Jag sitter på ett tåg på väg till Uppsala. Jag åkte från Kramfors vid halv fem och väntades vara i Uppsala vid nio. Väntades. Nu är det andra bud. På grund av något fel i höjd med Gävle kommer tåget eventuellt vara två timmar sent till Uppsala. Preliminär försening är alltså två timmar. Jag hoppas att detta ändras till det bättre men med tanke på vilket rykte tågföretaget har så tänker jag mig att det snarare kommer att ändras till det sämre. Som om det inte vore jobbigt nog att åka ifrån min sommarlediga pojkvän för att jobba i åtta dagar på dag och således stiga upp vid klockan fem åtta dagar på rad. Nu hamnar dessutom en tågförsening ovanpå detta. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Som tur är sitter jag i första klass! Jag kommer inte ihåg om det beror på att jag är student eller på att jag är SJ-priomedlem men just nu kan jag åka i första klass till halva priset. Det var alltså billigare att boka första klass på det här tåget än att boka andra klass. Större stolar, mer benutrymme, egen tidning, gratis te med tillhörande chokladkaka och större toalett. Vilken lyx. Ska tåget ändå bli försenat så kan det ju lika gärna bli det när man åker i första klass.

 

Jag har haft ett par mysiga dagar uppe i Norrland, som jag fortfarande säger åt platsen där min pojkvän är uppväxt. Norrland är lite diffust men när man kommer från Skåne, som jag ju faktiskt gör, så kallas i princip allt ovanför Stockholm för just Norrland. Jag har på senare tid förstått att det är en ganska grov förolämpning dock. Fast min pojkvän kommer faktiskt från Västernorrlands län (som ologiskt nog ligger vid Sveriges östra kust) så jag tänker att jag har lite rätt. Lite. Såhär på en blogg ute i cyberspace tycker jag också att det kan finnas en poäng med att inte vara för detaljerad med andras adresser och därför tänker jag fortsätta skriva att jag har varit i Norrland, trots diffusheten.

 

Hur som helst, jag har haft ett par trevliga dagar i Norrland. Vi har badat. Vi har haft grillkväll med trevliga människor. Vi har haft sovmorgon. Vi har varit ute och åkt motorcykel och kollat på den otroligt vackra naturen. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en plats som är lika vacker som Bjärehalvön men Höga Kusten ligger faktiskt i nivå. Helt fantastiskt vackert är det. Det är nästan så att man kan tappa andan.

Det som jag upplever är en av de största skillnaderna mellan Norrland och Skåne är utrymmet. På Bjärehalvön blir det ramaskri om någon bygger en mur som är lite i vägen för någon annan. Allt står så trångt att det inte går att röra sig utan att inkräkta på någon annans utrymme. Att skymma någon annans utsikt är en dödssynd som inte går att förlåta.

I Norrland finns också utsikt men det finns så mycket utrymme att alla får plats. Husen klättrar inte på varandra utan får rum att andas. Många hus är väldigt stora – det finns ju plats. Människorna blir inte lika trängda mot varandra och slipper knuffa sig fram. Atmosfären är lugnare, helt enkelt. Jag väljer det lunga Norrland över trafikkaoset som hela sommaren råder i Båstad varje dag.

 

Jag som aldrig trodde att jag skulle bo norr om Göteborg har verkligen fått mig en tankeställare. Först flyttade jag till Uppsala. Fram tills i våras hade jag aldrig befunnit mig längre norrut än norra Uppsala. Nu kan jag lugnt tänka mig att flytta till Norrland i framtiden. Jag gillar lugnet. Jag gillar naturen. Jag gillar människorna. Tänk vad man kan ändras. Visst är det väl tur det! 

Nu är det koskit i hagen...

 

Eller snarare hästskit hela dagen. Jag jobbar min mest intensiva period i sommar just precis nu och det känns faktiskt riktigt bra. Det är mycket roligare än det låter. Jag har trevliga jobbarkompisar och det är hela tiden något att göra. Jag avskyr när man måste gå och hitta på saker att göra på jobbet. Nu är det snarare tvärtom, jag hade kunnat jobba dubbelt så många timmar om dagen och ändå ha saker att göra hela tiden. När det handlar om levande djur så blir det ju också nya uppgifter konstant. En stor del av mitt jobb är ju som ni vet mockning och hästar bajsar faktiskt kontinuerligt under hela dagen. Det innebär att jag skulle kunna, om jag hade velat, gå och småmocka konstant under dygnet. I alla fall om det är många hästar inne. Nu är det inte bara det vi pysslar med, och tur är väl det. Det hade kunnat bli lite lätt långtråkigt. 

