Ett långt och ganska mörkt inlägg som handlar om tentaångest och reaktioner kring detta. Kanske inte den roligaste läsningen men ibland måste även jag få skriva av mig. Och en läser bara om en vill. Så det så. 

 

Jag hade tenta igår. Och i tisdags. Det där med att skriva tenta är inte kul. En kurs brukar gå till ungefär såhär för mig:

1.  Kursen startar. Det känns som evigheter till tentan.

2. Under kursen går jag på föreläsningar och pluggar hemma. Pluggar ganska mycket faktiskt. Hemmaplugget hjälper mig att förstå saker men ger sällan något minne för smådetaljer.

3. Tentaplugg. Påbörjas alltid för sent. (Även när det påbörjas i tid!) Nu ska alla de där smådetaljerna tryckas in och allt som har glömts bort från början av kursen ska tillbaka in i hjärnan. Under den här perioden brukar mitt sociala liv gå i graven totalt. Jag träffar i princip bara min häst och min pojkvän.

4. Dagen innan tentan. Jag kommer till insikten att jag faktiskt inte kan trycka in mer i mitt stackars överbelastade minne. Det får bära eller brista.

5. Morgonen innan tentan. Kollar igenom mina anteckningar en sista gång. Nu brukar det kännas ganska bra och lugnt.

6. Själva tentan. Kan gå till på två sätt. Antingen får jag världens flow eller så känns det som om jag aldrig har sett orden innan. Eller både och – som på tentan igår.

 

Tentan igår var i ämnet patologi och den var indelad i två delar, en teoretisk och en med histologiska bilder.

Den teoretiska biten kändes bra. Riktigt bra. Flow och detaljminne. Wow. Jag är typ bäst i världen. Bäst i klassen minst. Inget kan stoppa mig!

Sedan började jag med histologidelen. Plötsligt kändes inget bra. Inget. Jag kollade på bilderna och såg bara rosa ludd. Jag kunde plötsligt inte se skillnad på olika celler och jag kom inte ihåg någonting. Blandade ihop allt, organ, celler, vävnader. Det var INTE kul. Det värsta i en sådan situation är att jag inte kan låta bli att banna mig själv för att jag inte har pluggat ordentligt.

Det mest produktiva i situationen hade såklart varit att lägga allt sådant bakom mig och istället stanna här och nu. Fokusera på vad jag ser på bilderna och vilka slutsatser jag kan dra av det. Men icke. Det gick bara inte. Bilderan flöt ihop till en suddig röra. Jag fick nästan panik för att jag inte kunde ordna mina tankar. Jag går på veterinärprogrammet och är bland eliten i Sverige, som en föreläsare uttryckte det. Jag borde kunna detta! Hjärtat slår och jag känner hur jag börjar svettas under armarna. Hjärtat slår hårdare. Andingen blir snabbare och snabbare. Plötsligt börjar jag bli osäker även på den första delen. Den kändes alldeles för bra. Kanske har jag missförstått allt?! Ångest!

 

I det här läget inser jag att jag måste göra något för att samla mig. Jag går på toa. Kollar mig i spegeln och säger till mig själv att jag fixar detta. Går tillbaka till min plats, tar ett djupt andetag och kollar på bilderna. Den där lilla pausen hjälpte faktiskt. Jag kan fortfarande inte allt och jag kunde definitivt ha behövs några dagar plugg till (varifrån jag skulle ha fått de där extra dagarna är ju en annan fråga…) men jag kunde tänka klarare. Jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. Gissade lite. Kollade nog på bilderna. Vad ser jag? Röda blodkroppar, ödem osv. Vad kan detta ha kommit ifrån? Vilken sjukdom uppstår så? Dra slutsats! Bättre att gissa än att lämna tomt.

 

Jag tog mig igenom tentan till slut. Det var ingen njutning. Det var faktiskt en av de värre tentorna jag har gjort. Hujeda mig. Men nu är den slut.

 

 

 

Det dumma är att varje gång jag har skrivit tenta så ska alla fråga hur det gick. Hur gick det? Hur GICK det?

Vad dessa alla inte förstår är att det är en väldigt dum fråga. En vet aldrig hur det GICK. Det dröjer faktiskt tre veckor innan en får reda på hur det gick.

När en frågar någon hur det gick frågar en efter ett resultat. En bokstav på ett papper. G eller inte? En är liksom inte intresserad av att veta något annat. Jag vet att detta inte är meningen och att alla bara är intresserade och snälla och vill veta hur det går för mig. Men jag börjar bli duktigt trött på att alla ska placeras in i någon slags register efter sina resultat.

