Min mamma ringde mig igår och tipsade om ett TV-program och kanske framförallt om en låt i det programmet. Programmet heter Jills veranda och går på SVT. Det är Jill Johnsson som bjuder in artister till Nashville. I det här programmet är det Magnus Carlsson från Weeping Willows som är gäst. De får höra talas om en hemlös gatumusiker som ska vara jättebra och letar upp honom. Det visar sig att det är en sliten gubbe med typ två tänder som spelar och sjunger en helt fantastiskt låt för dem. Riktigt, riktigt bra. De tar med honom till John Carter Cash’s studio och spelar in låten. Det är så fint att jag vill gråta. Doug Seegers heter han, lägg det på minnet.
Alla som är minsta lilla musikintresserade (och alla andra också, faktiskt) borde se det här programmet! Kolla i alla fall in den här lilla filmsnutten med Låten med stort L, Going Down To The River. (Finns på Spotify!)
Programmet är faktiskt värt att se bara för att se Magnus Carlsson. Han ser ut ungefär som en tråkig revisor men han är egentligen värsta rockstjärnan. Eller ja, country-stjärnan kanske passar bättre. En riktigt cool kille är han i vilket fall. Och så djupa tankar och iakttagelser han kommer med. Intressant människa.
Weeping Willows visade sig vara ett rätt bra band också. Kolla in deras låt Touch Me.
Jill Johnsson är inte så dum hon heller. En riktigt cool brud. Med väldigt snygga kläder. Jag vill vara henne.
Tack mamma för att du tipsade mig! Vill du (klart du vill) se hela programmet finns det här.
Jag sitter just nu på ett tåg på väg till Göteborg. Jag ska nämligen på begravning, min morfar dog nyligen. Såklart väldigt sorgligt och ledsamt men det innebär även att släkten träffas. Jag har inte träffat mamma och pappa sedan i julas så det ska ändå bli mysigt att ses.
I söndags tävlade jag dressyr! Jag insåg hur mycket jag har saknat att tävla, det är ju hur kul som helst.
Tävlingarna med akademiska ridklubben går till såhär: när alla anmälda är på plats lottas hästarna ut. En häst går normalt med två ryttare. Sedan går den som ska rida hästen som nummer ett ut i hagen och jämtar hästen. Medan ryttare nummer ett gör iordning hästen bygger alla andraryttare banan, hinder eller dressyrstaket. Försteryttaren får ungefär en kvart på sig att rida fram, plus skritt. (Värt att nämna är att jag i vanliga fall rider fram i ungefär 45 minuter.) Ryttare nummer ett rider sin runda och sedan får tvåan hoppa upp. Tvåan får ungefär fem minuter inne på banan och får alltså i princip bara hoppa upp och känna lite på hästen innan det är dags att starta. Lite annorlunda mot vanliga hästtävlingar, eller hur?
När vi skulle lottta ut hästarna kunde jag bara tänka en enda sak: "bara jag inte drar Chikita". Gissa vilken häst jag fick? Chikita!
Fast det visade sig faktiskt att Chikita var mycket trevligare i tävlingssammanhang än på lektioner. Så fort jag började knoppa manen förstod hon vad som var på gång och blev jätteglad. Och ridningen gick riktigt bra, jag är supernöjd. Jag fick en fantastiskt fin känsla inne på banan. Jag kunde verkligen känna hur Chikita ville gå bra. Hon var superglad, pigg och framåt. I ökningarna verkligen sög hon framåt.
Jag tycker någonstans att känslan är det viktigaste i ridningen är just känslan. Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om poängen jag får av domaren utan jag tycker att min egen upplevelse av ritten är viktigare. I söndags fick jag visserligen helt okej poäng men det jag kommer komma ihåg när jag tänker tillbaka på tävlingen är känslan. Känslan och det fantastiska samspelet mellan mig och Chikita.
Nu är jag officiellt klar med den första terminen på veterinärutbildningen! Alla tentor är godkända så nu får jag lov att börja tvåan till hösten! (Vissa tentor måste man nämligen klara innan man kan börja nästa årskurs.) Nu firar jag med att plugga på nästa kurs.
Hej bloggen. Long time no see. Nu är jag här i alla fall. Känn ingen sorg.
I torsdags skrev jag min stora biomedicintenta. Det gick väl … sådär. Typ. Det jag kunde, kunde jag. Men det jag inte hade pluggat ordentligt på kunde jag inte. Jag hittade alltså på lite roliga svar till några av frågorna. Och några frågor förstod jag inte riktigt så där hittade jag också på lite. Med andra ord: jag kanske blir godkänd om jag har tur, men jag blir inte ett dugg förvånad om jag får en omtenta. Jag får vänta de där tre veckorna som lärarna har på sig för rättning och hålla tummarna. Kanske, kanske att jag klarar det.
Nu är vi allihop inflyttade i huset och börjar känna oss hemma. Det går förvånansvärt bra. Vi är ändå fem människor och fyra hundar så man tycker att det borde bli lite stökigt men det blir det faktiskt inte. Kanske på morgonen när alla ska upp samtidigt, men i övrigt går det väldigt smärtfritt och bra.
