Häromdagen var mina föräldrar tvugna att åka in till veterinären och avliva lilla Ludde. De försökte ringa mig så att jag kunde vara med och ta beslutet men jag var på jobbet och kunde inte svara. Jag fick därför beskedet att Ludde var avlivad senare på eftermiddagen.

Det är aldrig kul när djuren mår dåligt eller måste avlivas. Det är vi som djurägare som tar beslutet om våra djur ska leva eller dö och detta känns obekvämt och jobbigt när det väl gäller. Det är jättejobbigt att ta beslutet att ens djur ska avlivas, oavsett anledning. Vi blir ledsna och arga. Det är ju en älskad familjemedlem. Men att inte ta beslutet är faktiskt värre.

Om djuren inte mår bra är det vår skyldighet att se till att de får vård och behandling. Om djuret inte går att behandla eller om behandlingen bara skapar ännu mer lidande tycker jag att djuret bör få somna in. Såkart går det att hävda att jag inte har rätt att leka gud på det sättet. Att jag inte har rätt att besluta vem som ska leva och vem som ska dö. Det som är viktigt att ha med i tankarna är då att det faktiskt är vi människor som bestämde att djuret skulle födas.

Min åsikt är att eftersom det är vi människor som beslutar över vilka djur som ska födas så är det också vi som har ansvaret över att djuren har det bra. I detta ingår att låta djur som aldrig kommer kunna få det bra somna in, hur jobbigt och hemskt det än känns att tänka på det. Att vara död är inget lidande.

Trots detta tycker såklart hela familjen att det var ganska jobbigt att Ludde skulle avlivas. Ludde har varit sjuk tidigare och vi har varit medvetna om att det kanske snart skulle vara dags men det känns ändå som om det kom helt plötsligt. Nu är det i alla fall gjort och jag tycker att det är skönt att veta att Ludde inte går omkring och har ont.

Om hästar säger en att de kommer till de evigt gröna ängarna i Trapalanda efter att de dör. Var hamnar hundarna? I korvaffären kanske. Eller i den evigt fluffiga dubbelsängen. Där tror jag Ludde skulle trivas.

Att jobba på veterinärklinik, även om det mest är i reception som för mig, gör att en blir lite härdad när det kommer till avlivningar tror jag. Jag får ta emot samtal från djurägare som vill boka tid för avlivning och som har frågor kring hur det går till. Jag var inte riktigt beredd på det och första dagarna blev jag ganska ställd. Det är svårt att prata med människor som är väldigt ledsna utan att själv bli ledsen. Jag tror visserligen att det  är ett tecken på medmänsklighet och inte nödvändigtvis något dåligt, men i situationen kan det vara jobbigt.

I övrigt trivs jag bra på mitt sommarjobb. Det är nog första gången jag har haft ett jobb med så regelbundna arbetstider och lediga helger. Tidigare har jag ofta inte vetat riktigt när jag skulle sluta för dagen och jag har alltid jobbat helger, delvis för att det är högre lön på helgen. Väldigt skönt att vara ledig samtidigt som min sambo.

Midsommaren har vi spenderat i Höga Kusten. Sommar, sol och varmt. Fin utsikt, god mat och trevliga människor. En ganska lyckad helg, faktiskt.