Jag frågar alltid hur en tenta kändes. Hur KÄNDES tentan? Resultatet är egentligen oviktigt i det läget. Resultatet får en ju ändå inte reda på förrän efter tre veckor. Det jag tycker är viktigare är prestationen. Två personer kan ha fått samma resultat men ha gjort två helt olika prestationer.  

Jag tycker tillexempel att det är en större prestation om jag blir godkänd på teoridelen på patologitentan än om jag blir godkänd på histologidelen. Jag har pluggat teori tills ögonen nästan börjat blöda. Gud, så jag har suttit och försökt nöta in det. Nu kan jag det. Förstår och minns.

Histologidelen kan jag inte. Jag kan en del men inte allt. Om jag blir godkänd så är det mest att jag har haft tur med frågorna. Inte att jag egentligen har presterat speciellt bra.

(Visserligen tycker jag att det var en enorm prestation av mig att ta mig igenom histologidelen trots ångesten och värdelöskänslan men det är ett annat kapitel)

Frågar man hur det GICK så är svaret samma för båda tentorna. Det gick bra. Godkänd. Jag betyder inget mer än mitt resultat.

Frågan man hur det KÄNDES så är det helt olika svar. Ena delen kände jag verkligen att jag visste vad jag pratade om. Jag har kunskaper i ämnet som jag kommer att använda i mitt framtida yrkesliv och som kommer hjälpa mig att rädda liv. Den andra delen kändes inte så bra. Jag ska gå hem och läsa på mer för även om jag blev godkänd så var det med ett nödrop och det kommer att slå tillbaka på mig någon annan gång.

 

Förstår ni skillnaden?

 

Jag har diskuterat det här med ett antal personer (fler än två så ingen behöver känna sig utpekad) och alla brukar först ta väldigt illa vid sig och mena att de absolut inte vill förolämpa mig och att jag får ta och skärpa mig och inse att de bara menar väl. Det är egentligen mitt fel att jag blir ledsen eftersom jag MISSFÖRSTÅR. Minst tre personer reagerade så mot mig igår. De flesta brukar sedan inse vad jag menar. Jag, och säkert alla andra, blir jätteglad när någon vill veta hur det går för mig. Men jag är inte speciellt intresserad över att bli bedömd enbart efter mitt resultat. Enbart. Som om ett IG skulle betyda döden. Som om en omtenta är döden. Det är det inte. En omtenta ska mer ses som fördjupade studier, inte som ett totalt misslyckande.

Det tog mig flera år att inse detta och jag blir fortfarande ledsen varje gång någon hintar om att jag skulle vara misslyckad som person om jag får ett dåligt resultat. Till exempel när någon säger ”Åh nej tror du att du måste göra om tentan, stackars dig”. Jag VET att det bara är välmening. Vet. Självklart förstår jag det och kan i viss mån uppskatta omtanken men jag blir faktiskt jätteledsen samtidigt. Dessutom händer detta väldigt ofta. Inte bara mot mig. Jag har såklart pratat med vänner om detta och alla vittnar om samma sak. Personer utanför studievärlden verkar tro att en omtenta är något giftigt. Något som innebär att en inte är värdig sin kommande yrkestitel. När det i själva verket oftast handlar om huruvida en har haft tur men frågorna och pluggat på de rätta sakerna eller inte.

 

Jag hoppas att jag kan hjälpa någon med detta. Det måste ju finnas andra som har upplevt samma sak? Som sagt, jag frågar själv aldrig någon som precis gått ut ur tentasalen hur tentan gick. Knappt när resultaten väl kommer heller. En del saker tycker jag att man själv ska få bestämma om man vill berätta. 

 

Helt vanlig dag i tentapluggandet.

Sjutton vad allt låter mycket. Superstörigt. Det är nog därför jag inte kan koncentrera mig. Bäst jag hämtar mina öronproppar.

Öronpropparna ligger inte i pennskrinet där de brukar ligga. HJÄLP var är de någonstans?! Letar frenetiskt. Hittar dem inte. PANIIIIIK!! Mina öronproppar är BORTA! Vad ska jag göra? Funderar på om jag ska be pojkvännen köra hem från Norrland och hjälpa mig leta. Det här är ju faktiskt en fråga på LIV OCH DÖD.