Ibland kan det dock vara svårt att bestämma saker om alla tycker olika. Vi var på IKEA igår och skulle bland annat köpa en matta till vårt vardagsrum. Vi kan väl säga såhär: vi var inte riktigt överens om vad vi skulle köpa… Vi åkte hem utan matta. Nåja, bättre lycka nästa gång.
Det är så otroligt skönt att vara helt ledig den här helgen. Vi börjar nu kurs på måndag så vi har absolut ingenting att plugga på. Lovely! Jag sov till klockan tolv idag. Det gör jag nästan aldrig men det var sååå skönt. Jag har också passat på att uppdatera mina Spotify-listor, målat naglarna guldiga och sånt där annat som jag gillar att göra men nästan aldrig gör. Bruce Springsteens nya album har kommit ut nu så jag håller på att lyssna in mig på det. Spännande och inte speciellt ansträngande.
Ikväll blir det lördagsmys med film och trevligt folk. Jag ska inte klaga.
Som sagt, nästa vecka börjar vår nya kurs som ska hålla på fram tills sommaren. Den heter Organens Struktur och Funktion och vi ska lära oss precis vad det låter som. Äntligen ska vi få dissekera igen och lära oss sådant som faktiskt känns spännande. Det är svårt att koppla enzymer och andra kemiska prylar till veterinär, även om det faktiskt ÄR väldigt viktigt. Det känns roligare att lära oss om lungor och hjärtan än citronsyracykeln och vesikeltransport. Och dissektionerna! Som har saknat dem. Det kanske låter konstigt i en utomståendes öron, det där att vi tycker att det är kul att skära i döda, illaluktande djur. Men det är så otroligt intressant! Nu ska vi dessutom få fördjupa oss i varje organ, ett i taget. Åh så kul det ska bli.
Till dess njuter jag av att vara ledig och gosar med mina söta roomies.
Man får passa på att rida när man kan! (Ifall någon undrar varför jag har två tyglar så rids Oportuno på gummipelham med en tygel i stora ringen och en i lilla, istället för delta. Han trivs helt enkelt bäst med det.)
Jag är hemma hos mamma och pappa i Västra Karup nu över julen. Jag kom sent i fredags. Fick skjuts från Uppsala av en kille jag fick kontakt med via skjutsgruppen på Facebook. Väldigt smidigt och trevligt.
Väl hemma är allt precis som vanligt. Ingen snö men ändå svinkallt. Fika hela tiden. Kul att träffa familjen. Alla djuren är glada att se mig.
Faktum är att jag har fått en ny liten skugga. Han heter Ludde och är liten och vit och fluffig. Han vill vara så nära som möjligt och lämnar sällan min sida. När jag går på toaletten står han utanför och väntar. På natten ligger vi rygg mot rygg och sover, vilket är väldigt mysigt men också resulterar i viss muskelvärk eftersom jag inte kan byta sovställning alls. Nåja, det är ändå helt klart värt det!
Såhär ser min dag ut idag. En bra bok och en liten hund vid fötterna. På bilden ligger han ovanligt långt bort.
Inatt är sista natten i korridorsrummet i Flogsta! Halleluja woho äntligen! Jag kan knappt vänta tills vi får flytta in i hyrvillan. Det kommer bli så bra.
Vi var där igår och mätte och hade oss. Mitt rum är nästan 7x4 meter. Alltså betydligt större än det jag har nu. Sweet.
Jag märkte dock att det bara finns ett enda eluttag i hela rummet. Hmm. Nåja, det löser sig.
Nu håller jag alltså på att packa ner hela mitt rum i kartonger och kassar. Som alltid när man flyttar uppkommer frågan "hur kan jag ha samlat på mig allt detta?!".
Idag är det fredagen den trettonde ELLER luciadagen, beroende på vad man väljer att fokusera på. Jag väljer helt klart det sistnämnda.
Jag brukar aldrig bli eld och lågor över högtider men till och med jag måste hålla med om att luciatåg är mysigt. På veterinärhögskolan är det treorna, klassnamn: Belivet, som lussar för övriga årskurser. Mitt i dagens basgruppsuppföljning släcktes ljuset och ett långt luciatåg kom in. En manlig lucia, massvis med tärnor,lite tomtar och en del övriga figurer. De bjöd på julmust och hembakade lussekatter och sjöng lucialåtar som gjorts om lite. Istället för att handla om Lucia, jul och vit snö handlade sångerna om alla internskämt som finns på bland oss veterinärstudenter. Det finns en hel del! Jag tycker att det är en del av den fantastiska sammanhållningen på veterinärprogrammet. Jag har bara gått på skolan några månader men jag tycker redan att jag har börjat lära känna folk i de andra klasserna och jag känner igen de flesta som är med i Veterinärmedicinska Föreningen, vår egen kår. Skoj!
