Jag bor en bit från skolan vilket innebär att jag varje dag kör bil 45 minuter till skolan, och sedan 45 minuter från skolan. Radion i min bil har lagt sedan länge. Som upplagt för tristess? Nix. Jag vill dela med mig av mina senaste lösningar: poddar och ljudböcker. Att jag inte har upptäckt detta tidigare? Det är ju hur kul som helst!

Jag är inte så avancerad att jag följer massa olika poddar på olika plattformar och sådär. Nej, jag är nybörjare och kör på det trygga Sveriges Radio. Sommar- och vinterprat är en riktig höjdare. Ett avsnitt är ungefär 45-60 minuter (när det går på radio är det 90 minuter men som pod är det utan musik) vilket är ganska lagom för mig. Det finns flera stycken som är riktigt bra. Jag vill speciellt tipsa om Bea Uusma, Jesper Rönndahl, Jason Diakité, Martina Haag och Jonas Gardell.

Jag har även börjat lyssna lite på ljudböcker. Egentligen beror det på att jag glömde säga upp mitt medlemskap efter de där två första gratisveckorna som jag utnyttjade under en lång bussresa. Oops.. Jag lyssnade först på 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye. Riktigt, riktigt bra bok som alla alla borde läsa. Att det dessutom är den ena av författarna som läser upp boken ger en extra touch.

Just nu lyssnar jag på en bok som heter Gatukatten Bob. Den handlar om en kille vars liv har varit lite trassligt. Han är med i ett drogrehabiliteringsprogram och försörjer sig som gatumusikant. En dag träffar han en gatukatt med skadat ben som han tar hand om. Plötsligt får hans liv mening. Jag har inte lyssnat klart på den än men den är ganska mysig. Ibland vill jag bara höra en gullig och mysig historia, inte bli indragen i ett spel på liv och död. 

Fördelen med ljudböcker jämfört med pappersböcker är att jag kan göra något annat samtidigt som jag lyssnar. Köra bil, städa, mikroskopera. Jag vet andra som lyssnar på ljudböcker när de löptränar.  Jag kan lyssna på en bok på bussen och slipper illamåendet som en pappersbok hade gett mig.

Hur smart som helst, alltså. Jag kan inte fatta att jag inte har hängt på den här trenden tidigare. Tio år efter ljudböckernas intåg fattar jag galoppen. Till slut inser jag hur bra det är. Till slut fattar jag.  Bättre sent än aldrig! 

Kommer ni ihåg för ett tag sedan att jag berättade att vi skulle ha föreläsning om fiskar som produktionsdjur? Jag var lite lätt förvirrad och undrade vad veterinärens roll i det hela skulle vara. Och hur fiskproduktionen egentligen går till. När jag gick på mellanstadiet gjorde vi en klassutflykt till en laxodling. Massa stor fiskar som simmade omkring i pooler är allt jag kommer ihåg. Därför var faktiskt fiskföreläsningen riktigt intressant. Här kommer några saker som jag lärde mig:

Fiskar lagrar protein i kroppen på samma sätt som vi lagrar fett. Detta beror på att protein har samma densitet som vatten. Hade de lagrat fett hade de hela tiden fått kämpa för att hålla sig nere under ytan. Nu har de samma vikt som vattnet och detta sparar massa energi.

Odlad fisk kan ibland lagra fett eftersom de får mycket mer mat än vilda. Det är detta fett som finns i oljekapslar.

Fiskar är överlag väldigt mycket bättre på att spara energi än vad vi är. De är växelvarma vilket innebär att de inte lägger energi på att värma upp sin egen kropp. Om man tänker på fiskar som kött så är energikostnaden per kilo väldigt låg.

Många fiskodlingar, framförallt i Norge, ligger ute i redan befintligt vatten. Fiskarna bor då i ett slags nät som hägnar in dem. Vatten utifrån flödar alltså in och ut av sig självt. Detta innebär en stor smittorisk. Om det finns någon smitta i det omgivande vattnet kommer fiskarna bli sjuka och om fiskarna är sjuka kommer vattnet omkring bli smittförande. Ligger det en annan fiskodling en bit bort kommer den också bli smittad. Här kommer veterinären in.

Fiskar vaccineras mot farliga sjukdomar på samma sätt som husdjur, d.v.s. med spruta.

Fiskar har inga ögonlock och är därför mycket känsliga för skador av exempelvis håvar.

En annan grej som skiljer fiskars ögon från våra är linsen. Människors omgivning är luft och i ögat finns vätska. Detta ger en naturlig brytning av ljuset (ljuset bryts när det går mellan olika medier). Fiskar befinner sig redan i vätska och måste därför ha en rund lins för att ljuset ska brytas så att de kan se ordentligt.

