Oportuno
Kor, hästar och hjortar (!)
Idag när jag i godan ro satt och pluggade vid mitt skrivbord blev jag abrupt avbruten av något som hände utanför fönstret. Jag kunde omöjligt fortsätta skriva. Utanför stod nämligen inte mindre en tolv dovhjortar! Sju med horn och fem utan. Jag brukar se spår i trädgården och ibland en enstaka hjort som skymtar förbi men jag har aldrig sett hela flocken på samma gång. De spatserade förbi i sakta mak samtidigt som jag stod med näsan mot rutan och hakan i golvet. De är fantastiskt vackra. Och tvärtom mot vad jag trodde så verkar de inte speciellt skygga. Jag vågade inte gå ut när de var nära för jag ville inte skrämma bort dem, men när de var hundra meter bort gick jag ut med kameran i högsta hugg, beredd på att de skulle springa iväg så fort jag kommit utanför dörren. Det gjorde de inte. De brydde sig inte alls. Om de kommer förbi igen ska jag se till att klä på mig lite mer så att jag kan stanna ute i mer än en minut och titta på dem. Det är lite oroande att de är så orädda tycker jag. Och också lite oroande att de är så nära stora vägen. Hoppas de har vett att hålla sig borta från bilarna så att de inte blir överkörda. (Ber om ursäkt för suddig bild. Det är inte lätt att hålla kameran stilla när en är superexaltedad.)
Efter en tid av allmän stress för att jag inte har kunnat komma igång med att skriva på grund av en mängd inlämningsuppgifter har jag nu äntligen börjat skriva. Hittills har jag bara skrivit ungefär två sidor och det är väldigt osammanhängande men jag har kommit igång i alla fall. Plötsligt känns ämnet helt rätt. Innan har jag haft lite kval kring om jag verkligen har valt rätt. Ska jag verkligen skriva om kor? När kommer jag ha nytta av det? Jag kan ju inget om kor! Nu känns det bättre. Troligtvis berodde det enbart på att jag inte hade kommit igång än. Tänk vad lustigt det är egentligen, att vi kan påverka oss själva så mycket, helt omedvetet. Det skulle vara intressant att veta hur det funkar. Kanske något för någon icke-veterinär att skriva om?
I helgen gjorde jag något jättekul. Jag tävlade dressyr hos UARK, Upsala Akademiska RidKlubb. (Ja, Upsala med ett p. Gammalt namn.) Och vet ni vad? Det gick riktigt bra! Jag placerade mig som trea och nu är jag kvalad till att vara med i UARKs lag i student-SM. Behöver jag säga att jag är väldigt nöjd med mig själv? Det ska bli så himla roligt att vara med i SM. Nu får jag en chans att uppdatera min tävlingsgarderob också. Jag insåg när jag stod och strök min tävlingsskjorta att jag har en fläck på ena axeln som jag har fått någon gång under ponnytiden typ. Hehe.. Jag kommer inte ens ihåg när jag fick den. Antagligen har jag trillat av och landat i en lerpöl, men det har hänt mer än en gång så jag är lite osäker. Jag red ponny ganska länge, till och med lite efter att jag hade fyllt 18 och egentligen var för gammal för att tävla ponny så jag har inte haft skjortan riktigt så länge som det låter. Men ändå. Kanske dags för en ny.
Kor, kalv och kandidat
Just nu läser jag en kurs som heter Självständigt arbete i veterinärmedicin. Jag håller alltså på att skriva mitt kandidatarbete. Eller, jag har precis börjat med själva arbetet men kursen har hållit på i drygt en vecka. I början av kursen gör vi nämligen en hel del övningar i artikelläsning, vetenskapligt skriviand, kritiskt tänkande och statistik. Personligen tycker jag att en del av övningarna är lite väl lätta men det kanske beror på att jag har läst en del innan och dessutom gick på samhällsvetenskapligt program på gymnasiet. Jag tror att detta har gjort att jag har övat mig mer på att läsa och skriva vetenskapligt än vad en del av mina kursare som kommer direkt från naturvetenskapligt gymnasieprogram har.
Övningarna i att kritiskt granska vetenskapliga artiklar och statistik har däremot varit nyttiga. Enda problemet är att jag nu inte vågar lita på några av de artiklarna som jag vill använda i mitt eget arbete. Fast det kanske var det som var meningen med övningarna.
Kandidatarbetet är på 15 poäng och vi får skriva om i princip vad vi vill så länge det är ett prekliniskt ämne och så länge vår handledare kan handleda oss i det. Varje handledare handleder en liten grupp studenter som alltså har lite liknande ämnen. Alla i min skrivgrupp vill exempelvis skriva om djurbeteende, etologi, på något sätt. Jag tänker skriva om möjligheten att hålla kalvar och mjölkkor ihop, d.v.s. att inte ta kalven från sin mamma på en gång utan låta dem gå ihop. Jag är inte helt klar med hur jag ska formulera min frågeställning än. Jag vill egentligen fokusera mer på kon än på kalven men den mesta forskningen som jag har hittat än så länge tycks vara fokuserad på kalven. Vi får se hur det blir. Jag har ju precis börjat.