Det kan hända att någon tycker att vissa av tärnorna ser lite konstiga ut. De som står längst ut till exempel. Det är för att de har på sig samma outfit som de hade under hela vår insparksvecka. Det var nämligen Belivet som höll i insparken för min klass. Det var ett gäng som gick en hel vecka iklädda färgade kroppskondomer med galna frisyrer i matchande färg och sprejade vatten på oss när vi inte gjorde som de sa.
Det känns som om insparken var för en hel evighet sedan, trots att det bara har gått ungefär tre och en halv månad. Tiden går fort när livet är kul.
Den finaste dikten jag vet är "I carry your heart with me (i carry it in" av E.E. Cummings från 1920
i carry your heart with me(i carry it in my heart)i am never without it(anywhere i go you go,my dear;and whatever is done by only me is your doing,my darling) i fear no fate(for you are my fate,my sweet)i want no world(for beautiful you are my world,my true) and it’s you are whatever a moon has always meant and whatever a sun will always sing is you
here is the deepest secret nobody knows (here is the root of the root and the bud of the bud and the sky of the sky of a tree called life;which grows higher than soul can hope or mind can hide) and this is the wonder that's keeping the stars apart
i carry your heart(i carry it in my heart)
(Och ja, den ska hoppa lite konstigt sådär. Och ja, I skrivs i.)
Jag tycker den är så vacker. "i want no world" - så perfekt. Jag önskar att jag kunde skriva såhär. Han leker med språket på ett sätt som jag aldrig har sett någon annanstans.
Jag är hemma igen efter en väldigt trevlig långhelg hos Rebecka i Malmö. Mycket, mycket trevligt. Det blev sena nätter på stan, långa slöa mornar, mycket film, mycket godis, mycket pizza, många skratt och väldigt lite tråkiga stunder. Visst behöver vi alla en sån helg lite då och då? En helg med pannkaksfrukostar framför en bra film, hårfixande innan en utekväll, lussebullsbakande och kinabuffé.
Ibland tröttnar man på att göra vanliga lussebullar.
Jag inser dock hur mycket jag saknar Malmö. Uppsala är jättefint och så, men Malmö är min favoritstad. Vi var ute både fredag och lördag och hade jättekul. Uppsala är också kul men här är typ bara studenter. I Malmö är det en mix. Malmö för mig innebär alla typer av människor och alla sticker ut lika mycket. Det är en mysig stad, speciellt nu när alla jullampor börjar tändas. Vi var ute på promenad i kvällsmörkret och tittade på folk och ljus. Till och med jag, som brukar kallas för Grinchen av familjen, fick lite julstämning.
Jag saknar att gå i skola i Malmö, jag saknar att vara i en stor stad som känns som en liten stad, jag saknar alla mina vänner som bor där och tro det eller ej - men jag saknar faktiskt till och med skånskan!
Dessutom är det mycket varmare i Malmö än här. Brrr...
Vem visste att mitt hår kunde få sån VOLYM? Detta höll i sig tills jag duschade nästa gång. Inte illa.
Mamma berättade idag att min lilla favorithund Ludde har börjat bli mycket piggare och gladare sedan han har börjat äta glukosamin. (Jag fick ett gratisprov på glykosamin samtidigt som Ludde började bli lite gammal och stel.) Jag blev så glad! Min hjärta går sönder när Ludde inte mår bra. Bara tanken på att han inte kommer att finnas alltid känns främmande. Fast faktum är att Ludde är åtta år nu. (nio?) Inte helt ung nu längre, med andra ord. Fast vem vet? Jag känner en jack russel som är fjorton och still going strong.
Hur som helst är jag väldigt glad så länge lilla, söta Ludde kan vara frisk och glad som han brukar.
Ni vet de där små katterna som man kan skicka i chatten på facebook. Jag älskar dem. De är så otroligt söta att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De har en egen kollektion! Kolla in. Vill ha vill ha vill ha.
Om det är någon som vill köpa dessa åt mig så finns de här.
Shit pommes, jag har så fullt upp just nu. En tenta, en munta och ett viktigt förhör nästa vecka. Inte i samma ämne. Plus att jag var på möte med skoltidningen i måndags och tog på mig två artiklar. Plus att jag igår var först på bokcirkelmöte och sedan på jättelångt möte med akademiska ridklubben där jag har bokat upp mig ännu mer. Plus att jag tänker att jag gärna vill hänga lite på facebook, bloggen, tumblr, bitstrips, spotify. Missförstå mig rätt nu, jag tycker att alla möten och allt sånt är jättekul. Men jag känner att det blir liiiiite tight nu när allt kommer samtidigt. Speciellt eftersom jag inte känner mig helt hundra frisk efter förra veckan.
Aja, bara att bita ihop och ta sig igenom denna och nästa vecka så blir det bättre sedan.
Fram till dess: godis, te och bra musik! (Och lite plugg också antar jag.)
På tal om ingenting, kolla vad google föreslog åt mig förut idag. Jag ville söka på "finns det blod som inte cirkulerar" men google hade visst andra planer. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Vad betyder det ens? Och VEM har googlat detta?