 

Häromdagen drattade jag omkull i stallgången på jobbet och slog mig halvt fördärvad. Tack och lov gick det över till dagen därpå men jag började ändå fundera på hur jag skulle reagera om jag skadade mig rejält. En tjej i klassen bröt benet i en hästolycka i våras och blev väldigt hindrad i vardagen av detta. Det hade lika gärna kunnat vara jag, eller vem som helst som håller på med hästar. Eller, man behöver ju faktiskt inte hålla på med hästar för att skada sig. Man kan trilla i trappan och skada sig rejält. Hur som helst, undrar hur jag skulle ta en stor skada. 

Jag såg ett program om handikappridning häromdagen och insåg (som jag alltid gör i sammanhanget) att jag är otroligt tacksam för att jag håller på med en sport som jag aldrig kommer behöva sluta med. Om jag så hade blivit förlamad så hade jag kunnat bli upphissad på en häst och rida. Tänk om jag hade hållt på med fotboll! Nej, tur att jag valde ridning. 

 

Som ni förstår finns det gått om tid att tänka när man går omkring och mockar och fixar i stall hela dagarna. Många djupa funderingar har det blivit, och fler lär det väl bli. Håll till godo, jag delar säkert med mig av fler här i bloggen.

 

Imorgon ska jag ta pojkvännens bil och bege mig norrut, till hans föräldrarhem. Där ska jag vara tills på fredag. Två lediga dagar alltså. Inte dumt alls. Jag är dock lite nervös för körningen. Jag har aldrig kört så långt ensam. Men men. Någon gång ska väl vara den första. Man får se det positivt. Det är i alla fall inte snö. 

 

 

Mitt inomhusjobb i kombination med ljus hy som sällan tar någon direkt brun ton, snarare mer åt kräftahållet, gör att jag känner igen mig lite väl mycket i den här bilden. 

Idag har jag jobbat i klinikens stall igen. Jag var dötrött efter en alldeles för kort natt och det var så varmt att vi höll på att smälta bort. Trots det - det är skönt att jobba. Jag gillar vardag. Jag gillar helg mer men jag gillar vardagar med rutiner. Man GÖR någonting. Jag avskyr att bara sitta hemma och uggla. Nej, vardagar är rätt bra faktiskt. 

Imorgon är det äntligen jobb igen. Ska bli skönt att få anstränga sig lite. (Undrar om jag tycker likadant klockan fem imorgon bitti när klockan ringer?) 

Igår hjälpte jag en bra vän att flytta. Hon flyttar nämligen till Uppsala nu och ska plugga. Det blir nog en bra höst :) 

 

- Jag har varit norrut och avskärmat mig från allt vad stress och ständig uppkoppling heter.

- Jag har åkt motorcykel. Jag har i det närmaste åkt moped innan så det var skitkul. 

- Jag har sett fyra älgar uppdelat på två tillfällen (3+1). Väldigt exotiskt för mig som i princip inte har sett vilda älgar sedan jag var liten.

- Jag har blivit fullproppad med god mat. Mycket polarbröd, mycket hemmagjord sylt, mycket te och grillat. En del godis har jag klämt i mig också. Höjdpunkten var dock grillad banan med choklad och glass. 

- Jag har umgåtts med trevliga och pratsamma människor. 

- Jag har fått göra saker från början till slut. Som student är jag van vid att inget tar slut, det bara matas på och man blir aldrig klar. Därför är det skönt att få göra något som ska påbörjas, genomföras och avslutas. Typ tvätta bilen eller måla gungställningen svart. 

Nu är helgen slut och det är dags att gå tillbaka till vardagen. Läsa alla mejl, kolla alla viktiga meddelanden från klassen, kompisar, jobbet och Bladmagen på Facebook, kolla schemat och inse att jag har massa att göra. Låter inte riktigt lika kul tycker jag. Synd att jag inte kan burra ner mig under täcket och sova bort de sista veckorna innan sommaruppehållet. 