Letar ännu mer frenetiskt. Puts väck. PANIK PANIK! Kan man ringa den nationella insatsstyrkan för sånt här?! LIV OCH DÖD!

Genomsöker lägenheten minutiöst. Tänk logiskt. Var hade jag dem senast? (I öronen räknas inte som svar) De ligger i ett illorange fodral. De borde synas. VARFÖR SER JAG DEM INTE?! Insatsstyrkan, vilket nummer är det dit?

Jag vänder upp och ner på alla mina väskor. Varför har jag så många väskor? Från och med nu ska jag hålla mig till en och samma.

Plötsligt händer de. Öronpropparna ligger så fint inuti sitt fodral i en av väskorna. Där ligger för övrigt även de där små klisterlapparna som man markerar sidor i boken med, som jag också har letat efter. (Dock inte lika intensivt eftersom det inte var tentaperiod då.) Jag hittade dem! Halleluja!

Vilken tur att jag inte överreagerade. Då hade jag väl aldrig hittat dem. Nej, lugnt och metodiskt, det brukar jag alltid säga.

 

 

Nu har vi börjat på den nya kursen: allmän patologi. Inte helt självklart vad det innebär. Ungefär ”läran om sjukdomar”, alltså vad som egentligen händer inne i kroppen vid sjukdom. I kursen ingår även att kolla i mikroskop på sjuk vävnad: histopatologi. Förra året hade vi histologi och det var alltså frisk vävnad vi kollade på då. För mig var det ett av de svårare ämnena under första året. Jag fick sitta väldigt mycket med det där mikroskopet på egen hand och försöka trycka in hur de olika vävnaderna skulle se ut. Vi hade ett prov under våren där vi fick tjuga mikroskopglas med vävnader och själva skulle lista ut vilken vävnad det var. Jag pluggade något enormt mycket till det där provet. Satt åtta-tio timmar i skolan flera helgdagar och sådär. Plus efter skolan. Jag hoppas att jag har igen det nu!

 

Första föreläsningen på nya kursen handlade lite om läkekonstens historia och vad vi människor har trott att sjukdom orsakas av. Idag vet vi att sjukdomar beror på problem eller skador i kroppens egna celler. Ungefär såhär: en cell kan anpassa sig till någon som vill orsaka sjukdom (ex ett virus) till en viss grad. När cellen inte längre kan anpassa sig skadas den eller dör. Många celler som skadas eller dör i ett visst organ ger uttryck som sjukdom i det organet.

Förr ansåg man att sjukdom var något som kom utifrån. Ett gammalt uttryck för smittämne är maisma och det betyder enligt vår föreläsare ungefär onda andar. Jag tycker faktiskt inte att den här tanken är helt ologisk. Det är ju faktiskt inte sällan som något som kommer in i kroppen utifrån som skapar sjukdomen, även om det är indirekt. Jag tänker på virus, parasiter, bakterier osv.

 

Vi fick berättat för oss lite om hur man behandlade sjukdom förr. En del exempel tycker vi idag är lite lustiga.

Kavallerihästar som var halta behandlades med jättestarka magneter då man ansåg att det var fel i hästens egna magnetiska kraftfält.

Människor med ryggskott fick hänga i armarna och sträcka ut ryggen. Eller som vår föreläsare uttryckte det: stackarna fick hänga i flera timmar tills de inte kände av sitt ryggont längre på grund av sina värkande armar.

Man pysslade även en del med åderlåtning, alltså att tappa ut blod från kroppen. Detta ansåg man hjälpte mot lite allt möjligt. Det finns faktiskt vissa sjukdomar som botas av detta vilket hjälpte till att hålla kvar vid myten om att det är ett bra behandlingssätt. En sjukdom där åderlåtning hjälper är myelom, en typ av blodcancer där omogna plasmaceller förökar sig okontrollerat i benmärgen och tränger undan andra blodbildande celler, vilket kan orsaka blodbrist, infektioner, njurpåverkan, nedbrytning av benvävnad och skelettsmärtor. (Källa: medicinsordbok.se)

En man som under 1800-talet var förespråkare för åderlåtning hette John Snow. Här hajade alla Game of Thrones-fans i klassen till. En karaktär i serien heter Jon Snow. Min favoritkaraktär faktiskt. Inte illa va? 

