiskt kan det.

Fiskar under narkos kräks. Därför måste de svälta innan de sövs, precis som andra husdjur.

Fiskar har ingen benmärg.

Vid slakt bedövas fiskar med koldioxid. Här blev jag lite förvirrad och var tvungen att fråga flera gånger innan jag fattade. Koldioxid är ju en gas? Fiskar andras ju inte gas? Hur blir de bedövade?! Tydligen hamnar koldioxiden inte som bubblor i vattnet utan blandas med vattnet på ett sätt som gör att fiskarna kan andas in det med gälarna. (Jag är fortfarande lite förvirrad över hur detta går till.) 

Det bara snöar och snöar här. Det tycks aldrig ta slut. Jag tycker inte om det. Snö är fint och så men jag tycker inte om när det snöar. Speciellt inte när det blåser samtidigt. Usch och fy. Kylan letar sig in oavsett hur mycket kläder jag har på mig. Det kryper in i alla glipor. Mellan vantar och jacka, i nacken mellan mössa och krage, in under jackan och upp till ländryggen. Snön lägger sig som ett lager på halsduken och smälter av den varma andedräkten. Lägger sig på mössan och trillar ner i ansiktet.

Det har blivit så snöigt att jag allvarligt överväger att stanna hemma från skolan imorgon bara för att jag inte vill sladda runt på vägarna. Det finns roligare saker att göra än att köra fast i en snödriva, helt klart. 

Vi har börjat med respirationesorganens patologi nu. Idag pratade vi lite om reccurent airway obstruktion, en kronisk lungsjukdom hos häst som jag känner vid namnet kvickdrag eller helt enkelt hosthäst.

Eftersom jag själv har haft en hosthäst när jag var yngre spetsade jag öronen. Faktum är att jag har hört många kalla sina hästar för hosthäst. Oportuno har tillexempel lite ”hosthästdrag”, tillexempel reagerar han direkt med hosta om han skulle råka få hö eller halm av undermålig kvalitet. Betyder det att han har kvickdrag? Vad ÄR egentligen kvickdrag? Är hosthäst en riktig diagnos eller något som man bara säger?

Efter dagens föreläsning drar jag slutsatsen att termen hosthäst används väldigt brett. Det är ungefär som att säga att en häst har kolik – det kan innebära en rad olika saker, inte bara tarmvred.

Ponnyn jag hade när jag var yngre blev fick en stenhård diagnos av vår hovslagare. Hon har kvickdrag. Kolla i flanken, där ser du att hon andas. Det ska inte synas. Jag kollade i flanken som mycket riktigt rörde sig i takt med andetagen. Jag var kanske tolv år och hade ingen aning om vad kvickdrag var. Jag vet fortfarande inte om ponnyn faktiskt hade kvickdrag eller om hon ”bara var en vanlig hosthäst”. Vad jag vet är dock att hon fungerade fint som ridponny utan någon direkt behandling och att hon fortfarande är pigg och glad hos sin nuvarande familj trots hög ålder.

Det jag lärde mig idag är att reccurent airway obstruktion (RAO) är en sjukdom med många namn. Den kallades tidigare för chronic obstructive pulmonary disease men har alltså bytt namn nu.

Det är oklart vad som egentligen orsakar RAO. Det som faktiskt är känt är att det är en inflammation men inte någon infektion. Det betyder att det inte är ex en bakterieinfektion som ligger bakom.

En tror att sjukdomen eventuellt kan vara orsakad antingen av att hästen andas in damm och svamppartiklar, av toxiska skador i bronkiolera (de små luftvägarna) eller att den får i sig luftburna viruspartiklar. En tror att något av detta ger en immunologisk eller allergisk reaktion hos hästen. Det kan också tänkas vara en sekundär reaktion till en lunginflammation eller luftvägsobstruktion, alltså att något har täppt till i lungan (jag tror att det är därför man säger att man inte ska sopa i stallet om hästarna står inne).

När en obducerar en häst med RAO syns inte så mycket på lungorna. De ser ganska normala ut, kanske lite svullna. I mikroskopet syns däremot en del saker.  I bronkiolerna, som är de små luftvägarna långt nere i lungan, finns det hos hästar med RAO bägarceller. Detta är celler som producerar slem och de ska inte finnas såhär långt ner i lungan. Längre upp i lungorna finns det bägarceller och cilier. Cilierna är som små hårstrån som rör sig i vågliknande rörelser. Bägarcellerna producerar slem som cilierna flyttar längre upp i lungan. På slemmet fastnar skräp som alltså förs längre upp i lungan för att kunna hostas upp. Det sväljs sedan ner i magen och följer med avföringen ut. På så sätt har kroppen gjort sig av med farliga ämnen. (Ibland kan det såklart spottas ut direkt också.)