Idag har jag skrivit den näst sista tentan i årskurs ett på veterinärprogrammet. Jag har bara en enda ynka tenta kvar och sedan har jag gått klart ETT HELT ÅR. Omöjligt, jag har ju precis börjat. Det kan väl inte ha gått ett helt år?! Tydligen.

Tentan var på den hittills roligaste kursen, i alla fall enligt mig. Kursen heter integrativ fysiologi och för alla oss som inte har en aning om vad det betyder kan jag beskriva den ungefär som en kurs som knyter ihop allt vi har lärt oss. Hur samverkar hormonerna med varandra och med kroppen? Vad händer när blodtrycket ökar? Vad händer vid nedsatt lungfunktion? Varför? Hur? Så otroligt skönt med en kurs där man äntligen får koppla ihop saker. Plötsligt känns det som att vi faktiskt förstår hur ett djur fungerar. Hela djuret, inte bara varje del för sig.

Vi har fått lära oss varför hästar inte kan ersätta sin saltförlust efter hårt arbete med enbart en saltsten, varför hundar som är instängda i en bil behöver vatten och ett öppet fönster, varför högproducerande kor blir uttorkade lättare än andra djur, varför jod-brist kan orsaka trötthet, hur kalvningsförlamning uppstår, varför höghöjdsvistelse kan fungera som doping, för att bara nämna litegrann. Ganska coola frågor, eller hur? Och frågor som faktiskt känns relevanta för vårt kommande yrkesliv.

 

Nästa kurs börjar imorgon och handlar om immunologi. Jag vet inte riktigt vad det innebär så jag tog fram målbeskrivningen. Jag blev inte mycket klokare av det. Kolla själva, här är några av punkterna:

Eleven skall efter genomgången kurs kunna:

Redogöra för de viktigaste funktionerna hos vissa cytokiner och kemokiner:

IL-1, IL-2, IL-4, IL-5, IL-6, IL-8 (CXCL8), IL-10, IL-12, IL-17, TNF-α, IFN-α/β, IFN-γ, TGF-β).

samt känna till funktionen hos:

CD1, CD80/86, CD28, CD40, CD154, Fas (CD95), FasL (CD95L),

Intercellular adhesion molecules (ICAM),

Toll-Like Receptors (TLR),

Pattern Recognition Receptors (PRR),

samt förstå begreppen:

Pathogen associated molecular pattern (PAMP)

Danger associated molecular pattern (DAMP)

 

Detta är bara en pytteliten del av målbeskrivningen. Lovely….

 

De senaste dagarna har jag lyssnat i princip non stop på powerballader. I perioder kan jag få väldigt specifik musiksmak och just nu är det powerballader som gäller. Jag tänkte bjuda på några av mina favoriter. Lyssna och njut, och glöm inte att sjunga med! 

 

 

 

 

 

 

I Uppsala är det snö. Här är det vår. 

Bästa andra-frukosten någonsin! Andrafrukost är det godaste jag vet. Ni vet, när man har ätit frukost en gång och gör något annat ett tag och sedan äter frukost igen. Idag gick jag upp samtidigt som pojkvännen vid sex, åt lite gröt, gick och la mig igen, sov till halv elva och kravlade mig upp och ut till köket. Jag hade väntat mig att kylen enbart skulle innehålla mjölk och messmör så ni förstår varför jag blev så lycklig över brieosten. En bra start på dagen helt enkelt.

Och otroligt skönt att få sova ut ordentligt. Jag har varit så väldigt trött de senaste dagarna. Tentastresstrött. Drömt mardrömmar och vaknat tidigt. Det där med att sova dåligt är för mig ganska stressande i sig – jag vet ju att jag jobbar sämre då. När det dessutom läggs ovanpå en redan existerande tentastress blir det bara pannkaka. Men men. Nu har jag fått sova i alla fall. Och jag tror att jag har hämtat mig ganska bra från anatomitentan också. Den var hemsk, det var den, men nu är den över och jag blickar framåt mot kommande tentor och snart även mot sommaruppehåll. Sommar! Can’t wait.

 

Jag har gått ner i vikt de senaste veckorna. Jag märker det på hur kläderna sitter. Jag totalvägrar nämligen att införskaffa en våg. Totalvägrar med en åsnas envishet. Vägrar ge efter för medias vikthets. Säger till mig själv och alla andra att vikt bara är en siffra.

