Hej blogg och bloggläsare!

Jag vet att jag har blivit lite inaktiv här på bloggen. Det har en väldigt enkel och logisk orsak – jag har haft tusen andra saker att göra. Nu kommer ett inlägg i alla fall!

 

Vi läser som jag redan har berättat hundra gånger patologi nu. Just den här veckan är det rörelseapparaten som gäller. Det innefattar skelett, leder och skelettmuskulatur, alltså den muskulatur som fäster på skelettet. Exempel på muskulatur som inte är skelettmuskulatur är den glatta muskulaturen kring tarmen.

Många hästmänniskor har säkert hört talas om att hästar kan drabbas av lösa benbitar. Jag själv, och säkert många med mig, hade dock inte så bra koll på vad det egentligen är. Man hör lite på namnet att det är just en lös benbit men det är inte riktigt hela sanningen. Jag har alltid sett framför mig ungefär att en liten bit av benet lossnar och ligger brevid och retar. Det kan faktiskt hända men det är ovanligt. Det som är mer vanligt är att det uppstår under benutvecklingen, alltså när hästen växer. (Eller hunden, grisen, nötkreaturet…) Det som vi kallar lös benbit heter osteokondrotis dissekans och det föregås av osteokondros.

Eftersom det uppstår under benutvecklingen är det bara unga djur som kan få den här typen av lösa benbitar. En vuxen häst utan lösa benbitar kommer alltså inte att få det. I alla fall inte i den mening jag pratar om här. Uttrycket lösa benbitar används ganska ofta väldigt brett och kan innefatta massa saker. Som jag har förstått det betyder det specifikt benbit i en led.

När benet bildas så utgår det från brosk som växer och sedan förkalkas. Benbildningen sker från kanterna av benet och inåt, tänk er uppifrån och ner + nerifrån och upp i ett långt rörben. I brosk hos vuxna individer finns inga blodkärl, det finns däremot hos växande individer. Det som händer är att ett av kärlen i brosken blir skadat så att det blir en liten infarkt (celldöd till följd av syrebrist) just där. Det blir en klump av död broskvävnad som inte kan växa vidare och bli ben.  

Det kan bildas en spricka genom det döda brosket som går ända upp till ledkapseln. Brosk kommer att lägga sig som ett litet lock på hålet och det här locket kan lossna. Detta blottar benet så att det blir ett hål rakt in. Det är just det som lossnar som är den lösa benbiten (som alltså nu består av brosk, inte ben), med andra ord osteodystrofia dissekans.

Broskbiten som nu ligger löst i leden retar leden. Den kan komma att förbenas och syns då på röntgen. Det kan också hända att den löses upp av sig själv men den kan redan ha hunnit göra skada då.

I leden kan man få osteoartit, ungefär ledinflammation, som visar sig som en hälta. 

 

 

 

Vi har också pratat om höftledsdysplasi. Det är ett tillstånd som är ganska vanligt hos en del hundraser och nötraser, framförallt vissa köttraser. (Jag insåg precis vad jag precis skrev. Jag pratar alltså om nötkreatur, alltså kossor. Inte om nötter och köttbitar. Ibland är fackspråket jätteroligt.)

Själva problemet vid höftledsdysplasi är att lårbenshuvudet inte passar ihop med höftledspannan. Kulan på höftleden passar alltså inte i gropen som den ska ligga i. Detta ger ett onormalt tryck på ledbrosket och det kan slitas bort på vissa ställen på höftkulan. På andra ställen kan det bli för mycket. Detta retar såklart leden som kan bli inflammerad och göra ont.

Man vet inte helt säkert varför detta uppstår. Man tror att det till viss del är genetiskt men man tror inte att det är hela sanningen. Saker som högt foderintag med snabb viktökning tycks också kunna påverka. Det ör en komplex sjukdomsbild, helt enkelt.

 

 

Det finns massa andra tillstånd som kan uppstå under benutvecklingen. Det är fascinerande att så små förändringar kan ge så stora kliniska symptom. En pytteliten broskbit i en led kan göra att en häst blir utdömd. Det känns nästan löjligt att ett så stort djur ska blir så påverkat av en så liten sak.

På eftermiddagarna brukar vi få kolla på obduktionsmaterial som äldrekursarna undersöker. De visar vad de har hittat och förklarar hur detta kunde göra att djuret dog eller avlivades. Förvånansvärt ofta är det pyttesmå förändringar som gör att djuret dör. Lite ödem eller inflammation i tarmen kan vara det enda som syns efter en massiv kolik. Lite rött på ett ben kan vara det enda som syns efter en blockhälta. Faktum är att jag numera är så imponerad av djur och människor faktiskt överlever och mår bra i så hög grad som de gör – det finns ju så mycket som kan gå fel! 