Problemet med att det finns bägarceller i bronkiolerna hos hästar med RAO är att det inte finns några cilier där. Slemmet kommer därför att ansamlas långt nere i lungan och gör att det blir trångt i gångarna. Hästen kommer att hosta för att få upp slemmet men det kommer inte hjälpa.

Man ser även ansamlingar av inflammatoriska celler och en ökning av glatt muskulatur. Förändringarna kan göra att lungalveolerna får svårt att få ut luften och spänns ut, detta kallas för emfysem. Alla förändringar tillsammans gör att hästen får svårt att andas och därmed en nedsatt prestationsförmåga och allmänt mående.  Man kan märka att hästen andas väsande. Enligt wikipedia kan man också se en linje under revbenen i samband med utandning, men jag vet inte om det stämmer.

Detta om RAO gick vi igenom under ungefär fem minuter under dagens två timmar långa föreläsning. Och då är det en ganska viktig sjukdom på hästsidan. Ni förstår vilket rasande tempo det är på våra föreläsningar. Det är helt nödvändigt att komma ihåg bakgrundsfakta som vi redan lärt oss, annars är enhelt lost. Det är högt tempo även om en inte behöver sitta och försöka minnas hur det nu var med celltyperna i bronkiolerna. Inte helt sällan går jag ut från föreläsningen och känner mig helt tom i skallen. Kommer knappt ihåg vilket ämne vi pratade om. Först när jag kommer hem och börjar gå igenom det i lugn och ro faller det på plats. Tack och lov har vi ett luftigt schema under den här kursen. Antagligen för att föreläsarna vet att det är högt tempo och att fler är som jag, behöver tid för att få in allt. Flytta det från pappret till korttidsminnet för att sedan lagra det i ett litet fack i långtidsminnet. Jag är väldigt tacksam för att våra utbildningsledare tycker att det är viktigare att vi alla faktiskt lär oss än att rensa ut dem som inte är snabba nog. I slutändan hade det ju varit branschen som förlorade på det. Färre elever med goda kunskaper betyder färre veterinärer med goda kunskaper vilket i sin tur ger sämre vård åt de sjuka djuren. 

Igår insåg jag att jag nu är inne på veterinärprogrammets fjärde termin. Det innebär att jag har klarat av halva den pre-kliniska delen! (År ett till tre är mest teori men sedan kommer det praktiska på kliniken.) Inte illa va? Snart så är jag riktig veterinär.

I måndags började vi med den fruktade kursen speciell patologi, spec pat. Den som studenterna kuggar till höger och vänster och som tvingade 10% de som går i av årskursen över oss att ta sabbatsår. Den kursen. Vi har varit så rädda för den här kursen. Men nu såhär tre dagar in kan jag inte säga att den verkar vara direkt svår. Det är JÄTTEMYCKET att trycka in, visst, men det är inte så att jag inte förstår. Än så länge i alla fall. Det kan ju komma att ändra sig men vi håller tummarna för att det fortsätter på samma sätt.

Den här första veckan är vigd är cirkulationen. Vi har mest pratat om hjärtfel än så länge men kommer även prata en del om kärl. Det är väldigt intressant. Många hjärtfel är dessutom samma hos djur som hos människor. Många fel uppkommer nämligen under fosterutvecklingen och den ser ungefär likadan ut i många avseenden hos människor och andra däggdjur.

En del saker blir man lite bedrövad av dock. Det finns till exempel ett hjärtfel som heter myxomatös hjärtklaffsdegeneration. Det innebär ungefär att det är ett fel på hjärtklaffarna som gör att blodet inte pumpas på rätt sätt genom hjärtat och därmed inte heller på rätt sätt ut i kroppen. Det kan leda till massa jobbiga saker, bland annat kan förmaksväggen spricka. Hjärtat går alltså sönder. Detta är såklart jättefarligt.

Myxomatös hjärtklaffsdegeneration drabbar främst små hundar och rasen chavalier king charles spaniel får den extra ofta. Enligt min lärobok har 50% av alla king charles som är över fyra år sjukdomen. Kommer man upp i tio år är det 100%! Värt att tillägga är att boken är från USA och att det kan förekoma skillnader jämfört med Sverige. Oavsett så är det en alldeles för hög siffra.

