Häromdagen var vi med klassen på ett jätteintressant studiebesök som vår fantastiska kår hade ordnat. Vi var på en stor gård med produktionsdjur. Det är SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som äger gården och djuren används både i forskningssyfte och i produktionssyfte. Där finns mjölkkor och slaktsvin och fjäderfä om det är ett forskningsprojekt om just fjäderfä som pågår.

Vi fick inte gå in i stallarna (smittskyddsrelaterade anledningar) men vi fick kolla genom stora fönster. Vi fick framförallt kolla på mjölkkorna och hela produktionen kring dem. Det är ju som så att en mjölkko måste kalva för att börja producera mjölk, därför finns det även kalvar på gården. Jag tycker det är väldigt hemskt att kalvarna tas ifrån sin mamma bara efter några timmar, vilket är standard. Någonstans förstår jag varför man gör så men mitt hjärta gråter ändå när jag ser små kalvar som äter foder ur fodermaskiner istället för att dia från sin mamma.

Jag tycker också att det känns inhumant att ha grisar som aldrig får känna solstrålar mot ryggen eller vinden mot trynet, bara för att de ska utsättas för så lite smittor som möjligt och därför växa snabbare och kosta mindre pengar.

Jag vet inte riktigt hur jag som konsument ska ställa mig till detta. Jag vill å ena sidan gynna svenska företagare eftersom jag vet att djuren har det betydligt bättre här än i andra länder. Å andra sidan tycker jag inte att de har det speciellt bra här heller. Vad tycker ni?

Studiebesöket var i alla fall väldigt bra. Vi fick massvis med välgrundad information och för oss som inte har så stor erfarenhet av lantbrukets djur är det nyttigt att få se hur det faktiskt går till på en mjölkgård eller grisgård.

I anslutning till SLUs gård finns också ett slakteri. Vi fick inte kolla hur det gick till där men vi fick kolla på en del filmer på hur slakten egentligen går till. Veterinärer han nämligen stort ansvar i samband med slakt och många veterinärer jobbar på slakterier. Alla slakterier har veterinärer som kontrollerar djuren före och efter slakt. Därför är det väldigt viktigt att vi studenter lär oss om slakt och vi kommer senare även ha hela kurser kring produktion och livsmedel.

Slakterier är kanske inte det första man tänker på när man tänker att man ska bli veterinär, men det är faktiskt inte bara små söta hundar och hästar. (Trots att många tror det när jag berättar att jag ska bli veterinär. Ofta när jag säger att jag för tillfället är mest inne på att jobba med antingen häst eller smådjur ser de frågande ut och frågar vad man annars skulle jobba med.)

Slaktfilmerna var inte speciellt kul att se. Jag blev mer påverkad än jag hade väntat mig. Jag tänker inte berätta några detaljer men jag var tvungen att titta bort när det handlade om hästar.

Om någon är sugen på att kolla på filmerna eller läsa mer om det så kolla in den här länken: http://disa.slu.se/

Jag antar att det där med slakt är en sådan sak som man måste förhålla sig till som veterinär och veterinärstudent. Jag har ganska mycket att jobba på där. Jag tycker att det är ganska jobbigt att tänka på. Ändå äter jag kött. Bara svenskt, men ändå. Jag är alltså ganska genomsnittlig när det kommer till synen på kött tror jag. 

Hej bloggen

Ju längre tid som går på utbildningen, ju mer inser jag att jo, det är faktiskt det här jag vill göra. Det verkar så otroligt spännande!

Varje tisdag (och lite till) jobbar jag på Universitetssjukhuset med att mocka åt de ”inneliggande” hästarna. Vid åttatiden varje dag går veterinärerna ronden. Jag får alltså ibland stå och lyssna på dem. Ibland får vi också höra när veterinärerna rådgör om olika hästar och vad de ska göra med dem. Inte helt sällan får vi skottare ändra något i boxen eller liknande. Vi blir alltså lite, lite delaktiga i behandlingen. En fånghäst måste tillexempel ha väldigt mjuk bädd eftersom den ofta har ont i sina hovar. Det är skottarnas uppgift att fluffa upp bädden rejält till den. Dessutom är det vi skottare som håller koll på och dokumenterar hur mycket hästaran bajsar och kissar. Det är nämligen en viktig indikator på hur de mår. En häst som inte har kissat är katastrof, riktigt illa. (Okej, vi skottare har inte alls speciellt stort ansvar och vi har egentligen ingen jättebetydelse för hästarnas behandling och för det mesta är vi mest i vägen men jag vill gärna tro att jag hjälper lite så låt mig tro det.)

Jag ser otroligt mycket fram emot att bli veterinär. Och mot att gå hela utbildningen. Faktiskt.