 

Det är mycket som händer just nu i Sverige. Budgetar hit och dit. Omval. Diskussioner. Smutskastning. Jag som tyckte att det var så skönt när förra valet äntligen var över och folk slutade försöka övertyga andra om att du har fel och jag har rätt. Jag tycker att det ofta hamnar på sandlådenivå i de här politiska diskussionerna, speciellt när man kollar i sociala medier. Att diskutera och lyssna på varandra är givande. Att köra över varandra och säga till andra vad de bör tycka är inte givande. Respekt gentemot sina medmänniskor, är det någon som har hört talas om det?

Nu är detta ingen politisk blogg men jag vill få sagt att jag tycker att alla borde visa lite mer öppenhet och kärlek mot varandra. Det är ju trots allt snart jul och då ska man vara snäll för annars får man inga julklappar!

 

I skolan läser vi som sagt immunologi. Idag hade vi föreläsning och transplantationer och varför kroppen försöker stöta bort ett organ som har transplanterats. Jag har väl alltid vetat att kroppen ser nya organ som främmande och att den kan få för sig att stöta bort det. Vad jag inte har fattat tidigare är hur frekvent detta sker. Om jag förstod föreläsaren rätt så är frågan inte OM kroppen ska stöta bort organet utan NÄR. För att minska risken för att detta ska ske ger man massa immunosuppressiva  droger som alltså nästan slår ut immunförsvaret. På så sätt hindrar man det från att attackera det nya organet. Vad jag inte heller visste var ärr man måste äta dessa mediciner hela livet. Immunförsvaret kommer alltså att vara väldigt nedsatt resten av livet och man löper stor risk att få massa andra sjukdomar. Vad som skulle hända om en sådan hr person skulle råka bli infekterad med en antibiotikaresistent bakterie vill jag knappt tänka på. Varken mediciner eller immunförsvar kommer att kunna ta kol på bakterien. Vad finns kvar?

 

Jag har också lärt mig varför patienter med leukemi behöver benmärgstransplantationer. Det är något som jag också har vetat länge men aldrig riktigt reflekterat över. Det är något som jag bara har hört och sett på TV och sådär.

Det beror på att behandlingen mot leukemi är strålning och kemoterapi. Den här behandlingen gör att patientens egna benmärg helt dör ut. Det är i benmärgen som B-lymfocyterna bildas. B-lymfocyter är en celltyp som ingår i immunförsvaret och som skapar antikroppar. Utan B-lymfocyter, inga antikroppar. Antikroppar sätter sig på främmande ämnen, antigen, i kroppen och oskadliggör eller hjälper andra celler att oskadliggöra antigenen. Mycket enkelt förklarat. En person utan B-lymfocyter är alltså mycket utsatt och blir väldigt sjuk vid en infektion av exempelvis ett virus.

Därför transplanterar man alltså benmärg från en annan person. Det tar dock lång tid innan immuncellerna är uppe i normala nivåer i mottagaren och under hela den här tiden är mottagaren utsatt för infektioner. Dessutom kan kroppen reagera negativt på den nya benmärgen och utveckla ett annat typ av sjukdomstillstånd som också är väldigt farligt. Det hela är alltså väldigt avancerat.

 

 

Vi pratade om att det är väldigt viktigt att hitta en matchande donator för att minska risken för bortstötning. En enäggstvilling är det absolut bästa alternativet om man inte kan ta organ från patienten själv (som ex hud vid brännskador). Jag var tvungen att fråga läraren om det där med att man i vissa länder kan skapa ett barn med precis rätt genuppsättning för att rädda ett sjukt syskon och om det kunde likställas med enäggstvillingar rent immunologiskt. Det kunde det men vår föreläsare var noga med att påpeka att det kan finnas etiska aspekter på problemet som måste tas i beaktande. Hur ska man tänka egentligen? Jag tycker att frågan är svårt. Spontant tycker jag att det känns otroligt hemskt att ett barn ska födas, inte för att föräldrarna vill ha barnet utan för att de vill ha kvar sitt befintliga barn. Samtidigt kan det rädda ett svårt sjukt barn. Väldigt svår fråga. Hur mycket är ett liv värt?

Boken Allt för min syster handlar om just detta. Det är en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Filmen är också bra men inte lika. (Den heter My sisters keeper på engelska) Utan att spoila för mycket kan jag säga att boken och filmen slutar lite olika så även om man har sett filmen kan man ha glädje av att läsa boken. 

Alltså det där med papper och tentaplugg. Varför har jag papper överallt? Förökar de sig eller? 