Hästhelg
Jag åkte ner till mina föräldrar i Skåne för en välbehövlig långhelg förra veckan. Tanken var att jag skulle hjälpa mamma med lilla Inza, den senast införskaffade hästen. Hon är nyss fyllda tre år och det är dags att berätta för henne att livet innebär mer än att bara gå och mysa i hagen. Jag passade såklart även på att rida på Fausto och umgås med mamma och pappa. Oportuno blev mest kelad med och inte riden eftersom han oturligt nog visade en hälta när vi skulle ta in honom från hagen. Förhoppningsvis inget allvarligt men vi blir alltid oroliga när Oppis inte mår bra, han är ju ingen ungdom längre.
Jag tog jättemånga bilder i helgen men jag har inte lyckats lägga över filerna från telefonen till datorn så därför har de kanske inte världens bästa kvalitet. Hoppas ni har överseende med det.
För er som inte alltid hänger med när jag skriver om mina hästar kommer här en liten minisammanfattning. Alla hästarna står nere i Skåne och är därför mest mammas (och för all del, även pappas) hästar men jag säger ändå att de är våra. Alla tre är såklart skimlar, den vackraste men mest opraktiska hästfärgen.
Oportuno – lusitano, född i Portugal, 21 år gammal. Vi har haft Oppis i nio år om jag har räknat rätt. Läromästare med ett hjärta av guld. Oportuno bodde här uppe hos mig förra året men nu är han alltså skåning igen. Kan lukta sig till en sockerbit på förvånansvärt långt avstånd.
Fausto – P.R.E, född i Spanien, 12 år gammal. Vi köpte honom som femåring och han kommer säkert alltid vara minstingen för oss, även om han faktiskt har blivit vuxen nu. Har periodvis varit lite av ett problembarn men har faktiskt blivit jättefin.
Inza – lusitano, född i Sverige, 3 år gammal. Har varit i vår ägo sedan i förra våren, alltså inte ens ett år. Vackert huvud och vakna ögon, en oslipad diamant.
Inza är en väldigt trevlig men bestämd liten dam. Hon kommer gärna fram och pratar i hagen men hon är inte så sugen på att lyfta på bakbenen för kratsning av hovarna. Hon är inte heller speciellt förtjust i hårda borstar utan det ska vara mjukt och gosigt för att falla henne i smaken. Hur som helst gjorde hon en del stora framsteg i helgen, vilket vi alla är väldigt glada för. Det ska bli väldigt roligt att följa henne i framtiden. Troligtvis får inridning vänta lite. Vanligtvis påbörjas inridning när hästen är ungefär så gammal som Inza är nu men hon är ganska tanig och behöver nog växa till sig lite först. Därför är det mer fokus på annat för Inza just nu, att lära sig att gå omkring i paddocken utan att någon annan häst är där samtidigt tillexempel. Väldigt läskigt.
Djurförsök - bara dåligt?
I fredags var det tenta för kursen Försöksdjursmedicin. Eftersom det var en så kort kurs blev det också en väldigt liten tenta. Efter ett flertal stora och tunga tentor var det skönt att äntligen få gå ifrån en tenta med känslan att ”det där gick nog alldeles säkert vägen”.
Försöksdjurskursen var bra, riktigt bra. En av de bättre vi har haft, enligt mig. Föreläsarna har varit väldigt engagerade och kunniga i sitt ämne. Det har märkts att de är intresserade och att de faktiskt vill att vi ska lära oss. Dessutom har kursen innehållit en hel del etik och flera praktiska övningar. Jag tycker generellt att vi får alldeles för lite etikundervisning under utbildningen med tanke på hur många etiska dilemman vi kommer ställas inför varje dag som färdiga veterinärer. Därför var det jättekul med en kurs som faktiskt hade en hel del etik inlagt i schemat.
En annan kul grej med försöksdjurskursen var att vi fick lära oss om några djurarter som i övrigt inte ingår i utbildningen, exempelvis mus, råtta, kanin, marsvin. Jag visste nästan inget om de här djurslagen tidigare så därför var det väldigt bra att de ingick i kursen. Även om störst fokus låg på försöksdjur fick vi en del föreläsningar om dessa arter som sällskapsdjur också. Försökskaniner och sällskapskaniner får nämligen inte alltid samma sjukdomar. Exempelvis är det vanligare med foderrelaterade problem hos sällskapskaniner eftersom vanliga medelsvensson-kaninägare generellt vet mindre om vad kaniner ska äta än vad försökspersonal som jobbar med kaniner varje dag gör.