Vi lär oss hur mycket som helst på ganska kort tid men det är så himla spännande. Inte hela tiden såklart, men för det mesta. Jag börjar till och med tycka att det är roligt att kolla i mikroskopet. Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka. I början mådde jag mest illa och tyckte bara att jag såg massa prickar. Nu är det annorlunda. Så fort jag började lära mig lite insåg jag hur roligt det är. Det är som en helt ny värld som öppnar sig. En cellvärld. Cellerna är medborgarna som tillsammans skapar ett helt fungerande samhälle.

Jag låter lite frälst men det är jag nog också. Tur är väl det för annars hade det varit himla jobbigt att sitta så länge och mikroskopera. Häromdagen satt jag sammanlagt i åtta timmar med mikroskopet. När jag kom till skolan var det bara jag och städerskorna där. Efter några timmar var det dags för vanlig skoldag och sedan satt jag med mikroskopet efter skolan också. När jag cyklade hem höll det på att mörkna. Behöver jag säga att jag är ganska trött på kvällarna numera? 

Ett litet smakprov på vad jag kollar på dagarna i ända. Detta är ganska basic, det vi gör nu är att kolla på organ som innehåller olika komponenter av de nedan och listar ut vilket organ det är genom att tänka efter vilka organ som innehåller vad. 

Jag har gjort något som jag aldrig har gjort förut. Jag har kuggat på en tenta. Och vet ni vad? Jag är inte speciellt ledsen över det. Jag kunde inte ämnet så jag klarade inte att få 60 % rätt på tentafrågorna. Och det är okej. Jag kunde det inte så nu får jag ta och lära mig det. Ingen big deal.

Min inställning förvånar mig faktiskt. Jag har alltid trott att en icke-godkänd tenta skulle innebära katastrof och att jag skulle gråta floder över mitt misslyckande. Istället känner jag mig nästan lite lättad. Det är rätt skönt att äntligen ha fått gjort den där första kuggningen. Missförstå mig rätt, jag hade hellre klarat tentan. Men nu gjorde jag inte det och det känns som att den där katastrofbilden jag hade, den stämde liksom inte.

Som jag försökte förklara för mina föräldrar, folk kuggar hela tiden. Alla kuggar. Det är ganska vanligt. Det är inte som på gymnasiet när jag fick höga betyg av att bara vara på lektionerna. Det här är så mycket svårare. Det går knappt att jämföra. Nu har jag alltså kuggat och det är lugnt. Bara att börja plugga igen.

Om man ska vara riktigt ärlig så kuggade jag bara halva tentan. Den var tvådelar och jag kuggade ena ämnet. Jag behöver alltså bara göra om halva tentan. Nåja, alltid något.

Livet går vidare. Jag är ganska nöjd med mitt liv just nu faktiskt. Ovanligt nöjd. Härligt va? 

Nu har vi äntligen fått börja göra massa roliga saker i skolan! Idag hade jag först föreläsning om hjärtat och cirkulationen. Väldigt intressant. En i klassen fick komma fram och fick vi alla lyssna på hans puls via en maskin som föreläsaren kopplade till honom. Vi satt och försökte höra de olika ljuden och de olika nyanserna i ljuden. Det är svårare än man kan tro! Jag har alltid tänk att hjärtat låter du-dunk, du-dunk, du-dunk. Riktigt så enkelt är det inte. Det är massa små swishande ljud och flera olika dunkar i du-dunket. Föreläsaren som är expert inom området pratade på om alla ljuden som vi skulle hinna med att höra. Jag kunde bara tänka att herrejisses det där kan väl ingen människa höra.

Efter lunch var det sedan dags för dissektion. Vi hade först en demo med lärare och sedan fick vi titta på likadant material i grupper. Idag var målet att kolla på huvudets delar som har med sinnen och andning och sånt att göra. Vi fick därför kolla på häst- och koskallar (sågade i mitten på längden) och lösa stuphuvuden från ko och gris, om jag minns rätt. Det låter väldigt äckligt att vi står och pillar på avhuggna hästhuvuden, lite gudfadern sådär, men det är väldigt häftigt att få möjlighet att se hur djuren ser ut inuti. Jag blir lika fascinerad varje gång över att det är så komplicerat och tetris-ordnat inne i kroppen. Det är fantastiskt att alla hästar faktiskt utvecklas på samma sätt och ser likadana ut under huden. Coolt.

Efter detta hade vi övning gruppvis då vi fick kolla på röntgenbilder och försöka lista ut vad det egentligen var vi såg. Det var himla svårt och jag kände mig som världens nybörjare. Tänk att jag om några år kommer att kunna titta på en röntgenplåt och se exakt vad som är fel med ett djur. Hur häftigt är inte det?

Tur att det vi läser nu är så intressant för just nu tar plugget verkligen ALDRIG slut. Jag har suttit hela dagen sedan jag kom hem från skolan vid fyra och jag har ändå inte kunnat pricka av alls mycket på min att-göra-lista. Hard work work. God natt från mig!