I dagarna har vi haft föreläsningar både om antibiotiskaresistenta bakterier och om biologiska vapen. Det är inte utan att jag känner mig lite rädd.

 

Lite korta fakta:

·         Att en bakterie är antibiotikaresistent innebär att den inte hämmas eller dödas av antibiotika, ex penicillin.

·         Antibiotikaresistenta bakterier är inte nödvändigtvis motståndskraftiga mot alla typer av antibiotika. För att en bakterie ska räknas som multiresistent ska den vara resistent mot minst tre olika antibiotikaklasser. Det finns åtta.

·         Antibiotikaresistens hos bakterier anses vara ett av de absolut största hoten mot folkhälsan.

·         Man har hittills inte lyckats tillverka ett enda slags antibiotika utan att någon typ av bakterie är resistent mot den. Det finns alltså idag inget antibiotika som kan döda alla typer av bakterier.

·         Bakterier kan vara resistenta mot ett eller flera slags antibiotika av naturen men de flesta utvecklar resistensen efter hand genom att plocka upp resistensgenen och integrera den i sitt DNA.

·         När man smittas av en bakterie är den antingen resistent eller inte. Den utvecklar alltså inte resistens inne i kroppen. (Det KAN hända men det är väldigt ovanligt.) En resistent bakterie ger inte heller allvarligare symptom än dess ”vanliga icke-resistenta släkting” – den är bara svårare att behandla.  

·         Resistens sprids istället genom något som kan liknas vid en smitta hos bakterier.

·         Det är en myt att bakterier utvecklar resistens om man inte fullföljer sin antibiotikakur eller om man desinficerar händerna ofta.

·         Antibiotika får egentligen bara användas på djur om det ”föreligger en bakteriell infektion som sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling och djurets välbefinnande därmed äventyras”. Detta slarvas en del med. Ofta får djur (och människor) antibiotika lite för säkerhetens skull, även om man hela tiden blir mer och mer noga med detta.

·         Vårt bästa försvar mot bakterier, resistenta och icke-resistenta, är god hygien. Tvätta därför händerna noga! 30 sekunder pratade vår föreläsare om.

 

Lite om biologiska vapen också:

Det finns alltså tankar om att bakterier eller virus skulle kunna användas som vapen ex i terrorism eller i krig. Detta är inga nya idéer. Bakterien som ger mjältbrand har exempelvis använts som vapen både i första och andra världskriget såväl som kring 11/9 i USA. Just mjältbrand är obehaglig eftersom en typ av sjukdomen (den man får om man andas in sporer) ger i princip 100 % dödlighet om den inte behandlas och hela 75 % dödlighet om den behandlas. 75 %! I vanliga fall pratar vi om 20 % som hög dödlighet. 75 % är enormt hög.

Jag visste faktiskt inte att detta var en så stor grej. Lite naivt kanske men jag hade faktiskt ingen aning om att det är många länder som har B-vapenanläggningar. Jag trodde att det hörde till Kalla Kriget, typ.

Många länder har tillsammans kommit fram till ett sätt att jobba mot att detta ska hända igen men en hel bunt länder har inte skrivit på detta. Det läskiga är att många av de länder som inte har skrivit på är väldigt oroliga länder.

 

Många av bakterierna som klassas som potentiellt farliga ger zoonoser, alltså sprids från djur till människor. Det är därför vi som ska bli veterinärer lär oss om det här. Det kommer nämligen troligtvis bli vi som upptäcker utbrotten.

 

Jag tycker att det här med biologiska vapen känns väldigt läskigt. Krig är alltid skrämmande men om jag skjuter någon så kommer jag att välja ut en person, sikta, skjuta. Sprider jag ut mjältbrandssporer kan jag inte välja. Alla som råkar komma i närheten blir smittade.

Jag frågade föreläsaren om han ansåg att Sveriges försvar mot en biologisk attack är tillräckligt idag. Han svarade väldigt svävande. Jag har aldrig varit speciellt starkt för militär och sådant, tvärtom ganska negativt inställd, men jag kanske får tänka om. Vissa delar av Europa är trots allt ganska oroliga just nu och tanken att ”det drabbar inte mig” känns alldeles för naiv i dagens samhälle. 

 

Mamma och fölis springer i hagen. Det är såhär vi vill se dem!

(Foto: http://randumbuzz.com) 

 

Såhär ser Rhodococcus equi ut när man odlar den på blod.Det är sånna här plattor

vi håller på med på labbet hela tiden nu. Tittar på, luktar på, tar prover ifrån.

