Igår var en riktigt snurrig dag. Den började bra. Jag hann rida innan skolan, träffade klasskompisarna igen efter påsklovet och vi slutade en och en halv timme före den tiden jag trodde vi skulle sluta (hade kollat fel i schemat). Så långt gick allt bra. Sedan började det snurriga.

De senaste veckorna har jag börjat boka in alldeles för mycket saker som jag egentligen inte har tid med. Jag har därför avbokat det mesta – bara för att lyckas boka in massa nya saker. Jobb, kvällsföreläsningar, möten, you name it. Jag är helt enkelt urusel på att tacka nej till saker. Dessutom vill jag lära mig allt som går att lära och engagera mig i allt kul som går att engagera sig i. Samtidigt som jag ska försöka hinna med plugget, hästen, pojkvännen och helst mig själv. Som ni hör är det en omöjlig ekvation. Igår kulminerade det hela.

För det första insåg jag att det där med att ta ledigt över påsken kanske inte var en så bra idé trots allt. Statistiken känns hopplöst förvirrande just nu, sådär att jag knappt ens kommer ihåg vad vi gick igenom för fem minuter edan på föreläsningen.  Jag insåg att jag borde börja plugga rejält, och det snart. Guldläge när jag slutar tidigt, eller hur? Det blev inte så.

Jag skulle ringa ett samtal om sommarjobb och var lite stressad över det. Försökte gå igenom i huvudet vad jag skulle säga och så. Skulle bara tanka först och ringa sedan. När jag står och tankar går tankarna hit och dit. Hur ska jag formulera mig? Vad ska säga om de frågar ditt eller datt? Jag slår en blick på mätaren på bensinpumpen. What? Nästan 15 kronor litern? I morse när jag körde förbi kostade ju bensinen bara lite över 13 kronor. Kollar lite till. Inser att jag står och tankar i FEL BENSIN. Jag tankar in 98 istället för 95. Hjälp! Jag har ingen aning om vad det är för skillnad men jag har hört tidigare att om man tankar in bensin i en dieselbil, eller tvärtom, så får man inte starta bilen för då skär motorn. Jag vågar således inte starta bilen. Försöker få tag på min pojkvän, tillika bilens ägare. Han klickar bort mig två gånger. Hjälp hjälp hjälp. Vad gör jag? Försöker googla. Får bara fram massa trådar på flashback om hur man optimerar sin rallybil. Inte speciellt hjälpsamt. Försöker ringa pappa. Han svarar inte heller.

Efter ett litet tag kommer en tjej och ska tanka och jag frågar henne. Hon ringer sin svärfar som meddelar att det inte är någon som helst fara och att jag troligtvis inte kommer märka någon skillnad på bilen. Puh. I samma veva får jag tag på pojkvännen som säger samma sak. Jag behöver alltså inte ha panik. Skönt. Tyvärr tar det ett tag för kroppen att inse detta. Jag darrar i hela kroppen och har svårt att tänka klart. Som tur är har jag alltid med mig en chokladbit i väskan in case of sånna här händelser. (Började med det sedan jag svimmade för ett tag sedan.) Trycker i mig chokladen och sätter mig i bilen. Väntar på att blodsockernivån ska höjas så pass att jag slutar skaka. 

Ringer till det där jobbet. Får inte tag på rätt person. Den jag pratar med ska säga till rätt person att jag har ringt och så ska rätt person ringa upp mig någon gång under eftermiddagen.

Jag kör hem i en dimma. Såklart ringer både pappa och pojkvän upp nu. Så dags.

Väl hemma ringer telefonen igen. Det är en kvinna från stiftelsen där jag har sökt stipendium som ringer och berättar att de vill ge mig stipendium. Jättekul! Enda kruxet är att de vill att jag ska närvara på en ceremoni på onsdag. På onsdag har jag bokat in auskultation på en djurklinik hela dagen. Jag visste att stipendieceremonin skulle vara då men tänkte att jag nog inte skulle få något när de inte hade hört av sig en vecka innan. Shit. Hur gör jag då? Djurkliniken hade också tid att ta emot mig den 20:e. Kollar i schemat. Den 20:e ska jag gå på stresshanteringskurs. Jag skrev upp mig på den för att jag har så svårt att planera och vill hinna med tusen saker och behöver hjälp med att hantera mig själv så att jag slutar med det. Ironiskt va?

Försöker få tag på kursansvarig för att höra om jag kan byta dag. Försöker samtidigt få tag på djurkliniken för att höra om jag kan byta dag där. Såklart svarar ingen av dem inom fem minuter (eftersom de är normala) och mitt hjärta fortsätter att slå i hundranittio.

Rätt person från det där jobbet ringer upp och vi kan bestämma en tid. Eftersom jag är så överbokad måste jag boka in detta så att jag missar en föreläsning, det finns liksom ingen annan tid över.

Nu borde jag kunna luta mig tillbaka, invänta svar från stresshantering och djurklinik och slappna av. Det är lättare sagt än gjort. Faktum är att det tar flera timmar för mig att överhuvudtaget kunna slappna av litegrann. Att plugga statistik är inte att tänka på. När min alltid lika lugna pojkvän kommer hem står jag och lagar mat i ett hiskeligt tempo, irrar omkring som en yr höna och hänger tvätten samtidigt.

”Lugna ner dig nu, My.”

”HUR DÅ?”

”Det är bara att ta det lugnt. Du kan inte boka in så mycket. Ta det lugnt. Stressa ner.”

Lätt för honom att säga. Jag försöker men det är faktiskt jättesvårt. Faktum är att jag nu, morgonen efter, fortfarande känner mig lite snurrig efter gårdagen.

Jag blir så trött på mig själv. Jag gör alltid såhär. Bokar in massa saker och vill vara alla till lags. Till slut blir det så mycket att jag inte hinner med mig själv och jag kraschar ihop i en liten hög på golvet. Jag VET ju att man måste ha tid för återhämtning. Jag VET ju att jag inte orkar med att vara hemifrån från tidig morgon till sen kväll varje dag. Jag VET ju att jag inte hinner med allt som jag vill. Varför försöker jag göra det då?

Är det någon som känner igen sig? Någon som kanske är likadan eller som har några tips till mig? Allt är välkommet!