Så roligt för dig, tänker ni. Gå ner i vikt är alltid trevligt. Jo, sant. Men. Jag har inte försökt gå ner i vikt. Tvärtom har jag ätit enorma mängder mat och godis, speciellt över påsken. En viktnedgång är i det läget snarare att betrakta som ett tecken på att något är fel. Jag har stressat för mycket med andra ord. Inte bra. Jag känner min kropp så pass väl att jag vet när den säger att jag misshandlar den. Jag har inte alltid kunnat lyssna på min kropp. Det har ibland fått katastrofala följder. Numera försöker jag därför alltid känna och lyssna på vad den säger. Nu säger den att jag måste lugna ner mig. När jag (och kroppen) säger ”Lugna ner!” menar vi inte ”Rör dig mindre och ta mer ledigt!” även om det naturligtvis hade varit trevligt. Nej, vi menar ”Lugna ner dig mentalt! Sluta stissa upp dig!”. För även om kroppen gillar att vara igång och jobba hårt så gillar den inte att göra det om hjärnan samtidigt drar igång stresspåslag på stresspåslag. Då protesterar min kropp och jag måste skärpa till mig.

 

Jag insåg att jag måste lägga om mina prioriteringar. Jag har alltid en miljon saker planerade och jag hinner aldrig med allt som jag vill. Nu har jag planerat om lite och strukit massa saker som jag egentligen inte vill göra. Eller jo, jag hade gärna gjort det om jag hade haft tid. Men nu vill jag hellre satsa på studier och helt enkelt på mig själv och på att jag ska må bra. Jag tror att både jag själv och alla i min omgivning kommer uppskatta detta.

Just nu gör jag alltså mitt bästa för att ta hand om mig själv utan att göra det till en tävling mot mig själv. Lättare sagt än gjort men jag kämpar på. Steg ett var att ta sovmorgon idag.

 

Jag kan ju tillägga att jag tycker att jag i vanliga fall är en ganska positiv person, trots mina ganska mörka blogginlägg på senaste tiden. No worries, alltså. Jag är glad men jag vill skriva av mig ibland. Och eftersom min läsarkrets verkar vara stabil antar jag att ni tycker att det är ett helt okej läsämne. Men frukta icke. Snart ska jag ner till mamma och pappa och då kommer det komma massa hund-, katt- och hästbilder igen. Jag lovar! 

 

 

Jag är kvar i Ångermanland men vi åker hem idag. En liten snabb resa sådär. Typ. 

Det är med blandade känslor jag åker härifrån. Hemma är alltid bäst, jovisst. Men samtidigt vet jag att jag åker hem till tentor och stress. Här står tiden litegrann stilla. Stressen är inte speciellt påtaglig och jag får ro i själen. 

Utsikt från pojkvännens pojkrumsfönster. 

Här är otroligt vackert. Jag ska försöka ta några foton imorgon. 

Ryttareliten – programmet på SVT som väcker starka känslor. Jag tycker att det är jättebra. Äntliget ett program som visar flera sidor av ridsporten!

Jag tycker att programmet visar att ridsporten är mer än glam, vita ridbyxor och glansiga hästar. Det visar även det där varje-dag-jobbet som görs i tystnad och ensamhet i ridhuset på gården. Det visar press från förbundet, från hästägare, från tränare. Det visar blod, svett och tårar. Det visar hur svårt det är att träna en häst och jag tycker att det framgår att det är något som inte vem som helst kn göra i en handvändning. Programmet är bra på att visa att även de duktigaste ryttarna har problem med sina hästar och att det där med ridning, det är rätt svårt.

 

Jag har pratat med andra som tycker att vissa av ryttarna framställs som väldigt snobbiga men jag håller inte med. ”Hon bara går till sin pappa och ber om en ny häst, gud så bortskämd hon är.” Tja, ungefär så har det gått till varje gång jag har fått en häst också. Det är väl ingen människa som tror att ryttarna själva har kapital nog att köpa in och äga alla hästarna själva. En häst på högsta nivån kostar miljoner, det är väl inget konstigt att man måste ha stöd från sponsorer, vänner och familj.

Dessutom tycker jag att ryttaren i fråga inte känns snobbigt utan snarare driven och tar för sig. Något som kanske inte väntas från en kvinna.