(Foto: Karl-Erik Johansson och Lise-Lotte Fernström via vetbact.org)

 

Idag fick vi en agarplatta med blandkoloni, alltså flera olika bakteriesorter. Dessa fick vi stryka ut på nya agarplattor och imorgon ska vi se hur de har växt samt identifiera dem. 

Vi fick även kolla lite på färdigväxta plattor med Salmonella, E. coli och en till bakteri som jag inte kommer ihåg vad den hette. Att sticka ner näsan i en salmonellakultur och sniffa är inget jag brukar göra i vanliga fall direkt.. 

Idag har jag även fått lära mig att tvätta händerna. I kid you not. Helt allvar. Vi fick smörja händerna med flourocerande lotion som syns i UV-ljus. Efter viss tvättinstruktion satte vi igång och gnuggade händerna. När jag hade gnuggat som jag aldrig gjort förr tänkte jag att nä, nu måste jag bara vara ren. Stack in händerna under lampan och väntade mig prickfria händer. Men icke. Fortfarande smutsig. Fyra (!) tvättar senare var jag fortfarande inte ren. Värt att tänka på när man är sjuk och inte vill smitta andra eller när man hanterar rå kyckling, på tal om salmonella. 

Jag tänkte berätta lite om vad vi läser just nu.

Första kursen under årskurs två är virologi, det vill säga läran om virus. Hur virus ser ut, förökar sig, lever osv. Det mest spännande är att lära sig om vilka symptom ett visst virus kan ge och hur man botar det. Det där med att virus befinner sig lite mellan levande och död är också rätt coolt. De lever bara inuti ett värddjurs cell, i övigt är de i princip döda. De har ingen metabolism och så men de överlever. Svårt att definiera, det där. 

Lite hypokondrisk blir man ju såklart av att läsa om virus. Speciellt när vi hade en föreläsning om virus som sprids via mat. Det där med att tvätta händerna med tvål och att använda massa handsprit känns numera som en alldeles fantastisk idé. Tur att skoltoaletterna har alkogel!

 

Ett virus som jag tycker är lite extra spännande är FIP, Felin Infektiös Pektonit. Feline betyder katt och viruset drabbar alltså bara katter. Pektonit betyder bukhinneinflammation. FIP är ett virus som ingår i familjen Coronaviridae tillsammans med en mängd andra sjukdomar, bland annat förkylningar och SARS som kan drabba människa. På bilden ser ni ett coronavirus. 

 

Anledningen till att jag tycker att detta är extra spännande är att en av våra katter antagligen hade just detta virus och var tvungen att avlivas på grund av det. Jag var mycket yngre vid den här tiden och kommer inte ihåg vad veterinären sa men pratade med vår virusföreläsare om det och han sa att på min beskrivning låter det som om att det handlade om just FIP, även om processen tog längre tid än vanligt hos vår katt.

 

FIP orsakas av en muterad form av felint enteriskt coronavirus och finns i två former, torr och våt.

Torr FIP orsakar avmagring, trötthet och skador på de organ som drabbas av viruset. Här går sjukdomsförloppet relativt långsamt, veckor till månader.

Våt FIP orsakar vätskeansamling i buken och brösthålan hos katten. Detta leder vanligtvis till död eftersom vätskan trycker på lungorna och ger katten andningsproblem. Från att man ser de första symptomen till att katten dör kan det ta dagar till veckor. På bilden syns en katt med vätskeansamling i buken. 

 

 

FIP är idag svårt att diagnostisera och obotligt. Ofta avlivar man katten så att den ska slippa lida.

FIP i sig anses inte smitta mellan katter, däremot smittar coronaviruset som är grunden till sjukdomen. Det finns inget effektivt vaccin mot FIP i dagsläget.

 

(Källa: sva.se – en mycket bra hemsida om man vill läsa om djursjukdomar)

 

Det behövs alltså mycket mer forskning på FIP för att man ska kunna ta fram metoder för att diagnosticera på levande djur och för att man ska kunna bota sjukdomen. Jag tycker att det hade varit jättespännande att vara med och exempelvis ta fram ett effektivt vaccin så att katterna hade sluppit den här smärtsamma sjukdomen.