Jag var ledig torsdag, fredag, lördag, söndag förra veckan. Pojkvännen skulle inte vara hemma. Perfekt, tänkte jag. PLUGGHELG. Men icke. Ödet hade andra planer. Jag blev magsjuk. Istället för att plugga järnet låg jag i sängen och kände mig ensam. Suck.

 

Nu är det dock ny vecka = nya tag. Om en månad är det tenta och jag förbereder mig för fullt. Pluggar pluggar pluggar. Ibland känns det som att jag inte gör annat. Vilket såklart inte stämmer men ändå.

 

Den här veckan läser vi lever och pancreas. Pancreas, säger ni. Vad är det?

Pancreas heter bukspottkörteln på svenska men det säger vi aldrig. Jag var tvungen att googla fram det. Pancreas är ett organ som ligger vid magsäcken och tunntarmen ungefär. Dess funktion är enkelt förklarat att utsöndra enzymer som bryter ner maten och att utsöndra hormoner, bland annat insulin.

Det är mest levern vi pratar om. Vad som kan vara fel med levern och hur det ser ut makroskopiskt och mikroskopiskt (alltså vad man kan se med blotta ögat och vad man kan se i ett mikroskop). Som en tidens slump har mina föräldrars hund Ludde leverproblem sedan några månader tillbaka. Kanske jag snart kan förstå vad det är för fel på honom.

 

Idag pratade vi om ett problem som jag inte tror att Ludde har. Det drabbar nämligen framförallt överviktiga katter och ponnyer. Minst var tredje katt är överviktig. Jag har inte hittat någon statistik för ponnyer men vi kan väl tro att det ser ungefär likadant ut där. Problemet är alltså stort. Övervikt hos djur kan ge massa olika sekundära problem. Det vi har pratat om är leverlipidos, alltså fettlever.

 

 

 

Fett lever drabbar framförallt feta individer som plötsligt slutar äta av någon anledning. Detta gör att kroppen försöker använda andra källor till energi, alltså fett. Detta låter ju som om det borde ge mindre fett i levern, men så blir det inte. Eftersom djuret inte äter kommer det bli brist på olika slags proteiner som exempelvis ska få ut fettet från levern, och upplagring av toxiner som inhiberar viktiga funktioner för att bryta ner fettet. Det som händer är alltså (observera att detta är en väldigt förenklad berättelse) att det blir massa fria fettsyror som inte kan användas. Istället lagras de upp av levercellerna i from av droppar. Cellerna kan då inte fungera normalt och då kan inte levern fungera normalt. Levern blir så fet och stor att den till slut kan spricka.

En icke fungerande lever är jättefarligt för djuret. Det är i njuren som blodet renas och om det inte kan det kan det bli en allmän blodförgiftning som kan vara dödlig. En sprucken lever leder direkt till döden.

 

Huvudpoängen här är att det drabbar feta djur som plötsligt slutar äta. Detta kan hända om djuret blir väldigt stressat. Det är också värt att nämna att en inte ska banta sin tjocka katt allt för kraftigt. För mycket och för lite skämmer allt, som man brukar säga. Det gäller även i det här fallet. För hög eller låg vikt, för kraftig eller slapp bantning.  

Hos oss ser det fortfarande ut såhär: 

Suck. Jag vet att det är meningen att man ska gilla snö men jag vill faktiskt ha vår!!

 

 

Det bara snöar och snöar här. Det tycks aldrig ta slut. Jag tycker inte om det. Snö är fint och så men jag tycker inte om när det snöar. Speciellt inte när det blåser samtidigt. Usch och fy. Kylan letar sig in oavsett hur mycket kläder jag har på mig. Det kryper in i alla glipor. Mellan vantar och jacka, i nacken mellan mössa och krage, in under jackan och upp till ländryggen. Snön lägger sig som ett lager på halsduken och smälter av den varma andedräkten. Lägger sig på mössan och trillar ner i ansiktet.

Det har blivit så snöigt att jag allvarligt överväger att stanna hemma från skolan imorgon bara för att jag inte vill sladda runt på vägarna. Det finns roligare saker att göra än att köra fast i en snödriva, helt klart. 

 

Vi har börjat med respirationesorganens patologi nu. Idag pratade vi lite om reccurent airway obstruktion, en kronisk lungsjukdom hos häst som jag känner vid namnet kvickdrag eller helt enkelt hosthäst.

Eftersom jag själv har haft en hosthäst när jag var yngre spetsade jag öronen. Faktum är att jag har hört många kalla sina hästar för hosthäst. Oportuno har tillexempel lite ”hosthästdrag”, tillexempel reagerar han direkt med hosta om han skulle råka få hö eller halm av undermålig kvalitet. Betyder det att han har kvickdrag? Vad ÄR egentligen kvickdrag? Är hosthäst en riktig diagnos eller något som man bara säger?