Fiskars fjäll är täckta av ett lager av epidermis, det vi kallar överhud på oss själva. De har ingen läderhud utan bara slem ytterst. Om en tar på en fisk är det därför viktigt att se till att sprida ut slemmet lite över stället där man tog, annars kan den få in massa bakterier där och bli sjuk.

Fiskar tuggar inte sin mat. Den sönderdelas i magsäcken.

Fiskar kan känna smärta. Detta är omdiskuterat men ny forskning visar att de faktiskt kan det.

Fiskar under narkos kräks. Därför måste de svälta innan de sövs, precis som andra husdjur.

Fiskar har ingen benmärg.

Vid slakt bedövas fiskar med koldioxid. Här blev jag lite förvirrad och var tvungen att fråga flera gånger innan jag fattade. Koldioxid är ju en gas? Fiskar andras ju inte gas? Hur blir de bedövade?! Tydligen hamnar koldioxiden inte som bubblor i vattnet utan blandas med vattnet på ett sätt som gör att fiskarna kan andas in det med gälarna. (Jag är fortfarande lite förvirrad över hur detta går till.) 

Näst sista tentatillfället för terminen är avklarad och nu har vi äntligen börjat läsa om avel. Husdjursgenetik, mer exakt. Det är ingen lång kurs, bara åtta dagar, men jag tycker att det ska bli superspännande att lära mig mer. Vi har bara hunnit ha en föreläsning och då gick vi igenom saker som arvets biologiska bakgrund, hur släktskap mäts, inavel och arvbarhet.

En sak jag lärde mig är att alla syskon inte är lika mycket släkt. Först blev jag lite fundersam. Jag och min syster är ju lika mycket syskon som vilka andra syskon som helst! Sedan insåg jag att när en genetiker säger släkt så menar hon hur stor andel av generna individerna har gemensamt, inte själva titeln släktskapet har.

Såhär: jag har fått 50% av mina gener från min mamma och 50% från min pappa. Eftersom min mamma har fått 50% av sina gener från min mormor kan en också säga att jag har fått 25% av mina gener från mormor.

Min syster har också fått 50/50 av mamma och pappa. När vi räknar ut släktskapet mellan oss två så räknar vi 0,5∙0,5=0,25 för mamma + 0,5∙0,5=0,25 för pappa. Det går 0,5 (alltså 50%) mellan mig och mamma och 0,5 mellan mamma och syrran. Därav 0,5∙0,5.

Vi adderar sedan 0,25+0,25=0,5. Jag och syster delar alltså också 50% våra gener. Hälften av våra gener är alltså likadana.

Detta är inte jättesvårt att förstå. Det som kommer sen är lite mer spännande. Det är nämligen så att vi i snitt har fått 50/50 från våra föräldrar. En del har mer från den ena och mindre från den andra. Dessutom kan två syskon råka få helt olika gener, även om båda har fått 50/50 av föräldrarna. De 50% som jag inte får, får kanske hon. Detta innebär att jag och syrran kanske inte alls är 50% släkt. Vi kan vara både mer och mindre. Jag gissar att detta är en av anledningarna till att vissa syskon är väldigt lika, medan andra inte alls är lika.

Det finns massa andra saker som också förklarar varför jag och min syster inte är så lika. Olika gener nedärvs olika starkt, gener påverkar varandra, miljön påverkar hur generna uttrycks osv. Jag visste sedan tidigare att vissa anlag är dominanta över andra anlag. Om en av mina föräldrar har blåa ögon och den andra har bruna är chansen stor att jag får bruna eftersom anlaget för brun ögonfärg är dominant över det blåa, som är recessivt. Vad jag inte visste var att det kan finnas ett annat anlag som egentligen är recessivt men när det finns i två upplagor (d.v.s. när jag har ärvt recessivt från både mamma och pappa) så väger det ändå över och den tredje färgen tar över. Man kallar detta epistasi och beskriver det som att den tredje färgen maskerar den dominanta. Detta är lite svårt att greppa. Den tredje färgen är alltså inte dominant. I vanliga fall kommer både blått och brunt (som exempel, jag vet inte om detta fenomen finns hos mänsklig ögonfärg) att vinna över den tredje färgen, men om den tredje finns i dubbel upplaga som recessiv så kommer den vinna trots allt. Så har jag förstått det i alla fall. Reservation för eventuella fel eller missförstånd!

Detta fenomen finns exempelvis hos labradorer, där gul päls är den tredje färgen. Det märks att det inte är dominant utan bara maskerar eftersom hundens nos får den färg som är ”päls-dominant”. I vanliga fall får en svart labrador en svart nos och en brun labrador en brun nos. Nu får den gula antingen svart eller brun nos beroende på vilken färg som maskeras av den gula. Coolt, eller hur?