 

Virus kan verka ganska torrt att läsa om men som ni ser så är det faktiskt ganska spännande och kul när man kan grunderna så att man kan fördjupa sig litegrann. Jag gör just nu ett grupparbete om ett virus som drabbar grisars reproduktion och respiration (andning). Arbetet utgår från en vetenskaplig artikel som var såååå tråkig första gången jag läste den. När jag sedan läste den andra och tredje gången och faktiskt förstod vad som stod i den blev det plötsligt mycket roligare. Som en blixt från en klar himmel blev grisvirus nästan lite dramatiskt och jag satt i flera timmar utan att märka det.  Detta gjorde att jag blev lite sen till vår förfest igår. Vi är nämligen lediga idag och passade på att gå ut och festa igår. Det är alltid någon nation som har klubb så man kan rent tekniskt gå ut och dansa varje kväll. Lite dålig planering att jag var och gav blod tidigare samma dag bara. Jag hade missat det där med att man ska ta det lugnt under kvällen.. Istället körde jag på fullt ös och kände mig ganska yr på slutet. Jag fick till och med gå hem innan stället stängde (!). Bättre planering nästa gång. 

Jag har inte riktigt kunnat ta sommar tidigare, det kunde ju bli så att jag var tvungen att plugga till en omtenta. Men nix pix. Jag klarade den och är därmed helt klar med första året. 

Innan jag började på veterinärprogrammet hade jag aldrig någonsin varit på gränsen att inte klara en tenta. Det fanns knappt på kartan. Nu är det annorlunda. Både gymnasiet och annat jag pluggat på universitetsnivå har i jämförelse varit rena barnleken. Jag går i en klass med hundra elever som alla har bland de absolut högsta betygen eller högskoleprovsresultaten i Sverige. Har man inte det kan man inte komma in på programmet. Vi har alltså allihop varit otroligt högpresterande och vet hur man pluggar. Vi gillar att plugga. 

Trots detta kuggar folk. Inte bara någon enstaka utan en hel del kuggar någon tenta någon gång under året. En tenta var det tillexempel typ en fjärdedel av klassen som kuggade. 

Veterinärprogrammet är alltså väldigt krävande. Det är därför jag blir så glad och lättad varje gång jag klarar en tenta. Inte får alla rätt, utan klarar tentan. 

Vissa program, veterinär inräknat, har inga andra betyg än godkänd/ icke godkänd. Detta tog ett tag för en del av mina närstående att förstå. De var ju vana vid att jag blev glad över ett MVG och missnöjd över ett VG. 

"Jag fick godkänt!!!!" 

"Godkänt? Ojdå. Det var ju inte så bra." 

Det är bra att vi inte har fler betyg än så. Det tar bort en del av pressen (som redan är ganska stor) och det gör att nivån för att klara en kurs kan vara högre än om vi hade haft fler nivåer. Då kan man inte sätta godkäntgränsen hur högt som helst. 

När jag har pluggat på universitet tidigare har det ofta varit 50% rätt som ger godkänt, 75% ger VG, 90% ger MVG. Något sånt. 

Nu har vi oftast kravet att klara 2/3 för godkänt, dvs 67%. Vissa test har högre godkäntgräns. På en del test måste vi ha alla rätt. Detta ger en högre kompetensnivå för oss som klass. Alla måste kunna mycket eftersom alla ska bli duktiga veterinärer. Det räcker inte att vissa blir duktiga och andra sämre. Då sjunker nivån för hela yrkeskåren. 

 

Efter ett hektiskt år tycker jag att jag har gjort mig förtjänt av lite tårta
i väntan på nästa, antagligen ännu mer hektiska, år. 

 

Jag hämtade ut två tentor idag också. Vi får nämligen resultaten från våra tentor meddelade på internet och sedan får vi hämta ut dem vid ett annat tillfälle. Jag var godkänd på båda och på den ena hade jag faktiskt 28,5 av 29 poäng! Det var en omtenta (som orsakade en del av tidigare nämnda tårar) så jag tycker att jag kan kosta på mig att skryta lite. Det lönar sig att göra om, göra rätt. Ämnet var digestion och jag tycker att set är ett jätteintressant ämne så det var egentligen inte jättejobbigt att plugga till. Jag skulle faktiskt mycket väl kunna tänka mig att jobba specialiserat mot digestion på något sätt. Vi kan ju börja med att se om jag kan övertyga mamma om att mina idéer om hästutfodring är bättre än de gamla traditionella. 