Jag har fått en helt ny bild av försöksdjur och hur försöksdjur egentligen mår efter den här kursen. Överlag kan jag säga att min bild har blivit mer positiv men framförallt mer nyanserad. Jag kan på ett bättre sätt se skillnader mellan försöksdjur och försöksdjur nu, tidigare drog jag alla över samma kam. Dessutom hade jag ingen aning om hur djuren hålls och föds upp. Jag trodde väl ungefär att vilket djur som helst som hade lite otur skulle kunna hamna på en försöksdjursavdelning, d.v.s. att forskare kunde köpa vilka djur som helst alternativt fånga vilda djur och bura in. Vi kan väl säga att jag inte hade tänkt igenom det hela så noga. Inget av det jag trodde stämmer. (I alla fall inte inom EU, jag är osäker på hur det är i övriga delar av världen.) Vilda djur får aldrig användas och vad det gäller tama djur är det så att vissa uppfödare föder upp försöksdjur. Dessa djur är då menade att bli försöksdjur och kan inte bli sällskapsdjur. På samma sätt kan inte sällskapsdjur bli försöksdjur. Det handlar bland annat om att försöksdjuren måste vara garanterat fria från vissa agens (smittor) och att deras genom ska vara känt. En del försöksdjur är ju exempelvis genetiskt modifierade för att kunna passa in i ett visst försök och då måste detta vara känt. Om ett försöksdjur är sjukt på något sätt, även om det inte syns, så kommer det att påverka försöksresultatet och då kan inte resultaten användas. Då är djurförsöket alltså helt totalt i onödan. Därför måste djuren vara friska, så att så få djur som möjligt ska kunna användas.
Det är inte alla djurarter som har den här regeln. Möss, råttor, kaniner och primater ingår alla men inte grisar, hästar och andra lantbruksdjur. Jag vet inte riktigt varför.
Jag har också insett att det är skillnad på försök och försök. Eller, insett och insett. Såklart visste jag väl om det tidigare men jag hade inte reflekterat så mycket kring det tidigare. När jag hörde djurförsök såg jag framför mig kaniner som fått maskara hällt i ögonen för att se om det svider. Jag missade den lilla detaljen att de flesta djurförsök inte alls har med smink att göra. Faktum är att det inom EU är förbjudet att använda djur för sminktester nuförtiden, även om förbudet inte är heltäckande riktigt. (Observera att jag alltså inte på något sätt tycker att det är acceptabelt att hälla svidande maskara i ögonen på kaniner!)
Tanken på djurförsök får mig lite obekväm och jag vet att jag inte är den enda. Samtidigt tycker jag att det är ganska bra att det exempelvis utvecklas vaccin och läkemedel. Jag är jätteglad att forskarna upptäcker mer och mer om Alzheimers och att ett vaccin mot HIV är på gång. Naturligtvis har försöksdjur används för detta. Det är svårt att bestämma sig för en åsikt i frågan. Å ena sidan utnyttjas oskyldiga djur. Å andra sidan är människorna som drabbas av Alzheimers och HIV också oskyldiga. Om hundra oskyldiga djur kan rädda livet på hundra tusen oskyldiga människor, är det då bara fel? Är det rätt? Kan det någonsin vara bara fel eller bara rätt?
Det handlar om svåra etiska frågor som måste diskuteras. Jag har svårt att tro på människor som ensidigt säger sig vara bara för eller emot djurförsök. Jag tror inte att de har tänkt igenom situationen riktigt då. Den enklaste utvägen är såklart att säga sig vara emot ”onödiga djurförsök”. Det låter bra. Frågan är bara vad det innebär. Vem bedömer vilket liv som är onödigt eller nödvändigt? Vilket lidande som är värst?
Forskningen jobbar ständigt med de tre R:en: reduce - refine - replace. I princip går dessa ut på att försöka byta ut försöksdjursanvändning mot andra metoder, minska antalet djur som ändå används och att göra försöksdjurens liv så bra som möjligt. På SLU hålls tillexempel kaniner i lösdrift för det mesta. När jag kollade på SVT:s dokumentärserie Stjärnkirurgen såg jag klipp från en försöksdjuranläggning i Ryssland. Där bodde kaninerna ensamma en och en i burar med gallergolv. De hade alltså inte ens strö under tassarna. Det var också ett kort klipp med en apa i en liten, kal bur. De bilder och filmer vi har sett från apförsök i Sverige visar enormt stora burar i jämförelse, och dessutom betydligt mer berikning i miljön. Det är alltså som vanligt stor skillnad mellan Sverige och resten av världen, även om det såklart inte är perfekt här heller.
Jag hoppas att ni som läser det här blir lockade till tanke. Ingen tycker om djurförsök, det är en onaturlig situation som helst hade undvikits. Samtidigt tycker de flesta att det är bra att vi kan laga komplicerade benfrakturer, transplantera organ och strålbehandla cancer. Som det ser ut idag går det inte att få det ena utan det andra. Detta betyder inte att en måste älska djurförsök, eller ens tycka att det är bra. Det betyder bara att vi måste börja tänka.