I förrigår var jag på etisk diskussionskväll, som jag är på ibland. Den här gången hade vi tema avel. Vi pratade faktiskt en hel del om just chavalier king charles spaniel. Om hur man kan avla fram en ras som har en så bred sjukdomsbild som just den rasen har. De har nämligen fler ärftliga sjukdomar inom rasen, inte bara hjärtfelet jag beskrev. Det finns till och med forskare som vill förbjuda rasen just för att den har så många sjukdomar och att detta gör att de mår dåligt.

Vi pratade även om andra raser, framförallt kortnosade hundar. Mops, fransk bulldog, chihuahua osv. De har ju också massa problem. Svårt att andas, svårt att föda valpar utan kejsarsnitt osv. Vi frågade oss hur man kan välja att köpa en hund av en sådan ras. Beror det bara på okunskap eller bryr man sig mer om att de är söta än om deras hälsa. För visst, de är helt galet söta. Men till vilket pris?

Framförallt pratade vi om uppfödare och domare. Det är ju någonstans ändå dessa som sätter rasstandarden för sin ras och som därmed påverkar exempelvis hur kort nos en mops har. Tydligen är det så (det visste inte jag innan en annan student berättade det på diskussionskvällen) att inom hundutställningar är det lite dumma regler. Om det står att en hundras ska ha kort nos så är det den hunden med kortast nos som vinner. Inte den som har kort nos utan den som har kortast. Detta driver såklart vidare aveln mot mer och mer extrema utseenden. Detta är avgjort inte bra för hundarnas hälsa. Frågan är bara hur man får stopp på det. Vad kan jag som veterinär göra? Kan jag göra något alls? 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det här ämnet men nu är det dags för mig att åka till universitetet för föreläsning. Lägger upp en bild som har cirkulerat en del i sociala medier som jag tycker visar hur aveln blir mer och mer extrem. Lägg märke till hundarna som blir rynkigare och rynkigare. Detta ger risk för hudproblem med bland annat svampinfektioner som kan vara ganska smärtsamma och obehagliga för hunden. Titta också på taxen som har blivit mycket längre vilket innebär större risk för ryggproblem. 

Nu har vi börjat på den nya kursen: allmän patologi. Inte helt självklart vad det innebär. Ungefär ”läran om sjukdomar”, alltså vad som egentligen händer inne i kroppen vid sjukdom. I kursen ingår även att kolla i mikroskop på sjuk vävnad: histopatologi. Förra året hade vi histologi och det var alltså frisk vävnad vi kollade på då. För mig var det ett av de svårare ämnena under första året. Jag fick sitta väldigt mycket med det där mikroskopet på egen hand och försöka trycka in hur de olika vävnaderna skulle se ut. Vi hade ett prov under våren där vi fick tjuga mikroskopglas med vävnader och själva skulle lista ut vilken vävnad det var. Jag pluggade något enormt mycket till det där provet. Satt åtta-tio timmar i skolan flera helgdagar och sådär. Plus efter skolan. Jag hoppas att jag har igen det nu!

Första föreläsningen på nya kursen handlade lite om läkekonstens historia och vad vi människor har trott att sjukdom orsakas av. Idag vet vi att sjukdomar beror på problem eller skador i kroppens egna celler. Ungefär såhär: en cell kan anpassa sig till någon som vill orsaka sjukdom (ex ett virus) till en viss grad. När cellen inte längre kan anpassa sig skadas den eller dör. Många celler som skadas eller dör i ett visst organ ger uttryck som sjukdom i det organet.

Förr ansåg man att sjukdom var något som kom utifrån. Ett gammalt uttryck för smittämne är maisma och det betyder enligt vår föreläsare ungefär onda andar. Jag tycker faktiskt inte att den här tanken är helt ologisk. Det är ju faktiskt inte sällan som något som kommer in i kroppen utifrån som skapar sjukdomen, även om det är indirekt. Jag tänker på virus, parasiter, bakterier osv.

Vi fick berättat för oss lite om hur man behandlade sjukdom förr. En del exempel tycker vi idag är lite lustiga.

Kavallerihästar som var halta behandlades med jättestarka magneter då man ansåg att det var fel i hästens egna magnetiska kraftfält.

Människor med ryggskott fick hänga i armarna och sträcka ut ryggen. Eller som vår föreläsare uttryckte det: stackarna fick hänga i flera timmar tills de inte kände av sitt ryggont längre på grund av sina värkande armar.