Nu ska jag bara hålla ut den sista lilla biten på upploppet. Det känns lite segt faktiskt. Av någon anledning är jag alltid som mest benägen att ge upp just när jag är på upploppet. Helt ologiskt! Hade jag suttit i fängelse hade jag bombis varit en sån som rymmer två veckor innan avtjänat straff. 

Men nej, den här gången ska jag hålla ut hela vägen. Jag vill visa för mig själv att det går att klara en kurs trots sjukdom och roliga aktiviteter under helgen. Det SKA gå. 

Alltså: tenta imorgon. Sedan sommarlov. På fredag börjar sommarjobbet. Sommar sommar sommar sommar. 

 

 

 

Den andra bilden visar hur dendritiska celler bildas. Dendritiska celler, DC, är celler som bryter ner antigen (bakterier etc) och visar upp bitarna för andra celler, som en krigare som hänger benen från sina offer runt halsen. Brutalt men bra eftersom resten av kroppens celelr då vet vad det är för slags antigen som har kommit in i kroppen och kan reagera på det på rätt sätt. 

 

 

 

 

 

Hej bloggen!

Jag är hemma och är sjuk idag. Jag försökte verkligen och var på föreläsning i ungefär en halvtimme innan jag insåg att det här går inte. Jag kan inte fokusera och jag kommer inte lära mig någonting idag. Så jag fick helt enkelt gå hem igen. Jättekul…

 

Nu läser vi en kurs som heter Allmän immunologi och lymfoida organ. Kursen handlar ungefär om vad som händer i kroppen vid ett angrepp av bakterier eller virus. Vilka celler som aktiveras, hur och vad de gör. Det är faktiskt roligare än vad det låter, även om det där med celler inte är mitt direkta favoritämne. Det är ett ämne som känns väldigt relevant i alla fall. Jag förstår att det är viktigt att veta hur cellerna i kroppen reagerar vid infektion för att kunna bota det sjuka djuret.

 

Det är jättedålig timing för mig att bli sjuk just nu. Ikväll ska jag till ridskolan och hoppa, imorgon ska jag på amöbaspex (en sittning där förstaårseleverna bjuder in lärare och andra och spexar och grejar), på fredag ska jag spela laser dome, på lördag ska jag jobba hela dagen. Hur tänkte jag där? Det finns ju ingen tid till att bli sjuk och må dåligt. Frågan är nu hur jag ska lösa detta. Varför blir det alltid så att man blir sjuk när man har som mest att göra? Kan man inte få vara frisk då och sedan bli sjuk när man ändå inte har något att göra? Inte för att jag någonsin inte har något att göra, men ändå! 

 

Jag läste någonstans att det bästa att göra om man inte kan somna är att göra något annat ett tag. Värt att prova tänkte jag och öppnade upp bloggen. Jag tänkte passa på att berätta vad vi läser om just nu. 

Vi började på en ny kurs i torsdags, integrativ fysiologi. Jag har ingen aning om vad det betyder. Det verkar i alla fall innebära att vi ska få knyta ihop säcken och koppla ihop allt som vi har lärt oss om de olika organen. De senaste dagarna har vi läst om vätskebalans. Njure, temperaturreglering, vattenintag osv. 

Jag har bland annat lärt mig att det jag alltid trott är svettning egentligen är att svettningsmekanismen har slutat fungera. Ni vet, när hästen blir sådär blöt i pälsen. Det trodde jag var definitionen av svettning. Tydligen inte. 

När ett djur svettas är det för att bli av med överskottsenergi, värme, inne i kroppen. Ett effektivt sätt att bli av med energi är att använda energin för att göra luften omkring sig varmare eller att förvandla vatten från flytande till gas. Det är det sistnämnda som är svettning, tydligen. Djuret gör alltså om flytande vatten i kroppen eller på huden till vattenånga. Den här processen är väldigt energikrävande. Energin som används är den där överskottsvärmen som djuret vill bli av med. 

Det är därför man kan se hur hästarna står och ångar exempelvis vintertid i ridhuset. De gör sig av med överskottsvärmen som bildas vid ansträngning. 

När man ser fukt i hästens päls innebär det alltså att svettningsmekanismen blivit överbelastad och kroppen lyckas inte göra om allt vatten till ånga. 

Nästa diskussionsämne kan vara hur bra det egentligen är att lägga på hästen ett täcke i det läget. Vad kommer hända med vattenångan? Den blir instängd under täcket. Kommer hästen då kunna göra sig av mid sin värme? Nej.