 

Jag blev lite förvånad över ryttarnas reaktioner när de säljer sina hästar. Jag har väl alltid tänkt mig ungefär att de ser sina hästar som arbetskamrater och redskap och inte som sina bästa vänner. Jag väntade mig absolut inte att de skulle gråta och snyfta när det är dags för hästen att åka iväg. Det är fint att se att även hästar som är en slags inkomstkälla för ryttarna får kärlek och inte bara ses som objekt.

 

Jag har också sett spin off-serien som bara går på SVT-play, Ryttareliten: Stallet. Den handlar om ryttarnas hästskötare och den är faktiskt ännu bättre. För första gången någonsin ser jag ett program om tjejer som älskar hästar och vill jobba med hästar, inte med att rida, som inte fokuserar på hur snuttegulligt och puttenuttigt det är med hästar och hästtjejer. Det här programmet fokuserar på vilket otroligt jobb hästskötarna gör, vilket stort ansvar de har och vilken enorm kompetens de har.

 

Summa summarum: Ryttareliten är ett väldigt sevärt program, Ryttareliten: Stallet likaså. Se dem!

 

Dessvärre har programmet fått mig att sakna hästägandet något enormt. Jag saknar att utvecklas tillsammans med min häst. Jag saknar det där teamet vi blir, jag och min häst. Den känslan jag får när jag rider min egen häst och precis allt stämmer, när vi dansar, den har jag inte hittat någon annanstans. Att rida på ridskolan kommer en bit på vägen men inte ens nära hela vägen fram. Det är en enorm skillnad att rida på Oportuno eller Fausto som jag har känt i flera år, jämfört med att sitta upp på en okänd häst och rida en timme på ridskolan. Både Oportuno och Fausto har tagit år att lära känna, hur skulle jag kunna få samma känsla på en häst jag har suttit på bara några gånger?

 

Varken Oportuno eller Fausto är speciellt lättridna hästar. Det har tagit lång tid att få deras förtroende. Jag kommer ihåg att Oportuno totalvägrade att fatta galopp första gången jag red honom. Inte en enda gång fick jag honom i galopp.

Då var jag femton år och han tyckte antagligen att jag inte hade någon som helst koll på vad jag höll på med, vilket jag inte heller hade.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur jag och mina hästar har utvecklats tillsammans genom åren men det känns inte riktigt som att det får plats här så jag lämnar ämnet öppet just nu och önskar alla en trevlig helg. 

 

Efter en lång och faktiskt ganska så jobbig dag muntrar jag upp mig med några gamla favoriter.

 

Jag har jobbat på hästkliniken hela helgen. Låter lyxigt men det innebär att jag har mockat massa blött papper + spån + halm och skurat bort blod och diarré fråg boxväggar. Nåväl, vad gör man inte för att få komma nära hästar. 

 

Idag har jag gjort något ganska spännande. Jag har varit hårmodell. Inte fotomodell utan mer övningsmodell. Frisören övar till sitt yrkesprov och erbjöd gratis träningsklippningar. Nu är min frisyr betydligt kortare än vad den var imorse. Skönt att få väck lite. Det började bli så långt att det bara låg platt och jag såg ut mer och mer som en svamp. Inte riktigt min önskelook.. 

 

 

I skolan håller vi just nu på att lära oss alla kroppens muskler. Vad de heter, vad de gör och i vilka punkter de fäster. Vi har hundar som vi kollar på. Döda hundar, alltså. I vanliga fall är vårt dissektionsmaterial fryst tills vi får det och då förvaras det kylt tills vi slänger det. Nu vill vi kunna röra hundarna så att vi ser vad musklerna gör. Därför kan hundarna inte vara kylda utan får ligga i stora spritbad. Det är lite läskigt sådär men otroligt lärorikt. Jag är väldigt tacksam att folk väljer att skänka sina djur till oss veterinärstudenter när de avlivas. Det är väldigt uppskattat. Jag skulle kunna tänka mig att göra det själv. Jag vill inte själv skära i min avlivade hund eller katt men jag tycker att det är fint att de får ett syfte även efter döden så någon annan får gärna skära. 

 

 

Såhär såg det i alla fall ut när jag cyklade till skolan imorse. Klockan var väl lite efter sju och det var svinkallt.