Man pysslade även en del med åderlåtning, alltså att tappa ut blod från kroppen. Detta ansåg man hjälpte mot lite allt möjligt. Det finns faktiskt vissa sjukdomar som botas av detta vilket hjälpte till att hålla kvar vid myten om att det är ett bra behandlingssätt. En sjukdom där åderlåtning hjälper är myelom, en typ av blodcancer där omogna plasmaceller förökar sig okontrollerat i benmärgen och tränger undan andra blodbildande celler, vilket kan orsaka blodbrist, infektioner, njurpåverkan, nedbrytning av benvävnad och skelettsmärtor. (Källa: medicinsordbok.se)

En man som under 1800-talet var förespråkare för åderlåtning hette John Snow. Här hajade alla Game of Thrones-fans i klassen till. En karaktär i serien heter Jon Snow. Min favoritkaraktär faktiskt. Inte illa va? 

Det är mycket som händer just nu i Sverige. Budgetar hit och dit. Omval. Diskussioner. Smutskastning. Jag som tyckte att det var så skönt när förra valet äntligen var över och folk slutade försöka övertyga andra om att du har fel och jag har rätt. Jag tycker att det ofta hamnar på sandlådenivå i de här politiska diskussionerna, speciellt när man kollar i sociala medier. Att diskutera och lyssna på varandra är givande. Att köra över varandra och säga till andra vad de bör tycka är inte givande. Respekt gentemot sina medmänniskor, är det någon som har hört talas om det?

Nu är detta ingen politisk blogg men jag vill få sagt att jag tycker att alla borde visa lite mer öppenhet och kärlek mot varandra. Det är ju trots allt snart jul och då ska man vara snäll för annars får man inga julklappar!

I skolan läser vi som sagt immunologi. Idag hade vi föreläsning och transplantationer och varför kroppen försöker stöta bort ett organ som har transplanterats. Jag har väl alltid vetat att kroppen ser nya organ som främmande och att den kan få för sig att stöta bort det. Vad jag inte har fattat tidigare är hur frekvent detta sker. Om jag förstod föreläsaren rätt så är frågan inte OM kroppen ska stöta bort organet utan NÄR. För att minska risken för att detta ska ske ger man massa immunosuppressiva  droger som alltså nästan slår ut immunförsvaret. På så sätt hindrar man det från att attackera det nya organet. Vad jag inte heller visste var ärr man måste äta dessa mediciner hela livet. Immunförsvaret kommer alltså att vara väldigt nedsatt resten av livet och man löper stor risk att få massa andra sjukdomar. Vad som skulle hända om en sådan hr person skulle råka bli infekterad med en antibiotikaresistent bakterie vill jag knappt tänka på. Varken mediciner eller immunförsvar kommer att kunna ta kol på bakterien. Vad finns kvar?

Jag har också lärt mig varför patienter med leukemi behöver benmärgstransplantationer. Det är något som jag också har vetat länge men aldrig riktigt reflekterat över. Det är något som jag bara har hört och sett på TV och sådär.

Det beror på att behandlingen mot leukemi är strålning och kemoterapi. Den här behandlingen gör att patientens egna benmärg helt dör ut. Det är i benmärgen som B-lymfocyterna bildas. B-lymfocyter är en celltyp som ingår i immunförsvaret och som skapar antikroppar. Utan B-lymfocyter, inga antikroppar. Antikroppar sätter sig på främmande ämnen, antigen, i kroppen och oskadliggör eller hjälper andra celler att oskadliggöra antigenen. Mycket enkelt förklarat. En person utan B-lymfocyter är alltså mycket utsatt och blir väldigt sjuk vid en infektion av exempelvis ett virus.

Därför transplanterar man alltså benmärg från en annan person. Det tar dock lång tid innan immuncellerna är uppe i normala nivåer i mottagaren och under hela den här tiden är mottagaren utsatt för infektioner. Dessutom kan kroppen reagera negativt på den nya benmärgen och utveckla ett annat typ av sjukdomstillstånd som också är väldigt farligt. Det hela är alltså väldigt avancerat.

Vi pratade om att det är väldigt viktigt att hitta en matchande donator för att minska risken för bortstötning. En enäggstvilling är det absolut bästa alternativet om man inte kan ta organ från patienten själv (som ex hud vid brännskador). Jag var tvungen att fråga läraren om det där med att man i vissa länder kan skapa ett barn med precis rätt genuppsättning för att rädda ett sjukt syskon och om det kunde likställas med enäggstvillingar rent immunologiskt. Det kunde det men vår föreläsare var noga med att påpeka att det kan finnas etiska aspekter på problemet som måste tas i beaktande. Hur ska man tänka egentligen? Jag tycker att frågan är svårt. Spontant tycker jag att det känns otroligt hemskt att ett barn ska födas, inte för att föräldrarna vill ha barnet utan för att de vill ha kvar sitt befintliga barn. Samtidigt kan det rädda ett svårt sjukt barn. Väldigt svår fråga. Hur mycket är ett liv värt?