Efter dagens föreläsning drar jag slutsatsen att termen hosthäst används väldigt brett. Det är ungefär som att säga att en häst har kolik – det kan innebära en rad olika saker, inte bara tarmvred.

Ponnyn jag hade när jag var yngre blev fick en stenhård diagnos av vår hovslagare. Hon har kvickdrag. Kolla i flanken, där ser du att hon andas. Det ska inte synas. Jag kollade i flanken som mycket riktigt rörde sig i takt med andetagen. Jag var kanske tolv år och hade ingen aning om vad kvickdrag var. Jag vet fortfarande inte om ponnyn faktiskt hade kvickdrag eller om hon ”bara var en vanlig hosthäst”. Vad jag vet är dock att hon fungerade fint som ridponny utan någon direkt behandling och att hon fortfarande är pigg och glad hos sin nuvarande familj trots hög ålder.

 

Det jag lärde mig idag är att reccurent airway obstruktion (RAO) är en sjukdom med många namn. Den kallades tidigare för chronic obstructive pulmonary disease men har alltså bytt namn nu.

Det är oklart vad som egentligen orsakar RAO. Det som faktiskt är känt är att det är en inflammation men inte någon infektion. Det betyder att det inte är ex en bakterieinfektion som ligger bakom.

En tror att sjukdomen eventuellt kan vara orsakad antingen av att hästen andas in damm och svamppartiklar, av toxiska skador i bronkiolera (de små luftvägarna) eller att den får i sig luftburna viruspartiklar. En tror att något av detta ger en immunologisk eller allergisk reaktion hos hästen. Det kan också tänkas vara en sekundär reaktion till en lunginflammation eller luftvägsobstruktion, alltså att något har täppt till i lungan (jag tror att det är därför man säger att man inte ska sopa i stallet om hästarna står inne).

 

När en obducerar en häst med RAO syns inte så mycket på lungorna. De ser ganska normala ut, kanske lite svullna. I mikroskopet syns däremot en del saker.  I bronkiolerna, som är de små luftvägarna långt nere i lungan, finns det hos hästar med RAO bägarceller. Detta är celler som producerar slem och de ska inte finnas såhär långt ner i lungan. Längre upp i lungorna finns det bägarceller och cilier. Cilierna är som små hårstrån som rör sig i vågliknande rörelser. Bägarcellerna producerar slem som cilierna flyttar längre upp i lungan. På slemmet fastnar skräp som alltså förs längre upp i lungan för att kunna hostas upp. Det sväljs sedan ner i magen och följer med avföringen ut. På så sätt har kroppen gjort sig av med farliga ämnen. (Ibland kan det såklart spottas ut direkt också.)

Problemet med att det finns bägarceller i bronkiolerna hos hästar med RAO är att det inte finns några cilier där. Slemmet kommer därför att ansamlas långt nere i lungan och gör att det blir trångt i gångarna. Hästen kommer att hosta för att få upp slemmet men det kommer inte hjälpa.

Man ser även ansamlingar av inflammatoriska celler och en ökning av glatt muskulatur. Förändringarna kan göra att lungalveolerna får svårt att få ut luften och spänns ut, detta kallas för emfysem. Alla förändringar tillsammans gör att hästen får svårt att andas och därmed en nedsatt prestationsförmåga och allmänt mående.  Man kan märka att hästen andas väsande. Enligt wikipedia kan man också se en linje under revbenen i samband med utandning, men jag vet inte om det stämmer.

 

Detta om RAO gick vi igenom under ungefär fem minuter under dagens två timmar långa föreläsning. Och då är det en ganska viktig sjukdom på hästsidan. Ni förstår vilket rasande tempo det är på våra föreläsningar. Det är helt nödvändigt att komma ihåg bakgrundsfakta som vi redan lärt oss, annars är enhelt lost. Det är högt tempo även om en inte behöver sitta och försöka minnas hur det nu var med celltyperna i bronkiolerna. Inte helt sällan går jag ut från föreläsningen och känner mig helt tom i skallen. Kommer knappt ihåg vilket ämne vi pratade om. Först när jag kommer hem och börjar gå igenom det i lugn och ro faller det på plats. Tack och lov har vi ett luftigt schema under den här kursen. Antagligen för att föreläsarna vet att det är högt tempo och att fler är som jag, behöver tid för att få in allt. Flytta det från pappret till korttidsminnet för att sedan lagra det i ett litet fack i långtidsminnet. Jag är väldigt tacksam för att våra utbildningsledare tycker att det är viktigare att vi alla faktiskt lär oss än att rensa ut dem som inte är snabba nog. I slutändan hade det ju varit branschen som förlorade på det. Färre elever med goda kunskaper betyder färre veterinärer med goda kunskaper vilket i sin tur ger sämre vård åt de sjuka djuren.