Boken Allt för min syster handlar om just detta. Det är en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Filmen är också bra men inte lika. (Den heter My sisters keeper på engelska) Utan att spoila för mycket kan jag säga att boken och filmen slutar lite olika så även om man har sett filmen kan man ha glädje av att läsa boken. 

I dagarna har vi haft föreläsningar både om antibiotiskaresistenta bakterier och om biologiska vapen. Det är inte utan att jag känner mig lite rädd.

Lite korta fakta:

·         Att en bakterie är antibiotikaresistent innebär att den inte hämmas eller dödas av antibiotika, ex penicillin.

·         Antibiotikaresistenta bakterier är inte nödvändigtvis motståndskraftiga mot alla typer av antibiotika. För att en bakterie ska räknas som multiresistent ska den vara resistent mot minst tre olika antibiotikaklasser. Det finns åtta.

·         Antibiotikaresistens hos bakterier anses vara ett av de absolut största hoten mot folkhälsan.

·         Man har hittills inte lyckats tillverka ett enda slags antibiotika utan att någon typ av bakterie är resistent mot den. Det finns alltså idag inget antibiotika som kan döda alla typer av bakterier.

·         Bakterier kan vara resistenta mot ett eller flera slags antibiotika av naturen men de flesta utvecklar resistensen efter hand genom att plocka upp resistensgenen och integrera den i sitt DNA.

·         När man smittas av en bakterie är den antingen resistent eller inte. Den utvecklar alltså inte resistens inne i kroppen. (Det KAN hända men det är väldigt ovanligt.) En resistent bakterie ger inte heller allvarligare symptom än dess ”vanliga icke-resistenta släkting” – den är bara svårare att behandla.  

·         Resistens sprids istället genom något som kan liknas vid en smitta hos bakterier.

·         Det är en myt att bakterier utvecklar resistens om man inte fullföljer sin antibiotikakur eller om man desinficerar händerna ofta.

·         Antibiotika får egentligen bara användas på djur om det ”föreligger en bakteriell infektion som sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling och djurets välbefinnande därmed äventyras”. Detta slarvas en del med. Ofta får djur (och människor) antibiotika lite för säkerhetens skull, även om man hela tiden blir mer och mer noga med detta.

·         Vårt bästa försvar mot bakterier, resistenta och icke-resistenta, är god hygien. Tvätta därför händerna noga! 30 sekunder pratade vår föreläsare om.

Lite om biologiska vapen också:

Det finns alltså tankar om att bakterier eller virus skulle kunna användas som vapen ex i terrorism eller i krig. Detta är inga nya idéer. Bakterien som ger mjältbrand har exempelvis använts som vapen både i första och andra världskriget såväl som kring 11/9 i USA. Just mjältbrand är obehaglig eftersom en typ av sjukdomen (den man får om man andas in sporer) ger i princip 100 % dödlighet om den inte behandlas och hela 75 % dödlighet om den behandlas. 75 %! I vanliga fall pratar vi om 20 % som hög dödlighet. 75 % är enormt hög.

Jag visste faktiskt inte att detta var en så stor grej. Lite naivt kanske men jag hade faktiskt ingen aning om att det är många länder som har B-vapenanläggningar. Jag trodde att det hörde till Kalla Kriget, typ.

Många länder har tillsammans kommit fram till ett sätt att jobba mot att detta ska hända igen men en hel bunt länder har inte skrivit på detta. Det läskiga är att många av de länder som inte har skrivit på är väldigt oroliga länder.

Många av bakterierna som klassas som potentiellt farliga ger zoonoser, alltså sprids från djur till människor. Det är därför vi som ska bli veterinärer lär oss om det här. Det kommer nämligen troligtvis bli vi som upptäcker utbrotten.

Jag tycker att det här med biologiska vapen känns väldigt läskigt. Krig är alltid skrämmande men om jag skjuter någon så kommer jag att välja ut en person, sikta, skjuta. Sprider jag ut mjältbrandssporer kan jag inte välja. Alla som råkar komma i närheten blir smittade.

Jag frågade föreläsaren om han ansåg att Sveriges försvar mot en biologisk attack är tillräckligt idag. Han svarade väldigt svävande. Jag har aldrig varit speciellt starkt för militär och sådant, tvärtom ganska negativt inställd, men jag kanske får tänka om. Vissa delar av Europa är trots allt ganska oroliga just nu och tanken att ”det drabbar inte mig” känns alldeles för naiv i dagens samhälle.